Palme, Bildt och varför Krimkrisen inte är början på ett nytt kallt krig

Nej, Krimkrisen är inte början till ett nytt kallt krig mellan västmakterna och Ryssland. Jämförelsen med kalla kriget är djupt olycklig, eftersom den motverkar förståelsen av krisen i Ukraina och på Krim.

I New York Times skriver journalisten och författaren Victor Sebestyen distinkt om varför metaforen är bedräglig. Krimkrisen är inte ett uttryck för en "clash of civilizations" mellan två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Det finns inte någon ideologisk "Putinism" som kan exporteras långt utanför Rysslands gränser. Kommunismen var en vision, en "stor berättelse". Men det finns inga bönder eller fattiga arbetare i Sydamerika, Asien eller Afrika som kommer att skandera hyllningar till ett revolutionärt credo som predikats av Vladimir Putin. Hotet mot väst under kalla kriget kom inte från Röda Armén eller Sovjetunionens kärnvapenarsenal, hotet kom från den kommunistiska ideologin som genom sina visioner och utopier kunde få fäste i de enskilda västländernas befolkningar.

Rysslands agerande mot Ukraina och i Krim präglas av traditionell maktrealism. För att kunna motverka den ryska politiken krävs därför att vi förstår hur det ryska ledarskapet resonerar och hur man definierar sina och Rysslands intressen. Ett högt moralistiskt tonläge kan visserligen vara befriande i stunden, men riskerar att på sikt försämra möjligheterna att bekämpa en rysk folkrättsstridig expansionism.

Utrikesminister Carl Bildt tillhör dem som med mest högstämt tonläge kritiserat Putin och Rysslands agerande i konflikten. Jag har tidigare argumenterat för att Bildts högstämda tonläge riskerar att bli kontraproduktivt och försvåra en fredlig och folkrättsenlig lösning på konflikten. Men Olof Palme då, menar en del? Olof Palme skrädde ju sannerligen inte orden i sin kritik mot orättvisor, grymheter och folkrättsbrott? Nej, det är riktigt. Men det finns åtminstone en viktig skillnad mellan Olof Palmes och Carl Bildts sätt att använda kritik som utrikespolitiskt medel.

Olof Palme valde att vara som mest kritisk vid tillfällen när det var viktigt att bilda opinion i en fråga där det fanns starka meningsskiljaktigheter i världssamfundet. Vietnamkriget var en sådan fråga. Det fanns länge de som stödde USA:s politik i Vietnam och det fanns de som motsatte sig den. Genom att ta ställning i frågor som splittrade världssamfundet bidrog Olof Palme med sin starka kritik till opinionsbildningen i dessa frågor.

Carl Bildts skarpa kritik av Ryssland formuleras i en situation där opinionsbildningen mot Vladimir Putin redan är vunnen. Det finns ingen politisk kraft som stödjer Rysslands agerande mot Ukraina. Endast tre stater har erkänt Krims ingående i Ryssland; Venezuela, Nordkorea och Afghanistan.

I maktkampen mot Ryssland är det inte högljudd kritik som nu gör bäst nytta, utan en fast och kreativ diplomati. Att Rysslands agerande bryter mot folkrätten och skall fördömas är vi alla eniga om. Men den nu avgörande frågan är hur vi bäst hanterar den uppkomna situationen och motverkar en rysk illegal expansionism. Till den diskussionen har jag hittills inte hört Carl Bildt ge något seriöst bidrag.

Så bör det komplicerade politiska läget i Ukraina hanteras

Fortfarande råder en skör militär stabilitet i Ukraina och även på Krim. Däremot har det politiska läget blivit mer komplicerat.

I dag röstade det lokala parlamentet på Krim för att regionen skall vara en del av Ryssland och inte som nu en del av Ukraina. Beslutet uppges ha varit enhälligt. Krims regionale vice premiärminister Rustam Temirgaliev säger att en folkomröstning om Krims framtida status planeras till den 16 mars. En sådan omröstning skulle med stor sannolikhet resultera i att en majoritet förespråkade en anslutning till Ryssland. (Även om det förstås också beror på hur svarsalternativen formuleras, där kraftigt förstärkt självstyre skulle kunna vara ett alternativ.) Frågan är hur Ryssland agerar om en sådan folkomröstning genomförs och resulterar i ett ja till anslutning till Ryssland.

Ett bekymmer i det nuvarande läget är att Ryssland och de styrande på Krim inte erkänner det nuvarande ledarskapet i Kiev och därför heller inte ser dem som en legitim förhandlingspart. Kiev-regeringen och den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov ses i stället som ett olagligt styre som kommit till makten under kuppliknande former.

Man må tycka vad man vill om den sittande regeringen i Kiev och president Turtjynov men det finns i dag inget alternativt styre i Ukraina. EU:s och USA:s insatser måste därför, menar jag, inrikta sig på att få Ryssland att åtminstone tillfälligt acceptera den regering som de facto har makten över större delen av Ukraina och gå in i förhandlingar med densamma. Fria val till president och till parlament måste utlysas redan under 2014 och under tiden fram till valet får inga åtgärder vidtas som ruckar på status quo. Efter de genomförda valen kan förhandlingar om Krims framtid genomföras under legitima konstitutionella former.

Utrikesminister Carl Bildt fortsätter tyvärr att utmärka sig negativt när det gäller att ta avstånd från det rasistiska partiet Svoboda som sitter med i Ukrainas regering. I en intervju i P1 Morgon i morse fick om han inte såg Svobodas plats i regeringen som ett hot mot den demokratiska utvecklingen i Ukraina. Efter en del krumbukter, där han först spelade ovetandes, svarar Carl Bildt till slut att han "inte ser den risken alls". Lyssna gärna på inslaget. Det hade kostat Carl Bildt så lite att markera avstånd från rasisterna i Svoboda, och det hade gjort hans kritik mot Ryssland mer trovärdig. Ändå avstår han. Jag har faktiskt riktigt svårt att förstå varför.

Det ljusnar i konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det ljusnar något i konflikten mellan Ukraina och Ryssland. I morse meddelades att de ryska trupperna i Ukrainas närområde dras tillbaka. Det är utmärkt. Tillbakadragandet minskar risken för att konflikten eskalerar och underlättar igångsättandet av en politisk process. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uppger för Reuters att samtal mellan ryska och ukrainska ministrar nu har inletts.

I en skickligt genomförd presskonferens i Moskva tidigare i dag tonade Rysslands president Vladimir Putin ned den pågående konflikten med Ukraina. Putin betonade att Krim inte kommer att införlivas med Ryssland och han förnekade att rysk militär transporterats till Krim i samband med konflikten. Det senare påståendet är det många som ifrågasätter och det blir en av de saker som den "fact-finding mission" som planeras får granska och bedöma.

Nu gäller det att fånga momentum. Givet att en rysk intervention på Krim är ett brott mot folkrätten måste alla krafter sättas in på att utnyttja tövädret till att igångsätta en politisk process som garanterar Ukrainas politiska suveränitet, främjar demokratin och garanterar upprätthållandet av mänskliga rättigheter i hela Ukraina. Det fascistorienterade partiet Svoboda måste lämna Ukrainas regering och fria val till parlament och president genomföras så snart som möjligt. Angela Merkels idéer om en extern kontaktgrupp mellan Ryssland och Ukraina samt en "fact-finding mission" bör ges starkt politiskt stöd från omvärlden. Nu finns en möjlighet till en politisk förhandlingslösning som uppfyller de två mål jag tidigare pekat ut: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet. Det gäller att ta den chansen.

Den identifierade skiljelinjen mellan Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har i dag ytterligare förstärkts. TV4:s politiske reporter Ulf Kristofferson har kommit över en kopia på de samtalsuppteckningar som gjordes vid mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel igår. Av dessa samtalsuppteckningar framgår att Carl Bildt i EU:s interna överläggningar klart tar avstånd från Fredrik Reinfeldts uttalande till Ekot, där Reinfeldt menade att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina". I EU-förhandlingarna menar Carl Bildt i stället att det är felaktigt att i diskussionen lyfta fram den ryska minoritetens oro. Det är "viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, säger Carl Bildt. (Här finns ett klipp där Carl Bildt kommenterar samtalsuppteckningarna och Fredrik Reinfeldts uttalande.)

Av samtalsuppteckningarna framgår att EU-staterna är djupt splittrade i sin syn på sanktioner mot Ryssland. Carl Bildt är en av de absoluta hökarna i sin syn på hur konflikten bör hanteras. Överlag har Carl Bildt under hela den tid konflikten pågått intagit en synnerligen aktivistisk profil. I en tweet nyligen bidrog han till att höja det redan inflammerade tonläget ytterligare genom att kalla Ukrainas avsatte president Viktor Janukovytj för en Quisling. Statsvetarprofessorn Christer Jönsson menar att det är "ett märkligt uttalande om det är så att man vill åstadkomma ett närmade eller en politisk lösning." Jag delar Christer Jönssons bedömning.

Så det finns i dag skäl till försiktig optimism angående Ukrainas framtid. Låt oss hoppas att de politiska beslutsfattarna med stöd av en stark folkopinion lyckas utnyttja det tillfälle som nu finns till att skapa en politisk och diplomatisk lösning på konflikten.

Angela Merkels statsmannaskap och skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt

Ryssland stärker sin ställning på Krim och risken är stor att krisen eskalerar ytterligare. En ljuspunkt kan emellertid skönjas vid horisonten. Under helgen kom Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Angela Merkel överens om att upprätta en kontaktgrupp i syfte att få till stånd en dialog mellan den ukrainska regeringen och Ryssland. Kontaktgruppen skulle kunna ledas av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och inkludera europeiska stater och FN, vid sidan av Ryssland och Ukraina. Putin accepterade också Merkels idé om att upprätta en så kallad "fact-finding mission" med uppdrag att ta dokumentera vad det egentligen är som har hänt på Krim och i östra Ukraina de senaste dagarna.

Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.

Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.

Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.

Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.

Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)

Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.

Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.

Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.

Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.

Så borde en politisk lösning på krisen i Ukraina kunna åstadkommas

Läget i Ukraina och på Krim skärps. Ryssland har de facto tagit kontrollen över centrala områden på Krimhalvön. Ukrainas regering tvekar ännu kring hur man skall hantera den uppkomna situationen. Omvärlden kritiserar Ryssland men protesterna lär i huvudsak inskränka sig till fördömanden och möjligen några mindre sanktionsåtgärder.

I rådande läge är det två mål som måste prioriteras. 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet. Ett nödvändigt villkor för att mål nummer två skall nås är att vi först uppnår mål nummer ett.

Om vi skall kunna undvika krig och om Ukraina skall kunna fortsätta existera inom dagens gränser krävs det att vi förstår motiven bakom det ryska agerandet. Jag ser med oro på en banalisering av debatten, där Rysslands agerande tenderar att tolkas som ett uttryck för Putins makthunger eller som en slentrianmässig rysk stormaktspolitik.

Den ryska Svarta havs-flottan har sin bas i Sevastopol på Krim. Ungefär 60 procent av befolkningen på Krimhalvön är ryssar eller av rysk häromst. Många av dessa skulle föredra att Krim hörde till Ryssland och inte till Ukraina. Givet dessa omständigheter vore det naivt att tro att ett ryskt ledarskap mot bakgrund av den kaotiska politiska händelseutvecklingen i Kiev skulle undvika att agera. En av den nya, icke-folkvalda regeringens första åtgärder blev att riva upp lagen om det ryska språkets status som officiellt språk på Krim. Den nya regeringen innehåller flera ledamöter från det högerextremistiska, eller rent av nazistiska, partiet Svoboda. Det fanns en icke helt obefogad oro från rysk sida över såväl flottbasens framtid som den ryska befolkningens framtida öde.

För att värna freden och Ukrainas suveränitet borde det ukrainska ledarskapet omedelbart avlägsna Svobodas regeringsledamöter och i stället prioritera att bredda regeringen. Språklagen för Krim borde återinföras och regeringen ge trovärdiga garantier för att flottbasens ställning och den ryska minoritetsbefolkningens levnadsvillkor inte skulle äventyras. På så sätt återställs ordningen och Putin för en möjlighet att utan att tappa ansiktet avbryta den pågående aktionen. Eventuella förändringar i språkfrågan och omförhandlingar om flottbasen får hanteras av det parlament och den president som förhoppningsvis kommer att väljas i fria och demokratiska val i Ukraina i slutet av året.

Det är i en sådan riktning omvärlden bör försöka pressa Ukrainas regering och Ryssland. En rysk intervention är ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men situationen förbättras inte om debatten i omvärlden förs i en kalla krigs-retorik och där motiven för Rysslands agerande reduceras till "stormaktspolitik" eller Putins maktambitioner.

Jag rekommenderar Katrine Kielos klarsynta text i frågan i Aftonbladet i dag.

Uppdaterat:  Ukrainas tillförordnade president Aleksandr Turchinov har sagt att han inte tänker godkänna den av parlamentet antagna lagen angående det ryska språket på Krim. Det är mitt i allt detta ett gott tecken. (Tipstack till Niklas Bernsand.)

Ukraina inför hotet av rysk intervention

Utvecklingen i Ukraina inger naturligtvis stor oro. Risken för en rysk intervention är överhängande, även om det fortfarande kan vara så att Vladimir Putin använder hotet om ett militärt ingripande som ett medel för att öka pressen på den ukrainska regeringen.

Jag förstod aldrig alla de experter som för ett par dagar sedan spelade ner risken för ett ryskt militärt ingripande på Krim. Mot bakgrund av att det högerextrema, av många uppfattat som nazistiska, partiet Svoboda fick flera tunga ministerposter i en ny, icke-folkvald regering och att lagen om det ryska språkets status som officiellt språk på Krim omedelbart revs upp var den ryska reaktionen knappast överraskande. Flottbasen i Sevastopols ställning riskerade att urholkas, vilket ur ett ryskt perspektiv vore helt oacceptabelt.

Att högerextremisterna i Svoboda fick plats i Ukrainas regering utan att utrikesminister Carl Bildt på något sätt (vad jag noterat) protesterat är vanhedrande för svensk utrikespolitik.

En rysk intervention vore ett grovt brott mot folkrätten och skulle med stor sannolikhet splittra upp den ukrainska staten på ett sätt som under överskådlig tid inte kan göras ogjort. Nu gäller det för omvärlden att försöka övertala Ryssland från att avstå från en intervention samtidigt som man sätter press på den ukrainska regeringen att inte vidta några åtgärder som ytterligare försvårar situationen på Krim. En regering som inrymmer Svoboda kan heller aldrig ges politisk legitimitet. Det är viktigt att krisen hanteras med kraft och återhållsamhet och att den bullrande krigsretoriken som hörs på sina håll inte får bli självuppfyllande.