I dag gav Storbritanniens premiärminister Theresa May det överraskande beskedet att hon vill utlysa ett nytt parlamentsval till den 8 juni 2017. Beskedet innebär att alla de tre "stora" länderna i EU - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - kommer att hålla val inom en period på drygt fyra månader.
I det brittiska valet är Torys storfavoriter till segern. Partiet leder klart i opinionsmätningarna. I de dagsfärska oddsen ger Unibet endast 1.10 på att Theresa May blir premiärminister efter valet i juni. Labourledaren Jeremy Corbyn ger hela 9 gånger pengarna. Har någon brittisk Labour-ledare i modern tid varit lika nederlagstippad? Visserligen är allt möjligt och visst kan Liberaldemokraterna förbättra sitt valresultat från 2015. Men det är i dag svårt att se en annan utgång av valet i juni än att Theresa May kommer att sitta kvar.
I det stundande presidentvalet i Frankrike är spänningen större. Inför den första valomgången på söndag ligger Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron sida vid sida i opinionsmätningarna, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Om Le Pen ställs mot Macron eller mot Fillon i andra valomgången kommer hon sannolikt att förlora. Men hur går det om hon ställs mot Mélenchon?
Valet till den tyska förbundsdagen hålls den 24 september 2017. Där utmanas Angela Merkel från kristdemokratiska CDU, som varit förbundskansler sedan 2005, på allvar av socialdemokraten
Martin Schulz. Högerpopulistiska AfD lurar i vassen.
I valet i Nederländerna tidigare i år kollapsade Socialdemokraterna, och rasade från 24.8 till 5.7 (!) procent. Det ser illa ut för Labour i Storbritannien och i Frankrike ligger socialistpartiets kandidat Benoît Hamon på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna. Europas socialdemokrater får hoppas inte bara på Martin Schulz i Tyskland utan också på Arbeiderpartiet och dess ledare Jonas Gahr Støre i stortingsvalet i Norge den 11 september 2017. Arbeiderpartiet ligger på 32 procent i opinionsmätningarna och är favoriter till valsegern.
Hårda bud i Mellerud. Så skulle man sammantaget kunna karaktärisera läget för socialdemokratin i Europa. I den senaste Sifo-undersökningen fick Socialdemokraterna i Sverige strax under 30 procent av väljarstödet. Den bistra sanningen för Socialdemokraterna är att det med europeiska mått mätt idag är ett väldigt bra resultat. Till socialdemokratins framtid i Europa lär jag få anledning att återkomma flera gånger, både här på bloggen och i andra sammanhang.
Visar inlägg med etikett Angela Merkel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Angela Merkel. Visa alla inlägg
2017-04-18
2017-03-16
Vad kan vi lära av valet i Nederländerna?
Valet i Nederländerna blev en framgång för den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänstern. Så ökade till exempel GroenLinks från 2.3 till 8.9 procent, och det vänsterliberala D66 från 8.0 till 12.0 procent.
Däremot blev valet ett nederlag för Geert Wilders och hans parti PVV. Visserligen ökade PVV från 10.1 till 13.1 procent. Men det är ett sämre resultat än i valet 2010 då PVV fick 15.4 procent, och mycket sämre än de över 20 procent partiet erhöll i olika opinionsmätningar hösten 2016.
Det högerliberala regeringspartiet VVD minskade från 26.6 till 21.3 procent, men blev trots det också något av valets vinnare. Tappet är avsevärt lägre än vad opinionsläget för några månader sedan antydde och VVD är fortfarande Nederländernas största parti. Partiledaren Mark Rutte får därför förnyat förtroende som regeringsbildare.
Valets stora förlorare är Socialdemokraterna. I ett katastrofalt ras minskade partiet från 24.8 till 5.7 (!) procent, och förlorade 29 av sina 38 mandat i parlamentet (preliminära resultat). Den enda motsvarigheten jag kan komma ihåg är PASOK som i valet i Grekland i maj 2012 rasade från 43.9 till 13.2 procent.
En del kanske vill förklara socialdemokraternas ras i gårdagens val med att partiet samregerat med högerliberala VVD. Kanske det. Men låt oss komma ihåg att Socialdemokraterna i Tyskland under samma period samregerat med högerpartiet CDU och Angela Merkel. Där ser opinionsläget avsevärt bättre ut och Socialdemokraterna har en reell möjlighet att ta över posten som förbundskansler i höstens val.
Vilken svensk politisk kraft förmår då mobilisera den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänsterströmningen som skördade framgångar i Nederländerna igår? Centerpartiet har hittills varit lyckosamt i den saken. Ett sargat Miljöpartiet slickar sina sår och har en lång väg tillbaka. Vänsterpartiet? Nja. Socialdemokraterna? Jag ser inga alls sådana tecken just nu - alltför stort retoriskt fokus på krav och plikt och en restriktiv migrationslagstiftning. Feministiskt initiativ? Inte omöjligt alls - valet 2018 blir en spännande utmaning för Fi.
Och hur ska denna åsiktsströmning - tillsammans med de traditionella partierna - effektivast bekämpa den främlingsfientliga högerpopulismen, representerad av Geert Wilders i Nederländerna och Sverigedemokraterna i Sverige? Jag ansluter mig gärna till statsvetaren Cas Muddes slutsats i New York Times i dag: A better plan for the centrist, left-wing and other mainstream parties is to put forward a positive political vision, not allowing the radical right’s issues to dominate the national conversation.
Alltså: Försök inte kopiera högerpopulisternas politik. Lyft i stället fram egna politiska visioner. Och låt inte högerpopulisternas frågor styra den politiska dagordningen.
Klarar de svenska partierna detta? Vi får väl se. Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april blir ett första viktigt steg på vägen.
Däremot blev valet ett nederlag för Geert Wilders och hans parti PVV. Visserligen ökade PVV från 10.1 till 13.1 procent. Men det är ett sämre resultat än i valet 2010 då PVV fick 15.4 procent, och mycket sämre än de över 20 procent partiet erhöll i olika opinionsmätningar hösten 2016.
Det högerliberala regeringspartiet VVD minskade från 26.6 till 21.3 procent, men blev trots det också något av valets vinnare. Tappet är avsevärt lägre än vad opinionsläget för några månader sedan antydde och VVD är fortfarande Nederländernas största parti. Partiledaren Mark Rutte får därför förnyat förtroende som regeringsbildare.
Valets stora förlorare är Socialdemokraterna. I ett katastrofalt ras minskade partiet från 24.8 till 5.7 (!) procent, och förlorade 29 av sina 38 mandat i parlamentet (preliminära resultat). Den enda motsvarigheten jag kan komma ihåg är PASOK som i valet i Grekland i maj 2012 rasade från 43.9 till 13.2 procent.
En del kanske vill förklara socialdemokraternas ras i gårdagens val med att partiet samregerat med högerliberala VVD. Kanske det. Men låt oss komma ihåg att Socialdemokraterna i Tyskland under samma period samregerat med högerpartiet CDU och Angela Merkel. Där ser opinionsläget avsevärt bättre ut och Socialdemokraterna har en reell möjlighet att ta över posten som förbundskansler i höstens val.
Vilken svensk politisk kraft förmår då mobilisera den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänsterströmningen som skördade framgångar i Nederländerna igår? Centerpartiet har hittills varit lyckosamt i den saken. Ett sargat Miljöpartiet slickar sina sår och har en lång väg tillbaka. Vänsterpartiet? Nja. Socialdemokraterna? Jag ser inga alls sådana tecken just nu - alltför stort retoriskt fokus på krav och plikt och en restriktiv migrationslagstiftning. Feministiskt initiativ? Inte omöjligt alls - valet 2018 blir en spännande utmaning för Fi.
Och hur ska denna åsiktsströmning - tillsammans med de traditionella partierna - effektivast bekämpa den främlingsfientliga högerpopulismen, representerad av Geert Wilders i Nederländerna och Sverigedemokraterna i Sverige? Jag ansluter mig gärna till statsvetaren Cas Muddes slutsats i New York Times i dag: A better plan for the centrist, left-wing and other mainstream parties is to put forward a positive political vision, not allowing the radical right’s issues to dominate the national conversation.
Alltså: Försök inte kopiera högerpopulisternas politik. Lyft i stället fram egna politiska visioner. Och låt inte högerpopulisternas frågor styra den politiska dagordningen.
Klarar de svenska partierna detta? Vi får väl se. Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april blir ett första viktigt steg på vägen.
2015-09-07
Löfven träffar Merkel - lyft gärna frågan om transportörsansvaret!
Det känns viktigt att lyfta fram de universella principer och värderingar som lagt grunden för det samhälle vi har kommit att ta för givet i det öppna välfärdslandet Sverige. Det är inte ofta jag citerar Jacob Wallenberg på denna blogg, men denna gång gör jag det med glädje. Wallenbergfamiljen har oftast agerat i enlighet med Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri (ungefär: att vara, utan att synas), men denna gång skräder Jacob Wallenberg inte orden. I intervjun i Svenska Dagbladet markerar hans starkt mot främlingsfientlighet och konspirationsteorier: Den intolerans och misstänksamhet som vi ser runt omkring oss bekymrar oss djupt. Jag tror ingen kan känna sig oberörd, säger han.
Jacob Wallenbergs uttalanden blir en symbol för det förändrade debattklimatet och hur flyktingfrågan på kort tid övergått från att kretsa kring om vi skall ta emot fler flyktingar till att handla om hur vi bäst skall ta emot dem och hur hela EU-området kan göra mer för att hjälpa. Det är i grunden en sund inställning och det gäller nu att bejaka svenska folkets engagemang och försöka skapa institutionella former som skapar förutsättningar att göra engagemanget beständigt.
Det är bra att Stefan Löfven bjudit in till partiöverläggningar i frågan. Partierna har olika uppfattningar i frågan om hur vi bäst tar hand om de som kommer hit. Antingen går det att hitta en blocköverskridande lösning, och då är mycket vunnet. Eller så är skillnaderna mellan partierna för stora, och då får medborgarna möjlighet att förhålla sig till dessa skillnader. (Sverigedemokraterna är förstås inte inbjudna - partiet avstår ju medvetet från att ta ställning i frågor om hur vi bäst tar hand om de som kommer.)
Frågan om flyktingmottagning är förstås inte bara humanitär, utan också politisk. Själv tycker jag till exempel att det är en självklarhet att alla svenska kommuner borde ha en skyldighet att hjälpas åt med flyktingmottagningen. Noterade att Anna Kinberg Batra i dag tog avstånd från den tanken. Hoppas att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tänker annorlunda.
I morgon reser Stefan Löfven till Tyskland för samtal med Angela Merkel. Om jag fick bestämma skulle han åtminstone driva följande krav: EU - inklusive Sverige - skall öka antalet kvotflyktingar, åtminstone temporärt frångå Dublinförordningens krav på att asyl måste sökas i första ankomstland samt avveckla det så kallade transportörsansvaret som tillåter flygbolag att vägra ta med resenärer som saknar inresetillstånd och visum. Transportörsansvaret är en av anledningarna till att så många människor tar den riskfyllda vägen över Medelhavet i stället.
Mina förväntningar på Löfvens samtal med Merkel är inte skyhöga. Men jag gläds över att vinden just nu i alla fall blåser i den mellanmänskliga solidaritetens riktning, och lämnar trångsynthet och egoism bakom sig.
Jacob Wallenbergs uttalanden blir en symbol för det förändrade debattklimatet och hur flyktingfrågan på kort tid övergått från att kretsa kring om vi skall ta emot fler flyktingar till att handla om hur vi bäst skall ta emot dem och hur hela EU-området kan göra mer för att hjälpa. Det är i grunden en sund inställning och det gäller nu att bejaka svenska folkets engagemang och försöka skapa institutionella former som skapar förutsättningar att göra engagemanget beständigt.
Det är bra att Stefan Löfven bjudit in till partiöverläggningar i frågan. Partierna har olika uppfattningar i frågan om hur vi bäst tar hand om de som kommer hit. Antingen går det att hitta en blocköverskridande lösning, och då är mycket vunnet. Eller så är skillnaderna mellan partierna för stora, och då får medborgarna möjlighet att förhålla sig till dessa skillnader. (Sverigedemokraterna är förstås inte inbjudna - partiet avstår ju medvetet från att ta ställning i frågor om hur vi bäst tar hand om de som kommer.)
Frågan om flyktingmottagning är förstås inte bara humanitär, utan också politisk. Själv tycker jag till exempel att det är en självklarhet att alla svenska kommuner borde ha en skyldighet att hjälpas åt med flyktingmottagningen. Noterade att Anna Kinberg Batra i dag tog avstånd från den tanken. Hoppas att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tänker annorlunda.
I morgon reser Stefan Löfven till Tyskland för samtal med Angela Merkel. Om jag fick bestämma skulle han åtminstone driva följande krav: EU - inklusive Sverige - skall öka antalet kvotflyktingar, åtminstone temporärt frångå Dublinförordningens krav på att asyl måste sökas i första ankomstland samt avveckla det så kallade transportörsansvaret som tillåter flygbolag att vägra ta med resenärer som saknar inresetillstånd och visum. Transportörsansvaret är en av anledningarna till att så många människor tar den riskfyllda vägen över Medelhavet i stället.
Mina förväntningar på Löfvens samtal med Merkel är inte skyhöga. Men jag gläds över att vinden just nu i alla fall blåser i den mellanmänskliga solidaritetens riktning, och lämnar trångsynthet och egoism bakom sig.
2014-09-14
Därför förlorade Alliansen
Det står nu klart att Alliansen förlorat valet 2014. Fredrik Reinfeldt kommer att avgå som statsminister och Stefan Löfven får uppdraget att bilda ny regering. Vi går in i en period av komplicerat parlamentariskt läge.
Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.
Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.
Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.
Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.
Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.
Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.
Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.
Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.
2014-03-03
Angela Merkels statsmannaskap och skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt
Ryssland stärker sin ställning på Krim och risken är stor att krisen eskalerar ytterligare. En ljuspunkt kan emellertid skönjas vid horisonten. Under helgen kom Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Angela Merkel överens om att upprätta en kontaktgrupp i syfte att få till stånd en dialog mellan den ukrainska regeringen och Ryssland. Kontaktgruppen skulle kunna ledas av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och inkludera europeiska stater och FN, vid sidan av Ryssland och Ukraina. Putin accepterade också Merkels idé om att upprätta en så kallad "fact-finding mission" med uppdrag att ta dokumentera vad det egentligen är som har hänt på Krim och i östra Ukraina de senaste dagarna.
Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.
Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.
Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.
Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.
Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)
Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.
Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.
Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.
Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.
Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.
Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.
Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.
Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.
Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)
Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.
Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.
Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.
Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.
2013-12-06
FRA och spioneriet på Ryssland
Nej, avslöjandena från Sveriges Televisions Uppdrag granskning om att Sverige genom FRA spionerar på Ryssland och överlämnar information till den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA kom inte som en överraskning. Sverige har ända sedan andra världskrigets slut bedrivit signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och använt informationer från denna signalspaning i sitt underrättelsesamarbete med bland annat USA. Vi fick nu också bekräftat att NSA betraktar dessa underrättelser som unika och att NSA håller fram FRA som en ledande partner i spioneriet mot Ryssland.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)