Löfven träffar Merkel - lyft gärna frågan om transportörsansvaret!

Det känns viktigt att lyfta fram de universella principer och värderingar som lagt grunden för det samhälle vi har kommit att ta för givet i det öppna välfärdslandet Sverige. Det är inte ofta jag citerar Jacob Wallenberg på denna blogg, men denna gång gör jag det med glädje. Wallenbergfamiljen har oftast agerat i enlighet med Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri (ungefär: att vara, utan att synas), men denna gång skräder Jacob Wallenberg inte orden. I intervjun i Svenska Dagbladet markerar hans starkt mot främlingsfientlighet och konspirationsteorier: Den intolerans och misstänksamhet som vi ser runt omkring oss bekymrar oss djupt. Jag tror ingen kan känna sig oberörd, säger han.

Jacob Wallenbergs uttalanden blir en symbol för det förändrade debattklimatet och hur flyktingfrågan på kort tid övergått från att kretsa kring om vi skall ta emot fler flyktingar till att handla om hur vi bäst skall ta emot dem och hur hela EU-området kan göra mer för att hjälpa. Det är i grunden en sund inställning och det gäller nu att bejaka svenska folkets engagemang och försöka skapa institutionella former som skapar förutsättningar att göra engagemanget beständigt.

Det är bra att Stefan Löfven bjudit in till partiöverläggningar i frågan. Partierna har olika uppfattningar i frågan om hur vi bäst tar hand om de som kommer hit. Antingen går det att hitta en blocköverskridande lösning, och då är mycket vunnet. Eller så är skillnaderna mellan partierna för stora, och då får medborgarna möjlighet att förhålla sig till dessa skillnader. (Sverigedemokraterna är förstås inte inbjudna - partiet avstår ju medvetet från att ta ställning i frågor om hur vi bäst tar hand om de som kommer.)

Frågan om flyktingmottagning är förstås inte bara humanitär, utan också politisk. Själv tycker jag till exempel att det är en självklarhet att alla svenska kommuner borde ha en skyldighet att hjälpas åt med flyktingmottagningen. Noterade att Anna Kinberg Batra i dag tog avstånd från den tanken. Hoppas att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tänker annorlunda.

I morgon reser Stefan Löfven till Tyskland för samtal med Angela Merkel. Om jag fick bestämma skulle han åtminstone driva följande krav: EU - inklusive Sverige - skall öka antalet kvotflyktingar, åtminstone temporärt frångå Dublinförordningens krav på att asyl måste sökas i första ankomstland samt avveckla det så kallade transportörsansvaret som tillåter flygbolag att vägra ta med resenärer som saknar inresetillstånd och visum. Transportörsansvaret är en av anledningarna till att så många människor tar den riskfyllda vägen över Medelhavet i stället.

Mina förväntningar på Löfvens samtal med Merkel är inte skyhöga. Men jag gläds över att vinden just nu i alla fall blåser i den mellanmänskliga solidaritetens riktning, och lämnar trångsynthet och egoism bakom sig.

Tennis, sponsorsprit och bristen på allvar

I dag går Robin Söderling ut på centrecourten i Båstad för att mot spanjoren Nicolas Almagro försöka försvara sin titel i Swedish Open från ifjol. Jag tror Robin vinner - han har hemmapubliken i ryggen, ett övertag mot Almagro i inbördes möten och Almagro har inte rosat tennismarknaden hittills i år.

Båstadtennisen ligger mig varmt om hjärtat. Jag är född och uppväxt i Båstad och har tillbringat många och långa dagar vid centrecourten och sidobanorna. (På åskådarplats är det väl bäst att tillägga. Mina idrottsutmärkelser inskränker sig dessvärre till några plaketter för "visat träningsflit"...).

Tennis var länge en överklassport, på samma sätt som golf och kanske ridning. Till viss del är det fortfarande så (ingen slump att Marcus Wallenberg står staty på tennisstadion...), även om tennis som sport i dag är betydligt billigare att utöva än t ex ishockey.

Det jag kanske tyckte allra bäst om under alla mina timmar vid tennisbanorna var allvaret. Tennisens räknesystem är så raffinerat att varje enskild boll är viktig och kan i någon mening vara matchavgörande. På den tiden fanns det heller inga tiebreak utan en match kunde bokstavligt talat pågå hur länge som helst.

Allvaret tog sig uttryck i tystnad. All koncentration bland de många tusen på läktarna fanns på spelet och på spelarna. Ve den åskådare som råkade harkla sig i samband med en serve eller än värre lyfta sig från sin plats under pågående game. Allvaret och tystnaden skapade en åskådargemenskap där våra respektive jag försvann för att inneslutas i ett gemensamt vi.

I dag har tennispubliken vulgariserats, med hejaramsor mellan bollarna och smärre folkvandringar på läktaren under pågående spel. Tennisen har blivit en sport som andra, kanske både på gott och på ont.

Jag kan leva med hejaklackarna och folkvandringen. Men i sin jakt på sponsorpengar har arrangörerna nu också släppt spriten fri för sponsorer inne på tennisområdet. Som Svenska Dagbladets tennisexpert Jonas Arnesen uttrycker det angående sponsorspritens störande inverkan för spelare och publik: I dagens hetta ölades och klunkades det champagne i sådan takt att sorlet på terrassen snabbt övergick i fyllebröl och bullrande skratt – noll hänsyn till omgivningen.

Det är så lågt och ovärdigt. Utvecklingen speglar förstås samhällets förändrade förhållningssätt till alkoholkonsumtion under de senaste decennierna, och tennissportens allt starkare kommersialisering. Bollkonstnärer som Manuel Santana, Manuel, Orantes, Ilie Nastase och Stan Smith - vilka älskat och älskats av Båstadpubliken - får tacka sin lyckliga stjärna att deras karriärer är över så de slipper spela under dessa förödmjukande omständigheter.

Jag är inte dum - jag förstår att spriten genererar pengar. På kort sikt är Båstadarrangörernas agerande säkert rationellt. Men på lång sikt urholkar det tennisens varumärke. Jag hoppas om några år slippa läsa rubriken tennisbubblan som sprack.