2020-04-05

Frihet under ansvar - Sverige håller samman

Än så länge håller Sverige ihop. Än så länge håller Sverige samman. De allra flesta av oss gör vårt bästa för att på frivillighetens grund följa regelverk och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Frihet under ansvar, för att citera en gammal högerparoll från Gösta Bohmans tid.

Visst finns det undantag. Fattigdom och trångboddhet gör det svårare för några att följa riktlinjerna. En del krogar och butiker fylls med folk på ett sätt som inte lever upp till regelverkens anda. Men det handlar trots allt om undantag. De offentliga miljöer jag försiktigt rör mig i kännetecknas av mellanmänsklig omsorg och en vilja att göra rätt - både för sitt eget och för det gemensammas bästa.

Andra länder har valt andra vägar, med stängda skolor, butiker och restauranger samt olika former av utegångsförbud. I efterhand får vi utvärdera vilka strategier som varit mest effektiva för att rädda så många människoliv som möjligt. Själv har jag hela tiden varit tveksam till genomförbarheten i att under långa tidsperioder stänga in människor i sina hem. De senaste dagarna syns indikationer på att de strikta regelsystemen i andra länder i Europa håller på att luckras upp. En bild publicerad i norska Dagbladet i dag har fått stor uppmärksamhet - människor i Oslo strömmar i vårsolen ut på gatorna och de strikta reglerna efterlevs inte.

Från Italien rapporterar journalisten och författaren Jennifer Wegerup (@JenniferWegerup) på Twitter: Fler bryter mot karantänerna. I snart fyra veckor har italienarna suttit instängda i sina hem. Trots bötesrisk på 35.000:-, ökar nu de som går ut ändå. Enligt inrikesministeriet gjordes i förrgår 246.829 kontroller. Polis bötfällde 7659 personer. Utöver det polisanmäldes 85 personer för att ha uppgett falskeligen varför de var ute. Sedan den 11 mars har drygt 173.000 brutit mot reglerna och gått ut utan giltiga skäl. (...) Myndigheterna upprepar gång på gång att folk sta stanna inne men kämpar mot växande frustration. Under påskhelgen väntas ännu fler bryta mot karantänerna. Detta skapar också spänningar gentemot alla de miljoner som sköter sig och står ut inomhus dag efter dag.

Danmark - vars "kurva" påminner en del om Sveriges - har sedan tre veckor tillbaka varit stängt med hårda restriktioner. Nu påstås det att statsminister Mette Frederiksen i morgon måndag kommer att genomföra åtgärder som gradvis öppnar upp Danmark igen.

Vi har kanske fortfarande det värsta framför oss. Kanske kommer Sverige i närtid att införa skarpare restriktioner än de som gäller i dag. Vi vet inte. Regeringens omdiskuterade lagförslag om att stärka regeringens möjligheter att fatta beslut utan att gå genom riksdagen visar på en vilja att stärka sin handlingsfrihet att kunna agera snabbt. (Jag tycker det är bra att oppositionen såg till att förslaget innebar att regeringen åtminstone i efterhand måste få riksdagens godkännande för de beslutade åtgärderna.)

Sammantaget går jag in i Påskveckan med ett litet försiktigt hopp i bröstet. Vi ska fortsätta att hålla ihop, fortsätta att värna varandra och fortsätta att följa riktlinjerna. Tillsammans tar vi oss igenom det här.

2020-04-03

Stoppa utvisningshoten för de som mister jobben på grund av coronan

Tusentals människor riskerar att förlora sina uppehållstillstånd i coronapandemin, skriver Dagens Nyheter. Oro kring uppehållstillstånd efter stora varsel, rapporterar Ekot. Bakgrunden är den stora grupp människor i Sverige vars uppehållstillstånd bygger på att de har ett arbete eller en viss inkomst.

Situationen blir absurd. Många av dessa människor har varit i Sverige så länge att ett fast uppehållstillstånd är inom räckhåll. Nu hotas de och deras familjer i stället av utvisning. Och dessa utvisningsbeslut kommer på grund av coronapandemin inte att kunna genomföras under överskådlig tid.

Tidigare har jag skrivit om hur unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen hotas av utvisning om de inte inom sex månader efter examen skaffat sig en fast anställning - en hart när omöjlig uppgift i dessa tider. Det vore värdefullt om regeringen förklarade att ingen som omfattas av gymnasielagen kommer att utvisas för att hen inte lyckats skaffa sig en fast anställning på sex månader.

Regeringen bör på ett humanitärt sätt hantera situationen även för alla dem som efter varsel och uppsägningar på grund av coronapandemin hotas av utvisning. Det behövs kanske en lagändring som möjliggör undantag. Det går att ordna, om den politiska viljan finns.

2020-04-01

Sweden Stands Apart. Som så ofta.

Sweden Stands Apart, skriver New York Times om Sveriges sätt att hantera Corona-smittan. Artikeln illustreras med idylliska bilder på folk som strosar omkring i solen i Gamla Stan i Stockholm. Överhuvudtaget har internationella medier gjort en stor affär av att Sverige inte stängt skolorna eller stängt ner landet på samma sätt som väldigt många andra länder i världen har gjort. I stället har Sverige valt att till stor del förlita sig på frivilliga åtgärder och medborgarnas vilja att följa myndigheternas råd och riktlinjer. Eller att använda sitt folkvett, som statsminister Stefan Löfven uttryckte det.

I Sverige har regeringens linje hittills haft ett starkt stöd i folkopinionen och över partigränserna. Det är egentligen bara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som med omedelbar verkan vill stänga Sveriges alla förskolor och grundskolor. En del - till exempel vd:n för Tredje AP-fonden Kerstin Hessius - oroar sig över att regeringen kanske har gått för långt och att den ekonomiska skada som de innevarande restriktionerna innebär på sikt kan komma att kosta fler människoliv än de som räddas genom minskad smittspridning. Starka opinionsbildare - som till exempel Peter Wolodarski - argumenterar i stället för att regeringen borde vidta mer kraftfulla åtgärder.

Vem har då rätt? Kommer Sveriges väg att leda till att fler eller färre människor dör i sviterna av Corona-epidemin? Det vet vi naturligtvis inte ännu, vi kan inte veta. De enda jag inte lyssnar på i dessa dagar är de som är tvärsäkra.

När epidemin är över - för så hoppas och tror jag ju att det blir - kommer svaren heller inte att vara självklara. Oavsett som många som då har dött i Sverige kan vi inte med säkerhet veta hur många som hade dött om Sverige vidtagit andra åtgärder.

Det är lätt att i dessa dagar ägna sig åt siffermagi. Statistiksajten Worldometer erbjuder oavbrutna uppdateringar som möjliggör jämförelser mellan alla världens länder angående insjuknanden, dödsfall och tillfrisknanden med avseende på Corona. Vi finner till exempel att Sverige hittills har 24 dödsfall per 1 miljon invånare. Det är ungefär lika många som Österrike (16), Danmark (18), Portugal (18) och Storbritannien (36). Det är något fler än Norge (8) och Tyskland (10). Men det är färre än Schweiz (53), Frankrike (54), Nederländerna (68) och Belgien (71), och det är avsevärt färre än Spanien (194) och Italien (206). De senaste dagarna har de svenska rapporterade dödsfallen ökat kraftigt. Vi vet heller inte hur säkra siffrorna är. I flera länder - om jag förstått det rätt - görs inte alltid Corona-tester på människor som dött i hemmet eller på vårdhem.

Vi håller andan. Och vi är varsamma, med oss själva och med varandra. Hur långt det räcker vet vi inte. Men det räcker en bit på vägen.

2020-03-31

Corona-krisen har stärkt förtroendet för Stefan Löfven

Det är en gammal sanning att förtroendet för regering och för statsminister ofta ökar i kristider. Dagens förtroendemätning från Novus ger syn för sägen. Andelen medborgare som säger sig ha förtroende för statsminister Stefan Löfven har på en månad vuxit från 26 till 44 procent, en ökning med hela 18 procentenheter. Sämst går det för Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, vars förtroende under samma period minskat med fem procentenheter, från 32 till 27.


Jag brukar säga att en av Stefan Löfvens starkaste sidor som partiledare är hans förmåga att hålla ihop partiet. I denna kristid visar han också sin förmåga att hålla ihop landet, och förankra stöd för regeringens politik över partigränserna. Samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna har fungerat alldeles utmärkt, och även Ulf Kristersson och Moderaterna har i huvudsak uttalat sitt stöd för regeringens politik.

Den som mäler sig ut är inte oväntat Jimmie Åkesson. Han har svårt att komma in i debatten överhuvudtaget, när Sverigedemokraternas favoritfrågor kring invandring och brottslighet inte dominerar dagordningen. I stället ondgör han sig över att delar av Sida:s budget används till att bekämpa coronasmitta i den fattigaste delen av världen. Hunden känner man på håren.

Det är ingen självklarhet att sittande regering stärks av en kris. I en läsvärd historisk jämförelse visar Dagens Nyheter hur stödet för Socialdemokraterna i regeringsställning i stället sjönk efter Estonias förlisning i september 1994 och Tsunamikatastrofen i december 2004.

Jag noterar också att opinionsstödet för Donald Trump ökat de senaste veckorna. Han åtnjuter nu det starkaste stödet sedan början av hans presidenttid.

Vi får väl se vilket politiskt landskap som vecklar ut sig i Europa post-Corona. Får vi ett uppsving i stödet för den starka staten? Vi lär i alla fall få en sjukvårdsdebatt där privatiseringen av sjukvård och apotek möter en viss uppförsbacke. Eller kommer vi att se ett uppsving för populistiska rörelser som riktar folklig vrede och sorg över Coronans offer mot det politiska ledarskapet?

Europas partisystem var redan före Coronakrisen i rörelse. Ingen vet om rörelsen kommer att förstärkas eller försvaga av krisen.

2020-03-27

I Coronans spår - utvisa inte unga som omfattats av gymnasielagen till Afghanistan!

I dessa Corona-tider är det viktigt att vi tar hand om varandra. Särskilt viktigt är det att vi tar hand om de människor som är allra mest utsatta. En sådan grupp är de unga ensamkommande som sökte asyl i Sverige hösten 2015 och som nu omfattas av gymnasielagen.

Snart går dessa unga människor ut sin gymnasieutbildning. Enligt lagen har de då sex månader på sig att skaffa sig en fast anställning. Annars kommer de att utvisas - väldigt många av dem till krigets och terrorns Afghanistan. (En artikel i Dagens ETC uppmärksammar saken - men bakom betalvägg.)

Corona-krisen har i grunden förändrat förutsättningarna för gymnasielagen. Risken är stor att Sverige står inför en hastigt växande arbetslöshet. Att då begära att dessa unga människor bara sex månader efter att de gått ut gymnasiet ska ha erhållit en fast anställning är förstås inte realistiskt.

Det humanitära svaret är i stället att välkomna dessa unga människor med sin gymnasieexamen till Sverige - vårt växande hem. Det vore värdefullt om regeringen förklarade att ingen som omfattas av gymnasielagen kommer att utvisas för att hen inte lyckats skaffa sig en fast anställning på sex månader. Det går att hantera lagstiftningsvägen - om den politiska viljan finns.


2020-03-24

Colorado avskaffar dödsstraffet - en seger för människovärdet!

Det gäller att ta vara på positiva nyheter i dessa svåra tider. Jag noterar därför med glädje att den amerikanska delstaten Colorado har avskaffat dödsstraffet, detta barbariska straff. De tre fångar som satt i dödscellerna i väntan på sin avrättning får sina straff omvandlade till livstids fängelse. Därmed har 22 av USA:s delstater avskaffat dödsstraffet.

Colorado har visserligen bara avrättat en enda fånge sedan dödsstraffet återinfördes i USA. Men avskaffandet av dödsstraffet i Colorado är en viktig seger för principen om människovärdets okränkbarhet och principen om varje människas rätt till liv oavsett vilka handlingar denne har gjort sig skyldig till. I samma stund som vi ruckar på dessa principer öppnar vi dörren för barbari och en relativisering av människovärdet.

Överhuvudtaget har antalet avrättningar i USA minskat sedan millennieskiftet. År 1999 avrättades 98 människor i USA, år 2019 avrättades 22 människor.

Låt oss bära med oss principen om människovärdets okränkbarhet även i dessa svåra coronatider. Det är sannerligen inga enkla frågor som politiker, myndigheter och sjukvårdspersonal har att hantera. Men att sätta principen om alla människors rätt till liv i centrum skapar en moraliskt viktig grund för de svåra beslut som ska fattas.

2020-03-22

Läs Nils Ferlin - för tröst och hugsvalelse!


Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.


Så skriver Nils Ferlin i diken "Av ständig oro..." ur samlingen "Barfotabarn" (1933). Ett par strofer senare bekänner författaren:

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.


Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.


Oro stänger in oss. Oro gör oss illa. Ibland kommer vår oro ur att vi redan har farit illa. 

Jag hanterar Corona-stämningen genom att på nytt läsa Nils Ferlin. Ingen svensk skald har gestaltat vår mänskliga oro på ett lika trösterikt och folkligt sätt som han. Orden och uttrycken är så vackra, och jag kommer på mig själv med att imitera Ferlins språkbruk när jag skriver denna text. Fara illa. Rätt illa for han i världen, och mager blev han och skral (följt av det - åtminstone tillfälligt - mer uppmuntrande: men ett tu tre, hur kom det sig, fick han upp en saltomortal). (Cirkus Tigerbrand, Barbotabarn.)

Vi behöver tröst i dessa tider. Eller kanske hugsvalelse, som Ferlin nog hade uttryckt det. Hugsvalelse går bortom trösten, och inrymmer stråk av frid och försoning.


Att läsa Ferlin i dessa Corona-tider innebär med nödvändighet att också läsa "Den stora kometen" (Goggles, 1938). Om hur oron för undergång och dom får oss att bättra vårt beteende:

Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villor.

De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar.


Men det kom inte någon komet. Åtminstone den gången. Och livet kunde återgå till sina gamla hjulspår:

Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!

I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.

  
                 (...)

Ty, sade de vid feta bloss
på gördlade cigarrer,
plädera och kometa oss
med piska och gitarrer


Ann-Louise Hanson har sjungit in "Den stora kometen" (1966). Inspelningen kan avlyssnas här.

I kväll kl 21.15 i SVT2 håller statsminister Stefan Löfven ett tal nationen. Vi får se hur mycket tröst och hugsvalelse hans hälsning kan förmedla. Kanske till och med hopp? Eller är det för tidigt? 

2020-03-20

Henri Bergson: Tiden och den fria viljan. (Corona-elegi)

Jag håller på att förlora tidsuppfattningen. Vårens vanliga, tidsbundna markörer lyser med sin frånvaro. Ingen allsvensk fotbollspremiär. Ingen Lisebergs-öppning. Ingen final i Eurovision Song Contest. Kanske inga 1 maj-demonstrationer? De vårliga vardagshändelser som tidigare skapat ordning och struktur i min tidsuppfattning finns inte längre här. Kvar är en lång väntan. Men en väntan på vadå?

Jag plockar fram ett sparat exemplar av kulturtidskriften Moderna Tider (nr 114, april 2000) där jag lagom till millennieskiftet publicerade en text om filosofen och nobelpristagaren (1927) Henri Bergson och hans bok "Tiden och den fria viljan" (1889). Jag tror tyvärr inte att min text finns på nätet. Men här följer ett utdrag:

Bergson vänder sig mot naturvetenskapens felaktiga sätt att beskriva tiden som en lång. likformig linje med sekunder, minuter och timmar. Att så rada upp våra medvetenhetstillstånd innebär, enligt Bergson, att vi projicerar tiden i rummet, att vi blandar ihop tiden med rummet. Denna kvantifierade tidsuppfattning kallar Bergson helt enkelt för rum-tiden.

Mot denna rum-tid ställer Bergson vad han kallar den verkliga tiden, den sanna tiden, la durée réelle. Denna sanna tid låter sig varken mätas eller bevisas. Den sanna tiden är - menar Bergson - som de insmälta tonerna av en melodi, där tonerna visserligen följer på varandra men där vi icke desto mindre uppfattar melodin som en helhet. Denna sanna tid är den form som vårt medvetenhetstillstånd antar när våra jag helt hänger sig åt att leva, när våra jag avstår från att skilja sina nuvarande tillstånd från sina föregående.

Först i detta tillstånd är vi fria, menade Bergson. Att handla fritt är att ta sig själv i besittning, att försätta sig i denna sanna tid - la durée réelle.

Foto: Henri Manuel

Man må i dag le lite åt Bergsons lätt mystifierande och hoppfulla tilltro till människans förmåga att sätta sig över det vi intuitivt uppfattar som tid och rum, det kvantifierade rummet. Men det går inte att komma ifrån att Bergsons tankar utgjorde en starkt befriande kraft för många människor som vid 1800-talets slut kände sig fångna i naturvetenskapens determinism, som sprattlande marionetter i de obevekliga naturlagarnas trådar. Fångna i rum-tiden.

Bergsons la durée réelle kan lätt relateras till dagen diskussion om queertid. Men det får bli en annan gång. Kanske i morgon. Eller igår.

2020-03-19

Jimmie Åkessons tunna argument för att stänga skolorna

De svenska partierna visar fortfarande en föredömlig återhållsamhet genom att inte politisera kampen mot Corona-viruset. Kanske börjar Sverigedemokraterna mäla sig ur gemenskapen. I en intervju med Svenska Dagbladet kräver Jimmie Åkesson att regeringen går emot Folkhälsomyndighetens rekommendationer och omedelbart stänger landets förskolor och grundskolor.

Sverigedemokraterna har naturligtvis rätt att ha en annan uppfattning än regeringen och Folkhälsomyndigheten och övriga riksdagspartier om hur Sverige bör hantera Corona-krisen. Men det intressanta är vilka argument som Jimmie Åkesson anför. Vad är det som får honom att komma fram till en helt annan slutsats än den som samtliga övriga partiledare samt Folkhälsomyndigheten kommer fram till?

Frågan är inte helt lätt att besvara. Åkesson säger bara att det "rimligen" innebär en stor smittorisk när så många barn går till skolan. Han påstår också att Folkhälsomyndigheten tidigare anfört att barn inte spred smittan, men "det vet man väl inte". Några andra argument framför inte Jimmie Åkesson.

Man må tycka vad man vill i sakfrågan om skolornas öppethållande. Kanske gör Folkhälsomyndigheten och regeringen inom kort en ny och annorlunda bedömning. Men Jimmie Åkessons lövtunna argument för att frångå Folkhälsomyndighetens rekommendationer gör mig ytterst tacksam över att Sverigedemokraterna inte har något inflytande över regeringspolitiken.

Nej, Sverige ska inte ha något expertstyre - inte ens i kristider. Regeringen ska göra en sammanvägd bedömning, och sedan ta det politiska ansvaret för sina beslut. Lika självklart ska regeringen väga in expertomdömen i sina bedömningar. Som statsvetarprofessorn Bo Rothstein argumenterar: The conclusion is "rule through, not by, experts". Svårare än så är det inte.

*
Samtidigt noterar vi att tidigare distriktsordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad, numera vice ordföranden för extremhögerpartiet Alternativ för Sverige (AFS) William Hahne inte dragit sig för att försöka tjäna en hacka på utsatta människors oro inför Coronakrisen. Aftonbladet berättar att William Hahne köpt upp ett stort antal ansiktsskydd av ett slag som brukar kosta 20 kronor i nätbutiker och nu säljer dem nu vidare för 249 kronor styck. Ska vi tala "svenskhet", vilket ju Sverigedemokrater och AFS gärna gör, så har jag svårt att se något mer osvenskt än att berika sig på utsatta och rädda människors bekostnad.

2020-03-16

Corona-spaning 2. Politiken

Samtliga politiska partier har hittills visat en föredömlig återhållsamhet genom att inte politisera kampen mot Corona-viruset. Moderaterna och Kristdemokraterna har till och med uttalat sitt stöd för de åtgärder som regeringen har vidtagit. Sverigedemokraterna har, såvitt jag kunnat se, varit tyst.

Den borgfred som idag karaktäriserar svensk politik varar inte för evigt. Så snart den akuta krisen släpper kommer frågan om politiskt ansvarsutkrävande på bordet. Om krishanteringen går relativt bra kommer oppositionen att hylla myndigheter och samhällsinstitutioner. Om krishanteringen går relativt dåligt kommer oppositionen att rikta anklagelser mot regeringen. Så är det i politiken, och jag har inga illusioner om att det skulle vara annorlunda om maktförhållandena i riksdagen var de omvända.

Så här långt bidrar Corona-krisen till att svetsa samman januaripartierna. Det samarbete som nu utvecklas och fördjupas mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ökar sannolikheten för att samarbetet kommer att fortsätta även under resten av mandatperioden. Säker kan man inte vara. Beroende på hur Corona-krisen utvecklas kan det politiska landskapet kastas om i grunden, och det är fortfarande långt till nästa val. Men allt annat lika har Coronakrisen fört de fyra samarbetspartierna ännu närmare varandra. Partiernas gemensamma samarbetskapital växer.

Corona-krisen bidrar också till att förändra den politiska dagordningen. Debatten om samhällets sårbarhet och bristfälliga lagerhållningar blir en tuff uppförsbacke för nyliberala förslag om ytterligare privatiseringar eller om skattesänkningar överhuvudtaget. I dag är vi alla Keynesianer, som någon sa i radion (uppfattade inte vem) i helgen. De efterhängsna frågorna om brott och straff och om migration viker åtminstone tillfälligt undan, och kan kanske i stället ge plats åt nya frågor om hur vi bygger Sverige, vårt växande hem, starkare och varmare.

2020 blir ett märkesår i svensk politisk historia. Men på vilket sätt är det ännu för tidigt att säga.

2020-03-15

Corona-spaning 1. Digitala möten

I Corona-smittans spår tar digitala möten ett stort steg framåt. Politiker och tjänstemän går snabbkurser i Zoom (ett verktyg för nätbaserade möten och föreläsningar på distans). Vid universitet och högskolor pågår ett intensivt arbete för att digitalisera undervisningsformerna.

När så många människor uppgraderar sin digitala kompetens med avseende på möten, sammanträden och undervisningsformer vore det väl märkligt om inte denna stärkta kompetens kommer att användas även när Corona-smittan är över? Och ju fler möten och undervisningsmoment som genomförs digitalt, desto bättre blir förutsättningarna för teknikutveckling och ytterligare förbättring av digitala mötes- och undervisningsformer.

Dessutom är digitala möten oftast billigare och bättre för miljön.

Kommer digitala möten då att helt, eller nästan helt, ersätta möten och sammanträden där deltagarna är fysiskt närvarande? (Jag avstår här från att diskutera digitala undervisningsformer - de berör en delvis annorlunda problematik än möten och sammanträden.)

Att svara ja på frågan ovan uppfattas av många som provocerande. Det finns något i "det mänskliga" som de flesta av oss uppfattar som så unikt och värdefullt att det inte kan ersättas av digital kommunikation.

I ett zoom-samtal med hustrun (ja, så långt har det gått...) tidigare i dag enades vi om att rena informationsmöten är de minst problematiska att genomföra digitalt. Men vad händer med möten som handlar om att lösa problem och fatta beslut? Vilken betydelse har kroppen och det kroppsliga (kroppsspråk, ögonkontakt, fysisk kontakt, dofter) för diskussionen och dynamiken i gruppen?

Blir digitala möten mer jämlika och jämställda när deltagarna reduceras till ett ansikte på en bildskärm? Eller är det i stället så att digitala möten konserverar eller förstärker existerande, till exempel patriarkala, maktstrukturer? Och vilka är i så fall de kausala mekanismerna?  Det finns säkert intressant forskning om denna problematik - men jag hittar inget lämpligt att länka till.

Så ja - de digitala mötena kommer efter Corona-smittans slut att varaktigt ha stärkt sin ställning på de fysiska mötenas bekostnad. För att kunna hantera denna nya verklighet på ett så bra sätt som möjligt behöver vi veta mer om konsekvenserna av en sådan digitalisering med avseende på diskussionens och beslutens kvalitet, på maktförhållanden och jämställdhet och på vårt sätt att leva tillsammans överhuvudtaget.

Ni får gärna formulera idéer, kära läsare. Vilken är den stora skillnaden mellan fysiska och digitala möten? Blir diskussionen och besluten annorlunda, och i så fall - blir de bättre eller sämre? Och hur påverkas maktförhållandena om sammanträdet genomförs vid ett fysiskt eller ett digitalt bord?

Ordet är fritt.

2020-03-11

Medborgerligt förtroende i Corona-tider

Så här i Corona-tider är mellanmänsklig tillit och ett högt medborgerligt förtroende för samhällsinstitutionerna extra värdefullt. Sverige är ett så kallat "höglitarland", det vill säga att tilliten mellan medborgarna och medborgarnas tillit till olika samhällsinstitutioner är ur ett internationellt perspektiv relativt högt.

I dag presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2019. Undersökningen visar bland annat att medborgarnas förtroende för public service - här i form av Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT) - är fortsatt högt och åtminstone när det gäller SVT ökat något sedan förra året. Av de tillfrågade uppger 65 procent att de har förtroende för SR och 62 procent att de har förtroende för SVT. Motsvarande andelar för Lokala tidningen är 47 procent, DN 45 procent, SvD 41 procent, TV4 33 procent, Aftonbladet 16 procent, Expressen 14 procent och TV3 10 procent. Men förtroendet för public service-företagen är politiskt polariserat. Moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater har ett lägre förtroende för SR och SVT än vad de övriga partiernas sympatisörer har.

Notera också att medborgarnas förtroende för polisen är rekordhögt. Av de tillfrågade uppger 73 procent att de har förtroende för polisen - det är den högsta andelen sedan Medieakademin började med sina förtroendemätningar 1997. Det är intressant att förtroendet för polisen är så högt samtidigt som det i debatten inte sällan sprids en bild av en skenande brottslighet inför vilken polisen skulle stå maktlös.

På samma sätt är det intressant att förtroendet för sjukvården ökar för tredje året i rad och nu uppgår till 62 procent - den högsta andelen sedan frågan började ställas 2011. Även förtroendet för universitet och högskolor är fortsatt högt - 69 procent. Endast polisen uppvisar en högre andel.

Det är glädjande att medborgarnas förtroende för centrala samhällsinstitutioner som polisen, public service, universitet/högskolor och sjukvården är fortsatt högt. Sorgebarnet är de politiska partierna. Endast 15 procent säger sig ha förtroende för partierna, vilket ger en 16:e och klar jumboplats på listan över medborgarnas förtroende för samhällsinstitutioner.

Låt oss hoppas att de politiska partierna hanterar Corona-krisen på ett sätt som inte bara är landet och medborgarna till gagn utan också stärker medborgarnas förtroende för partierna. Nu gäller det att visa statsmannaskap och att vara vuxen i rummet.

2020-03-08

Glädjeskuttande idrottskvinnor och könsmaktsordningen

Sportjournalistikens gestaltning av män och kvinnors idrottsframgångar illustrerar att vi har en bra bit kvar till ett jämställt samhälle. Könsmaktsordningen lever, och Djävulen gömmer sig i dess detaljer.

Tidningen Expressen visar hur den svenska segertrion i U23-VM 15 km längdskidor Ebba Andersson, Moa Lundgren och Emma Ribom uppmuntras av fotografer att ta ett glädjeskutt framför kameran tillsammans. Oskyldigt, eller till och med självklart, tycker kanske en del. Nåja. Alltså, jag tycker det är så fånigt, säger en uppenbart generad Ebba Andersson inför journalisterna men låter sig ändå övertalas att ställa upp på bilden.

Efter det konstruerade glädjeskuttet säger Ebba Andersson till Expressen: Jag tycker det är lite fånigt att vi tjejer alltid ska göra det. Jag tror aldrig jag sett en segerbild där killarna tagit ett glädjeskutt.  Det är lite förlegat och uttjatat att vi tjejer alltid ska ta ett glädjeskutt efter målgång. 

Foto: Lukas Johansson/Svenska skidförbundet.

Dessa bilder på käcka, glädjeskuttande idrottskvinnor riskerar att förminska deras prestationer till något underhållande, något roligt att titta på men inte att ta på allvar. Det män gör är däremot svårt och ansträngande. Bilder på glädjeskuttande idrottskvinnor blir en feminisering av den maskulina ansträngningen av idrottskvinnan till kvinna, flicka, barn. Inte konstigt att Ebba Andersson reagerar och tycker att bilden uttrycker ett förlegat budskap.

Nu får vi se om ni, kära läsare, översvämmar mitt flöde med bilder på glädjeskuttande manliga skidlöpare. Då får vi ta om diskussionen från början.  

2020-03-06

Jimmie Åkessons hån mot dessa våra minsta

Hur lågt kan man sjunka? TT återger ohyggliga vittnesmål om situationen för de människor som befinner sig på flykt i gränslandet mellan Grekland och Turkiet. Det är många familjer med små barn. En representant för FN:s flyktingorgan UNHCR säger: Jag har träffat många barn. Men detta är första gången jag möter barn som är i sådan chock. Hon berättar hur de vandrat i natten, hur de varit vilse och hur rädda de är nu, De är blöta och kalla och hungriga.

Till detta helvete på jorden reser Jimmie Åkesson. Reser han dit för att visa sin solidaritet med dessa utsatta, nödställda människor? Reser han dit för att hjälpa till, för att lindra barnens nöd och försöka förbättra deras situation?

Nej, det är inte därför Jimmie Åkesson reser dit. Han reser dit för att dela ut flygblad som berättar att dessa plågade, hjälpsökande människor inte är välkomna till Sverige. Vi har inte plats. Sverige, detta välståndets och rikedomens fantastiska land, är fullt. Jimmie Åkessons agerande blir ett hån mot dessa våra minsta.

Hur lågt kan man sjunka?

Författaren och tidigare cirkusdirektören Henry Bronett kommenterar Jimmie Åkessons resa så bra:


Skam att en svensk medborgare så ogenerat slår mynt av av andras olycka och dessutom skriver under med: ”Svenska folket och Sverigedemokraterna”. 

Ni representerar inte vårt land. 

Svårt att förstå hur man överväger att rösta fram ett sådan parti. För oavsett hur det står till i Sverige, är vägen aldrig att följa dem som visar oss rännstenen och kallar den för ett bra vägval.

2020-03-03

Nya förslag från M och SD minskar public sevice oberoende

Riksdagsledamöter från Moderaterna och Sverigedemokraterna motionerar om åtgärder som skulle minska Public Service-företagens (SVT, SR och UR) oberoende. Tidningen Journalisten berättar att  Lars Beckman, Jan Ericson och Edward Riedl (M) vill införa sanktioner mot SVT, SR och UR om de fälls i Granskningsnämnden (2019/20:2418, 2019/20:2951). Även Robert Stenkvist och David Lång (SD) vill införa sådana sanktioner (2019/20:791). De kritiserar Granskningsnämndens beslut i ett enskilt ärende (friandet av SVT:s EU-valvala 2014!) och föreslår - på fullt allvar - att Granskningsnämnden ska bestå av politiker, tillsatta efter partiernas antal riksdagsmandat.

Konsekvensen av dessa förslag skulle bli att den politiska majoriteten får avgöra vad som är "sakligt" och vad som är "opartiskt" och får makt att besluta om ”sanktioner” för anställda vid SVT, SR och UR. Så mycket för ett oberoende public service.

Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tidigare i dag skrev på Twitter: Politiskt beslut nu om möjlighet till skärpta sanktionsmedel mot public service-bolagen kommer inte öka journalisternas känsla av trygghet att professionellt utföra sitt jobb, utan några som helst hänsyn samt Illavarslande förslag, kommer leda till ökat politiskt beroende för public service-bolagen om de vinner stöd i riksdagen. Bör avvisas - Sverige borde gå i andra riktningen och öka oberoendet.

Jag har sagt det förut. Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.

2020-03-02

Moderaternas smaklösa delningsbild

I dag drunknade ännu ett barn i Medelhavet, då en båt full med flyktingar kapsejsade nära ön Lesbos. Och BBC rapporterar att en syrisk flykting skjutits till döds vid gränsen mellan Grekland och Turkiet. Omkring 15 000 män, kvinnor och barn beräknas nu under ytterst svåra omständigheter befinna sig i gränslandet mellan Greland och Turkiet. Många av dem är på flykt från krigshelvetet i Syrien.

Den självklara utgångsfrågan borde vara: Hur ska vi på bästa sätt kunna hjälpa de utsatta flyktingar som nu befinner i gränslandet mellan Grekland och Turkiet? Men för Moderaterna och Ulf Kristersson tycks frågan bli en helt annan. Just i dag lägger Moderaterna på sin Facebook-sida upp en bild på Ulf Kristersson där han - iklädd någon slags jägar- eller hemvärnsmundering - uppmanar: Stärk gränsen!



Bilden blir ett smaklöst hån mot alla de människor som flytt krigets helvete och som nu lever under oerhört utsatta omständigheter i gränslandet mellan Grekland och Turkiet.

Jag tror inte att Ulf Kristersson egentligen känner sig så bekväm med denna bild. Men hans ledarskap är mycket svagt. Det är inte så att det finns en "hemlig grupp" eller motsvarande i Moderaterna som styr och ställer. Men i avsaknad av ett starkt ledarskap blåser Moderaterna dit tidsandevindarna för dem. Det är en sorglig utveckling.

I skrivande stund ser jag att Moderaterna nu tagit bort bilden från sitt Facebookkonto med motiveringen att Ulf Kristerssons kläder "verkade ta fokus från den viktiga frågan, som är att EU och Sverige ska stärka gränskontrollen". Jo tack. Det är bra att Moderaterna tagit bort bilden. Det vore befriande med en ursäkt från Ulf Kristersson för att bilden överhuvudtaget publicerades. Men det kanske är att begära för mycket. Det krävs ju i så fall att någon är vuxen i rummet.

Respekt i stället till Ida Alterå och CUF för denna bild.


2020-02-27

Ny Novus-undersökning: Starkt stöd för familjeåterförening

"Sverige är fullt", sa Jimmie Åkesson i sitt anförande under Sverigedemokraternas landsmöte i Örebro i slutet av förra året.

Men en undersökning av Novus, publicerad på DN Debatt, indikerar att svenska folket inte delar Åkessons uppfattning. Under rubriken "Starkt folkligt stöd för rätt till familjeåterförening" slår artikelförfattarna (som representerar Svenska kyrkan, Rädda barnen och Svenska röda korset) fast att det finns ett starkt stöd både för rätten till familjeåterförening och för att personer med humanitära skäl ska kunna stanna i Sverige. (...) Den humanitära guldreserven i Sverige tycks vara intakt, även om det i den politiska debatten låter det ofta annorlunda.

Författarna baserar sin positiva slutsats på följande resultat.

Av de tillfrågade instämmer 73 procent i påståendet att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna i Sverige. Endast 13 procent tar avstånd från det.

62 procent instämmer i att personer md humanitära skäl, till exempel svårt sjuka barn eller vuxna, ska ha möjlighet att stanna i Sverige. 19 procent tar avstånd.

59 procent instämmer i att barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige. 23 procent tar avstånd.

Så ja, solidariteten lever! Låt oss hoppas att den parlamentariska kommitté som just nu formar förslag om Sveriges framtida migrationspolitik lyssnar in undersökningen. Det är sant att flera opinionsundersökningar, till exempel den årliga frågeundersökningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, visar att stödet för att ta emot flyktingar har minskat något de senaste åren. Det är också sant att det i dessa undersökningar alltid är fler svarande som vill att Sverige ska ta emot "färre flyktingar" än som vill att Sverige ska ta emot "fler flyktingar". Men Novus undersökning visar att sättet att ställa frågan spelar roll för vilken bild av svenskarnas syn på flyktingmottagning som framkommer. Och vi vet dessutom sedan tidigare att synen på flyktingmottagning och på invandring är mer positiv i Sverige än vad den är i andra europeiska länder.

Nej, Sverige är inte fullt. Sverige är vårt växande hem. Som ordspråket säger: Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

2020-02-25

Hur stöttar Sverige bäst Gui Minhai?

Den svenske författaren och bokförläggaren Gui Minhai dömdes i måndags av en kinesisk domstol till 10 års fängelse för att ha fört statshemligheter till utlandet. I domen uppges också att Gui Minhai frivilligt har avsagt sig sitt svenska medborgarskap för att åter bli kinesisk medborgare.

Den kinesiska diktaturen förnekar sig inte. Förtrycket mot oppositionella är en del av den kinesiska vardagen. Människorättsorganisationer över hela världen rasar mot domen. Amnesty International beskriver den som "chockerande".

Den svenska regeringen har hela tiden varit tydligt i sitt stöd för Gui Minhai och i sin kritik av Kinas agerande. Men vad ska regeringen göra nu? Domen är fälld, och den kinesiska staten påstår att Gui Minhai inte längre är svensk medborgare.

Vänsterpartiet och Kristdemokraterna menar att Sverige borde utvisa den kinesiska ambassadören. Det tycker jag är ett dåligt förslag. Sverige behöver fortsatta diplomatiska förbindelser på högsta nivå med Kina, för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera och framföra kritik. Och när ska ambassadören få komma tillbaka? Om ambassadören tillåts komma tillbaka innan Gui Minhai släpps fri kommer Kina att utnyttja återkomsten som en signal om att de svensk-kinesiska förbindelserna nu är normala igen - även om Gui Minhai fortfarande försmäktar i sitt fängelse.

Det är lätt att bryta diplomatiska förbindelser. Det är desto svårare att återuppta dem.

Förslag har också väckts om att åtminstone tillfälligt döpa om Grönsakstorget i Göteborg (där Kinas generalkonsulat ligger) till Gui Minhais torg. Spontant tyckte jag det var en bra idé. Men generalkonsulatet planerar att flytta till andra lokaler - och då förlorar namnbytet sin udd. Och att "tillfälligt" byta namn på torget är ett osäkert projekt. När ska namnet bytas tillbaka igen? När Gui Minhai är frisläppt? Men han frisläpps ju kanske inte. Eller när han är död? Då blir det ju en än märkligare signal att byta tillbaka namnet på torget. Nej, namnbyten ska vara beständiga - inte tillfälliga.

Det är förstås viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt protestera mot behandlingen av Gui Minhai. Ingenting tyder på att tyst diplomati - nu när domen har fallit - skulle vara en framkomlig väg. Men Sveriges röst väger inte tungt om den är ensam. Kinas grova brott mot mänskliga rättigheter får inte reduceras till en svensk fråga. Jag förutsätter att Sverige  mobiliserar för ett gemensamt EU-agerande till stöd för Gui Minhai och att Sverige tillsammans med internationella människorättsorganisationer vidtar åtgärder för att Gui Minhai inte faller i glömska.

2020-02-23

Storebror ser dig. Få tycks bry sig.

I onsdags röstade riksdagen igenom en lag som ger polis och andra brottsbekämpande myndigheter rätt att hacka medborgarnas mobiler och datorer för att kunna se filer, meddelanden och bilder. TT beskriver innehållet i lagen så här: Lagen om hemlig dataavläsning innebär att polisen, Säpo, tullen och Ekobrottsmyndigheten i hemlighet får installera programvara eller med andra tekniska hjälpmedel samla på sig information i brottsmisstänktas datorer, surfplattor och telefoner. Till skillnad från hemlig teleavlyssning, som omfattar skickade meddelanden, kan polisen även komma åt lagrade uppgifter, till exempel bilder eller filer, på enheterna.

Lagen gäller övervakning av personer som är misstänkta för eller kan förväntas begå allvarliga brott och det krävs domstolsbeslut i varje enskilt fall.

Vänsterpartiet var det enda parti som röstade emot lagförslaget. Även Miljöpartiets Leila Ali-Elmi, samt den politiska vilden (tidigare V) Amineh Kakabaveh röstade nej. Lagförslaget har mött stark kritik från experter. Kritiken går främst ut på att polisen förutsätts identifiera säkerhetshål i internettjänster - men istället för att förhindra brott ska de själva utnyttja säkerhetshålet till att övervaka misstänkta. Det finns heller ingen plikt för polisen att efter avslutad insats rapportera om säkerhetshålet. Emanuel Karlsten skriver - som så ofta - klokt om problematiken här.

Själv är jag orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare. Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.

Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.

Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder. 

2020-02-21

Stöd public service oberoende mot SD:s attacker!

Högerextremister och högerpopulister har alltid avskytt fria medier. I högerextremisternas och högerpopulisternas fundamentalistiska och konspiratoriska världsbild är det alltid viktigare att medierapporteringen är "korrekt" (det vill säga att den avspeglar deras egen världsbild) än att den uttrycker mångfald och pluralism.

Därför är det heller inte förvånande att det är just Sverigedemokraterna som nu kräver att chefer för public service-företagen SVT, UR och SR ska kallas till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor med anledning av innehåll och uttalanden i enskilda program. (De två inslagen som fått Sverigedemokraterna att ilskna till är ett studiosamtal i SVT:s Morgonstudion om ungdomsbrottslighet samt radioprogrammet ”Rebecca och Fiona med P3”.)

Det har mig veterligen första gången i svensk politisk historia som ett riksdagsparti vill kalla radio- och tv-chefer till riksdagen för att diskutera enskilda program och programinslag.  Nej - Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Sverigedemokraterna är en del av en auktoritär, nationalkonservativ rörelse. Sverigedemokraterna vill inte bara ha lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället och i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. De partier (läs Moderaterna och Kristdemokraterna) som gör sitt bästa för att normalisera detta parti bidrar också till att legitimera partiets omstörtande ambitioner och dess strävan att politiskt styra public service.

Sverigedemokraternas krav är "lika osvenskt som populistiskt", skriver Dagens Nyheters ledarredaktion. En välfunnen formulering, tycker jag. SVT:s vd Hanna Stjärne kommenterar Sverigedemokraternas förslag med orden: ”Det är en gräns som har passerats.

Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.

2020-02-19

Stefan Löfvens och Januariavtalets framtid

De senaste dagarna har flera tunga medier (som så ofta) fokuserat på tillståndet inom Socialdemokraterna. Vinkeln har varit huruvida Stefan Löfven sitter löst som partiledare och om Socialdemokraterna borde riva upp eller åtminstone omförhandla Januariavtalet.

Min uppfattning är följande.

Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.

En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.

Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.

Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.

Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.

En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?

Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.

Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.

Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.

Så nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Janauriavtalet. Det är bättre att göra sitt absolut bästa för att få igenom så mycket välfärds- och jämlikhetspolitik som möjligt inom eller vid sidan av de ramar som Janauriavtalet ger.

2020-02-17

Vem kan besegra Trump?

Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?

Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken.

Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.

Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.

Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?

På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.

Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.

2020-02-14

Vänsterpartiet går starkt i Sifo. Men Löfven kan lugnt regera vidare

I Sifo:s februarimätning får Vänsterpartiet med 11.4 procent sin högsta notering på 19 år. Det är bra att vänstern stärker sin ställning i opinionen. På så sätt får jämlikhetsfrågorna en mer framträdande plats i samhällsdebatten, och det underlättar också för Socialdemokraterna att driva jämlikhetsfrågor i framtida förhandlingar med mittenpartierna.

Det talas så mycket om Socialdemokraternas kris. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Och jag är född 1957.

Ser vi till Sifo:s februarimätning kan vi - återigen - konstatera att om den blev valresultat så skulle med stor sannolikhet Stefan Löfven få fortsätta regera. De rödgröna partierna får tillsammans 39.1 procent, mot de fyra borgerliga partiernas (den f d "Alliansen") 36.1 procent. Januaripartierna får tillsammans med Vänsterpartiet 51.6 procent mot det framväxande högerblockets (M, KD, SD) 46.9 procent.

Så visst - den rödgröna regeringen lär gå mot ett och annat nederlag i riksdagen under den innevarande mandatperioden. Men opinionssiffrorna ger paradoxalt nog regeringen och Stefan Löfven arbetsro. Något realpolitiskt alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering är ännu inte i sikte.

2020-02-13

What is truly Sverigedemokraterna?

Har ni sett SAS omdebatterade reklamfilm "What is truly Scandinavian"? Annars kan ni se den här. Gör gärna det. Filmen är suggestiv och visar på ett enkelt sätt hur möten mellan människor med olika erfarenheter bidrar till kulturell utveckling och skapar gemenskap. Hade den vistats för 10-15 år sedan är det inte säkert att någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade dess budskap uppfattats som lite för självklart och allmänt.

Men i dag är det annorlunda. Nazisterna i NMR (Nordiska motståndsrörelsen) rasar och kallar SAS film för en "antinordisk hatfilm". Nazistiska Nordfront anklagar "judisk media" för att ge en felaktig bild av protesterna mot filmen. Sverigedemokraterna rasar också. Partisekreterare Richard Jomshof skriver på Facebook: Har alltid försökt flyga med SAS, men aldrig mer. Det är ett löfte. Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers skriver på Twitter: Har inte haft flygskam tills jag såg SAS reklamfilm. (...) Kommer undvika SAS i fortsättningen.

Själv citerar jag gärna vad komikern Tobbe Ström skrev på Twitter i dag: SD är ju inte heller svenskt. De har ju snott idén från Tyskland.

Och i Norrköping har Sverigedemokraterna polisanmält stadsmuseet. Skälet är att utställningen ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu” på den vägg som handlar om nutiden innehöll ett tidningsklipp ur Folkbladet med rubriken ”SD-politiker utreds för inlägg på nazistsajt”.

#värnainstitutionerna

2020-02-10

Gymnasielagen är otillräcklig - amnesti nu!

De allra flesta politiker inser nog att en amnesti för ensamkommande unga är oundviklig, av humanitära och praktiska skäl. Ju förr den beslutas desto bättre. Så skriver Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning och Katrineholms-Kuriren i en viktig och  läsvärd artikel.

Alex Voronov har alldeles rätt. Den tillfälliga gymnasielagen som skulle ge unga ensamkommande en möjlighet att stanna i Sverige var bättre än ingenting. Ekot berättar till exempel i dag att de två första ungdomarna nu har fått permanent uppehållstillstånd efter att ha uppfyllt kraven i lagen. Det är bra. Men sammantaget är lagen humanitärt och praktiskt otillräcklig för att hantera situationen för de tusentals unga människor som nu bott i Sverige i snart fem år, och som fortfarande lever i skräck för att utvisas till exempelvis Afghanistan.

Röda Korsets nyutkomna rapport "Mitt liv räknas. Den humanitära situationen för ensamkommande unga" vittnar om dessa ungdomars liv i ett limbo där de hamnar mellan stolar med avseende på rätt till boende och ekonomiskt stöd. Många drabbas av psykisk ohälsa och riskerar att dras in i ett skuggsamhälle där de exploateras av i sexhandel, droghandel, kriminell verksamhet och som arbetskraft.

Vi talar om kanske upp mot 10 000 ungdomar som vistats i Sverige i snart fem år. Det är ett underbetyg åt svensk flyktingmottagning att situationen för dessa unga inte kunnat lösas på ett humanitärt och rättssäkert sätt under alla dessa år. Nu är läget som det är. Det finns inte på kartan att Sverige ska utvisa 10 000 ungdomar till krigets och terrorns Afghanistan. Det vore omänskligt och humanitärt oacceptabelt, och det är i praktiken inte heller möjligt. Varje enskilt utvisning kräver stor planering och förarbete.

Så i stället för att riskera att dessa unga människor blir en del av ett växande skuggsamhälle bör vi skapa ordning och reda och trygghet i deras situation genom att nu ge dem permanenta uppehållstillstånd. Det vore bra för ungdomarna, och det vore bra för Sverige - vårt växande hem!

Eller som Alex Voronov skriver: Man kan låta bli att kalla det amnesti. Men det är vad det handlar om.

2020-02-09

Kampen mot högerextremismen - Angela Merkel visar vem som är vuxen i rummet

I Thüringen gick kristdemokratiska CDU ihop med högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) och röstade fram liberalen Thomas Kemmerich som regeringschef. Kemmerich blev den första tyske ministerpresidenten som låtit sig väljas med ett avgörande stöd av AfD.

Efter bara ett dygn tvingades Kemmerich avgå. Protesterna mot att högerextrema AfD tillåtits få agera kungamakare blev för starka. I Tyskland lever ännu minnena av hur det gick förra gången som borgerligheten frivilligt gav politisk makt åt högerextremister.

Nu agerade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i stället resolut och anklagade sina partikamrater i Thüringen för att ha övergivit partiets ”värderingar och övertygelser”. Hon beskrev händelsen som oförlåtlig”. Två toppolitiker  - CDU:s regionale ledare Mike Mohring och ministern utan portfölj Christian Hirte (som gratulerat Thomas Kemmerich till valet) -  tvingades bort från sina poster.

Angela Merkels resoluta agerande mot sina regionala partikollegors samarbete med högerextrema AfD kan jämföras med Ulf Kristerssons tigande när hans moderata partikollegor i Sölvesborg, Staffanstorp och Bjuv öppet trotsar partilinjen och samarbetar med Sverigedemokraterna.

Angela Merkel visar vad det innebär att vara vuxen i rummet. Ulf Kristersson har en del att lära.

2020-02-05

I sommar lämnar jag ordförandeskapet för Socialdemokrater för tro och solidaritet


Jag kandiderar inte för omval som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet vid förbundskongressen i Norrköping i juni. Jag har varit ordförande i fem år och finner det lämpligt att nu – i god tid före nästa partikongress och riksdagsval - lämna plats för nya krafter.


I en artikel i Dagens Arena berättar jag lite mer om min avgång och om förbundets roll inom socialdemokratin och i svensk politik.


Socialdemokrater för tro och solidaritet har under de senaste åren verkat som en drivande kraft i arbetet för att Sverige ska bli ett internationellt humanitärt föredöme i asyl- och flyktingpolitiken. Om några veckor publiceras vårt manifest för en solidarisk socialdemokratisk asyl- och flyktingpolitik, ett manifest som under parollen ”Sverige, vårt växande hem”, tagits fram i samråd med civilsamhällets organisationer och arbetarrörelsen i bred bemärkelse.

Förbundet har tagit strid för samhällets mest utsatta – i kampen mot ett tiggeriförbud, mot försämringarna av LSS och i kraven på att ta hem de svenska barnen från lägren i Syrien. Vi ligger i framkant i kampen mot rasism och högerextremism, mot antisemitism och antimuslimism, för religionsfrihet och mot det hedersrelaterade våldet. Internationellt har förbundet profilerat sig i kampen för palestiniernas rätt till en egen statsbildning, för ett totalförbud mot kärnvapen och mot svensk vapenexport. Jag vet att vi satt avtryck i många av dessa frågor.


Beslutet har inte varit enkelt. Som förbundsordförande har jag mött så mycket kärlek, så mycket kraft och så mycket längtan efter ett samhälle präglat av solidaritet och av försoning, inte av hånfullhet och hat. Jag vet att förbundet har en fortsatt viktig roll att fylla i detta arbete, och jag är stolt och glad över att ha fått leda förbundet en bit på vägen. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang ligger fast och jag kommer självklart att även fortsättningsvis göra mitt absolut bästa för att bidra till en värld präglad av frihet, jämlikhet och solidaritet.


Men först ligger en viktig politisk vår framför oss! Som förbundsordförande kommer jag att lägga stor energi på arbetet med att utveckla en solidarisk asyl- och flyktingpolitik, på det ovillkorliga stödet för dessa våra minsta och på andra rödgrönrosa frågor som är av betydelse för bygget av Sverige som vårt växande hem.

2020-02-03

Sverigedemokraterna och nazismen

I Ekots Lördagsintervju  vände sig Jimmie Åkesson ut och in i sina försäkringar om att det inte fanns några som helst kopplingar mellan Sverigedemokraterna och nazismen. Jimmie Åkesson ondgjorde sig över att medierna" "slänger sig" med påståenden om Sverigedemokraternas ursprung i den nynazistiska myllan. Han var också upprörd över Förintelseöverlevaren Hédi Frieds uttalanden om kopplingar mellan Sverigedemokraterna och nazismen.

Bara två dagar efter Jimmie Åkessons bedyranden om att Sverigedemokraterna var rena från nazism avslöjar P4 Uppland att Sverigedemokraternas vice ordförande i Uppland Gunnar Larsson skickat flera e-postmeddelanden med rasistiskt och nazistiskt innehåll till sina partikamrater. Bland annat länkar han till en sång med textraden ”svenskar är vita och Sverige är vårt”. Till Upsala Nya Tidning säger Gunnar Larsson att han tänker fortsätta att sprida sådana här länkar även om det "kan såra fel personer - vissa är ju inte vita".

Gunnar Larsson har även skickat flera länkar från den pronazistiska och antisemitiska svenska sajten Blueshift. Och nyligen skickade han ett videoklipp på tyska plan från andra världskriget som bombar en moské, och Adolf Hitler som dansar efteråt. Gunnar Larsson medger att han skickat dessa mejl, men att han gjort det för att han inte riktigt förstod innebörden av dem utan behövde hjälp med tolkningen.

Så Jimmie Åkesson kan säga vad han vill och beklaga sig över journalister och över uttalanden från Förintelseöverlevare. Men det finns inget annat svenskt parti där avslöjanden om rasism och nazism i är en sådan vardagsvara som det är för Sverigedemokraterna. Som Niklas Orrenius skrev i Dagens Nyheter för ett par år sedan: Ständigt nya avslöjanden om rasism i SD-leden.

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism.  Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar därför också rasismen. Glöm aldrig det. (Med särskild hälsning till Moderaterna och Kristdemokraterna.)

2020-02-02

Ska vi förhandla om Januariavtalet?

Som läsaren av denna blogg vet skulle jag gärna se en mer vänsterorienterad politik i Sverige i dag. Men hur ska vi komma dit? Inte så sällan hörs rop från vänsterhåll om att Januariavtalet borde förhandlas om. Antingen i form på ett sätt som skulle möjliggöra samverkan med Vänsterpartiet. Eller i innehåll på ett sätt som skulle ge mer utrymme för jämlikhetsreformer och mer pengar till välfärdssektorn.

Men att förhandla om Januariavtalet är lättare sagt än gjort. Centerpartiet och Liberalerna betalade ett högt politiskt pris när de vägrade låta sin allianspartner Ulf Kristersson och Moderaterna bilda regering för att i stället göra upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Centerpartiets och Liberalernas vilja att låta den rödgröna regeringen driva en mer vänsterorienterad politik kan - för att uttrycka det milt - beskrivas som något begränsad.

En förhandling innebär per definition att båda parter måste ge och ta. I debatten om en omförhandling av Januariavtalet finns ett stråk av naivitet, en slags förväntan om att Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) i en sådan förhandling bara kan ta, och inte behöva ge. De som varit med i förhandlingar på riktigt inser att det är sällan så det går till i verkligheten.

Så vad kan Socialdemokraterna ge Centerpartiet och Liberalerna i en omförhandling om Januariavtalet? Har ni några tips, kära läsare? Annars kommer Januariavtalet att strukturera politiken resten av mandatperioden.

2020-01-30

Nej till volymmål för asylinvandringen!

Nej, Sverige ska inte ha ett tak för asylinvandringen. Ett sådant tak är oförenligt med asylrätten och är inte värdigt ett av världens rikaste och allra mest välmående länder. Som 16 av Sveriges mest framstående folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan:

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

Ja, det var ord och inga visor.

Nu menar en del att Sverige ska kringgå asylrätten genom att inte sätta upp en bestämd siffra för hur många asylsökande som Sverige ska ta emot, utan i stället sätta upp ett slags relativt volymmål om att Sverige inte ska ta emot fler asylsökande jämfört med folkmängd än genomsnittet i EU. Men vad händer då om målet inte nås, om antalet människor som utnyttjar sin mänskliga rättighet att söka asyl överstiger detta mål? Jo, då är tanken att Sverige ska nå volymmålet genom att i stället ta emot färre kvotflyktingar. Dessa kvotflyktingar väljs ut av FN och gruppen utgörs av de allra mest hjälpbehövande flyktingarna. Kvotflyktingar ska absolut inte användas som ett dragspel för att nå "volymmål". Jag förutsätter att de socialdemokratiska ledamöterna i den migrationspolitiska kommittén vägrar gå Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna till mötes och i stället säger bestämt nej till ett sådant förslag.

Nej, Sverige kan inte "hjälpa alla". Men diskussionen borde handla om hur Sverige ska kunna hjälpa fler - inte färre - av de 70 miljoner människor som i dag befinner sig på flykt.

2020-01-28

Trumps "fredsplan" bidrar inte till fred mellan israeler och palestinier

I dag presenterade Donald Trump sin sedan länge omtalade fredsplan "Peace to Prosperity" för konflikten mellan israeler och palestinier. Det enklaste sättet att karaktärisera planens framtidsutsikter är "dead on arrival".

På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.

Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.

Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.

Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.

Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.

2020-01-26

Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"

Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.

Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.

Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.

Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

2020-01-21

Förintelseöverlevaren Hédi Frieds vrede och sorg inför SD:s medverkan på Förintelsens minnesdag

På måndag högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Varje år denna dag arrangerar Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen och Forum för levande historia en minnesstund. För första gången ingår Sverigedemokraterna genom riksdagsledamoten Björn Söder i den grupp som bjuder in till minnesstunden.

Sverigedemokraterna har sina rötter i den nazistiska myllan, och är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet. Det är ytterst osmakligt - ett hån mot alla de som drabbades av Förintelsen - att ett sådant parti tillåts ingå i den gemenskap som bjuder in till denna manifestation.

Författaren och Förintelseöverlevaren Hédi Fried, 95 år, är upprörd över den normalisering av Sverigedemokraterna som nu pågår. Hon skriver i Dagens Nyheter:

Jag förstår inte hur Moder Svea har sjunkit så lågt att hon är beredd att krama dem som nu återuppväcker samma dödsbringande ideologier. Finns det inte plats för det kritiska tänkandet längre? (...) Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett det komma, och ändå ville jag inte tro det.

Varför ingriper inte talmannen, undrar kanske en del. Skälet är att enligt talmannens generella riktlinjer ska riksdagens nätverk vara öppna för alla partier. Tidigare har Sverigedemokraterna valt att inte vara med i Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen. Men nu har Sverigedemokraterna ändrat sig, och anslutit sig till nätverket.

Kanske borde de övriga partierna ha valt att förlägga sin manifestation utanför riksdagen för att undvika samverkan med Sverigedemokraterna i denna sak. Eller ha organiserat minnesstunden i riksdagen på annat sätt än genom nätverket.

Björn Söder tycker det är "tråkigt" att Hédi Fried "gör partipolitik" av denna sak. Riksdagsnätverkets ordförande Mikael Oscarsson, KD, säger att Sverigedemokraterna inte kommer att medverka aktivt vid minnesstunden, utan enbart står med som inbjudare. Björn Söder själv säger däremot till Expressen att han kommer att ha en mer aktiv roll vid minnesstunden än enbart som åhörare: Skillnaden nu är att jag också kommer att vara med lite tidigare för att emot besökare och hjälpa till så att det flyter på med logistiken.

Hédi Fried själv påminner om att vi inte klarade av att hejda normförskjutningen förra gången, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas på måndag:

Men denna gång, i stället för att bara minnas, låt oss hejda normförskjutningen i tid. I valet mellan tolerans och intolerans, låt oss välja rätt.

Så är det. Låt oss välja rätt, och aldrig bidra till normalisering av rasism och främlingsfientlighet.

2020-01-19

Om Alexander Bard och värdet av att hålla en anständig ton i debatten

Rasism och främlingsrädsla äter sig på ett oroväckande sätt in i det offentliga samtalet, skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i en uppmärksammad text nyligen. Wolodarski syftade bland annat på hur öppen rasism och högerextremism börjat normaliseras i det svenska debattklimatet. Det är en mycket bra artikel. Läs den.

Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".

En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.

Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".

Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.

2020-01-16

Vem efterträder Jonas Sjöstedt?

Igår meddelade Jonas Sjöstedt att han i samband med Vänsterpartiets kongress i maj avgår som partiledare. Spekulationerna om vem som ska efterträda honom är redan i full gång.

Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.

Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.

Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.

Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).

Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)

Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.

Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.

Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.

Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.

Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.