Liberalernas hopplösa val

På söndag kl 16.00 är det tänkt att Liberalernas partiråd ska fatta beslut om partiets ställningstagande i regeringsfrågan. Kommer partirådet att bekräfta partistyrelsens beslut att Liberalerna efter valet 2022 gärna medverkar i en moderatledd regering, även om denna skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla viktiga frågor? Eller kommer partirådet att stödja reservanternas (Jan Jönsson och Christer Nylander) förslag, att Liberalerna gärna medverkar i en alliansregering eller en blocköverskridande regering som samlar en budgetmajoritet men hellre går i opposition än medverkar i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det är ett hopplöst val Liberalerna står inför. 

Om partirådet bekräftar partistyrelsens beslut och accepterar samverkan med Sverigedemokraterna kvarstår splittringen i partiet. Många liberaler - såväl i väljarkåren som i partiets högsta ledning - demobiliseras och en del kommer att lämna partiet. En studie från DN/Ipsos visar också att andelen liberala väljare som säger nej till förhandlingar och överenskommelser med Sverigedemokraterna är nästan dubbelt stor som andelen som säger ja.

Om partirådet i stället säger ja till reservanternas förslag och säger nej till samverkan med Sverigedemokraterna blir Nyamko Sabunis position omöjlig. Nyamko Sabuni har gått "all in" på att partistyrelsens förslag ska få majoritet. Hon kommer inte på ett trovärdigt sätt att kunna samla och leda partiet inför valet 2022 om hon förlorar denna fråga. Och om Nyamko Sabuni tvingas avgå kommer de inneboende konflikterna i partiet att spelas ut inför offentligheten bara ett drygt år innan nästa riksdagsval. Och det finns ingen självklar samlande kraft som kandidat till efterträdare.

Finns det då ingen väg ut?

Jo, kanske. Det borde finnas utrymme för en kompromiss där partirådet - eller möjligen höstens landsmöte - är skarpare och mer konkret i sin linje om hur man ska undvika att ge Sverigedemokraterna inflytande och preciserar vilka former av "samtal" med Sverigedemokraterna som ska anses legitima. Men för att sy ihop en sådan kompromiss krävs politisk kreativitet och en tillit mellan de båda grupperingarna i partiet. Det är inte säkert att en sådan finns. Och en sådan kompromiss borde förstås ha formats innan partistyrelsen fattade sitt beslut och Nyamko Sabuni band sig så fast vid masten.

*

Jag noterar också att Nyamko Sabuni i dagens P1 Morgon som ett mantra upprepade att Liberalerna vill "lösa samhällsproblem". Ja, det vill väl alla partier. Men poängen är ju att de olika partierna - på ideologisk grund - gör olika bedömningar av vilka problem som är mest angelägna att ta itu med, vilka grundorsakerna till problemet är, vilka lösningar på problemet som är mest effektiva och vilka följdverkningar av en specifik lösning blir. Javisst - forskning och beprövad erfarenhet kan och bör hjälpa till. Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter. Dessa intressemotsättningar och konfliktlinjer för synliggöras och lyftas fram, inte döljas bakom allmänna formuleringar om att "lösa samhällsproblem".

Nej till volymmål i svensk asylpolitik!

I morse diskuterade jag socialdemokratisk migrationspolitik med Lars Stjernkvist i P1 Morgon i Sveriges Radio. Lars Stjernkvist vill att Socialdemokraterna kommer överens med Moderaterna och accepterar kravet på ett volymmål (eller "riktvärde") för den svenska asylpolitiken. Det tycker jag är en riktigt dålig idé.

För mig som socialdemokrat är frågan alltid hur Sverige ska kunna hjälpa fler människor som befinner sig i nöd. Men Moderaterna vill införa volymmål för att stänga människor ute. Moderaterna vill minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker skydd till 4-5000. På så sätt kommer Moderaterna dessutom att behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.

Lars Stjernkvist betonade att "målen" inte var ett tak. Enligt asylrätten är ju sådana tak förbjudna. I stället är tanken att om volymmålet inte nås ska Sverige vidta åtgärder som gör att färre flyktingar söker skydd hos oss nästa år. Jag frågade Lars Stjernkvist vilken typ av åtgärder han tänkte sig att Sverige skulle vidta för att få färre människor i nöd att söka sig hit. Om jag förstod honom rätt föreslog han dels att Sverige skulle betrakta fler länder som "säkra länder" och dels vidta åtgärder som försvårade familjeåterförening.

Men säkerhetsbedömningen av ett land ju aldrig kan baseras på hur många av landets invånare som flyr till Sverige. Säkerhetsbedömningen måste förstås basera sig på säkerhetsläget i landet. Och försvårande av familjeåterförening är inte ett bra sätt att hantera asylmottagningen - dels av humanitära skäl och dels för att försvårad familjeåterförening försämrar integrationen.

Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).

Men lyssna gärna själv på inslaget och bilda dig en egen uppfattning.

Glöm inte de unga ensamkommande - de behöver trygghet nu!

Den djävulska våldsspiralen i Afghanistan visar inga tecken på att avta. Hundratals människor har dödats i samband med Talibanernas offensiv mot staden Ghazni, bara tolv mil från huvudstaden KabuI. I förra veckan genomfördes ett självmordsattack vid en utbildningslokal i Kabul - ett 50-tal människor dödades, varav flera barn. Några dagar därpå stoppade talibaner i norra Afghanistan tre civila bussar och förde bort nära 200 passagerare. För ett par dagar sedan riktades raketbeskjutningar mot Kabul och strider utbröt mellan säkerhetsstyrkor och beväpnade personer.

Nej, Sverige borde sannerligen inte utvisa människor till ett land så härjat av krig och våldshandlingar. Utrikesdepartementet avråder också sedan länge svenskar från att resa till Afghanistan. Mitt hjärta är med de 9 000 unga afghaner som genom gymnasielagen skulle ha fått börja skolan i Sverige nu, men som i stället kastats ut i plågsam osäkerhet om sin framtid.

Det bästa vore om Migrationsverket snabbt gjorde en ny säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan, och att utvisningarna därefter stoppades. Jag hoppas också - men vet förstås inte - att migrationsöverdomstolen i sin pågående prövning kommer fram till att gymnasielagen kan tillämpas.

Men om övermigrationsdomstolen säger nej, vad händer då? Kommer Sverige att tvångsutvisa 9 000 unga människor som bott i vårt land i flera år till krigets Afghanistan? Nej, det kommer inte att ske. Hittills har Sverige - om jag förstått det rätt - "lyckats" tvångsutvisa några tiotal unga afghaner om året till Afghanistan. Det krävs ingen Einstein för att inse att det vare sig är moraliskt eller logistiskt möjligt för Sverige att genomföra massutvisningar av ett sådant slag. Jag är övertygad om att alla sju demokratiska riksdagspartier - det vill säga även Moderaterna och Kristdemokraterna - inser detta faktum.

I stället tror jag att vi efter valet kommer att få se en blocköverskridande migrationspolitisk överenskommelse. Denna överenskommelse kommer nog i huvudsak att bekräfta den restriktiva tillfälliga lag som nu gäller, men med vissa lättnader främst när det gäller anhöriginvandringen och kanske någon undantagsregel om "humanitära skäl". Parallellt med denna överenskommelse åstadkoms sannolikt också en lösning för de 9 000 ungdomar som skulle omfattas av gymnasielagen, och i bästa fall ytterligare några tusen som ankom strax före eller efter de tidsramar som lagen avsåg. Det är också ungefär så jag tolkade centerledaren Annie Lööfs uttalande i P1 Morgons partiledarutfrågning med henne i tisdags.

Men ingenting är självklart, och därför är det viktigt att kampen förs vidare och att pressen på att lösa frågan kvarstår på regering och riksdagspartier. Det vore bra om företrädare för de partier som röstade för gymnasielagen klargjorde att riksdagsmajoritetens beslut är en utfästelse om att åstadkomma en lösning för dessa unga människor, och att den utfästelsen kvarstår även om medlen kan komma att förändras beroende på vad migrationsöverdomstolen kommer fram till.

Ett sådant klargörande skulle åtminstone något öka tryggheten för en oerhört utsatt grupp. Den får gärna komma redan före valet. Varje dag i osäkerhet ökar risken att enskilda unga människor inte längre orkar med, och ökar även risken för ett växande skuggsamhälle.

Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar

I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.

Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.

Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.

Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.

Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.

Shimon Peres och hans politiska gärning

Israels förre president Shimon Peres avled natten till igår, 93 år gammal. Genom sin långa politiska gärning förkroppsligade Shimon Peres staten Israel och dess utveckling - från tillblivelsen 1948, över junikriget och ockupationen 1967 med den efterföljande bosättningspolitiken, Oslo-avtalen i början av 1990-talet fram till det dödläge som i dag kännetecknar fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten.

Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för  tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.

 I dag styrs Israel av en regering med högerextrema inslag och landet fortsätter sin olagliga bosättningspolitik. Det palestinska ledarskapet är splittrat mellan Fatah och Hamas och försoningsprocessen har gått i stå. De lokalval som skulle ha genomförts i höst har skjutits på en obestämd framtid.

Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!

Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.

Borde Socialdemokraterna försöka regera ensamma? Svaret är nej.

Uppdaterat 25 april kl 17.40: Vid en pressträff i dag meddelade Miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson att de ställer sina platser till förfogande inför den stundande kongressen i maj. I sak betyder beskedet inte mycket. Det är alltid valberedningen som äger frågan om vilka kandidater som skall föreslås. Men som symbolhandling är beskedet starkare. Nu tvingas deras kritiker i partiet visa sina kort. Är kritiken så stark att den på allvar förmår utmana det sittande ledarskapet? Det vet vi inte - utvecklingen de närmaste dagarna lär ge besked.

Fridolin och Romson har förstås efter förmåga försökt stämma av stämningarna inom partiet. Jag har svårt att se att kritikerna och valberedningen på knappt tre veckor skulle kunna lansera en eller två trovärdiga kandidater med tillräckligt brett stöd för att Fridolin och Romson skulle tvingas avgå. Osvuret är alltid bäst när det gäller Miljöpartiets interna förhållanden. Men utgångstipset blir att kongressen sluter upp bakom Fridolin och Romson och att dessa kan gå ur krisen med ett åtminstone tillfälligt stärkt mandat.

Jag kommenterar Miljöpartiets pressträff, för Aftonbladet.

*

Bland socialdemokratiska partisympatisörer vill 38 procent riva upp regeringssamarbetet med Miljöpartiet och 42 procent riva upp det, enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio. Jag kommenterar sällan enskilda undersökningar från självrekryterade webpaneler, men gör följande övergripande reflektion.

Inom Socialdemokraterna har det alltid funnits en ambivalens i synen på Miljöpartiet. En del socialdemokrater på vänstersidan samarbetar hellre med Vänsterpartiet, men har accepterat Miljöpartiet som samarbetspartner i takt med att partiet alltmer profilerat sig som ett rödgrönt parti. Mer mittenorienterade socialdemokrater samarbetar hellre över blockgränsen och kanske helst med Liberalerna, men kan tänka sig samarbete med ett Miljöpartiet som inte är ett flygelparti på vänster-högerskalan. På det lokala planet uppfattas Miljöpartiet ibland som en skakig samarbetspartner, eftersom partiets linje kan skifta på kort varsel.

Bör då Stefan Löfven bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet och regera vidare på egen hand? Nej, det tycker jag inte. Jag har svårt att se hur en parlamentariskt svag regering skulle bli starkare utan Miljöpartiet. En del kanske menar att Socialdemokraterna skulle få lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om inte Miljöpartiet fanns med i bilden. Nja, säger jag. Mer sannolikt är att allianspartierna skulle utnyttja situationen till att ifrågasätta Socialdemokraternas och Stefan Löfvens regeringsduglighet. De överenskommelser som skulle åstadkommas skulle sannolikt också bli mer på allianspartiernas villkor.

I stället tycker jag att Stefan Löfven borde utnyttja tillfället till en mindre regeringsombildning. Låt gärna Socialdemokraterna ta över posten som bostadsminister. Men ge då i stället Miljöpartiet ansvar för ett annat sakområde. Regeringen blir inte starkare av att Miljöpartiet försvagas. Och ta gärna in Maria Wetterstrand i regeringen.

Dessa frågor diskuterade jag i radioprogrammet P1 Morgon, med Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog. Inslaget kan lyssnas på här.

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.

Uppförsbacke för Moderaterna och Anna Kinberg Batra

Dagens opinionsmätning från Demoskop visar på två relevanta förändringar. Moderaterna minskade med tre procentenheter, från 26.1 procent till 23.1 procent. Sverigedemokraterna ökade med tre procentenheter, från 15.7 procent till 18.7 procent, och partiet fick därmed sitt bästa resultat någonsin i Demoskop.

En mätning är ingen mätning. Men Sverigedemokraternas uppåtgående trend sedan valet 2014 har bekräftats i flera olika mätningar. Och Moderaterna visar inga tecken på att närma sig valresultatet på 30 procent från 2010, ett valresultat från den tid då Fredrik Reinfeldt luftade ambitioner om att Moderaterna skulle bli Sveriges statsbärande -eller åtminstone samhällsbärande - parti.

Sverigedemokraternas framgångar beror inte på att svenska folket blivit mer främlingsfientligt eller rasistiskt. Tvärtom visar samstämmiga undersökningar att den svenska opinionen över tid blivit allt mindre negativ till flyktingmottagning och allt mer positiv till invandrare. Men invandringspolitiken har de senaste åren börjat uppfattas som en allt viktigare fråga av medborgarna. De medborgare som delar Sverigedemokraternas åsikter om invandringspolitiken har därigenom blivit mer benägna att rösta på partiet. I invandringspolitiken utgör Sverigedemokraterna i partisystemet fortfarande en egen pol i förhållande till de övriga partierna.

Moderaterna är det parti som tappat flest väljare till Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har en svår uppgift att samla ihop partiet och peka ut dess framtida riktning. Hittills har Anna Kinberg Batra haft svårt att komma till sin rätt i olika intervjusituationer. Ofta har hon kritiserats för att ge undanglidande svar. Kulmen nåddes i en partiledarintervju i P1 Morgon fredag 3 juli, under Almedalsveckan i år. Efter några fåfänga försök att få Anna Kinberg Batra att ge konkreta svar på frågor om Decemberöverenskommelsen utbrast den lätt frustrerade intervjuaren Johar Bendjelloul mitt i pågående direktsändning: Ja, det var ju inte riktigt det jag frågade. Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så, varpå en uppenbart besvärad Anna Kinberg Batra ursäktande svarade Det är inte meningen.

Även Annie Lööf fick en tung start som partiledare, men lyckades komma tillbaka och har nu en stark ställning i debatten. I de moderata kulisserna vankar Ulf Kristersson. Han var en tänkbar kandidat till partiledarposten, men riskerade kanske att uppfattas som för mycket höger och att förknippas med en trött och besegrad alliansregering. Efter valet 2014 har Ulf Kristersson tagit steget fram och gör väldigt bra ifrån sig i de debatter och intervjuer där han medverkar. Under Annie Lööfs svåra inledningstid som partiledare fanns det i praktiken ingen tänkbar alternativ partiledarkandidat för Centerpartiet. Anna Kinberg Batra har däremot inte förmånen att sakna tänkbara ersättare. Ulf Kristersson har dessutom en ytterligare god sida. Han svarar på journalisternas frågor, inte på de frågor han önskat att journalisterna hade ställt.

Stockholm Marathons bristande omdöme

Igår blev det känt att arrangörerna av Stockholm Marathon beslutat sig för att endast dela ut prispengar till nordiska löpare. Jag trodde först det var ett skämt. Eller som TT:s Owe Nilsson raljerade på Twitter: "Nytt förslag om Stockholm Marathon: Bara enbenta får prispengar."

Beslutet syftar till att stimulera nordisk långdistanslöpning genom att utforma Stockholm Marathon som en nordisk landskamp. Well. Det är vällovligt att arrangörerna vill stötta nordisk långdistanslöpning. Men det här beslutet var idiotiskt i åtminstone två avseenden.

1.) Beslutet sänker tävlingens standard eftersom färre framstående internationella löpare kommer att delta. Dels eftersom de inte har möjlighet att vinna några prispengar, dels eftersom beslutet inte direkt bidrar till att de känner sig välkomna. Jag har svårt att se hur nordisk långdistanslöpning främjas av att det kanske mest framstående långdistanstävlingen i Norden får försämrad standard.

2.) Arrangörerna tycks sorglöst omedvetna om vilka signaler beslutet sänder ut. Om tävlingen vinns av en afrikansk topplöpare och en svensk kommer på andra plats så får svensken prispengarna men den afrikanske segraren får ingenting.

Nu har arrangörerna efter hård kritik modifierat beslutet. Men så sent som i morse satt David Fridell, styrelseledamot av Stockholm Marathon, i radions P1 Morgon och bekräftade att även om även afrikanska löpare skulle kunna få prispengar om de vann loppet så var det inte säkert att dessa prispengar var lika höga som de slagna nordiska löparna skulle få. Beslutet har därefter modifierats ytterligare. Nu sägs att den som vinner Stockholm Marathon kommer att få lika mycket prispengar som den som vinner den nordiska landskampen som genomförs inom ramen för Stockholm Marathon.

Den minnesgode läsaren vet att jag samlar på enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik. Jag tycker, dessbättre, att det över tid har blivit svårare att hitta nya bidrag till samlingen. Stockholm Marathons agerande i denna prispenningfråga platsar dock i samlingen.

Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen

Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.

Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.

I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.

Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.

För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.

På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.

 

*

Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.

Piratpartiet och dess möjligheter i EU-valet

Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.

I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.

Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.

Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna

Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.

Tre korta nedslag i skoldebatten

1.) Under rubriken Dumstrutarnas sammansvärjning kommenterar Expressen i sin pappersupplaga resultaten av statsvetarprofessorn Leif Lewins utredning om skolans kommunalisering. Två gånger av tre lyckas Expressen i artikeln döpa om Leif Lewin till Lars Lewin. Flumskolan brist på ordning och reda skördar sina offer, även bland ledarskribenter. Det är säkert sossarnas fel.

2.) Leif Lewin presenterade sin utredning på DN Debatt på morgonen måndagen den 10 februari. Omedelbart därpå vägrade samme Leif Lewin i P1 Morgon kommentera den utredning han just presenterat på DN Debatt med motiveringen att utredningen ännu inte var offentlig. Logik var ordet, sa Bull.

3.) Alliansen och Moderaterna ställs nu inför svåra strategiska val. Skall Moderaterna gå Jan Björklund till mötes och bejaka ett återförstatligande av skolan? Vad skall det bli av alla friskolor om skolan förstatligas igen? Kommer Moderaterna likt SVT Agenda att lansera Utbildningsutskottets ordförande Tomas Tobé som Alliansens faktiske talesperson i skolpolitiken, på bekostnad av en nednött Jan Björklund? Och kommer Jan Björklund att kunna eller vilja sitta kvar som utbildningsminister och administrera en politik som han själv tycker är i grunden felaktig - förstatligande är ju hans viktigaste strategi för att lösa skolkrisen? Centerledaren Olof Johansson avgick 1994 som miljöminister, i protest mot bygget av Öresundsbron - är inte barnen viktigare än en bro?

Många frågor blir det, för att travestera Lorry.

Om svenskhet

Svenskhet handlar om grundläggande värderingar, sade Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram, i P1 Morgon tidigare i dag. Som ett exempel på sådana grundläggande värderingar lyfte Mattias Karlsson fram att "vi inte slår våra barn".

Exemplet visar på det absurda i Sverigedemokraternas strävan att definiera "svenskhet". Fram till 1960-talet var det utomordentligt vanligt att svenska föräldrar slog sina barn. Innebär det att svenskarna fram till 1960-talet var ett osvenskt folk, eller åtminstone ett folk som betedde sig osvenskt? Eller är svenskhet något som är väldigt tidsbundet, något som är knutet till hur det är just nu? Om svenskarna skulle börja slå sina barn igen, skulle de då åter bete sig osvenskt eller skulle Sverigedemokraterna då definierna om vad det innebar att vara svensk? Många frågor blir det.

Min uppfattning är följande. Svensk är ingenting man kan "vara". Man kan vara svensk medborgare - det är oproblematiskt. Man kan känna sig som svensk, identifiera sig som svensk. Man kan kunna prata svenska.  Vissa värderingar och livsstilar är mer utbredda i Sverige och det finns traditioner (sill till midsommar, luciatåg, snus etc) som inte finns i andra länder än i Sverige. Allt detta är också oproblematiskt.

Problemet uppstår först när man som Sverigedemokraterna vill kunna dela in människor i grupper som "är" respektive inte "är" svenskar. Jag undrar i så fall om "svensk" är ett absolut eller ett relativt begrepp - det vill säga är svensk något man är eller inte är, eller kan man vara mer eller mindre svensk? Och hur skall enskilda komponenter i svenskheten viktas mot varandra? Hur ser vi till exempel på en svensk medborgare, född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar, men som vill avskaffa förbudet att aga barn, tränger sig i köer och gärna avstår sillen på Midsommarafton - är det egentligen en riktig svensk?

Låt Sverige vara en stat och ett territorium, svensk ett medborgarskap, svenska ett språk och svenskhet i övrigt en identitet, en historia och en kulturyttring. Allt därutöver är onödigt och bidrar bara till förvirring eller till att skapa en falsk motsättning mellan vi och dom.

Stark debatt av Juholt. Men hjälper det?

Partiledardebatten i riksdagen pågår fortfarande, men Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt har hållit sina huvudanföranden och genomfört sina inbördes replikväxlingar. Förhandsspekulationerna har av naturliga skäl legat på hur Håkan Juholt givet förundersökningen om bedrägeri och påföljande mediedrev. (Jag diskuterade förutsättningarna för debatten tidigare i dag i P1 Morgon tillsammans med Gudrun Schyman.)

Håkan Juholt visade i debatten prov på inre och politisk styrka. Jag har följt honom ganska noga det senaste halvåret, och det råder inget tvivel om att han insats i debatten (så här långt) i dag är hand starkaste offentliga framträdande sedan installationstalet på partikongressen i våras. Flödet på twitter visar också på att flera av hans politiska motståndare var imponerade av hans insats.

Juholt valde att endast en gång indirekt kommentera den pågående rättsprocessen. Det var när han i sitt inledningsanförande sa att det kan vara svårt att tro just i dag, men valrörelsen 2014 kommer att präglas av ideologi och värderingar. Själv tycker jag att Juholt kunde gjort en något mer utförlig, inledande markering. Nu var det många som mera satt och lyssnade efter om det skulle komma en sådan markering, i stället för att lyssna på det sakpolitiska innehållet i anförandet.

Twitterflödet visade också på en längtan efter en riktig politisk debatt, vid sidan av skandal- och personfrågor. Den stympade partiledardebatten i Agenda i söndags har gjort den längtan än starkare.

Juholts svårigheter i debatten är två. För det första är det svårt för honom att tala om t ex girighet, bostadspolitik, hederlighet etc utan att åhörarna börjar tänka på hans egen situation. För det andra råder det osäkerhet om huruvida han kommer att leda partiet om några veckor, när förundersökningen är klar. Den osäkerheten gör att hans utfästelser om riktningen för socialdemokratisk politik inte väger lika tungt som de hade gjort om han uttalats sig från en säker partiledarposition.

Juholts starka insats i debatten stärker hans ställning internt. Om det inte kommer fram några nya tveksamheter de närmaste dagarna tror jag inte att någon tungt vägande socialdemokrat kommer att kräva hans avgång. Därigenom kan han sitta kvar under den tid förundersökningen pågår. Utmynnar förundersökningen i åtal måste han sannolikt avgå. Blir det inget åtal får han en möjlighet att återvinna inte bara partivännernas utan också väljarnas förtroende.

Uppförsbacken för Juholt är brant. Men idag visade han politisk kraft och fighteranda. Ingenting är omöjligt.