Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraterna är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet.
En hel värld sörjer offren i den fruktansvärda flygolyckan i Iran, där 176 människor miste livet. Många av dessa var svenskar. Då väljer Sverigedemokraten Kent Ekeroth att öppet håna offren. Kent Ekeroth kommenterar en artikel från Sveriges Radio P4 Jönköping med rubriken "Flygkraschen i Iran - unga smålänningar bland dödsoffren". "Smålänningar", skriver Ekeroth raljant och bifogar två emojis - en apa som håller för ögonen och en gråtskrattande smiley. De unga människorna som miste livet och som artikeln syftar på gick på en gymnasieskola i Jönköping och har tidigare som ensamkommande sökt sin tillflykt till Sverige.
Kent Ekeroth är inte vilken Sverigedemokrat som helst. I åtta år - 2010-2018 - representerade han Sverigedemokraterna i riksdagen och var länge partiets kandidat till justitieministerposten. I dag har Kent Ekeroth ledningsuppdrag för Sverigedemokraterna i Värmdö. Sverigedemokraternas gruppledare i Värmdö Thorulf Empfevik beskriver Kent Ekeroth som "en mentor".
Mentor var ordet, sa Bull. Det är detta Sverigedemokratiska parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill normalisera. Det är detta rasistiskt impregnerade parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill samtala med, samarbeta med och med vars aktiva stöd de vill bilda regering. Men kom ihåg: Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.
Läs gärna Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter i dag, där Orrenius jämför Kent Ekeroths hånfulla twittrande med Olof Palmes antirasistiska jultal från 1965. Vilken ledande politiker står i dag kompromisslöst upp mot rasismen, frågar sig Niklas Orrenius. Det är dessvärre en relevant fråga.
Visar inlägg med etikett Främlingsfientlighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Främlingsfientlighet. Visa alla inlägg
2019-12-27
Varför gullar M och KD med SD?
Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter sitt idoga arbete med att normalisera Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor har i dagarna låtit sig intervjuas av den SD-nära alternativmediesajten Nyheter Idag, och Kristdemokraternas kommunikationsavdelning gör glatt reklam på Twitter för intervjun. I samband med intervjun hävdar Nyheter Idag också att flera SD-toppar föredrar Ebba Busch Thor som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson.
Varför väljer Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.
Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.
Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.
Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.
Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.
Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.
Varför väljer Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.
Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.
Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.
Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.
Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.
Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.
2019-06-17
Om "Jimmie-moment" och den bedrägliga känslan att "inte känna igen sig i Sverige"
Nej, till skillnad från Kajsa Dovstad har jag har aldrig haft något "Jimmie-moment". Det vill säga ett ögonblick där jag i ett plötsligt uttryck av frustration över att Sverige förändrats tänkt att "nästa gång röstar jag på Jimmie Åkesson".
Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".
Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".
Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".
Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.
Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".
Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.
Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.
Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".
Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".
Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".
Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.
Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".
Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.
Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.
2018-02-21
När man trodde dansk politik inte kunde bli värre
När man trodde att dansk politik kanske inte kunde bli värre presenterar det främlingsfientliga och högerpopulistiska partiet Dansk Folkeparti på sin Facebooksida en slags "enkät" om huruvida somaliska kvinnor är en tillgång eller en belastning för det danska samhället. Bakgrunden påstås vara att en relativt hög andel somaliska kvinnor har någon form av bidragsförsörjning jämfört med andra befolkningsgrupper i Danmark.
Utspelet är vämjeligt. Vilka befolkningsgrupper ska vi rösta om nästa gång? Sjukpensionärer? Människor med funktionshinder? Eller varför inte judar och muslimer när vi ändå är på gång?
Det är med detta parti som de danska socialdemokraterna inom kort ska samtala med för att se om de båda partierna kan nå en samsyn kring delar av den danska migrationspolitiken. Jag hoppas verkligen att svensk socialdemokrati utnyttjar lämpliga tillfällen till att vara tydliga i sin kritik av sitt danska systerparti. Dansk socialdemokrati skämmer ut arbetarrörelsen i sitt flirtande med främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna har ju här också faktiskt en möjlighet att ta ett steg framåt i sina försök att normaliseras genom att kraftigt ta avstånd från Dansk Folkepartis agerande.
Jag konstaterar däremot med glädje att Stefan Löfven i dag är ytterst tydlig i att regeringen på inga villkor tänker ta bort rätten till LSS (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade) för barn under tolv år eller för äldre över 80 år. Ryktena har florerat sedan några av den pågående LSS-utredningens förslag blev kända för en tid sedan. Det är bra att Stefan Löfven nu dementerar dessa rykten. Det hade varit ännu bättre om dementin från socialdemokratiskt håll kommit betydligt tidigare. Nu har många människor i stället kastats ut i oro och frustration. Självklart ska vi nu inte sänka garden, utan fortsätta att bevaka LSS-frågan ytterst noga.
Utspelet är vämjeligt. Vilka befolkningsgrupper ska vi rösta om nästa gång? Sjukpensionärer? Människor med funktionshinder? Eller varför inte judar och muslimer när vi ändå är på gång?
Det är med detta parti som de danska socialdemokraterna inom kort ska samtala med för att se om de båda partierna kan nå en samsyn kring delar av den danska migrationspolitiken. Jag hoppas verkligen att svensk socialdemokrati utnyttjar lämpliga tillfällen till att vara tydliga i sin kritik av sitt danska systerparti. Dansk socialdemokrati skämmer ut arbetarrörelsen i sitt flirtande med främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna har ju här också faktiskt en möjlighet att ta ett steg framåt i sina försök att normaliseras genom att kraftigt ta avstånd från Dansk Folkepartis agerande.
Jag konstaterar däremot med glädje att Stefan Löfven i dag är ytterst tydlig i att regeringen på inga villkor tänker ta bort rätten till LSS (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade) för barn under tolv år eller för äldre över 80 år. Ryktena har florerat sedan några av den pågående LSS-utredningens förslag blev kända för en tid sedan. Det är bra att Stefan Löfven nu dementerar dessa rykten. Det hade varit ännu bättre om dementin från socialdemokratiskt håll kommit betydligt tidigare. Nu har många människor i stället kastats ut i oro och frustration. Självklart ska vi nu inte sänka garden, utan fortsätta att bevaka LSS-frågan ytterst noga.
2017-01-04
Goda nyheter provocerar. Om att svenska ungdomar dricker mindre, röker mindre och begår färre brott
Ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott, skriver professor Sven-Åke Lindgren i Göteborgs-Posten i dag. Inte använder de mer narkotika heller. Det är bra. Kanske är resultaten också kontraintuitiva för alla dem som tenderar att ondgöra sig över ungdomars livsstil och sedernas förfall.
När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.
Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.
Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)
Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.
Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.
När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.
Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.
Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)
Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.
Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.
2015-10-25
Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?
Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.
I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.
Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.
Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.
Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.
Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.
I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.
Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.
Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.
Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.
Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.
2015-09-27
Stödet för att ta emot fler flyktingar i Sverige ökar kraftigt!
I dag redovisar DN/Ipsos en opinionsmätning som visar att stödet för att ta emot fler flyktingar i Sverige ökat kraftigt. En mätning är ingen mätning, är en god regel. Men denna gång är förändringen så stor att undersökningen förtjänar särskild uppmärksamhet.
Svarspersonerna har fått besvara frågan Tycker du att Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar? Av de tillfrågade svarade 44 procent att Sverige borde ta emot fler flyktingar, vilket innebär en ökning med hela arton procentenheter från i mars, då 26 procent ansåg att Sverige borde ta emot fler. På motsvarande sätt har andelen som tycker att Sverige borde ta emot färre flyktingar minskat från 36 procent i mars till 30 procent i dag. Andelen som tycker att vi bör ta emot varken fler eller färre än i dag har minskat från 33 till 20 procent.
Dessutom uppger 68 procent att de inte känner oro för ökat antal flyktingar, mot 30 procent som uppger att de känner oro. Fler personer (71 procent) känner oro för ökad främlingsfientlighet än för ett ökat antal flyktingar (39 procent).
En och annan kanske tycker att förändringen inte är så konstig. Flyktingströmmarna är stora och behovet av hjälp akut. Men samtidigt tar Sverige redan i dag emot rekordmånga flyktingar, och i förhållande till folkmängden intar vi en tätplats i Europa. Jag är därför glad och stolt över de resultat som DN/Ipsos i dag redovisar. Mätningen redovisas samtidigt som Svensk Väljaropinion från Novus visar att Sverigedemokraternas tillväxt åtminstone tillfälligt stannat av.
Det är väldigt ovanligt med så här stora och snabba svängningar i opinionen. Jag minns själv för ett par år sedan när SOM-institutet kunde redovisa att andelen anhängare av ett svenskt Nato-medlemskap på ett år ökat från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskat från 45 till 34 procent. Tidigare hade Nato-opinionen varit oerhört stabil, med endast marginella förändringar mellan åren. Stor möda lades ned på att kontrollera att det inte rörde sig om ett mätfel, innan resultaten kunde publiceras.
Det stärkta stödet för att ta emot fler flyktingar ger ökad arbetsro åt den rödgröna regeringen i arbetet med att utveckla fler säkra asylvägar till Europa och arbetet med att på bästa sätt ta emot de flyktingar som söker asyl i Sverige. Det är inte så att en främlingsfientlig opinion flåsar regeringen i nacken, påhejad av ett Sverigedemokratiskt parti som bara växer och växer. De demokratiska partierna borde sluta med att ängsligt snegla på Sverigedemokraterna och i stället på ideologisk och sakpolitisk grund utveckla sin egen migrationspolitik.
Jag hoppas alla de människor och rörelser som lägger ned stor möda på att hjälpa de flyktingar som kommer hit och som slåss mot rasism och trångsynthet nu känner sig stärkta i anden och förmår fortsätta sin verksamhet med obruten och kanske till och med än större kraft. Låt oss hjälpas åt i det viktiga arbetet!
Svarspersonerna har fått besvara frågan Tycker du att Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar? Av de tillfrågade svarade 44 procent att Sverige borde ta emot fler flyktingar, vilket innebär en ökning med hela arton procentenheter från i mars, då 26 procent ansåg att Sverige borde ta emot fler. På motsvarande sätt har andelen som tycker att Sverige borde ta emot färre flyktingar minskat från 36 procent i mars till 30 procent i dag. Andelen som tycker att vi bör ta emot varken fler eller färre än i dag har minskat från 33 till 20 procent.
Dessutom uppger 68 procent att de inte känner oro för ökat antal flyktingar, mot 30 procent som uppger att de känner oro. Fler personer (71 procent) känner oro för ökad främlingsfientlighet än för ett ökat antal flyktingar (39 procent).
En och annan kanske tycker att förändringen inte är så konstig. Flyktingströmmarna är stora och behovet av hjälp akut. Men samtidigt tar Sverige redan i dag emot rekordmånga flyktingar, och i förhållande till folkmängden intar vi en tätplats i Europa. Jag är därför glad och stolt över de resultat som DN/Ipsos i dag redovisar. Mätningen redovisas samtidigt som Svensk Väljaropinion från Novus visar att Sverigedemokraternas tillväxt åtminstone tillfälligt stannat av.
Det är väldigt ovanligt med så här stora och snabba svängningar i opinionen. Jag minns själv för ett par år sedan när SOM-institutet kunde redovisa att andelen anhängare av ett svenskt Nato-medlemskap på ett år ökat från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskat från 45 till 34 procent. Tidigare hade Nato-opinionen varit oerhört stabil, med endast marginella förändringar mellan åren. Stor möda lades ned på att kontrollera att det inte rörde sig om ett mätfel, innan resultaten kunde publiceras.
Det stärkta stödet för att ta emot fler flyktingar ger ökad arbetsro åt den rödgröna regeringen i arbetet med att utveckla fler säkra asylvägar till Europa och arbetet med att på bästa sätt ta emot de flyktingar som söker asyl i Sverige. Det är inte så att en främlingsfientlig opinion flåsar regeringen i nacken, påhejad av ett Sverigedemokratiskt parti som bara växer och växer. De demokratiska partierna borde sluta med att ängsligt snegla på Sverigedemokraterna och i stället på ideologisk och sakpolitisk grund utveckla sin egen migrationspolitik.
Jag hoppas alla de människor och rörelser som lägger ned stor möda på att hjälpa de flyktingar som kommer hit och som slåss mot rasism och trångsynthet nu känner sig stärkta i anden och förmår fortsätta sin verksamhet med obruten och kanske till och med än större kraft. Låt oss hjälpas åt i det viktiga arbetet!
2015-07-09
Uppförsbacke för Moderaterna och Anna Kinberg Batra
Dagens opinionsmätning från Demoskop visar på två relevanta förändringar. Moderaterna minskade med tre procentenheter, från 26.1 procent till 23.1 procent. Sverigedemokraterna ökade med tre procentenheter, från 15.7 procent till 18.7 procent, och partiet fick därmed sitt bästa resultat någonsin i Demoskop.
En mätning är ingen mätning. Men Sverigedemokraternas uppåtgående trend sedan valet 2014 har bekräftats i flera olika mätningar. Och Moderaterna visar inga tecken på att närma sig valresultatet på 30 procent från 2010, ett valresultat från den tid då Fredrik Reinfeldt luftade ambitioner om att Moderaterna skulle bli Sveriges statsbärande -eller åtminstone samhällsbärande - parti.
Sverigedemokraternas framgångar beror inte på att svenska folket blivit mer främlingsfientligt eller rasistiskt. Tvärtom visar samstämmiga undersökningar att den svenska opinionen över tid blivit allt mindre negativ till flyktingmottagning och allt mer positiv till invandrare. Men invandringspolitiken har de senaste åren börjat uppfattas som en allt viktigare fråga av medborgarna. De medborgare som delar Sverigedemokraternas åsikter om invandringspolitiken har därigenom blivit mer benägna att rösta på partiet. I invandringspolitiken utgör Sverigedemokraterna i partisystemet fortfarande en egen pol i förhållande till de övriga partierna.
Moderaterna är det parti som tappat flest väljare till Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har en svår uppgift att samla ihop partiet och peka ut dess framtida riktning. Hittills har Anna Kinberg Batra haft svårt att komma till sin rätt i olika intervjusituationer. Ofta har hon kritiserats för att ge undanglidande svar. Kulmen nåddes i en partiledarintervju i P1 Morgon fredag 3 juli, under Almedalsveckan i år. Efter några fåfänga försök att få Anna Kinberg Batra att ge konkreta svar på frågor om Decemberöverenskommelsen utbrast den lätt frustrerade intervjuaren Johar Bendjelloul mitt i pågående direktsändning: Ja, det var ju inte riktigt det jag frågade. Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så, varpå en uppenbart besvärad Anna Kinberg Batra ursäktande svarade Det är inte meningen.
Även Annie Lööf fick en tung start som partiledare, men lyckades komma tillbaka och har nu en stark ställning i debatten. I de moderata kulisserna vankar Ulf Kristersson. Han var en tänkbar kandidat till partiledarposten, men riskerade kanske att uppfattas som för mycket höger och att förknippas med en trött och besegrad alliansregering. Efter valet 2014 har Ulf Kristersson tagit steget fram och gör väldigt bra ifrån sig i de debatter och intervjuer där han medverkar. Under Annie Lööfs svåra inledningstid som partiledare fanns det i praktiken ingen tänkbar alternativ partiledarkandidat för Centerpartiet. Anna Kinberg Batra har däremot inte förmånen att sakna tänkbara ersättare. Ulf Kristersson har dessutom en ytterligare god sida. Han svarar på journalisternas frågor, inte på de frågor han önskat att journalisterna hade ställt.
En mätning är ingen mätning. Men Sverigedemokraternas uppåtgående trend sedan valet 2014 har bekräftats i flera olika mätningar. Och Moderaterna visar inga tecken på att närma sig valresultatet på 30 procent från 2010, ett valresultat från den tid då Fredrik Reinfeldt luftade ambitioner om att Moderaterna skulle bli Sveriges statsbärande -eller åtminstone samhällsbärande - parti.
Sverigedemokraternas framgångar beror inte på att svenska folket blivit mer främlingsfientligt eller rasistiskt. Tvärtom visar samstämmiga undersökningar att den svenska opinionen över tid blivit allt mindre negativ till flyktingmottagning och allt mer positiv till invandrare. Men invandringspolitiken har de senaste åren börjat uppfattas som en allt viktigare fråga av medborgarna. De medborgare som delar Sverigedemokraternas åsikter om invandringspolitiken har därigenom blivit mer benägna att rösta på partiet. I invandringspolitiken utgör Sverigedemokraterna i partisystemet fortfarande en egen pol i förhållande till de övriga partierna.
Moderaterna är det parti som tappat flest väljare till Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har en svår uppgift att samla ihop partiet och peka ut dess framtida riktning. Hittills har Anna Kinberg Batra haft svårt att komma till sin rätt i olika intervjusituationer. Ofta har hon kritiserats för att ge undanglidande svar. Kulmen nåddes i en partiledarintervju i P1 Morgon fredag 3 juli, under Almedalsveckan i år. Efter några fåfänga försök att få Anna Kinberg Batra att ge konkreta svar på frågor om Decemberöverenskommelsen utbrast den lätt frustrerade intervjuaren Johar Bendjelloul mitt i pågående direktsändning: Ja, det var ju inte riktigt det jag frågade. Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så, varpå en uppenbart besvärad Anna Kinberg Batra ursäktande svarade Det är inte meningen.
Även Annie Lööf fick en tung start som partiledare, men lyckades komma tillbaka och har nu en stark ställning i debatten. I de moderata kulisserna vankar Ulf Kristersson. Han var en tänkbar kandidat till partiledarposten, men riskerade kanske att uppfattas som för mycket höger och att förknippas med en trött och besegrad alliansregering. Efter valet 2014 har Ulf Kristersson tagit steget fram och gör väldigt bra ifrån sig i de debatter och intervjuer där han medverkar. Under Annie Lööfs svåra inledningstid som partiledare fanns det i praktiken ingen tänkbar alternativ partiledarkandidat för Centerpartiet. Anna Kinberg Batra har däremot inte förmånen att sakna tänkbara ersättare. Ulf Kristersson har dessutom en ytterligare god sida. Han svarar på journalisternas frågor, inte på de frågor han önskat att journalisterna hade ställt.
2014-08-04
Från islam till islamism. Har Jimmie Åkesson bytt fiendebild?
Den 19 oktober 2009 publicerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en artikel på Aftonbladets debattsida som fick stor uppmärksamhet. I artikeln utpekas islams tillväxt i Sverige och muslimernas ökade andel av den svenska befolkningen som "vårt största utländska hot sedan andra världskriget".
I artikeln vecklade Jimmie Åkesson in sig i formuleringar om förutsättningarna för att "tämja islam", att "Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap" och att islam aktivt "avvisat upplysningen och humanismen". Sammantaget var Jimmie Åkessons artikel en hård attack på islam och på islams påverkan på det svenska samhället.
I sitt sommartal i Sölvesborg i lördags var tongångarna annorlunda. Nu var det inte längre "islam" utan "islamismen" som var huvudfienden och som utgjorde ett hot mot Sverige och mot världen. Visserligen citerade Jimmie Åkesson vid ett par tillfällen snarast lite pliktskyldigt Samuel Huntingtons tes om "Islams blodiga gränser", men det var i princip enda gångerna som ordet "islam" förekom i talet. I stället var det "islamismen" som utgjorde "det största globala hot vi känner till mot fred, säkerhet, demokrati, mot fred och mänskliga rättigheter". Åkesson talade om "islamismens illdåd" och om islamismen som "vår tids nazism och kommunism".
Varför har då Jimmie Åkesson valt att byta retorik? Tycker han inte längre att islam och dess tillväxt är det största utrikespolitiska hotet sedan andra världskriget? I så fall borde han säga det eller åtminstone borde någon uppmärksam journalist fråga honom om hans förändrade ordval.
Jag tror att det ligger till så här. Framgångarna för Islamiska staten (Is) i Syrien och i Irak och även fokuseringen på Hamas i samband med Gaza-kriget har riktat fokus mot en form av militant fundamentalistisk islamism som i princip alla svenskar tycker hjärtligt illa om. Samtidigt är Sverige ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion. I stället för att då attackera islam som religion är det mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder.
I botten av Jimmie Åkessons argumentation finns fortfarande en insinuation om att islam som religion är "farlig" och "främmande". På så sätt kan han samtidigt vända sig till islamhatarna i sitt eget parti och till vanligt, hyggligt folk som inte funderar särskilt mycket över islam eller muslimer men som med avsky tar del av det som nu pågår i Syrien och i Irak.
När det gäller muslimer delade Jimmie Åkesson i sitt sommartal in dem i två grupper: "fredliga muslimer" respektive "bokstavstroende muslimer", varav de förra var goda och de senare farliga. Sättet att tänka och kategorisera är ett uttryck för den främlingsfientlighet som impregnerar Sverigedemokraterna som parti. Undrar vilka tankeluckor som öppnas om vi börjar applicera samma logik på Sverigedemokraterna? Kanske "fredliga Sverigedemokrater" vs "järnrörsviftande Sverigedemokrater"? Eller "fredliga Sverigedemokrater" vs "rasistiska Sverigedemokrater"?
I artikeln vecklade Jimmie Åkesson in sig i formuleringar om förutsättningarna för att "tämja islam", att "Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap" och att islam aktivt "avvisat upplysningen och humanismen". Sammantaget var Jimmie Åkessons artikel en hård attack på islam och på islams påverkan på det svenska samhället.
I sitt sommartal i Sölvesborg i lördags var tongångarna annorlunda. Nu var det inte längre "islam" utan "islamismen" som var huvudfienden och som utgjorde ett hot mot Sverige och mot världen. Visserligen citerade Jimmie Åkesson vid ett par tillfällen snarast lite pliktskyldigt Samuel Huntingtons tes om "Islams blodiga gränser", men det var i princip enda gångerna som ordet "islam" förekom i talet. I stället var det "islamismen" som utgjorde "det största globala hot vi känner till mot fred, säkerhet, demokrati, mot fred och mänskliga rättigheter". Åkesson talade om "islamismens illdåd" och om islamismen som "vår tids nazism och kommunism".
Varför har då Jimmie Åkesson valt att byta retorik? Tycker han inte längre att islam och dess tillväxt är det största utrikespolitiska hotet sedan andra världskriget? I så fall borde han säga det eller åtminstone borde någon uppmärksam journalist fråga honom om hans förändrade ordval.
Jag tror att det ligger till så här. Framgångarna för Islamiska staten (Is) i Syrien och i Irak och även fokuseringen på Hamas i samband med Gaza-kriget har riktat fokus mot en form av militant fundamentalistisk islamism som i princip alla svenskar tycker hjärtligt illa om. Samtidigt är Sverige ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion. I stället för att då attackera islam som religion är det mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder.
I botten av Jimmie Åkessons argumentation finns fortfarande en insinuation om att islam som religion är "farlig" och "främmande". På så sätt kan han samtidigt vända sig till islamhatarna i sitt eget parti och till vanligt, hyggligt folk som inte funderar särskilt mycket över islam eller muslimer men som med avsky tar del av det som nu pågår i Syrien och i Irak.
När det gäller muslimer delade Jimmie Åkesson i sitt sommartal in dem i två grupper: "fredliga muslimer" respektive "bokstavstroende muslimer", varav de förra var goda och de senare farliga. Sättet att tänka och kategorisera är ett uttryck för den främlingsfientlighet som impregnerar Sverigedemokraterna som parti. Undrar vilka tankeluckor som öppnas om vi börjar applicera samma logik på Sverigedemokraterna? Kanske "fredliga Sverigedemokrater" vs "järnrörsviftande Sverigedemokrater"? Eller "fredliga Sverigedemokrater" vs "rasistiska Sverigedemokrater"?
2013-12-31
Tre önskningar inför 2014
Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.
1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.
2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.
3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.
2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.
3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
2013-12-20
Stark antirasistisk manifestation efter nazi-attacken i Kärrtorp
Gårdagens antirasistiska manifestation i Göteborg måste betecknas som en stor framgång. Demonstrationen, som initierats på kort varsel och av enskilda medborgare, samlade enligt polisen omkring 3 000 deltagare. Vid mötet på Järntorget var stämningen god. Jag har deltagit i många manifestationer och demonstrationer under mitt liv, men jag kan inte minnas en sådan lätthet och avslappnad glädje som nu präglade stämningen på mötesplatsen. För många blev manifestationen ett sätt att möta den frustration och den kombination av vrede och sorg som följde på nazisternas överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp förra helgen.
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal
då ska jag aldrig nånsin bli normal
På söndag genomförs ytterligare manifestationer, där den i Kärrtorp lär samla många många deltagare. Låt oss hoppas på ett lika värdigt och känslostarkt arrangemang, och att den motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet vi nu ser blir varaktig och framgångsrik.
2013-12-08
Varför jag inte skulle ha publicerat DN-annonsen
Jag har funderat en lång stund över Dagens Nyheters uppmärksammade och ifrågasatta publicering av en helsidesannons för boken "Invandring och mörkläggning" i dag.
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
2013-09-03
Rasistiskt agerande i dansk fotboll
Nyligen avslöjades att storklubben FC Köpenhamn diskriminerar människor med andra namn än Jensen, Olsen eller Carlsen när det gäller biljettköp
till fotbollsmatcherna i Champions League. FC Köpenhamn oroade sig för att
supportrar till motståndarlagen Galatasaray, Juventus och Real Madrid
skulle köpa biljetter till platser utanför den avspärrade
bortafans-sektionen och att ordningsproblem då skulle kunna uppstå. För
att minska den risken valde klubben att annullera biljetter som sålts
till personer boende utanför Köpenhamn och som inte hade danskklingande
efternamn. Så hävde till exempel FC Köpenhamn biljettköp som gjorts av Kristianstadsbladets medarbetare Tanes Caliskan, för att han hade fel namn.
Om detta skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
FC Köpenhamns tilltag är klandervärt. Bara tanken att låta en människas namn ligga till grund för särbehandling ger rysningar. Jag hoppas att Fifa och Uefa tar en titt på det inträffade, och utvärderar det i förhållande till deras policy om nej till rasism.
Motsvarande skulle aldrig kunna hända i IFK Göteborg. Jag skulle vilja hävda att det aldrig skulle kunna hända i en svensk storklubb överhuvudtaget. FC Köpenhamns agerande kan bara förstås utifrån den politiska och främlingsfientliga kultur som präglar alltför stora delar av det danska samhället i dag.
Överhuvudtaget har jag en känsla av att problem med rasism i svensk fotboll har minskat. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten när de rörde bollen. I mitten av 2000-talet kastade supportrar från AIK och Hammarby bananer mot Djurgårdens målvakt från Gambia, Pa Dembo Turay, i samband med Stockholmsderbyn. Då försvarde supportrarna sig med att det var en tradition att kasta bananer mot Djurgården, oavsett spelarnas hudfärg, eftersom Skansen ligger på Djurgården. Traditionen bröt i samband med den debatt som då uppstod, men återupptogs vid något tillfälle. Kommentator-legenden Bosse Hanssons uttalanden om AIK:s "svartingar" var också reminiscenser från en gången tid.
Nu finns vissa tecken på att FC Köpenhamn tvingas krypa till korset och upphör med att sälja biljetter utifrån människors efternamn. Men skadan är redan skedd. Anhängare till Galatasaray är uppretade efter klubbens agerande. FC Köpenhamns agerande har snarast skärpt riskbilden inför Champions League-matcherna. Som profeten Hosea uttryckte det för några tusen år sedan: Vind sår de, storm skördar de (Hos 8:7).
Om detta skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
FC Köpenhamns tilltag är klandervärt. Bara tanken att låta en människas namn ligga till grund för särbehandling ger rysningar. Jag hoppas att Fifa och Uefa tar en titt på det inträffade, och utvärderar det i förhållande till deras policy om nej till rasism.
Motsvarande skulle aldrig kunna hända i IFK Göteborg. Jag skulle vilja hävda att det aldrig skulle kunna hända i en svensk storklubb överhuvudtaget. FC Köpenhamns agerande kan bara förstås utifrån den politiska och främlingsfientliga kultur som präglar alltför stora delar av det danska samhället i dag.
Överhuvudtaget har jag en känsla av att problem med rasism i svensk fotboll har minskat. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten när de rörde bollen. I mitten av 2000-talet kastade supportrar från AIK och Hammarby bananer mot Djurgårdens målvakt från Gambia, Pa Dembo Turay, i samband med Stockholmsderbyn. Då försvarde supportrarna sig med att det var en tradition att kasta bananer mot Djurgården, oavsett spelarnas hudfärg, eftersom Skansen ligger på Djurgården. Traditionen bröt i samband med den debatt som då uppstod, men återupptogs vid något tillfälle. Kommentator-legenden Bosse Hanssons uttalanden om AIK:s "svartingar" var också reminiscenser från en gången tid.
Nu finns vissa tecken på att FC Köpenhamn tvingas krypa till korset och upphör med att sälja biljetter utifrån människors efternamn. Men skadan är redan skedd. Anhängare till Galatasaray är uppretade efter klubbens agerande. FC Köpenhamns agerande har snarast skärpt riskbilden inför Champions League-matcherna. Som profeten Hosea uttryckte det för några tusen år sedan: Vind sår de, storm skördar de (Hos 8:7).
2012-07-27
Jag tvivlar på tennisen
Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. Ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kommenterar frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968 (Aftonbladet 26/3 1968).
Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh. SVT:s tennisexpert och tidigare elitspelaren Janne Gunnarsson förklarar varför regeringen inte kan bidra ekonomiskt till genomförandet av stora idrottsmästerskap i Sverige (Janne Gunnarssons Facebook-sida).
Jag trodde att tennis-folkets syn på omvärlden utvecklats något under de senaste 45 åren. Nu tvivlar jag på om så verkligen är fallet.
Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh. SVT:s tennisexpert och tidigare elitspelaren Janne Gunnarsson förklarar varför regeringen inte kan bidra ekonomiskt till genomförandet av stora idrottsmästerskap i Sverige (Janne Gunnarssons Facebook-sida).
Jag trodde att tennis-folkets syn på omvärlden utvecklats något under de senaste 45 åren. Nu tvivlar jag på om så verkligen är fallet.
2011-11-27
Hur skall det gå för nya, "socialkonservativa" Sverigedemokraterna?
Sverigedemokraterna har fått stor uppmärksamhet i samband med sina landsdagar i Göteborg i helgen. Diskussionen har främst kretsat kring Sverigedemokraternas nya principprogram, där partiet nu definierar sig som socialkonservativt och där nationalismen får en något mer tillbakadragen plats. Beslutet togs inte utan vånda - vart fjärde ombud ville att förslaget skulle återremitteras.
Sverigedemokraternas syfte med att definiera sig själv som socialkonservativt och tona ned nationalismen är att göra partiet mer attraktivt för den helt dominerande del av väljarkåren som inte tycker att invandringspolitiken är så viktig att den påverkar deras partival och som i stället stöts bort av Sverigedemokraternas råa retorik och främlingsfientlighet. Men för att lyckas med denna strategi måste Sverigedemokraterna ställa sig i spagat. Ett ben måste finnas kvar i den främlingsfientliga mylla där en stor del av partiets väljare och sympatisörer har sin hemvist och för vilken invandringspolitiken är den helt avgörande frågan. Ett ben måste röra sig bort från invandringsfixeringen och i stället ta fäste i traditionella kristdemokratiska terränger där en stark och omfattande stat tillgodoser medborgarnas behov av ett skyddsnät vid t ex sjukdom och arbetslöshet.
Kommer då Sverigedemokraterna att lyckas med sin strategi? Vilka är partiets förutsättningar att inte bara bibehålla sina väljare utan också kunna växa ytterligare? Det som talar för att den nya kostymen kommer att vara funktionsduglig är att de svenska Kristdemokraterna inte har hållit sin plats på den socialkonservativa delen av den politiska spelplanen. I sin iver att hålla samman Alliansen har Kristdemokraterna tvingats till långtgående kompromisser och inte skördat några framgångar i sina paradfrågor. Även Moderaternas ändrade kurs mot en liberal mitt innebär att det finns ett politiskt utrymme för en socialkonservativ strömning i svensk politik i dag. Sverigedemokraterna har en mycket skicklig partiledning - om det sedan är tillräckligt för att sköra politiska poäng och vinna väljare är en annan sak.
Det som talar mot att Sverigedemokraterna kommer att lyckas är att partiet även fortsättningsvis kommer att tvingas tala mycket invandringspolitik för att inte demobilisera sina kärnväljare. De övriga riksdagspartiernas isoleringsstrategi mot Sverigedemokraterna har hittills varit mycket framgångsrik, och ingenting tyder på att de tänker överge denna strategi bara för att Sverigedemokraterna börjar kalla sig socialkonservativt. Sverigedemokraterna tycks inte heller ha skördat några frukter av Socialdemokraternas opinionsras. Håkan Juholt kanske inte personifierar kampen mot Sverigedemokraterna lika starkt som Mona Sahlin gjorde (men vem gör det?), men i sak har hans linje varit solklar. De S-väljare som - åtminstone tillfälligt - övergivit partiet tycks snarare ha sökt sig till V och MP eller t o m till M.
Mycket klokt har skrivits om Sverigedemokraterna och socialkonservatismen, bl a av Vänstra Stranden, av Andreas Johansson Heinö och av Mats Lindberg. Den som vill kan också lyssna på ett samtal i P4 Extra där Marie Demker och Jimmie Åkesson medverkar.
Sverigedemokraternas syfte med att definiera sig själv som socialkonservativt och tona ned nationalismen är att göra partiet mer attraktivt för den helt dominerande del av väljarkåren som inte tycker att invandringspolitiken är så viktig att den påverkar deras partival och som i stället stöts bort av Sverigedemokraternas råa retorik och främlingsfientlighet. Men för att lyckas med denna strategi måste Sverigedemokraterna ställa sig i spagat. Ett ben måste finnas kvar i den främlingsfientliga mylla där en stor del av partiets väljare och sympatisörer har sin hemvist och för vilken invandringspolitiken är den helt avgörande frågan. Ett ben måste röra sig bort från invandringsfixeringen och i stället ta fäste i traditionella kristdemokratiska terränger där en stark och omfattande stat tillgodoser medborgarnas behov av ett skyddsnät vid t ex sjukdom och arbetslöshet.
Kommer då Sverigedemokraterna att lyckas med sin strategi? Vilka är partiets förutsättningar att inte bara bibehålla sina väljare utan också kunna växa ytterligare? Det som talar för att den nya kostymen kommer att vara funktionsduglig är att de svenska Kristdemokraterna inte har hållit sin plats på den socialkonservativa delen av den politiska spelplanen. I sin iver att hålla samman Alliansen har Kristdemokraterna tvingats till långtgående kompromisser och inte skördat några framgångar i sina paradfrågor. Även Moderaternas ändrade kurs mot en liberal mitt innebär att det finns ett politiskt utrymme för en socialkonservativ strömning i svensk politik i dag. Sverigedemokraterna har en mycket skicklig partiledning - om det sedan är tillräckligt för att sköra politiska poäng och vinna väljare är en annan sak.
Det som talar mot att Sverigedemokraterna kommer att lyckas är att partiet även fortsättningsvis kommer att tvingas tala mycket invandringspolitik för att inte demobilisera sina kärnväljare. De övriga riksdagspartiernas isoleringsstrategi mot Sverigedemokraterna har hittills varit mycket framgångsrik, och ingenting tyder på att de tänker överge denna strategi bara för att Sverigedemokraterna börjar kalla sig socialkonservativt. Sverigedemokraterna tycks inte heller ha skördat några frukter av Socialdemokraternas opinionsras. Håkan Juholt kanske inte personifierar kampen mot Sverigedemokraterna lika starkt som Mona Sahlin gjorde (men vem gör det?), men i sak har hans linje varit solklar. De S-väljare som - åtminstone tillfälligt - övergivit partiet tycks snarare ha sökt sig till V och MP eller t o m till M.
Mycket klokt har skrivits om Sverigedemokraterna och socialkonservatismen, bl a av Vänstra Stranden, av Andreas Johansson Heinö och av Mats Lindberg. Den som vill kan också lyssna på ett samtal i P4 Extra där Marie Demker och Jimmie Åkesson medverkar.
2011-07-22
Vår tids paradoxer III: Tolerans vs. främlingsfientlighet
Här följer del tre av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen handlade om Nakenfobi vs. sexualisering, den andra delen handlade om Öppenhet vs. integritet. Denna del handlar om Tolerans vs. främlingsfientlighet.
Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Trenden är entydig. Svenska folket har i dag en mer generös inställning till flyktingmottagning än vid något tidigare tillfälle sedan SOM-institutet började med sina mätningar för snart 20 år sedan. Allt färre instämmer i påståendet "det finns för många utlänningar i Sverige" och allt färre har något emot att "få en invandrare från en annan del av världen" ingift i familjen.
Parallellt med den ökade acceptansen till invandrare och invandring har det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna haft stora framgångar och tagit sig in i riksdagen. I valet 2010 fick partiet 5.7 procent av rösterna och i opinionsmätningarna under våren 2011 har partiet snarast gått framåt sedan valet.
Å ena sidan minskar främlingsfientligheten i den svenska opinionen. Å andra sidan skördar ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna framgångar och lyckas t o m ta sig in i riksdagen. Hur skall vi förstå denna paradox?
Sverigedemokraternas framgång förklaras inte av att svenska folket accepterat partiets syn på invandring och på flyktingar. Endast en mycket liten del av svenska folket tycker att frågor kring invandring- och flyktingar har påverkat deras val av parti. Sveriges Televisions valundersökning 2010 (VALU) visade att det bara var i den lilla väljargrupp som röstat på Sverigedemokraterna som invandrings- och flyktingfrågorna ansetts så viktiga att de påverkat partivalet. För övriga partiers väljargrupper kom dessa frågor mycket långt ned när väljarna själva fick rangordna de frågor som legat till grund för deras partival. (Undantaget var Miljöpartiet, vars väljare hade invandrings- och flyktingfrågorna på femte plats. Men Miljöpartiets väljare efterlyste ju en än mer generös invandrings- och flyktingpolitik - d v s motsatsen till Sverigedemokraterna.)
Sverigedemokraternas framgång ligger i stället - vilket Vänstra Stranden har visat - i att partiet varit mycket skickligt i att mobilisera just den lilla väljargrupp för vilken invandrings- och flyktingproblematiken är en av de absolut viktigaste frågorna. Sverigedemokraterna har lyckats med mobiliseringen genom att ha en välfungerande partiapparat, en lokal förankring och genom att ha ömsat skinn från ett högerextremistiskt, nazi-anstruket sektparti till ett reformerat nationalistiskt, socialkonservativt parti med populistiska inslag.
Sverigedemokraterna står nu inför ett strategiskt dilemma. Ingenting tyder på att den svenska opinionen blir mer kritisk mot invandring eller mot flyktingar. Den lilla väljargrupp som ser dessa frågor som de allra mest viktiga har Sverigedemokraterna redan mobiliserat. För att kunna växa ytterligare måste partiet i så fall bredda sitt register. Men i samma ögonblick som Sverigedemokraterna tonar ned invandringspolitiken riskerar partiet att tappa stöd hos sina kärnväljare utan att det är säkert att de vinner några nya i stället. Damned if you do, and damned if you don't?
(Jag har i ett tidigare sammanhang formulerat fyra enkla regler för den som vill motverka Sverigedemokraterna. Dessa fyra regler kan läsas här.)
Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Trenden är entydig. Svenska folket har i dag en mer generös inställning till flyktingmottagning än vid något tidigare tillfälle sedan SOM-institutet började med sina mätningar för snart 20 år sedan. Allt färre instämmer i påståendet "det finns för många utlänningar i Sverige" och allt färre har något emot att "få en invandrare från en annan del av världen" ingift i familjen.
Parallellt med den ökade acceptansen till invandrare och invandring har det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna haft stora framgångar och tagit sig in i riksdagen. I valet 2010 fick partiet 5.7 procent av rösterna och i opinionsmätningarna under våren 2011 har partiet snarast gått framåt sedan valet.
Å ena sidan minskar främlingsfientligheten i den svenska opinionen. Å andra sidan skördar ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna framgångar och lyckas t o m ta sig in i riksdagen. Hur skall vi förstå denna paradox?
Sverigedemokraternas framgång förklaras inte av att svenska folket accepterat partiets syn på invandring och på flyktingar. Endast en mycket liten del av svenska folket tycker att frågor kring invandring- och flyktingar har påverkat deras val av parti. Sveriges Televisions valundersökning 2010 (VALU) visade att det bara var i den lilla väljargrupp som röstat på Sverigedemokraterna som invandrings- och flyktingfrågorna ansetts så viktiga att de påverkat partivalet. För övriga partiers väljargrupper kom dessa frågor mycket långt ned när väljarna själva fick rangordna de frågor som legat till grund för deras partival. (Undantaget var Miljöpartiet, vars väljare hade invandrings- och flyktingfrågorna på femte plats. Men Miljöpartiets väljare efterlyste ju en än mer generös invandrings- och flyktingpolitik - d v s motsatsen till Sverigedemokraterna.)
Sverigedemokraternas framgång ligger i stället - vilket Vänstra Stranden har visat - i att partiet varit mycket skickligt i att mobilisera just den lilla väljargrupp för vilken invandrings- och flyktingproblematiken är en av de absolut viktigaste frågorna. Sverigedemokraterna har lyckats med mobiliseringen genom att ha en välfungerande partiapparat, en lokal förankring och genom att ha ömsat skinn från ett högerextremistiskt, nazi-anstruket sektparti till ett reformerat nationalistiskt, socialkonservativt parti med populistiska inslag.
Sverigedemokraterna står nu inför ett strategiskt dilemma. Ingenting tyder på att den svenska opinionen blir mer kritisk mot invandring eller mot flyktingar. Den lilla väljargrupp som ser dessa frågor som de allra mest viktiga har Sverigedemokraterna redan mobiliserat. För att kunna växa ytterligare måste partiet i så fall bredda sitt register. Men i samma ögonblick som Sverigedemokraterna tonar ned invandringspolitiken riskerar partiet att tappa stöd hos sina kärnväljare utan att det är säkert att de vinner några nya i stället. Damned if you do, and damned if you don't?
(Jag har i ett tidigare sammanhang formulerat fyra enkla regler för den som vill motverka Sverigedemokraterna. Dessa fyra regler kan läsas här.)
2011-01-23
Wikileaks: Bildts och Billströms vägran att förstå vår tids politiska villkor
Carl Bildts och Tobias Billströms vägran att kommentera uppgifter att de anfört svensk främlingsfientlighet och irakiska flyktingars låga utbildningsnivå som argument för en restriktiv flyktingpolitik mot irakier har mött stark kritik. Liberala ungdomsförbundet (LUF) kräver genom sin ordförande Adam Cwejman att Tobias Billström avgår, eftersom "förtroendet är förbrukat". På Youtube har klipp där Tobias Billström i en intervju med SVT hela 18 gånger upprepar att han inte tänker kommentera uppgifterna redan visats tiotusentals gånger.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
2010-09-17
Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt - men Blåvitt är aldrig brunt
Följande upprop har publicerats fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén
BLÅVIT RÖST. IFK Göteborg är folkets lag, hela folkets lag. Det kvittar om du röstar på rött eller blått, så länge du röstar på ett parti som står upp för de blåvita värderingarna.
IFK Göteborg har sedan 1904 varit en förening som står för demokrati, kamratskap och deltagande - på lika villkor. Det kvittar om du är fattig eller rik, om du har makt eller är maktlös, om du har dina rötter i Teheran eller Kungsladugård - hos Blåvitt är alla alltid välkomna. En röst på partier som bygger sitt existensberättigande på fördomar och hat innebär att du röstar bort andra blåvita, både sponsorer, spelare som supportrar.
Ur IFK Göteborgs stadgar: Föreningen har som grundsats att verka i enlighet med idrottens mål, och skall även inriktas på att utveckla individer positivt i såväl fysiskt och psykiskt som socialt och kulturellt avseende.
Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt - men Blåvitt är aldrig brunt. Glöm inte det när du går till valstugan. Din röst är inte bara en papperslapp, utan ett bevis på vad du är för människa och vilka grundläggande värderingar du har. Blåvitts värderingar är antirasism och demokrati, vilka är dina?
Med blåvita hälsningar (bloggnamn inom citationstecken):
Markus "Frankie" Hankins, journalist, Göteborg
Ulf Bjereld, professor, Göteborg
"Guran", journalist, Göteborg
Ekim "Ekim" Caglar, journalist och bloggare, Stockholm
Sebastian "Seb" Carlsson, Webbutvecklare, Stockholm
"MrG", Kulturarbetare, Göteborg
"Smör", Studerande, Göteborg
"Fredberg", Lekpappa, Kungälv
Jakob "Jakob" Hedberg, Grafisk Formgivare, New York
Pål "PeeMaN" Sveningson, DJ/studerande. Göteborg
"Karlsro04", studerande, Göteborg
Jonnie "Ludovic" Ludwigs, Fritidsledare/Säljare, Stenungsund
Tobias "Speero" Svenlöv, Grafisk Formgivare/Student, Mölndal
Olof "Olof" Björkman, IT-tekniker, Kungälv
Jonas "whoami" Helgesson, Systemutvecklare, Trollhättan
Ulf "Crumbs" Kristensson, Systemutvecklare, Göteborg
"Sandsäter", Systemutvecklare, Göteborg
BLÅVIT RÖST. IFK Göteborg är folkets lag, hela folkets lag. Det kvittar om du röstar på rött eller blått, så länge du röstar på ett parti som står upp för de blåvita värderingarna.
IFK Göteborg har sedan 1904 varit en förening som står för demokrati, kamratskap och deltagande - på lika villkor. Det kvittar om du är fattig eller rik, om du har makt eller är maktlös, om du har dina rötter i Teheran eller Kungsladugård - hos Blåvitt är alla alltid välkomna. En röst på partier som bygger sitt existensberättigande på fördomar och hat innebär att du röstar bort andra blåvita, både sponsorer, spelare som supportrar.
Ur IFK Göteborgs stadgar: Föreningen har som grundsats att verka i enlighet med idrottens mål, och skall även inriktas på att utveckla individer positivt i såväl fysiskt och psykiskt som socialt och kulturellt avseende.
Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt - men Blåvitt är aldrig brunt. Glöm inte det när du går till valstugan. Din röst är inte bara en papperslapp, utan ett bevis på vad du är för människa och vilka grundläggande värderingar du har. Blåvitts värderingar är antirasism och demokrati, vilka är dina?
Med blåvita hälsningar (bloggnamn inom citationstecken):
Markus "Frankie" Hankins, journalist, Göteborg
Ulf Bjereld, professor, Göteborg
"Guran", journalist, Göteborg
Ekim "Ekim" Caglar, journalist och bloggare, Stockholm
Sebastian "Seb" Carlsson, Webbutvecklare, Stockholm
"MrG", Kulturarbetare, Göteborg
"Smör", Studerande, Göteborg
"Fredberg", Lekpappa, Kungälv
Jakob "Jakob" Hedberg, Grafisk Formgivare, New York
Pål "PeeMaN" Sveningson, DJ/studerande. Göteborg
"Karlsro04", studerande, Göteborg
Jonnie "Ludovic" Ludwigs, Fritidsledare/Säljare, Stenungsund
Tobias "Speero" Svenlöv, Grafisk Formgivare/Student, Mölndal
Olof "Olof" Björkman, IT-tekniker, Kungälv
Jonas "whoami" Helgesson, Systemutvecklare, Trollhättan
Ulf "Crumbs" Kristensson, Systemutvecklare, Göteborg
"Sandsäter", Systemutvecklare, Göteborg
2010-08-18
Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?
Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.
I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?
Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.
Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?
Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)
Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.
2010-08-13
Socialdemokratin i början av valrörelsen
I dag presenterade Socialdemokraterna "Fler jobb och nya möjligheter - Vägval 2010", ett dokument som anger partiets viktigaste politiska uppgifter för de kommande åren. Dokumentet är traditionellt och innehåller inga större överraskningar Texten kretsar kring jobben, utbildning, sjukvård och skola samt vikten av att minska klyftorna.
Jag har inte särskilt många problem med texten i sig. Jag noterar också att Socialdemokraternas valaffischer och valfilmer fått ett mer positivt mottagande även i den borgerliga pressen än vad t ex Moderaternas kampanjmaterial hittills har fått. Ur det perspektivet har Socialdemokraterna fått en bra start på valrörelsen.
Däremot tycker jag att det vore en hederssak för ett internationalistiskt parti som Socialdemokraterna att inte lämna ifrån sig ett sådant här dokument utan att samtidigt göra skarpare markeringar i internationella frågor. Nu blir texten väldigt nationell, vilket särskilt inte passar ett parti som har ambitionen att vara en del av en internationell rörelse.
Jag tycker också det är synd att Socialdemokraterna använder sig av begrepp som "livspussel", ett begrepp som snarare förkläder än täcker av.
Jag noterar också att texten bidrar till mytspridningen om en växande främlingsfientlighet: Brottsligheten skapar otrygghet. Rädslan ökar och därmed främlingsfientligheten. Det senare är faktiskt inte sant. Främlingsfientligheten har tvärtom minskat i Sverige de senaste 20 åren. Det finns väl heller ingen statistik som visar att brottsligheten skulle ha ökat under dessa år. Dokumentets retorik är här bedräglig och bidrar till att skapa just rädsla och osäkerhet, i onödan. Populism eller slentrianmässiga formuleringar? Jag vet inte.
Socialdemokraterna står nu inför utmaningen att mobilisera sina kärnväljare och soffliggare utan att en sådan mobilisering innebär att man tappar alltför många mittenväljare till borgerligheten. Jag har under denna mandatperiod konsekvent hävdat att Socialdemokraterna har goda möjligheter att vinna valet 2010, genom just en mobilisering av kärnväljarna.
Men för framtiden är en sådan strategi inte tillräcklig. För att vinna valet 2014 och kunna sätta lika varaktiga spår i 2000-talets som i 1900-talets politik och samhällsliv krävs ett nytänkande och en politik bortom industrisamhället. Det rådslag som påbörjades direkt efter valförlusten 2006 hade kunnat bli ett steg i en sådan riktning, men bygget av det rödgröna samarbetet gjorde mycket av rådslagsarbetet obsolet.
En politik bortom industrisamhället måste också vara visionär. Jag har just börjat läsa Tony Judts bok Ill Fares The Land. Jag återkommer till den boken i ett annat sammanhang, men citerar gärna bokens inledningsmening - som en maning att ta avstamp i inför kommande förändringsarbete: Something is profoundly wrong with the way we live today.
Jag har inte särskilt många problem med texten i sig. Jag noterar också att Socialdemokraternas valaffischer och valfilmer fått ett mer positivt mottagande även i den borgerliga pressen än vad t ex Moderaternas kampanjmaterial hittills har fått. Ur det perspektivet har Socialdemokraterna fått en bra start på valrörelsen.
Däremot tycker jag att det vore en hederssak för ett internationalistiskt parti som Socialdemokraterna att inte lämna ifrån sig ett sådant här dokument utan att samtidigt göra skarpare markeringar i internationella frågor. Nu blir texten väldigt nationell, vilket särskilt inte passar ett parti som har ambitionen att vara en del av en internationell rörelse.
Jag tycker också det är synd att Socialdemokraterna använder sig av begrepp som "livspussel", ett begrepp som snarare förkläder än täcker av.
Jag noterar också att texten bidrar till mytspridningen om en växande främlingsfientlighet: Brottsligheten skapar otrygghet. Rädslan ökar och därmed främlingsfientligheten. Det senare är faktiskt inte sant. Främlingsfientligheten har tvärtom minskat i Sverige de senaste 20 åren. Det finns väl heller ingen statistik som visar att brottsligheten skulle ha ökat under dessa år. Dokumentets retorik är här bedräglig och bidrar till att skapa just rädsla och osäkerhet, i onödan. Populism eller slentrianmässiga formuleringar? Jag vet inte.
Socialdemokraterna står nu inför utmaningen att mobilisera sina kärnväljare och soffliggare utan att en sådan mobilisering innebär att man tappar alltför många mittenväljare till borgerligheten. Jag har under denna mandatperiod konsekvent hävdat att Socialdemokraterna har goda möjligheter att vinna valet 2010, genom just en mobilisering av kärnväljarna.
Men för framtiden är en sådan strategi inte tillräcklig. För att vinna valet 2014 och kunna sätta lika varaktiga spår i 2000-talets som i 1900-talets politik och samhällsliv krävs ett nytänkande och en politik bortom industrisamhället. Det rådslag som påbörjades direkt efter valförlusten 2006 hade kunnat bli ett steg i en sådan riktning, men bygget av det rödgröna samarbetet gjorde mycket av rådslagsarbetet obsolet.
En politik bortom industrisamhället måste också vara visionär. Jag har just börjat läsa Tony Judts bok Ill Fares The Land. Jag återkommer till den boken i ett annat sammanhang, men citerar gärna bokens inledningsmening - som en maning att ta avstamp i inför kommande förändringsarbete: Something is profoundly wrong with the way we live today.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)