Så var manifestationen mot Svenskarnas Parti på Götaplatsen i dag

I dag deltog jag i en manifestation på Götaplatsen i Göteborg, mot det nazistiska Svenskarnas Parti som höll möte på samma plats. Givet gårdagens våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i Malmö var jag orolig att även manifestationen i Göteborg skulle leda till våldshandlingar. Så blev dessbättre inte fallet, åtminstone inte vad jag kunde se.

Jag uppskattar antalet demonstranter till någonstans mellan 1 000 och 1 500, men väldigt många personer kom och gick under den tid manifestationen pågick. Ungdomar dominerade bland demonstranterna, men alla åldersgrupper var närvarande. Jag såg väldigt få maskerade personer och nästan inga fanor och banderoller som kunde kopplas till AFA eller motsvarande vänsterrörelser. Från Svenskarnas Parti syntes kanske drygt 10 personer, inklusive funktionärer och partiledaren Stefan Jacobsson.

Stämningen bland demonstranterna var mycket känsloladdad. Avskyn mot rasism och nazism har djupa rötter i svensk politisk kultur, och jag tvivlar på att det finns något annat land i världen där den antirasistiska normen skulle vara starkare. Trots de starka känslorna och den antagonistiska stämningen uppvisade de demonstranter jag såg en stark självdisciplin, vilket bidrog till manifestationens tyngd. Det samma får sägas om polisen, där jag inte såg några tecken på irritation eller provokativt beteende, trots det massiva trycket från demonstranterna. Polisen hade förberett sig på det värsta, men piketerna på bilden nedan stod stillsamt parkerade hela tiden som demonstrationen pågick.

Utifrån min plats gick det inte att höra någonting av Stefan Jacobssons tal. Burop, nyckelskrammel och annat oväsen satte hinder i vägen. Är det ett demokratiproblem? Nej, det tycker jag inte. Polisen hade denna gång ordnat med särskilda fållor närmare talaren och jag uppfattade det som att talet gick att uppfatta därifrån. Stefan Jacobsson valde också att fullfölja sitt tal, som pågick i över en halvtimma.

Svenskarnas Parti kan betecknas som ett nazistiskt parti. Men partiet är inte olagligförklarat, och inbegrips därför av den grundlagsskyddade mötesfriheten. Det är upp till polisen att avbryta mötet om de anser att talaren bryter mot lagen, t ex genom att uttala sig på ett sätt som innebär hets mot folkgrupp. Enskilda medborgare kan också polisanmäla partiets aktiviteter, om de menar att de går utöver lagens gränser. Är man inte nöjd med gränsdragningen, får man argumentera för en förändring av lagen.

Men på samma sätt som Svenskarnas Parti har yttrandefrihet och mötesfrihet har alla vi som avskyr rasism och nazism rätt att demonstrera varje gång partiet utövar sin frihet. Polisen har till uppgift att se till att båda friheterna värnas - i dag tyckte jag de skötte sin uppgift bra,

Jag är tveksam till allt fokus som riktas mot Svenskarnas Parti (till vilket jag själv bidrar, till exempel genom denna bloggpost). Partiet är oerhört litet och kan som bäst få en handfull kommunala mandat i årets val. För mycket fokus på Svenskarnas Parti kan också riskera att bidra till att "normalisera" Sverigedemokraterna, eftersom Sverigedemokraterna i mångas ögon inte är lika extrema för Svenskarnas Parti.

Samtidigt gäller det att värna och upprätthålla den antinazistiska och antirasistiska normen. Det är viktigt nog, och därför kommer jag att fortsätta delta i dessa demonstrationer när tillfälle bjuds.

Almedalen 2014 - intryck och spaningar

I dag avslutades Almedalsveckan 2014 med Annie Lööfs partiledartal. Lööfs anförande var ganska bra, och hon har onekligen tagit flera steg fram som talare. I dag betonade hon jobb och företagande, miljö och jämställdhet. Därmed kunde hon mobilisera partiets egna kärnväljare samtidigt som hon försökte attrahera mittenväljare som brinner för frågor kring miljö och jämställdhet. Jag har en maggropskänsla av att Centerpartiet kan bli vinnare inom Alliansen i samband med valet i september.

Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.

Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.

Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?

*

Själv pustar jag nu ut en extra natt i Visby och laddar för dagens allra viktigaste begivenhet - IFK Göteborgs match mot Helsingborgs IF i fotbollsallsvenska , vilken jag förhoppningsvis kommer att kunna följa på storbild från O'Learys pub i centrala stan. Det är en viktig match för båda lagen. Jag tror IFK vinner med 2-1.

Svenskarnas parti ändrar retorik - men bockfoten sticker fram

Vi lever i ett land där högerextrema rörelser gör allt vad de kan för att försöka "normaliseras" och avsvärja sig sina nazistiska rötter eller sitt motstånd mot demokratin. Sverigedemokraternas försök att etablera sig som ett rumsrent parti långt från rasism och främlingsfientlighet är väl känt. I dag presenterar nazistiska Svenskarnas parti en text där de drar ut riktlinjerna för hur ett framtida styrelseskick i Sverige bör se ut.

Texten är intressant. Här talas inte längre som tidigare om "etniska svenskar" utan bara om "svenskar". Nazi-influerade formuleringar om ett "etniskt homogent livsrum" eller västerlandets "genetiska och kulturella arv" lyser nu med sin frånvaro. Vi lever i en tid då inte ens nazister kan vara rasister, det är till exempel i dag omöjligt att seriöst argumentera för att endast "etniska svenskar" eller människor med ett västerländskt "genetiskt och kulturellt arv" skall få bli medborgare i Sverige.

Flosklerna avlöser varandra i dokumentet: "Yttrande- och åsiktsfrihet måste värderas högt". "Vi skall ha ett öppet samhälle". "Systemet måste vara dynamiskt och kunna förbättras, utvecklas och förändras i takt med att samhället gör det".

Svenskarnas partis nazistiska bockfot sticker emellertid fortfarande fram. Partiet vill avskaffa rådande representativa demokrati och ersätta styrelseskicket med någon slags "folkgemenskap" som inte behöver kallas för demokrati. Fortfarande är ojämlikheten en grundbult i Svenskarnas partis framtidsdröm för Sverige - "svenskarna skall alltid sättas i första rummet". Vilka som är "svenskar" får vi inte veta något om, eftersom den i och för sig minst lika oklara beteckningen "etniska svenskar" avskaffats (åtminstone i det här dokumentet). Det är folkgemenskap i stället för folksplittring, verkligt självbestämmande i stället för EU-direktiv, staten skall tjäna folket - inte tvärtom. Detaljerna för hur detta styrelseskick bör utformas skall en grupp experter utreda.

I kväll talar Svenskarnas parti i Almedalen. Kyrkklockor ringer för att visa kyrkornas avsky mot nazism och bristande respekt för alla människors lika värde. Protestmanifestationer genomförs. Det är bra. Jag är också glad och stolt att leva i ett land där den antirasistiska normen är så stark att till och med nazister måste försöka dölja att de är rasister.

Tre önskningar inför 2014

Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.

1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.

2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.

3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.

Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp

Den nazistiska Svenska motståndsrörelsens (SMR) överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp i söndags har givit upphov till tre, delvis överlappande, diskussioner.

1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".

Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".


2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.

Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.

3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.

Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.

Rasismen inom Sverigedemokraterna och Expressens namnpubliceringar

De senaste dagarna har Expressen publicerat namn på politiker från Sverigedemokraterna och andra personer som på sajten Avpixlat anonymt skrivit grovt rasistiska och hatiska kommentarer. Publiceringarna har föranlett två olika diskussioner - om Sverigedemokraterna och deras valda företrädare samt om det var rätt av Expressen att röja de anonyma näthatarnas identitet.

Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.

Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.

Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemi på Chalmers. Who's next? Jag har liksom Anders Sundell på Politologerna svårt att se värdet eller allmänintresset i dessa namnpubliceringar.

(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn. 

Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.

Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.

Därför har Fredrik Reinfeldt rätt - ge inte Sverigedemokraterna makten över regeringsfrågan

I dagens väljarbarometer från Demoskop leder de rödgröna partierna över Alliansen med hela 13.3 procentenheter. Sammantaget stöds allianspartierna endast av 37.1 procent av de tillfrågade. Det är det lägsta gemensamma stödet för dessa fyra partier på 20 år. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren.

Det kärva opinionsläget präglade inte Fredrik Reinfeldts anförande i Almedalen igår. Då och då framstår Reinfeldt som trött och nedsliten. Igår var han energisk och utstrålade kamplust.

Det blev obehagligt när ett tiotal personer ur Svenskarnas parti, av många uppfattat som ett renodlat nazistiskt parti, genomförde en "blixtaktion" och sekunderna innan Reinfeldt började tala skanderade parollen Sosse eller moderat - samma gamla Sverigehat! och höjde partiets fana just framför scenen. Glädjande var de spontana vredesrop och den gemenskap som oberoende av politisk tillhörighet spred sig bland de mötesdeltagare som förstod vad som hänt.

I sitt tal upprepade Fredrik Reinfeldt sin utfästelse att släppa fram en rödgrön regering om de rödgröna partierna  tillsammans blir större än alliansens fyra partier i valet 2014. Reinfeldt tänker i ett sådant läge alltså inte låta sig frestas att regera vidare med stöd av Sverigedemokaterna. Genom Reinfeldts utfästelse isoleras Sverigedemokraterna från inflytande. Reinfeldt villkorar sin utfästelse med att han vill ha ett motsvarande besked från de rödgröna partierna.

Jag har tidigare uppmanat Stefan Löfven att ge ett motsvarande besked. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer. En och annan socialdemokrat eller rödgrön sympatisör menar emellertid att Reinfeldts utspel cementerar blockpolitiken och bara gynnar Moderaterna. Argumentet från dessa kritiker är att Reinfeldt genom en sådan uppgörelse får en garanti för att kunna fortsätta styra landet även om valet 2014 leder till en avsevärt försvagad allians, bara allianspartierna tillsammans är större än de rödgröna. Till dessa kritiker har mitt motargument varit följande: Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation.

Låt mig ge ett exempel. Efter valet 2014 får de fyra allianspartierna gemensamt 159 mandat och de tre rödgröna partierna gemensamt 158 mandat. Sverigedemokraterna får 32 mandat och således en vågmästarposition. Kritikerna till Reinfeldts förslag menar att Moderaterna får en fördel om de rödgröna i förväg bestämt att i ett sådant läge släppa fram en ny alliansregering. De menar att det skulle bli lättare att locka över Centerpartiet och Folkpartiet till en blocköverskridande regering med starkare parlamentarisk ställning och med Stefan Löfven som statsminister om det inte finns en överenskommelse i förväg om att låta största block vinna.

Till dessa kritiker säger jag två saker. 1.) En gemensam överenskommelse om att låta störst block vinna påverkar inte möjligheterna att efter valet bilda en bredare, blocköverskridande regering. Vill några av allianspartierna hellre regera med Löfven än med Reinfeldt kan de naturligtvis välja att gå den vägen. 2.) Om de rödgröna antyder att de kan tänka sig att låta Sverigedemokraterna avgöra regeringsfrågan (det vill säga att Sverigedemokraterna skulle stödja Löfven i stället för Reinfeldt i en omröstning i riksdagen om statsministerposten, eller att de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna röstar mot Reinfeldt som statsminister) måste de också vara beredda att löpa linan ut och verkligen ge Jimmie Åkesson den makten. Annars blir det bara ett tomt hot, utan trovärdighet. Att ge Åkesson den makten är ur mit perspektiv sakpolitiskt oklokt och omoraliskt givet arbetarrörelsens värderingar.

Fredrik Reinfeldt är uppenbart uppriktig i sin avsky för Sverigedemokraterna och det partiets värdegrund. Jag är nu orolig för att relationen till Sverigedemokraterna blir en stridsfråga mellan regering och opposition. En sådan utveckling tjänar endast Sverigedemokraterna på. Bättre därför om Stefan Löfven visar statsmannaskap och med egna ord formulerar en utfästelse som i sak innebär detsamma som den Fredrik Reinfeldt formulerat.