Om Frälsare av olika slag

Det är Juldag och oss är en Frälsare född.

I vardagsspråket används ordet Frälsare som synonym till "befriare" eller "räddare". Ordet härstammar från "frihalsa", att en fånge som bär en boja om halsen får bojan borttagen och blir fri.

Om vi för ett ögonblick bortser från Jesus Kristus - vem är det moderna Sveriges främste Frälsare? Jag gör som man brukar nu för tiden. Jag googlar.

Ordkombinationen Olof Palme/Frälsare får 11 400 träffar. Kombinationerna Annie Lööf/Frälsare och Stefan Löfven/Frälsare får båda 40 300 träffar, och de utklassar Jimmie Åkesson/Frälsare som endast får 16 800 träffar. Ulf Kristersson/Frälsare får 6 650 träffar, Jonas Sjöstedt/Frälsare får 7 340 träffar och Ebba Busch Thor/Frälsare får 8 300 träffar.  

Ingmar Bergman/Frälsare får 6 380 träffar. Leif GW Persson/Frälsare får 5 550 träffar.

Alla får de stryk av Zlatan. Ordkombinationen Zlatan/Frälsare får nära 60 000 träffar på Google.

Men statusen som Frälsare kan skifta snabbt. Nils Ferlin skrev: En kättare i dag: Och i morgon en martyr, Titlarna beror på herrarna som styr. (Sancta Simplicitas, Goggles) Zlatan Ibrahimović beslut att köpa en fjärdedel av Hammarby innebar att han hamnade i onåd hos en del Malmö FF-supporters. De tycker att Zlatan sviker den klubb som fostrat honom. Deras ilska har tagit sig handgripliga uttryck i form av vandalisering av skulptören Peter Lindes staty av Zlatan på Stadiontorget i Malmö. Statyn har sprejats i vitt, bränts med bengaler, klottrats ned med hat och hot och näsan har sågats av.

Så mycket hat. Mot en man de en gång älskade och hyllade.

(Jag vet inte vem som tagit bilden. Den finns på Wikipedia här.)

Själv har jag mycket svårt att förstå det hat som Zlatans agerande väcker. Hade jag, Gud förbjude, varit MFF-supporter hade jag varit glad och stolt över att lagets överlägset främste spelare någonsin nu tar de första stegen för att etablera sig på den internationella fotbollsscenen i en annan roll än som spelare. Zlatan är inte "Malmö FF:s spelare", han är så mycket större än så. Sedan är det en annan sak vad man tycker och tänker om att fotbollslag kan köpas och säljas överhuvudtaget.

Jag tror Malmö FF:s supportrar gör bäst i att vänja sig vid att Zlatan även fortsättningsvis banar sig sin egen väg. Och de borde önska honom lycka till på den färden.

Det finns faktiskt en bok som heter Zlatan Frälsaren och andra texter om religion och idrott (red Susanne Olsson, Olof Sundqvist, David Thurfjell. Molin & Sorgenfrei Förlag, 2014). Jag har inte läst den, men vill gärna göra det.

Jag noterar för övrigt att ordkombinationen Greta/Frälsare får 71 600 träffar.

Men alla besegras de av Jesus Kristus. Ordkombinationen Jesus Kristus/Frälsare får hela 209 000 träffar på Google. Så då måste det vara sant.

Vem eller vilka är vår tids auktoriteter?

Hon förkastar med en axelryckning

gudar och auktoritet.

Söker friheten

men finner bara ensamhet.

Garanterat, Hoola Bandoola Band, 1971

*

1968 brukar beskrivas som ett auktoritetsuppror, där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades och där normer och maktförhållanden förändrades. I boken 1968. När allt började  (Hjalmarson & Högberg, 2018) resonerar Marie Demker och jag kring att de nedrivna kollektiva auktoriteterna inte ersattes av några nya. Avsaknaden av auktoriteter gestaltar maktens ökade svårgripbarhet och svårigheterna att utkräva politiskt ansvar.

Påståendet provocerar. Finns det verkligen inga samhällsauktoriteter i dagens Sverige? De auktoriteter som revs ned 1968 var kollektivt baserade - till exempel kungahuset, kyrkan, de politiska partierna, fackföreningarna, familjen, patriarkatet, försvaret. I vår individaliserade tid hade man kanske kunnat tänka sig att de kollektiva auktoriteterna ersatts av individuella auktoriteter. De kollektiva auktoriteterna före 1968 personifierades ju också av de olika ämbetsinnehavarna - kungen, ärkebiskopen, statsministern etc

När jag föreläser om boken frågar jag gärna de som lyssnar om det finns några auktoriteter i vårt individualiserade samhälle, och vilka det i så fall skulle vara? Frågan följs ofta av tystnad. För ett par år sedan hände det att någon lite skämtsamt föreslog Zlatan. På Göteborgs Stadsbibliotek i våras föreslog någon, lika skämtsamt, Leif GW Persson.

Idag hade jag nöjet att tala om boken inför anrika Göteborgs Kvinnliga DiskussionsKlubb (bildad 1911). Nästan 100 personer lyssnade. Där lyftes ett mer seriöst namn fram - Greta - och jag blev svarslös. För intuitivt lever väl Greta upp till de krav vi kan ställa på en samhällsauktoritet?

Vad säger ni, kära läsare? Vilken är vår tids auktoriteter (om det nu finns några)? Om det blir många som reagerar så lovar jag att återkomma med en redovisning hur ni svarat.

Björn Söder har fel - självklart kan du vara både jude och svensk

Sverigedemokraten och tillika riksdagens andre vice talman Björn Söder har hamnat i blåsväder sedan han påstått att judar och samer "inte är svenskar". Påståendet är djupt kränkande mot alla de judar och samer som bor i Sverige och som definierar sig själva som just svenskar. Björn Söder har även tidigare profilerat sig i frågan och antytt att judar måste välja mellan sin judiska eller sin svenska identitet - man kan "inte tillhöra två nationer".

Björn Söder tycks leva på en annan planet. Jag känner många människor som är angelägna om att värna både sin judiska och sin svenska nationalitet - om vi nu ska dela in människor i strikta nationaliteter. Sverigedemokraterna har ju ett närmat tvångsmässigt beteende i att dela in människor i olika nationaliteter eller etniciteter, så låt oss här göra det. De personer jag tänker på firar både Midsommar och Chanukka, de går i synagogan (åtminstone ibland) och firar Nationaldagen. De hissar svenska flaggan och upprätthåller judiska traditioner. De är födda och uppvuxna i Sverige och känner sig som svenskar - och som judar. De har inga som helst problem med att känna sig bekväma i dessa dubbla identiteter. (Motsvarande resonemang kan naturligtvis föras om samer och om tornedalingar och om andra nationella minoriteter i Sverige.)

Men Björn Söder och Sverigedemokraterna har problem med dessa människor. Björn Söder och Sverigedemokraterna har ett ständigt behov av att exkludera: Du är jude - du är inte svensk! Eller som när Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson påstod att Zlatan hade ett "kroppsspråk" och ett språk i allmänhet som indikerade att han inte var "direkt svensk".

Sverigedemokraterna är ett parti som är sprunget ur den nazistiska myllan, ett parti som fortfarande är djupt impregnerat av rasism. Det är i denna rasistiska och exkluderande kontext som Björn Söders uttalanden ska tolkas. Det är detta parti som riskerar att få ett avgörande inflytande över regeringsbildningen efter höstens val. Alla demokratiska partier måste göra sitt yttersta för att motverka en sådan utveckling.

Läs gärna Willy Silbersteins artikel i Aftonbladet: Jo, Björn Söder - jag är både jude och svensk.

Richard Jomshof (SD): "Nej jag tycker inte att han är svensk"

Du är inte välkommen i Sverige, twittrade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på själva Midsommarafton om Kahin Ahmed som är lokalpolitiker för Moderaterna. Kahin Ahmed har bott i Sverige i 26 år, är svensk medborgare, jobbar och betalar skatt och representerar Moderaterna i politiken. Men svensk är han inte, enligt Richard Jomshof.

Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".

Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk". 

Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar. 

Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.

Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.

Eurovision Song Contest - mina intryck från finalen

Igår följde jag Eurovision Song Contest (ESC) inte bara genom Sveriges Television, utan också genom Twitter. Det påstår ju att Twitter håller på att stagnera, men igår märktes inget av det. Hela Twitter-sfären sprudlade av engagemang, kreativitet och glädje. Man blev glad av att vara där. Inläggen kring ESC skilde sig starkt från det hat och den hånfullhet och de ordmärkerier som jag tycker allt mer breder ut sig på Twitter, till exempel i diskussioner om hur vi väljer att hälsa på varandra eller om vem som eventuellt träffat vilken eventuell islamist och vid vilket tillfälle.

Eurovision Song Contest har under sin 60-åriga levnad genomgått flera faser. Från 1950- och 1960-talets "oförargliga" underhållning till 1970-talets politiska debatt om kulturens kommersialisering och ABBA som den progressiva musikrörelsens främsta fiende. Därefter har ESC rört sig i riktning mot populärkulturens framkant, ett uttryck för gayrörelsens frihetskamp och för politiska konflikter. På ett sätt var det synd att inte Ryssland vann igår - jag hade gärna sett ett ESC i Moskva som en plattform i kampen för mänskliga rättigheter. Kanske hade det inte fungerat - nu får vi inte ens pröva.

Under den internationella hashtagen #Eurovision hyllades Sveriges Television och programledarna Petra Mede och Måns Zelmerlöw på Twitter rättvist för sina insatser. Sändningen präglades av en professionell lätthet, av mångfald och av modernitet. ESC kallas ibland för vår sista gemensamma offentlighet, i en individualiserad tid. Det ligger en del i det. Noterar att polisen via TT rapporterar om färre brottsanmälningar i Stockholm än en vanlig lördagskväll.

Lätt episkt var det när Zlatan spelade sin sista ligamatch för PSG samtidigt som Frans äntrade scenen i globen. Allt knöts ihop.

För övrigt tycker jag att Australien borde ha vunnit. Och att den ultimata ESC-låten finns här.

Om nationalsånger, mångkultur och 200 anmälningar till Granskningsnämnden

I lördagens mellanakt i Melodifestivalen bytte Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi, Jon Henrik Fjällgren och en pensionärskör i ett framförande av nationalsången ut ordet "Norden" mot "jorden". Nu läser jag i Dagens Nyheter att inslaget har anmälts till Granskningsnämnden över 200 gånger.

Jag har inget emot nationalsånger. När de är som bäst är de inkluderande och gestaltar en frihetlängtande gemenskap. När de är som sämst är de exkluderande och gestaltar daterade auktoriteter och en allmän konservatism.

Ramaskriet mot Melodifestivalens mellanakt har ju inget att göra med att ett ord i sig bytts ut i nationalsången. När Zlatan och Max Martin, som Dagens Nyheter också påpekar, i en reklamfilm för Volvo bytte ut "Norden" mot "Sverige" blev det inte särskilt många protester. Och då är Zlatan, enligt en del, ändå inte riktigt svensk.

Det är således inte bytet av ord i sig som väcker ont blod, utan det syfte bytet av ord antas vilja uppnå. Jag har (tack och lov) inte läst de över 200 anmälningarna som kommit in till Granskningsnämnden. Men jag är rätt säker på att ett bärande tema är att bytet av ord syftade till att urholka den svenska nationalismen och i stället främja en mångkulturalism.

Jag har lite svårt att ta till mig det. För mig har Sverige alltid varit ett invandringsland, och med invandring följer mångkultur. Därför blir mångkulturen för mig en del av svenskheten. Vad vore Sverige utan mångkultur? Jag vet inte om ens Jimmie Åkesson har ett svar på den frågan.

Det är sin sak när avsikten är att provocera. Som när Carl Johan de Geer skändar flaggan.

Eller när Lars Hillersberg skändar kungen.

Då är ju syftet att provocera och göra människor upprörda. Men de som tror att ordbytet i Melodifestivalens mellanakt var en produkt av en medial kulturelits konspiration mot svenska folket, syftandes till att tona ned det "riktiga" svenska till förmån för en importerad mångkultur - ja, dem får jag lust att skicka Mary Poppins på. Mary Poppins avskydde trångsynthet och genom att göra det omöjliga och oväntade ville hon värna alla människors öppna sinne

Om jag själv skall förfalla till stereotyper så har jag faktiskt svårt att tänka mig något svenskare är just Sarah Dawn Finers, Gina Dirawis och Jon Henrik Fjällgrens framförande i Melodifestivalens mellanakt. Se de gärna här. Det tänker jag göra nu.

Tre önskningar inför 2014

Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.

1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.

2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.

3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.

Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Zlatan och svensk damfotboll

Debattens vågor går höga efter fotbollsikonen Zlatans uttalanden i en Expressen-intervju om svensk damfotboll. Zlatan kritiseras för att ha uttalat sig hånfullt och nedlåtande, bland annat genom att föreslå att framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare kunde belönas med en cykel med Zlatans autograf på.

Men vad sa Zlatan egentligen? Och kanske ännu viktigare - vad menade han?

Av någon anledning har damfotboll alltid varit en kontroversiell företeelse i Sverige. Det är lite oväntat, eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I andra idrotter som till exempel handboll, volleyboll, fri idrott, cykel, skidor, golf eller tennis väcker damernas utövande av sporten alls inte lika starka känslor. Men damfotbollen sticker ut, trots landslagets internationella framgångar.

En vanligt förekommande formulering i debatten är att "det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll". Ungefär så säger Zlatan i Expressen-intervjun också: Det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Jag ser åtminstone två olika tolkningar:

1. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom det rör sig om helt olika saker/verksamheter. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med popgruppen Abba och fråga vem som är bäst, eller möjligen som att jämföra Zlatan med Ingemar Stenmark eller Gunde Svan och sedan ställa samma fråga. Herrfotboll och damfotboll är som äpplen och päron, och därför blir varje jämförelse meningslös.

2. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom skillnaden i spelarnas skicklighet är så stor. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med en genomsnittlig manlig division 2-spelare i fotboll. Skillnaden i kvalitet är så stor att varje jämförelse blir meningslös. Kvalitetsskillnaden kan antingen avse att damfotbollen är en outvecklad/underutvecklad sport jämfört med många andra idrotter. Eller att kvinnliga elitidrottare i fysiska sporter på grund av fysiska skillnader alltid presterar sämre än vad manliga elitidrottare gör.

Zlatan vore nu inte Zlatan om hans uttalande enkelt hade rymts inom någon av de båda tolkningarna ovan. Nej, i stället för han in ett helt eget kriterium för en jämförelse mellan herrfotboll och damfotboll. Kriteriet heter pengar: Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Eftersom damfotbollen genererar så mycket mindre pengar än vad herrfotbollen gör så skall heller inte framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare belönas med en bil som den manlige landslagsstjärnan Anders Svensson, utan möjligen med en cykel. Här är det plötsligt inte fråga om individuella idrottsprestationer utan om kommersiella överväganden.

Expressen-journalisten tycks ha tagits helt på sängen av Zlatans uttalanden. I artikeln saknas de skarpa följdfrågor som hade kunnat skapa ökad precision kring vad Zlatan egentligen menade.

Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson säger i ett uttalande att svensk fotboll har en tydlig värdegrund och i den ingår att man vill varandras framgång. Men han tillägger: Jag kommenterar eller recenserar aldrig vad enskilda spelare säger eller tycker i media. Alla är fria att uttrycka vad de vill. Karl-Erik Nilsson uttalande är naturligtvis inte sant. Som landslagskapten är man inte alls "fri att uttrycka vad man vill". Om en landslagskapten till exempel  sagt att det var för många svarta spelare i Allsvenskan eller att han inte ville han några homosexuella spelare i landslaget så hade han inte kommit undan med att han var "fri att uttrycka vad man vill". Nu blir i stället Karl-Erik Nilssons budskap att Zlatans uttalande egentligen inte var så farligt. Nilssons uttalande passar dessvärre väl i ett mönster där svenska idrottsledare försöker hantera problem genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsa att problemen inte finns.

Själv tycker jag att Pia Sundhage som så ofta uttrycker det bäst av alla: Det är tråkigt och ledsamt för svensk fotboll när en lagkapten uttrycker sig så. Det visar på brister i manlig fotbolls värdegrund.