Melodifestivalen - i går, i dag och i morgon

 För tre år sedan skrev jag på bloggen om Melodifestivalens fyra faser. 

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek, banne mig" från just 1968.  

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Proggrörelsens alternativa musikfestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt.  

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs "Fyra bugg och en coca cola" från 1987.

 Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - utvecklades till en manifestation för mångfald, identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Jag avslutade bloggposten med frågan: Vart är vi på väg? Vad kommer att känneteckna Melodifestivalens femte fas? Särskilt många svar fick jag inte. Men i dag skriver Hanna Fahl - som en kommentar till Tusses blygsamma placering - intressant i DN: Men samtidigt som Melodifestivalkugghjulen malt på som vanligt, har Eurovision song contest långsamt förändrats. Sång-och-danskillarna som Sverige är så bra på att skapa har inte vunnit på ett tag. I stället har det varit mer udda uttryck, inte sällan med mycket nerv. 

Fyra av de fem främsta bidragen framfördes dessutom på artistens modersmål, bara Island av de främsta fem sjöng på engelska. När hände det senast? Får vi fokus på en mångfald där nationella identiteter tar plats och sticker ut på den allmänna EU-forins bekostnad? 

Melodifestivalens fyra faser. Men vart är vi på väg?

Igår fredag begick jag Melodifestivaldebut, när jag tillsammans med hustrun följde delfinalen live i Scandinavium. Under hela mitt unga liv har jag fram till igår inte tidigare varit personligen på plats, däremot en trogen gäst framför tv-apparaten.

Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.

Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)

Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.

Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?

Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.

Om nationalsånger, mångkultur och 200 anmälningar till Granskningsnämnden

I lördagens mellanakt i Melodifestivalen bytte Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi, Jon Henrik Fjällgren och en pensionärskör i ett framförande av nationalsången ut ordet "Norden" mot "jorden". Nu läser jag i Dagens Nyheter att inslaget har anmälts till Granskningsnämnden över 200 gånger.

Jag har inget emot nationalsånger. När de är som bäst är de inkluderande och gestaltar en frihetlängtande gemenskap. När de är som sämst är de exkluderande och gestaltar daterade auktoriteter och en allmän konservatism.

Ramaskriet mot Melodifestivalens mellanakt har ju inget att göra med att ett ord i sig bytts ut i nationalsången. När Zlatan och Max Martin, som Dagens Nyheter också påpekar, i en reklamfilm för Volvo bytte ut "Norden" mot "Sverige" blev det inte särskilt många protester. Och då är Zlatan, enligt en del, ändå inte riktigt svensk.

Det är således inte bytet av ord i sig som väcker ont blod, utan det syfte bytet av ord antas vilja uppnå. Jag har (tack och lov) inte läst de över 200 anmälningarna som kommit in till Granskningsnämnden. Men jag är rätt säker på att ett bärande tema är att bytet av ord syftade till att urholka den svenska nationalismen och i stället främja en mångkulturalism.

Jag har lite svårt att ta till mig det. För mig har Sverige alltid varit ett invandringsland, och med invandring följer mångkultur. Därför blir mångkulturen för mig en del av svenskheten. Vad vore Sverige utan mångkultur? Jag vet inte om ens Jimmie Åkesson har ett svar på den frågan.

Det är sin sak när avsikten är att provocera. Som när Carl Johan de Geer skändar flaggan.

Eller när Lars Hillersberg skändar kungen.

Då är ju syftet att provocera och göra människor upprörda. Men de som tror att ordbytet i Melodifestivalens mellanakt var en produkt av en medial kulturelits konspiration mot svenska folket, syftandes till att tona ned det "riktiga" svenska till förmån för en importerad mångkultur - ja, dem får jag lust att skicka Mary Poppins på. Mary Poppins avskydde trångsynthet och genom att göra det omöjliga och oväntade ville hon värna alla människors öppna sinne

Om jag själv skall förfalla till stereotyper så har jag faktiskt svårt att tänka mig något svenskare är just Sarah Dawn Finers, Gina Dirawis och Jon Henrik Fjällgrens framförande i Melodifestivalens mellanakt. Se de gärna här. Det tänker jag göra nu.

Eurovision Song Contest - från kommersiell till politisk offentlighet

Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom. Så sjöng Ulf Dagebys Sillstryparn i sången Doin' the omoralisk schlagerfestival vid Alternativfestivalen på Gärdet i Stockholm 1975. Året tidigare hade ABBA vunnit Eurovision Song Contest med Waterloo och Sverige stod nu därför på tur att arrangera finalen. Alternativfestivalen organiserades som en kulturell och politisk protest mot vad den då starka progressiva musikrörelsen uppfattade som ett kommersiellt och fördummande borgerligt jippo, och med ABBA som det främsta uttrycket för dekadensen. Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom.

En av konfliktlinjerna från den tiden handlade om kulturens kommersialisering och pop- och schlagermusikens anspråk på att stå utanför - eller möjligen ovanför - politiken och att Eurovision Song Contest var - eller skulle vara - opolitisk. Den progressiva musikrörelsen argumenterade i stället för att anspråken på opolitiskhet var ett politiskt ställningstagande i sig. Ingen kommer undan politiken.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Eurovision Song Contest har blivit hype och arrangemanget är en trendsättande uppvisning i kitsch och hbtq-kultur. Sändningen från Köpenhamn igår var om inte en musikalisk upplevelse så i alla fall en estetisk ögonfröjd. Det internationella intresset är mycket stort - inget annat nöjesarrangemang direktsänds till lika många länder. Finalen av Eurovision Song Contest konkurrerar med VM-finalen i fotboll om att vara vår tids största (enda?) gemensamma offentlighet.

Eurovision Song Contest blivit en del av samhällslivet genom att den inte längre gör anspråk på att vara opolitisk. Loreens seger 2012 gavs en politisk inramning. Igår i Köpenhamn buade publiken samfällt när de ryska artisterna framträdde eller när de fick höga poäng i omröstningen.

Framförallt uppfattades Conchitas seger som en seger för öppenhet och frihetlighet gentemot inte bara homofoba krafter i Ryssland utan mot trångsynta, förtryckande nationalistiska krafter i hela Europa. Twitterflödet exploderade i en transnationell jublande yra. De enda politiska krafter som inte syntes i mitt flöde var företrädare för Sverigedemokraterna. Det är möjligt att jag missade någon, i så fall ber jag om överseende. Jag hoppas innerligt att det kommande EU-valet om två veckor förmår uppvisa samma kraft i sitt motstånd mot en trångsynt högernationalism som Eurovision Song Contest lyckades med igår.

Självklart är Eurovision Song Contest fortfarande ett genomkommersialiserat fenomen. Men politik och kommersialitet är i dag inte som eld och vatten. Företagen förväntas ta ett socialt ansvar på ett annat sätt än tidigare. Företag måste vilja något utöver att skapa maximala vinster. Ett företags varumärke måste inrymma en berättelse om något, en "story-building" som Moderaternas tidigare chefsstrateg Per Schlingmann uttrycker det.

Eurovision Song Contest har lyckats bli ett barn av sin tid. Att se sändningarna och samtidigt följa debatten i sociala medier är inte bara "underhållning" utan också en möjlighet att tolka och ta del av dagens samhällsutveckling. Jag anar att Eurovision Song Contest i dess bredaste mening (artisterna, musiken, tv-sändningarna, röstningsmönstren, mediebevakningen) kommer att bli ett allt mer populärt material för samhällsstudier från de mest skilda ämnesinriktningar, allt från etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap till sociologi, internationella relationer och statsvetenskap.

TV-hallåorna försvinner. Ett tidens tecken på vadå?

I dag skriver jag på Ajour om att i kväll är sista gången en TV-hallåa syns i bild i Sveriges Television. När programpresentatören Justine Kirk kl 22.40 tackar för sig och introducerar en repris av Melodifestivalen går en epok i graven. I fortsättningen kommer programmen i SVT att introduceras av programpresentatörer som inte syns i bild. I en tid där journalistiken präglas av individualisering och personifiering väljer således SVT att avpersonifiera programpresentatörerna. Varför gör man så?

Beslutet kommer tillsynes oväntat eftersom SVT i så många andra sammanhang driver på när det gäller att personifiera journalistiken. Nyhetsankarna i Aktuellt lyfts fram starkt och ”nya Aktuellt” som börjar i morgon måndag har två programledare som twittrar med tittarna före och efter sändning. I Melodifestivalen profileras programledarna Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi och Helena Bergström lika starkt som de deltagande artisterna. I slagskeppet På spåret är det nästan ingen som kommer ihåg vilket lag som vinner, däremot minns alla de starka programledarparen Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg respektive Kristian Luuk och Fredrik Lindström.

Men i stället för att gå vidare och lägga starkare fokus på programpresentatörernas personligheter och bygga starka varumärken kring dessa väljer SVT att gå på andra hållet och reducera dem till anonyma röster. Hur skall vi förstå det valet? Sverige är ett av de få länder i världen som har kvar programpresentatörer och det är unikt att en så stor kommersiell kanal som TV4 använder sig av sådana. Kanske upplever SVT:s ledning det därför som omodernt och onödigt. Eller är det hela ett misstag, en bugg i Matrix?

Jag tror att avskaffandet av ”hallåorna” är ett tecken på att samhällets individualisering är på väg in i en ny fas. Individualiseringen kommer genom digitaliseringen allt mindre att knytas till ditt ansikte. I en digitaliserad värld kommer din individualitet till uttryck på andra sätt än genom hur du ser ut. Det viktiga är på vilket sätt du gör det du gör och vilken riktning du har. Kanske kommer programpresentatörernas individualitet på så sätt att ha bättre möjligheter att utvecklas och sätta avtryck om de slipper synas i bild. Eller skall vi tolka det som att TV inte längre är TV utan bara en himla massa program?

Hela texten på Ajour kan läsas här. Missa heller inte Ulf Thoréns underbara intervju med alla tiders TV-hallåa Maud Husberg.

Vi har vår egen sång. Melodifestivalen 2012

Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom. Så sjöng Sillstryparn - gestaltad av Ulf Dageby- i låten Doin' the omoralisk schlagerfestival på Alternativfestivalen på Gärdet i Stockholm 1975. Året innan hade ABBA Eurovision Song Contest med Waterloo, och Sverige skulle därför nu arrangera finalen. Musikrörelsen organiserade motståndet mot detta kommersiella, borgerliga jippo. Tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg.

Sedan dess har en del vatten runnit under broarna. Melodifestivalen har blivit vår tids Hylands Hörna - en minsta gemensamma nämnare, en skärva från en allt mer eroderad gemensam offentlighet, något vi alla känner till och kan förhålla oss till. Twitterflödet rör sig så snabbt att de enskilda inläggen knappt går att uppfatta. Hashtaggen #mel2012 toppade om jag förstod det rätt förra lördagen twitterflödet i hela världen. Ungefär tre miljoner människor - var tredje svensk - ser programmet. En och annan mäler sig ur gemenskapen. Men något organiserat motstånd som på 1970-talet existerar inte.

Sändningarna från Melodifestivalen är storslagna, en uppvisning av vilka muskler som Sveriges Television och public service är bärare av. För fyra år sedan, 2008, skrev jag att
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Att Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.

Sedan dess har Melodifestivalen inte utvecklats. Det som var framkant 2008 är daterat i dag. Thorsten Flincks rumpchock kändes mer trött och tragisk än provocerande. Gay-kostymen känns lite ansträngt påklistrad. Intervjuerna med Christer Björkman är lika spännande som att se Kalle Anka på julafton.

Men visst. Klockan 20.00 kommer jag med tre miljoner andra att bänka mig framför TV:n. Innan dess värmer jag upp med Röda Bönors klassiska och alltid lyssningsvärda version av Oh Carol.

Läs gärna också Fredrik Virtanens artikel i dagens Aftonbladet på temat Doin' the omoralisk schlagerfestival.