92-årige Jimmy Carter: USA bör erkänna Palestina nu, innan Trump tar över

Ett av president Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckanden är att han inte på något avgörande sätt förmått föra den israelisk-palestinska konflikten närmare en fredlig lösning. I sitt känslostarka tal i Kairo i juni 2009 markerade Barack Obama att palestiniernas situation var oacceptabel och att USA inte skulle svika dem i deras strävan efter en egen stat: So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their own.

Men Obama misslyckades. Israels regering vägrade gå USA till mötes och krigen i Irak och Syrien innebar att USA tvingades prioritera andra saker än konfliken mellan israeler och palestinier. I dag är läget i den israelisk-palestinska konflikten utomordentligt dystert. Inga fredsförhandlingar pågår. Den olagliga israeliska bosättningspolitiken äter bit för bit upp det territorium som var tänkt att utgöra den palestinska staten. Det palestinska ledarskapet på Västbanken är åldrat och förmår inte med diplomatiska medel förändra de politiska realiteterna. I det blockerade Gaza styr fortfarande terrorstämplade Hamas, och befolkningens umbäranden är mycket stora. Snart tar Donald Trump över som president i USA och hur han tänker närma sig den israelisk-palestinska konflikten vet vi ingenting om.

I ett närmast desperat utspel skriver i dag den nu 92-årige förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i New York Times att Barack Obama borde utnyttja sin sista tid vid makten till att erkänna staten Palestina, vilket ju 137 andra stater (däribland Sverige) redan har gjort. Ett amerikanskt erkännande av Palestina skulle få fler stater att följa efter och lägga grunden för en säkerhetsrådsresolution som "reaffirm the illegality of all Israeli settlements beyond the 1967 borders, while leaving open the possibility that the parties could negotiate modifications". Resolutionen måste dessutom "acknowledge the right of both the states of Israel and Palestine to live in peace and security. Further measures should include the demilitarization of the Palestinian state, and a possible peacekeeping force under the auspices of the United Nations."

Jimmy Carter - arkitekten bakom de framgångsrika Camp David-förhandlingarna 1978 mellan Israel och Egypten - får nog hoppas förgäves. Jag skulle bli oerhört förvånad om Barack Obama valde att vidta dessa åtgärder under de veckor han har kvar vid makten.

För att få igång seriösa fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina tror jag att det måste till ett skifte av ledarskap på båda sidor. Den palestinska Fatah-ledningen är kraftlös och saknar ett utvecklat folkligt förtroende. Den israeliska högerdominerade, extremistinfluerade regeringen saknar vilja att föra fredsprocessen framåt.

Det är utomordentligt viktigt att vi förmår stärka och stödja de demokratiska "motståndsrörelser" som finns i det civila samhället både i Israel och i Palestina. Här har Sverige en viktig roll att spela, inte minst genom att utveckla kontakter med relevanta delar av den israeliska fredsrörelsen. Det är mig en gåta att en del så kallade "Israelvänner" i svensk politik sällan eller aldrig kritiserar den israeliska regeringspolitiken, trots att det är en politik som den israeliska fredsrörelsen så kraftfullt bekämpar. Den tystnaden blir för mig ett svek mot dem som är deras riktiga vänner.

Jag avslutar med att citera vad Jimmy Carter sa till den församlade amerikanska kongressen i juni 1978, angående Camp David-avtalen och strävan efter fred mellan israeler och palestinier: Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God.

Shimon Peres och hans politiska gärning

Israels förre president Shimon Peres avled natten till igår, 93 år gammal. Genom sin långa politiska gärning förkroppsligade Shimon Peres staten Israel och dess utveckling - från tillblivelsen 1948, över junikriget och ockupationen 1967 med den efterföljande bosättningspolitiken, Oslo-avtalen i början av 1990-talet fram till det dödläge som i dag kännetecknar fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten.

Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för  tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.

 I dag styrs Israel av en regering med högerextrema inslag och landet fortsätter sin olagliga bosättningspolitik. Det palestinska ledarskapet är splittrat mellan Fatah och Hamas och försoningsprocessen har gått i stå. De lokalval som skulle ha genomförts i höst har skjutits på en obestämd framtid.

Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!

Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.

Vad betyder den palestinska regeringens avgång?

I dag avgick den palestinska samlingsregering som tillsattes förra året, med uppdraget att genomföra val i hela Palestina. Regeringen bestod av teknokrater, inte politiker, och den accepterades av både Fatah och Hamas.

Samlingsregeringen har inte haft någon egen maktbas. Makten har i stället legat hos Hamas - som kontrollerar Gaza - och hos Fatah och den palestinska myndigheten som kontrollerar Västbanken. Den yttersta makten ligger naturligtvis hos Israel som ockuperar Västbanken och utövar en blockad mot Gaza.

Samlingsregeringen tillsattes förra våren som ett led i försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Men försoningsprocessen tog aldrig fart, och därför har samlingsregeringen inte heller kunnat fullgöra sitt uppdrag. Om det skulle utlysas val i Palestina kan varken Hamas eller Fatah vara säkra på att vinna. De vet vad de har, men inte vad de får - därför har ingendera av dem några säkra vinster att göra på ett val inom den närmsta framtiden.

Regeringschefen Rami Hamdallah har redan fått i uppdrag av president Mahmoud Abbas att bilda en ny regering. Det är möjligt att denna nya regering kommer att bestå av politiker i stället för teknokrater, och därmed också ha ett större manöverutrymme. Men det beror på om Hamas verkligen är intresserat av att ingå i en sådan ny regering. Det är en officiell hemlighet att Hamas och Israel för samtal om en långvarig vapenvila. En sådan uppgörelse skulle stärka Israels säkerhet samtidigt som Hamas i praktiken skulle garanteras kontrollen över Gaza under många år framåt. Gaza skulle kanske också få tillstånd att öppna en flygplats och blockaden lättas upp ordentligt.

Fatah fruktar en sådan utveckling, eftersom den skulle göra en tvåstatslösning än svårare att uppnå. Palestina skulle riskera att delas i två delar, med Gaza som ett slags Hamasland och med Västbanken under fortsatt ockupation.

Över huvud taget framstår EU:s isoleringspolitik mot Hamas som allt mer kontraproduktiv. Det blir absurt när EU:s diplomater inte får samtala med Hamas-representanter, samtidigt som representanter för Israel samtalar med Hamas. EU avsäger sig i praktiken möjligheterna att påverka processen. Förlorare blir den tvåstatslösning som EU och i princip resten av världen säger sig stödja. Sverige bör stödja försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah, och det stödet inbegriper samtal med Hamas.

Svensk Mellanösternpolitik och president Abbas besök

I kväll ankommer den palestinske presidenten Mahmoud Abbas till Sverige på formellt statsbesök. I morgon tisdag träffar han bland andra utrikesminister Margot Wallström på UD, statsminister Stefan Löfven på Rosenbad och kung Carl XVI Gustaf på slottet.

President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.

Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)

När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.

Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.

Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.

Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!

Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter

Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.

Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.

Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.

Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.

Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).

Det palestinska samlingsregeringen måste få fullt stöd - även från Sverige

I dag svors den nybildade palestinska enhetsregeringen in av president Mahmoud Abbas. Bildandet av enhetsregeringen har sin grund i framgångar i försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas och dess viktigaste uppgift är att förbereda demokratiska val i hela Palestina inom sex månader. Regeringen består av 16 ministrar, fyra av dem är kvinnor. Ingen av ministrarna är medlem av Fatah eller Hamas.

Palestiniernas enande är en nödvändig förutsättning för att kunna skapa fred mellan Israel och Palestina och för att på allvar kunna upprätta en palestinsk statsbildning. Så länge palestininerna var splittrade underminerades det palestinska ledarskapets legitimitet att föra hela folkets talan.

Det är nu oerhört viktigt att omvärlden inte upprepar sitt misstag från 2006, då den demokratiskt valda palestinska regeringen isolerades på grund av att Hamas betraktades som en terrororganisation. Isoleringen bidrog till att försvaga de krafter inom Hamas som ville förändra organisationen och isoleringen innebar också att omvärlden inte accepterade de mest demokratiska val som kanske någonsin hade genomförts i arabvärlden. Ingen kan i dag på allvar hävda att fredsprocessen mellan israeler och palestinier gynnades av denna isolering.

Visst skall omvärlden ställa krav på Hamas att erkänna Israel, ta avstånd från våld samt följa tidigare ingångna avtal. Men dessa och motsvarande krav måste vara ömsesidiga. Både Israel och Palestina måste avstå från allt folkrättstridigt våld, acceptera 1967 års gränser och förbinda sig  till att följa de överenskommelser som tidigare regeringar gjort.

Socialdemokraterna har i dag uttalat sitt stöd för den palestinska regeringen. Jag har inte hört ett enda ord från den svenska regeringen eller Carl Bildt - inte ens på Twitter. Jag kan förstås ha missat något, men annars hoppas jag att tystnaden inte är ett uttryck för regeringens och Carl Bildts tvekan i denna fråga. Att inte ge den nya palestinska regeringen det stöd den behöver är att öppna dörren för extremism från båda sidor i konflikten.

Vad betyder försoningen mellan Hamas och PLO för den israelisk-palestinska fredsprocessen?

Dramatiken kring de israelisk-palestinska fredsförhandlingarna ökar. Den ursprungliga tanken var att parterna till senast den 29 april - det vill säga om bara fyra dagar - skulle ha lagt grunden till ett fredsavtal och upprättandet av en palestinsk stat. De senaste månaderna har det emellertid framstått allt klarare att detta mål inte skulle nås. I stället har parterna under USA:s utrikesminister John Kerrys ledning inriktat sig på att hitta en formel som innebar vissa framsteg och som skulle utgöra grunden för en förlängd förhandlingsperiod med sikte att nå en lösning i slutet av 2014 eller senast i början av 2015. 

Nu tycks det som att parterna inte ens kommer att kunna enas om en sådan formel för fortsatta förhandlingar. För ett par veckor sedan underlät Israel att frisläppa ett antal palestinska fångar, vilka man enligt tidigare utfästelser lovat att göra. I protest mot att Israel inte släppte dessa fångar valde den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att ansöka om medlemskap för staten Palestina i ett femtontal internationella organisationer, något palestinierna utfäst sig att inte göra så länge förhandlingar pågick.

Israels vägran att frisläppa de palestinska fångarna och palestiniernas ansökan om medlemskap för Palestina i internationella organisationer ställde John Kerry inför ett svårt uppdrag. Han hade redan investerat en stor dos personlig och politisk prestige i att få förhandlingarna att fortsätta. Nu rann tiden i väg och parternas samarbetsvilja var svag, för att uttrycka det milt.

För ett par dagar sedan ökade dramatiken ytterligare. Då enades PLO och Hamas om en överenskommelse som skulle lägga grunden till försoning mellan de båda grupperna, en palestinsk samlingsregering skulle tillsättas och fria val i hela Palestins utlysas sex månader efter att regeringen godkänts av det palestinska parlamentet. De senaste fria demokratiska palestinska valen, som Hamas vann, genomfördes 2006 och följdes redan 2007 av den  konflikt mellan Hamas och Fatah som ledde till att Hamas tog kontroll över Gaza.

Motsvarande inom-palestinska försoningsavtal har slutits i Kairo 2011 och i Doha 2012, men aldrig implementerats. Vad talar för att det kommer att bli annorlunda denna gången? Möjligen att Hamas genomgår en ekonomisk och politisk kris, där elförsörjningen på Gaza sviktar, gränsen till Egypten oftast är stängd efter militärkuppen för några månader sedan och där Islamiska Jihad sänder raketer mot Israel utan att Hamas förmår stoppa attackerna. Fatah och president Abbas behöver förändra det politiska landskapet när/om nu förhandlingarna med Israel avbryts.

Det finns de som menar att president Abbas och PLO egentligen inte alls är intresserade av en försoning med Hamas, men väljer att påbörja en sådan för att pressa Israel tillbaka till förhandlingsbordet. Israel har reagerat precis tvärtom, genom att hävda att de inte kommer tillbaka till förhandlingsbordet förrän försoningsprocessen avbrutits.

Tidigare hävdade Israel att det var svårt att förhandla med palestinierna eftersom de inte hade ett ledarskap som kunde tala för hela det palestinska folket. Nu hävdar Israel att det inte går att förhandla med palestinierna eftersom de håller på att enas kring ett ledarskap. Damned if you do, damned if you don't.

Även USA har uttryckt bekymmer över den påbörjade palestinska försoningsprocessen. Skälet är att USA, liksom Israel, betraktar Hamas som en terrororganisation som inte erkänner staten Israels existens. Palestiniernas svar är att den palestinska regeringen kommer att hålla fast vid erkännandet av Israel samt respektera folkrätt och ingånga uppgörelser. Det är inte organisationen Hamas som Israel skall sluta fred med, utan med en palestinsk regering och då är det denna regerings inställning som räknas.

Kommer John Kerry att hitta den formel som leder till fortsatta förhandlingar efter den 29 april? Nja. Jag tror vi kommer att få se en process där förhandlingarna formellt inte avbryts men i praktiken tillfälligtvis läggs på is i väntan på vad som händer med den palestinska försoningsprocessen.

Jag hoppas att den palestinska försoningsprocessen lyckas denna gång, och att Hamas pressas till att respektera gällande folkrätt, erkänna Israel och hålla ingångna avtal. Det bästa omvärlden kan göra för att påskynda en sådan process är att erkänna den palestinska regeringen och inte använde den isoleringsstrategi som 2007 visade sig så destruktiv för fredsprocessen.

Nato-trupper i Palestina?

Lite i skymundan går de USA-ledda fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier in i ett avgörande skede. Förhandlingarna har en formell deadline till den 29 april. USA:s utrikesminister John Kerry försöker nu få parterna att enas om en så kallad "framework" för lösning, innan deadlinen passeras. Denna "framework" antas innehålla en överenskommelse om en gränsdragning mellan Israel och den palestinska staten ungefär efter 1967 års gränslinjer, ett palestinskt erkännande av Israel som en judisk stat och Jerusalem som huvudstad i både Israel och Palestina.

Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.

De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.

Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.

Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.

*

Fick för några dagar sedan veta att min handledare från doktorandtiden Sune Persson lämnat oss. Hans bok "Palestinakonflikten" blev en klassiker och har tryckts i upplaga efter upplaga. Sune Persson var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om Palestinafrågan. Integritet och källkritik var hans signum. Han var också Sveriges främste expert på Folke Bernadotte och hans bok "'Vi åker till Sverige.' De vita bussarna 1945" fick en stor och välförtjänt publik. Frid över hans minne.

Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.

Vi har vår egen sång. Melodifestivalen 2012

Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom. Så sjöng Sillstryparn - gestaltad av Ulf Dageby- i låten Doin' the omoralisk schlagerfestival på Alternativfestivalen på Gärdet i Stockholm 1975. Året innan hade ABBA Eurovision Song Contest med Waterloo, och Sverige skulle därför nu arrangera finalen. Musikrörelsen organiserade motståndet mot detta kommersiella, borgerliga jippo. Tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg.

Sedan dess har en del vatten runnit under broarna. Melodifestivalen har blivit vår tids Hylands Hörna - en minsta gemensamma nämnare, en skärva från en allt mer eroderad gemensam offentlighet, något vi alla känner till och kan förhålla oss till. Twitterflödet rör sig så snabbt att de enskilda inläggen knappt går att uppfatta. Hashtaggen #mel2012 toppade om jag förstod det rätt förra lördagen twitterflödet i hela världen. Ungefär tre miljoner människor - var tredje svensk - ser programmet. En och annan mäler sig ur gemenskapen. Men något organiserat motstånd som på 1970-talet existerar inte.

Sändningarna från Melodifestivalen är storslagna, en uppvisning av vilka muskler som Sveriges Television och public service är bärare av. För fyra år sedan, 2008, skrev jag att
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Att Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.

Sedan dess har Melodifestivalen inte utvecklats. Det som var framkant 2008 är daterat i dag. Thorsten Flincks rumpchock kändes mer trött och tragisk än provocerande. Gay-kostymen känns lite ansträngt påklistrad. Intervjuerna med Christer Björkman är lika spännande som att se Kalle Anka på julafton.

Men visst. Klockan 20.00 kommer jag med tre miljoner andra att bänka mig framför TV:n. Innan dess värmer jag upp med Röda Bönors klassiska och alltid lyssningsvärda version av Oh Carol.

Läs gärna också Fredrik Virtanens artikel i dagens Aftonbladet på temat Doin' the omoralisk schlagerfestival.

Välkommen enighet mellan Fatah och Hamas

Den palestinske presidenten och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas och Hamas-ledaren Khaled Meshai har enats om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, bestående av teknokrater utan partitillhörighet. Regeringens viktigaste uppgift blir att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Abbas och Meshai kommer att mötas igen i Kairo den 18 februari, och förväntas de bestämma datum för de palestinska valen.

Det är utmärkt att Fatah och Hamas enats om en övergångsregering. För det första stärker enigheten mellan Fatah och Hamas legitimiteten i kravet på att omvärlden nu bör erkänna Palestina som en självständig stat. För det andra är det värdefullt att få in Hamas i en politisk process. På så sätt stärks de krafter inom organisationen som vill göra de eftergifter som är nödvändiga för att få Hamas att bli en trovärdig part i arbetet på en fredlig och varaktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten.

Varför kommer genombrottet just nu? Fatah väljer att spela Hamas-kortet vid ett tillfälle då den s k Kvartetten (USA, EU, Ryssland, FN) misslyckats med att få Israel och palestinierna till förhandlingsbordet. Israel vägrar blankt att avbryta det olagliga bygget av bosättningar på ockuperat område. Hamas är pressade av situationen i Syrien och oroar sig säkert också över hur situationen kommer att utveckla sig i Iran. Syrien och Iran har ekonomiskt och politiskt underlättat Hamas verksamhet.

Nu har det palestinska ledarskapet tre handlingsstrategier att laborera med. För det första ett stärkande av den egna statsbildningen genom att arrangera fria och demokratiska val. För det andra ett återupptagande av den diplomatisk-politiska kampanjen i FN för att vinna erkännande som självständig stat. För det tredje en mobilisering av den palestinska befolkningen i massmanifestationer mot den israeliska ockupationsmakten. Det blir intressant att följa hur dessa strategier kommer att kombineras de närmaste månaderna.

Visst hade det varit bättre om det hade pågått reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har tydligt markerat att han inte är villig att göra de eftergifter som är nödvändiga för att initiera en sådan process. USA och president Barack Obama kommer att vara politiskt handlingsförlamade i Palestinafrågan under hela 2012 - presidentvalet lägger hinder i vägen. Palestinierna väljer då andra vägar för att med fredliga medel arbeta för sin sak. Det är bra.

Sverige kan bidra genom att redan nu erkänna staten Palestina. I riksdagen finns en majoritet för ett sådant erkännande. Hur länge skall Carl Bildt kunna fortsätta att huka i frågan?

Den svåra försoningen

I ett stall i Betlehem föddes för drygt 2 000 år sedan en liten pojke som så småningom skulle nå världsvid berömmelse under namnet Jesus Kristus. Julen firas för att uppmärksamma och högtidlighålla denna barnafödsel. Så är det, hur svårt det än är för t ex ateisterna i Förbundet Humanisterna att tillstå faktum.

Men i dag skall jag inte träta med Humanisterna. Julen är försoningens tid, en tid för försoning inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människa och människa, mellan förtryckare och förtryckta, mellan fiender och mellan ovänner. Uti en slav du ser en älskad broder skrev fransmannen Placide Cappeau de Roquemaure i en text 1847 och fortsatte och se, din ovän skall bli dig så kär. Musiken skrevs av Adolphe Adam och vi känner den som Adams Julsång.

Det är en ödets ironi att försoningen har så svårt att få fäste just det område där Jesus en gång föddes. Den israelisk-palestinska konflikten präglas av oförsonlighet och har plågat folken i området under mycket lång tid. Oförsonligheten tar sig uttryck i stort och i smått. Så förbjöd t ex borgmästaren Shimon Gapso i Nazareth Illit – en förort till Nazaret – i fjol den arabiska kristna minoriteten att resa julgranar i de arabiska kvarteren av staden. Förfrågan från araberna om att få resa julgranar är provokativ, sa borgmästaren. Nazareth Illit är en judisk stad och det kommer inte att hända – inte i år och inte nästa år, så länge jag är borgmästare.

I den s k fredsprocessen mellan israeler och palestinier råder dödläge. Inga förhandlingar pågår och Israel fortsätter med sin olagliga bosättningspolitik på ockuperade områden. När palestinierna genom sin president Mahmoud Abbas väljer att använda sig av fredliga och diplomatiska medel, vänder sig till Förenta Nationerna och ber om att Palestina skall erkännas som en självständig stat bestraffas palestinierna. När Unesco beslutar att uppta Palestina som medlem drar USA med omedelbar verkan in alla sina bidrag till FN-organet. Israel håller som straff inne de palestinska skattepengar som är nödvändiga för att den palestinska myndigheten skall kunna betala ut löner till sina anställda och för att det civila samhället på den ockuperade Västbanken skall kunna fungera.

Nyligen gav Israel besked om att projektera över 1 000 nya bostäder i Östra Jerusalem. Socialdemokraterna kräver nu genom Håkan Juholt att utrikesnämnden sammankallas i syfte att nå nationell enighet om ett svenskt erkännande av Palestina när frågan kommer till omröstning i FN:s generalförsamling.

Försoning är svårt, men nödvändigt för att vi glatt skall kunna hälsa vår frihet. Att älska sina fiender lika mycket som man älskar sig själv är en Gudabehaglig gärning, men också en enorm utmaning för varje ofullkomlig människa. Men som människa har vi en plikt att alltid sträva dit hän. Ansträngningen är särskilt aktuell i juletid, när vi firar Jesu födelse, när hoppets stråle går igenom världen, när ljuset skimrar över land och hav.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt God och Fröjdefull Jul!

Texten publiceras också som ledare i tidningen Tro & Politik.

Fångutväxling mellan Israel och Hamas - vad händer nu?

I dag frisläpptes den israeliska soldaten Gilad Shalit, som hållits fängslad i fem år, i en en fångutväxling mellan Israel och Hamas. I överenskommelsen mellan Israel och Hamas ingår också frisläppandet av över 1 000 fängslade palestinier i Israel.

Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.

Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.

Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.

Striden om erkännande av Palestina - vad händer nu?

Så har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas under enorm internationell uppmärksamhet lämnat in en ansökan till FN om att Palestina skall upptas som fullvärdig medlem. Överlämnandet skedde i samband med generalförsamlingens allmänna debatt. Kontrasterna var slående. I talarstolen möttes Abbas med jubel och stående ovationer, medan Israels statsminister Benjamin Netanyahu i huvudsak möttes av isande tystnad.

Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.

Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:

Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.

Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.

På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.

Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.

Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.

Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.

Dramatik i frågan om erkännande av Palestina

Frågan om erkännande av Palestina som en självständig stat går nu in i ett dramatiskt skede. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har deklarerat att han i veckan tänker vända sig till säkerhetsrådet med en ansökan om FN-medlemskap för Palestina. President Barack Obama har sagt att USA tänker lägga in sitt veto om säkerhetsrådet säger ja till palestiniernas begäran.

Samtidigt upplever Israel sin värsta säkerhetspolitiska kris på många år. De tidigare goda relationerna till Turkiet är ett minne blott och relationerna till Egypten och Jordanien knakar i fogarna. Israel isoleras alltmer och den instabila situationen i Syrien gör inte saken bättre. Thomas L Friedman uttrycker det distinkt i New York Times: I've never been more worried about Israel's future. The crumbling of key pillars of Israels security - the peace with Egypt, the stability of Syria ant the friendship of Turkey and Jordan - coupled with the most diplomatically inept and strategically incompetent government in Israels history have put Israel in a very dangerous situation.

Den israeliska regeringens passivitet i fredsprocessen har grundat sig på en förhoppning att verkligheten på marken skulle förhindra upprättandet av en livskraftig palestinsk stat. Så har t ex antalet israeliska bosättare på den ockuperade Västbanken mer än tredubblats på 20 år, från 200 000 år 1991 till 600 000 idag. Palestinierna vänder sig nu till FN i förhoppningen om ett erkännande för att den vägen stärka tvåstatslösningen som ett även fortsättningsvis realistiskt alternativ.

USA vill undvika ett veto av två skäl. Dels för att ett veto skulle synliggöra USA:s isolering i världssamfundet i denna fråga. Dels för att ett veto skulle riskera att väcka upp anti-amerikanska stämningar i Mellanöstern. Men för att ett veto skall kunna undvikas krävs att ett av följande tre villkor uppfylls. 1.) Palestinierna kan i sista stund övertalas att inte vända sig till säkerhetsrådet med en begäran om medlemskap. 2.) USA lyckas övertala tillräckligt många andra stater i säkerhetsrådet att inte stödja palestiniernas begäran. 3.) USA lyckas dra frågan i långbänk i säkerhetsrådet, och under den tiden få igång reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Av dessa tre villkor bedömer jag 1 och 2 som osannolika, medan villkor 3 är något mindre osannolikt.

Palestinierna kan också vända sig till generalförsamlingen för att få ett erkännande som stat och därigenom en förhöjd status inom FN-systemet utan att formellt bli medlem. Det är i det sammanhanget som Sveriges och EU:s agerande blir av intresse. Carl Bildt har hittills vägrat att berätta vilken linje Sverige driver i denna process. Min personliga bedömning är att Bildt för egen del är beredd att stödja ett erkännande, men möter motstånd såväl inom EU som inom alliansregeringen.

Upproren i Nordafrika och i övriga delar av Mellanöstern kan mycket väl sprida sig även till de palestinska områdena, t ex om de egna ledarna anses ha vikt ner sig för Israel och USA eller i protest mot vad som uppfattas som västmakternas svek mot Palestinierna. Ett erkännande av Palestina skulle stärka tvåstatslösningen som politiskt projekt och förtjänar därför allt tänkbart stöd. Jag hoppas att Sverige utnyttjar möjligheten att ta en tätplats i en sådan process.

Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?

Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.

Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?

Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.

För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).

Israels bosättningspolitik riskerar att leda till mer våld

Den israeliska regeringens vägran att förlänga byggstoppet på Västbanken utgör ett allvarligt hot mot den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Bosättningarna - som på ledarplats i obundet liberala Expressen i dag betecknas som "illegala kolonier på palestinsk mark" - är ett brott mot internationell rätt. Bosättningarna styckar också upp den tänkta palestinska statens territorium på ett sätt som urholkar trovärdigheten i möjligheten av att upprätta en självständig och livskraftig palestinsk stat överhuvudtaget.

Palestinierna och president Mahmoud Abbas har tydligt deklarerat att de tänker lämna förhandlingarna om byggstoppet inte förlängs. Nu har Abbas givit president Barack Obama och Israel några dagars andrum genom att uppskjuta beslutet om att lämna förhandlingarna tills efter det att han hunnit samråda med Arabförbundets ledare en vecka in i oktober.

För president Obama är situationen synnerligen prekär. Obama har investerat mycket politisk prestige i de pågående förhandlingarna och vid upprepade tillfällen vädjat till Benjamin Netanyahu och till Israel att förlänga byggstoppet. I denna vädjan har Obama haft starkt stöd av FN och av EU. Obama måste nu hitta en formel för att få palestinierna att fortsätta förhandla samtidigt som Israels byggande på Västbanken inte återupptas (eller snarare utvidgas - även under det formella byggstoppet så har byggnationen fortsatt). Det är en uppgift som ställer stora krav på kreativitet och diplomatisk uppfinningsförmåga.

Ett misslyckande i fredsförhandlingarna skulle med stor sannolikhet innebära en upptrappning av våldet i området. När palestinierna ser att det inte finns några utsikter för en förhandlingslösning sänks tröskeln till att deras motstånd mot ockupationsmakten blir våldsamt i stället för politiskt.

Det är lätt att instämma i Expressens vädjan till EU att höja tonen mot Israel: Unionen har ett stort potentiellt inflytande över Israel, som är extremt beroende av europeiska marknader för sin exportinriktade ekonomi, men vi använder det alldeles för sällan. (...) För att öka bosättningspolitikens kostnader, och samtidigt signalera var problemet ligger, bör EU dessutom snarast vidta skarpa åtgärder mot produkter från de illegala bosättningarna.

Från allt fler håll hörs nu också röster om nödvändigheten att införa sanktioner mot Israel. . Jag rekommenderar gärna den just utgivna boken Bojkott Desinvestering Sanktioner av Johanna Wallin och Jonatan Stanczak för läsning. Som läsaren av denna blogg väl känner till så är jag skeptisk till en bojkott av Israel. Men riktade sanktioner mot framförallt bosättarprodukter kan vara ett viktigt verktyg i arbetet med att övertyga Israel om nödvändigheten av att stoppa utbyggnaden av bosättningarna och i stället aktivt bidra till upprättandet av en palestinsk stat.

Dror Feiler, Palestinakonflikten och den svenska valrörelsen

Internationella frågor är sorgligt bortskuffade från den svenska valrörelsen. I dag presenterade de rödgröna en gemensam överenskommelse om biståndspolitiken, med skarp kritik mot alliansregeringen och ansvarig minister Gunilla Carlsson. Men den mediala uppmärksamheten kring överenskommelsen har varit liten. Den enda utrikesfråga som tycks ha potential att hamna på den inrikespolitiska dagordningen är Afghanistan.

Den israelisk-palestinska konflikten har historiskt varit en het politisk stridsfråga i Sverige. I dag meddelas att Judiska församlingen i Stockholm inbjudit samtliga riksdagspartier till en politisk debatt den 25 augusti, med inriktning på judiska frågor. Men en deltagare är inte välkommen. Vänsterpartiets representant Dror Feiler nekas delta i debatten. Dror Feiler är ordförande för föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred och han deltog i Ship to Gaza i våras. Förklaringen är att jag vill ha en politisk debatt, ingen pajkastning, vilket det riskerar att bli om han deltar, säger John Gradowski, informationsansvarig på Judiska församlingen. Dror Feiler är av naturliga skäl upprörd: Det är absurt att jag, som är den enda juden bland politikerna som skulle vara med, stoppas. Kommer Vänsterpartiet att hålla fast vid Dror Feiler som sin representant i debatten eller väljer partiet att utse någon annan?

I dag meddelas också att USA bjuder in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinska presidenten Mahmoud Abbas att påbörja direkta fredssamtal i Washington den 2 september. Målet är att parterna inom ett år skall kunna vara överens om en lösning som inbegriper upprättandet av en palestinsk stat. De direkta fredssamtalen mellan israeler och palestinier har legat nere sedan hösten 2008.

Nu återstår att se om Netanyahu och Abbas kan bli överens om villkoren för dessa direkta samtal. Abbas har tidigare varit tydlig med att 1967 års gränser skall utgöra utgångspunkt för samtalen och att all israelisk byggnation i de illegala bosättningarna upphör. Netanyahu har vägrat att gå med på dessa krav.

Antingen har USA nu i förväg förankrat sin inbjudan hos de båda parterna. Eller så är inbjudan ett sätt att ytterligare sätta press på parterna för att tvinga dem att enas om villkoren för direkta förhandlingar. Vi får ett svar på dessa frågor mycket snart.

Allt annat lika vore det en framgång för alla goda krafter om direkta fredssamtal kunde komma i gång. Men vi skall också vara medvetna om sådana samtal kommer att kringgärdas av stora svårigheter. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer inte att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Låt oss hoppas att de direkta samtalen mellan israeler och palestinier kan komma i gång i september, att de internationella frågorna inte utestängs från valdebatten och att den Judiska församlingen i Stockholm visar statsmannaskap och förklarar att Dror Feiler är hjärtligt välkommen att medverka i debatten den 25 augusti.