Uppdatering efter exit polls återfinns längst ned i texten. Om drygt två timmar stänger vallokalerna i Israel och vi får genom vallokalundersökningar en första indikation på om det blir regeringsskifte eller ej. När premiärminister Benjamin Netanyahu tidigare i år utlyste "early elections" trodde de flesta att han utan större problem skulle få regera vidare och kanske också med ett stärkt politiskt mandat.
Men valrörelsen har blivit betydligt mer dramatisk än vad de flesta bedömare då antog. I de senaste opinionsmätningarna får Benjamin Netanyahus Likud-parti bara 21 mandat av det israeliska parlamentet Knessets 120, medan utmanaren Zionist Union får 26 mandat. Zionist Union är en allians mellan Socialdemokraterna under ledning av Isaac Herzog och det liberala partiet Hatnua under ledning av Tzipi Livni.
Nu är det inte säkert att det räcker att Zionist Union blir större än Likud för att åstadkomma ett regeringsskifte. Likud och Benjamin Netanyahu har några högerorienterade partier att välja mellan för att åstadkomma en någorlunda regeringsduglig koalition. Det går inte heller att utesluta en bred regering där både Likud och Zionist Union ingår, kanske med ett roterande innehav av premiärministerposten. En utbrytning ur Likud, det nya partiet Kulanu under ledning av Moshe Kahlon, kan bli tungan på vågen och det är inte självklart vilken regeringskoalition det partiet i så fall kommer att stödja.
I vilket fall uppfattar många redan nu Benjamin Netanyahu som valets stora förlorare, oavsett om han lyckas hålla sig kvar vid makten. De senaste dagarna har hans valkampanj visat tecken på desperation. Benjamin Netanyahu har plötsligt bytt position i frågan om upprättandet av en palestinsk stat och säger nu att han inte tänker acceptera en sådan under sin tid som premiärminister. Netanyahu har också framfört antydningar om en internationell konspiration mot honom och hans Likud-parti och att USA finansierar hans konkurrenters valkampanjer.
Skulle ett regeringsskifte i Israel påverka förutsättningarna för fredsprocessen mellan israeler och palestinier? Fredsprocessen har varit obefintlig sedan Israel vägrat avbryta utbyggnaden av sina illegala bosättningar. Förväntningarna bör nog inte heller vara särskilt höga. Valrörelsen i Israel har i huvudsak kretsat kring inrikespolitiska frågor, främst den allt mer bekymmersamma bostadsfrågan. United Zionism har visserligen sagt att man vill försöka få igång fredssamtalen med palestinierna igen, men det är osäkert vilket mandat en ny israelisk center-vänsterregering skulle få för att på allvar kunna driva frågan framåt. Ibland kan det också vara så att det är hökar som Benjamin Netanyahu som lättare kan göra eftergifter, då de uppfattas ha större trovärdighet i att de inte säljer ut staten Israels säkerhetsintressen.
I vilket fall tror jag ändå att ett nytt politiskt ledarskap i Israel är nödvändigt för att få fart på fredsprocessen igen. Jag hoppas därför på ett regeringsskifte och att de vallokalundersökningar som publiceras strax efter kl 21.00 i kväll pekar i sådan riktning.
Jag återkommer med en kort uppdatering senare i kväll, när vallokalundersökningarna är publicerade. Valrörelsens sista timmar och efterhandskommentarerna följer jag främst på vänsterliberala och alltid läsvärda Haaretz.
Uppdatering tisdag kl 21.30: De första exit polls tyder på en framgång för Likud och Benjamin Netanyahu. Likud och Zionist Union får ungefär lika många mandat, vilket avsevärt försvårar för Zionist Union att bilda regering. Det blir inte helt enkelt för Netanyahu heller, som fortfarande kan komma att behöva stöd från Kulanu (se ovan). Mycket talar för att presidenten kommer att sondera förutsättningarna för en bred koalitionsregering, där både Likud och Zionist Union ingår. En sådan koalition kommer sannolikt också att åtminstone på kort sikt innebära ett fortsatt dödläge i fredsprocessen.
Uppdatering onsdag kl 08.10: När det slutgiltiga valresultatet nu börjar växa fram visar det sig att Likuds valresultat t o m tycks överträffa resultatet i vallokalundersökningarna. "Bibi är en trollkarl" skanderar Benjamin Netnyahus anhängare, meddelar Cecilia Uddén från Tel Aviv. Från att ha betraktats som valets förlorare redan före valet framstår han nu som en vinnare. Det är svårt att identifiera ljuspunkter i israelisk politik just nu.
Visar inlägg med etikett Tzipi Livni. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tzipi Livni. Visa alla inlägg
2013-07-31
Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?
Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.
Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.
På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.
Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.
När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.
En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.
Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.
På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.
Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.
När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.
En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.
2013-03-17
Från nödvändighet till hobby? USA och den israelisk-palestinska konflikten
I morgon måndag väntas Israels nya regering under ledning av Benjamin Netanyahu bli klar. Regeringen är en koalition mellan Netanyahus eget Likudparti, de kraftigt högerinriktade och bosättarvänliga partierna Habayit Hayehudi och Yisrael Beiteinu, det lätt populistiska mittenpartiet Yesh Atid och Tzipi Livnis mittenorienterade Hatnuah.
Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.
Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.
Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.
Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.
Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.
Valet blev en motgång för Benjamin Netanyahu, som hade räknat med att kunna regera vidare med en stabilare majoritet än vad som nu blev fallet. Extremhögern stärkte sin ställning, och vänstern-mitten gick bättre än förväntat.
Den uppmärksamme läsaren noterar att de ortododox-religiösa partierna för en gångs skull saknas i regeringen. Det allmänna tipset är att Netanyahu nu mycket snabbt vidtar åtgärder som minskar de ortodoxa gruppernas ekonomiska och politiska privilegier. När dessa privilegier väl har reducerats bjuds dessa partier in till regeringen igen.
Tzipi Livni förväntas bli justitieminister och huvudansvarig för fredsprocessen. Risken är dock stor att de som hoppas på en öppning i fredsprocessen får vänta förgäves. Ingenting i den israeliska opinionen eller i det israeliska partipolitiska livet indikerar att att seriös fredsprocess skulle vara en prioriterad fråga.
Under den kommande veckan besöker den amerikanske presidenten Barack Obama Israel. I en läsvärd krönika i New York Times inför besöket skriver Thomas L. Friedman att arbetet med att lösa den israelisk-palestinska konflikten för amerikanska diplomater har övergått från att vara en nödvändighet till att vara en hobby, något man ägnar sig åt när man har tid och lust. Demokratirevolterna i Mellanöstern och den omskakande händelseutvecklingen i till exempel Libyen, Egypten och Syrien har inneburit att den israelisk-palestinska konflikten blivit en mindre prioriterad fråga.
Jag önskar att Israels politiska ledarskap insåg att upprättandet av en palestinsk stat låg i Israels eget långsiktiga nationella intresse. Tyvärr är det inte mycket i dagsläget som tyder på att en sådan insikt är under utveckling.
2013-01-18
Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?
I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?
Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.
Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.
Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.
Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.
Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.
Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.
2009-02-10
Vem vann valet i Israel?
De tre exit poll-mätningarna i det israeliska valet visar tisdag kväll ett samstämmigt resultat. Mittenpartiet Kadima med Tzipi Livni blir största parti, och behåller sina 29 mandat i Knesset. Likud och Benjamin Netanyahu går visserligen fram kraftigt till ungefär 27 mandat. Men eftersom Likud under lång tid varit största parti i opinionsmätningarna blev varesultatet ändå en besvikelse för dess sympatisörer. Det samma kan sägas om det extrema populistiska högerpartiet Yisrael Beiteinu och Avigdor Lieberman, som beräknas få cirka 15 mandat, vilket är en kraftig ökning men något färre än vad opinionsmätningarna pekade på. Arbetarpartiet och Ehud Barak gör ett katastrofval och beräknas inte få fler än 13 av Knessets 120 mandat.
Om vi antar att exit pollresultaten också blir valresultatet - vem vann då det valet? Kadima och Tzipi Livni vann genom att bli största parti. Men högerblocket vann genom att bli största block.
Uppgiften att bilda regering brukar alltid gå till partiledaren för det största partiet, i det här fallet alltså Tzipi Livni. Men om Shimon Peres som president gör bedömningen att en annan partiledare har bättre möjligheter att bilda regering, så kan Peres ge uppdraget till denne i stället.
Nu väntar en tid av intensiva konsultationer och inviter mellan de politiska partierna. Eftersom Tzipi Livni misslyckades med att bilda regering i höstas utifrån en mandatfördelning som var mer till Kadimas fördel än den som följer av detta valresultat, talar mycket för att nästa israeliske premiärminister heter Benjamin Netanyahu. Om inte Netanyahu nöjer sig med en tung ministerpost i en regering ledd av Tzipi Livni? För inte kan väl en regering som ställer Likud åt sidan ha möjlighet att överleva någon längre tid?
Som sagt - israelisk politik är oerhört svårförutsägbar, beroende på de korsande politiska och sociala skiljelinjer jag redovisade i föregående bloggpost. Stabilitet och en regering som inte är helt högerdominerad är nödvändiga villkor för att få fart på fredsprodcessen. Valresultatet tycks knappast underlätta en sådan utveckling.
Om vi antar att exit pollresultaten också blir valresultatet - vem vann då det valet? Kadima och Tzipi Livni vann genom att bli största parti. Men högerblocket vann genom att bli största block.
Uppgiften att bilda regering brukar alltid gå till partiledaren för det största partiet, i det här fallet alltså Tzipi Livni. Men om Shimon Peres som president gör bedömningen att en annan partiledare har bättre möjligheter att bilda regering, så kan Peres ge uppdraget till denne i stället.
Nu väntar en tid av intensiva konsultationer och inviter mellan de politiska partierna. Eftersom Tzipi Livni misslyckades med att bilda regering i höstas utifrån en mandatfördelning som var mer till Kadimas fördel än den som följer av detta valresultat, talar mycket för att nästa israeliske premiärminister heter Benjamin Netanyahu. Om inte Netanyahu nöjer sig med en tung ministerpost i en regering ledd av Tzipi Livni? För inte kan väl en regering som ställer Likud åt sidan ha möjlighet att överleva någon längre tid?
Som sagt - israelisk politik är oerhört svårförutsägbar, beroende på de korsande politiska och sociala skiljelinjer jag redovisade i föregående bloggpost. Stabilitet och en regering som inte är helt högerdominerad är nödvändiga villkor för att få fart på fredsprodcessen. Valresultatet tycks knappast underlätta en sådan utveckling.
2009-01-03
Gaza: Vägen till fred
Nu åter från Paris, efter en kortare Nyårssemester.
I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.
Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.
Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.
Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.
Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.
Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.
Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.
I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.
Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.
Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.
Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.
Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.
Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.
Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.
2008-11-20
Bye bye Annapolis?
I ett ovanligt drag vänder sig den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nu direkt till den israeliska allmänheten. På betald annonsplats i Israels ledande dagstidningar argumenterar Abbas för Arabförbundets fredsplan från 2002 som erbjuder Israel fred med hela arabvärlden mot att ockupationen upphör och en palestinsk stat därigenom kan bildas. Abbas rådgivare Saeb Erekat säger, enligt Jerusalem Post, att Abbas menar att vanliga israeler inte känner till innehållet i den arabiska fredsplanen, och att han därför väljer att tilltala det israeliska folket direkt.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
2008-10-26
Martti Ahtisaari och frågan om fred i Mellanöstern
Årets mottagare av Nobels fredspris - Martti Ahtisaari - säger i Ekots lördagsintervju att han skäms över att världssamfundet ännu inte löst konflikten i Mellanöstern. Marti Ahtisaari säger att det saknas en seriös politisk vilja i USA och EU att åstadkomma en lösning, och att det var fel av väst att bojkotta den palestinska Hamasrörelsen, som ju vann palestiniernas parlamentsval 2006. Vi uppmuntrar människor att ha ett val, och sedan när valet hålls, och anses relativt fritt och demokratiskt, så säger vi att "tyvärr, fel människor vann", säger han.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
2008-09-18
Tzipi Livni och fredsprocessen i Mellanöstern
Så har då Tzipi Livni valts till ny partiledare för det regerande Kadima-partiet i Israel. Segern var väntad, men blev betydligt mindre än vad opinionsundersökningarna och vallokalundersökningarna pekat på. Segermarginalen stannade vid 431 röster i förhållande till hennes huvudkonkurrent, Israels förre försvarsminister Shaul Mofaz. (Sammanlagt avgavs cirka 70 000 röster av Kadimas medlemmar.)
Tzipi Livni har nu 42 dagar på sig att sätta samman en ny koalitionsregering, annars blir det nyval. Kommer hon att lyckas? Ja, jag tror det. Både Kadima och arbetarpartiet Labour kommer att vara villiga att göra långtgående eftergifter i förhandlingarna med sin religiösa koalitionspartner Shas-partiet, för att undvika ett nyval där högerblocket Likud och dess ledare Benjamin Netanyahu av opinionsundersökningarna att döma skulle få överta regeringsmakten.
För Tzipli Livni och Kadima gäller frågan dessutom betydligt mer än att regera eller sitta i opposition. Kadima bildades för mindre än tre år sedan - i november 2005 - när Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon bröt sig ur Likud och öppnade eget. Flera ministrar och Knessetledamöter från främst Likud och Labour anslöt sig till det nya partiet. Men kort därefter - i januari 2006 - drabbades Sharon av en stroke, och han ligger sedan dess i ett komaliknande tillstånd.
Frågan är om Kadima som parti verkligen skulle överleva en period i opposition. Risken är stor att flera av partiets ledande företrädare skulle hoppa över till ett Likud i regeringsställning, alternativt till Labour som i så fall skulle ha möjligheter att vända sin nedåtgående trend.
Kadima är en konstlad skapelse. Dess grundare är borta, och det är inte säkert att det kommer att finnas ett tillräckligt stort politiskt utrymme för partiet att agera ifrån. Så lita på att Livni kommer att göra allt för att sy ihop en koalitionsregering.
I väntan på den står fredsprocessen och stampar. Den humanitära nöden i Gaza har idag ingen framträdande plats i mediernas nyhetsvärdering. Som den starkaste parten i konflikten har Israel också det största ansvaret för att åstadkomma en lösning. Tzipi Livni har sannolikt det politiska viljan att göra de nödvändiga eftergifterna. Frågan är om hon också har den politiska förmågan - eller om hon ens får chansen.
Tzipi Livni har nu 42 dagar på sig att sätta samman en ny koalitionsregering, annars blir det nyval. Kommer hon att lyckas? Ja, jag tror det. Både Kadima och arbetarpartiet Labour kommer att vara villiga att göra långtgående eftergifter i förhandlingarna med sin religiösa koalitionspartner Shas-partiet, för att undvika ett nyval där högerblocket Likud och dess ledare Benjamin Netanyahu av opinionsundersökningarna att döma skulle få överta regeringsmakten.
För Tzipli Livni och Kadima gäller frågan dessutom betydligt mer än att regera eller sitta i opposition. Kadima bildades för mindre än tre år sedan - i november 2005 - när Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon bröt sig ur Likud och öppnade eget. Flera ministrar och Knessetledamöter från främst Likud och Labour anslöt sig till det nya partiet. Men kort därefter - i januari 2006 - drabbades Sharon av en stroke, och han ligger sedan dess i ett komaliknande tillstånd.
Frågan är om Kadima som parti verkligen skulle överleva en period i opposition. Risken är stor att flera av partiets ledande företrädare skulle hoppa över till ett Likud i regeringsställning, alternativt till Labour som i så fall skulle ha möjligheter att vända sin nedåtgående trend.
Kadima är en konstlad skapelse. Dess grundare är borta, och det är inte säkert att det kommer att finnas ett tillräckligt stort politiskt utrymme för partiet att agera ifrån. Så lita på att Livni kommer att göra allt för att sy ihop en koalitionsregering.
I väntan på den står fredsprocessen och stampar. Den humanitära nöden i Gaza har idag ingen framträdande plats i mediernas nyhetsvärdering. Som den starkaste parten i konflikten har Israel också det största ansvaret för att åstadkomma en lösning. Tzipi Livni har sannolikt det politiska viljan att göra de nödvändiga eftergifterna. Frågan är om hon också har den politiska förmågan - eller om hon ens får chansen.
2008-07-31
Olmerts avgång försvårar fredsförhandlingar
Ehud Olmert avgår som partiledare för det israeliska regeringspartiet Kadima och även som israelisk premiärminister. Avgången innebär att förutsättningarna för en israelisk-palestinsk överenskommelse om fred före årets slut försvagas ytterligare.
Olmerts avgång kommer inte oväntat. Anklagelserna om mutbrott och andra ekonomiska oegentligheter har gjort Olmerts position politiskt ohållbar. Nu stundar partiledarval i Kadima den 17 september - med utrikesminister Tzipi Livni och transportminister Shaul Mofaz som förväntade huvudkandidater - och därefter bildandet av en ny regering som kommer att tillträda först i slutet av oktober.
Kadima och de israeliska socialdemokraterna vill till varje pris undvika nyval, eftersom ett sådant sannolikt skulle utmynna i en valseger för högerblocket Likud och med dess partiledare Benjamin Netanyahu som ny premiärminister. Det enda som talar för nyval i Israel är om Kadima skulle kollapsa genom inre spänningar efter partiledarvalet. Kadima är ju en ny partibildning, bildat år 2005 av Ariel Sharon som en utbrytning ur högerblocket Likud och som Sharons nära nog personliga parti. Sharons insjuknande 2006 innebar därför ett stort avbräck för partiet.
En av orsakerna till att det går så trögt i fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier är att båda sidor plågats av svagt ledarskap. Olmert har vid sidan av sina personliga juridiska problem styrt en skör regeringskoalition med svagt politiskt stöd i Knesset. Palestinierna har å sin sida varit politiskt splittrade mellan Hamas-styrda Gaza och Fatah-styrda Västbanken. Till det kan läggas ett försvagat amerikanskt ledarskap, med avgående president George W Bush som en s k lame duck.
Ur ett lite längre tidsperspektiv är det därför bra att Olmert avgår och skapar möjligheter för ett starkare israeliskt ledarskap. På samma sätt som det är bra att vi får ett presidentskifte i USA. Därtill bör en politisk uppgörelse mellan Hamas och Fatah åstadkommas så snart som möjligt.
Men på kort sikt innebär Olmerts avgång att de pågående fredssamtalen mellan israeler och palestinier töms på innehåll. (Det samma gäller förstås samtalen mellan Israel och Syrien, där det i skrivande stund inte ens är klart om de kommer att fortsätta.). Både Tzipi Livni och Shaul Mofaz kommer att undvika att i de pågående fredsamtalen med palestinierna agera på ett sätt som försvårar för dem att för det första vinna partiledarvlaet i Kadima och för det andra att därefter bilda en majoritetsregering i Knesset. För palestinierna blir det svårt att förhandla när man inte vet vem som kommer att styra Israel om några månader.
Så det mesta talar därför dessvärre för att vi får vänta på ett genombrott i den israelisk-palestinska fredsprocessen åtminstone en bra bit in på 2009. För alla de människor som dagligen plågas och lider av denna konflikt är det ett deprimerande besked.
Tidigare i dag diskuterade jag läget i Mellanöstern efter Olmerts besked om sin avgång med Svensk Israel-informations generalsekreterare Lisa Abramowicz i P 1 Morgon i Sveriges Radio.
Olmerts avgång kommer inte oväntat. Anklagelserna om mutbrott och andra ekonomiska oegentligheter har gjort Olmerts position politiskt ohållbar. Nu stundar partiledarval i Kadima den 17 september - med utrikesminister Tzipi Livni och transportminister Shaul Mofaz som förväntade huvudkandidater - och därefter bildandet av en ny regering som kommer att tillträda först i slutet av oktober.
Kadima och de israeliska socialdemokraterna vill till varje pris undvika nyval, eftersom ett sådant sannolikt skulle utmynna i en valseger för högerblocket Likud och med dess partiledare Benjamin Netanyahu som ny premiärminister. Det enda som talar för nyval i Israel är om Kadima skulle kollapsa genom inre spänningar efter partiledarvalet. Kadima är ju en ny partibildning, bildat år 2005 av Ariel Sharon som en utbrytning ur högerblocket Likud och som Sharons nära nog personliga parti. Sharons insjuknande 2006 innebar därför ett stort avbräck för partiet.
En av orsakerna till att det går så trögt i fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier är att båda sidor plågats av svagt ledarskap. Olmert har vid sidan av sina personliga juridiska problem styrt en skör regeringskoalition med svagt politiskt stöd i Knesset. Palestinierna har å sin sida varit politiskt splittrade mellan Hamas-styrda Gaza och Fatah-styrda Västbanken. Till det kan läggas ett försvagat amerikanskt ledarskap, med avgående president George W Bush som en s k lame duck.
Ur ett lite längre tidsperspektiv är det därför bra att Olmert avgår och skapar möjligheter för ett starkare israeliskt ledarskap. På samma sätt som det är bra att vi får ett presidentskifte i USA. Därtill bör en politisk uppgörelse mellan Hamas och Fatah åstadkommas så snart som möjligt.
Men på kort sikt innebär Olmerts avgång att de pågående fredssamtalen mellan israeler och palestinier töms på innehåll. (Det samma gäller förstås samtalen mellan Israel och Syrien, där det i skrivande stund inte ens är klart om de kommer att fortsätta.). Både Tzipi Livni och Shaul Mofaz kommer att undvika att i de pågående fredsamtalen med palestinierna agera på ett sätt som försvårar för dem att för det första vinna partiledarvlaet i Kadima och för det andra att därefter bilda en majoritetsregering i Knesset. För palestinierna blir det svårt att förhandla när man inte vet vem som kommer att styra Israel om några månader.
Så det mesta talar därför dessvärre för att vi får vänta på ett genombrott i den israelisk-palestinska fredsprocessen åtminstone en bra bit in på 2009. För alla de människor som dagligen plågas och lider av denna konflikt är det ett deprimerande besked.
Tidigare i dag diskuterade jag läget i Mellanöstern efter Olmerts besked om sin avgång med Svensk Israel-informations generalsekreterare Lisa Abramowicz i P 1 Morgon i Sveriges Radio.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)