Över 50 palestinier har i dag dödats av israelisk militär vid gränsen mellan Gaza och Israel. Bland de dödade återfinns enligt uppgift en 14-årig pojke och en äldre man i rullstol. I skrivande stund stiger dödstalen fortfarande. Våldsamheterna utgör en grym och tragisk inramning av firandet av Israels 70-årsjubileum och uppmärksammandet av Nakba - den palestinska flyktingkatastrofen som tog sin början när omkring 700 000 palestinier flydde från sina hem i samband med krigshandlingar vid staten Israels tillkomst.
Konflikten mellan israeler och palestinier är i dag synnerligen fastlåst. Inga förhandlingar är i sikte och Donald Trumps skrävlande om sin fantastiska fredsplan har hittills utmynnat i ett fiasko. I dag invigs också den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem - ett öppnande som väcker oro och vrede på många håll och som innebär ökad risk för att våldet eskalerar ytterligare.
Israel styrs av en regering med högerextrema inslag. Premiärminister Benjamin Netanyahu. har inte visat någon som helst politisk vilja att bidra till upprättandet av den tvåstatslösning som är ett nödvändigt villkor för att skapa fred mellan israeler och palestinier. I Gaza styr extrema Hamas och på Västbanken har president Mahmud Abbas parti Al Fatah stelnat i sina former. Korruptionen plågar det palestinska samhället, demokratin förtorkar och Mahmut Abbas anti-semitiskt impregnerade uttalande om Förintelsen för några veckor sedan försvagade palestiniernas situation ytterligare.
Jag har mycket svårt att se några reella möjligheter att få igång en fredsprocess utan ett byte av det politiska ledarskapet i både Israel och Palestina. Tills dess är det viktigt att värna de demokratiska och fredsvänliga krafter som existerar och som kämpar i både Israel och i Palestina. De som menar att Sverige borde frysa sitt bistånd till Palestina som en konsekvens av Abbas uttalanden är helt fel ute. Det svenska biståndet går inte till den palestinska myndigheten utan till det palestinska civilsamhället. Och det är utomordentligt viktigt att detta civilsamhälle får utvecklas på ett sätt så att det kan utgöra en demokratisk och livskraftig grundbult i en framtida palestinsk stat.
Det är viktigt att parterna efterlever folkrätten och de mänskliga rättigheterna. All olaglig våldsanvändning är av ondo och ska fördömas. Israels olagliga bosättningspolitik är ett hinder för freden. Blockaden av Gaza måste hävas på ett sätt som möjliggör handel och rörlighet samtidigt som Israels säkerhet säkras. Den humanitära situationen i Gaza är oacceptabel. Israel är den starkare parten i konflikten och har därför också ett stort ansvar för att åstadkomma en varaktig fred.
Jag är glad att Sverige som första EU-stat erkände Palestina. Jag förväntar mig att Sverige även fortsättningsvis kommer att gå i spetsen för att försöka skapa fred och etablera en demokratisk palestinsk statsbildning. Vi måste fortsätta i våra strävanden och i vårt hopp - det är det minsta vi kan göra för alla de människor i området som plågas så svårt att denna långvariga och grymma konflikt.
Visar inlägg med etikett Mahmud Abbas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mahmud Abbas. Visa alla inlägg
2010-09-01
Framgångsrika förhandlingar eller ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten?
I dag träffar den palestinske presidenten Mahmud Abbas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för att påbörja direkta förhandlingar om en tvåstatslösning. Förhandlingsspelet fick en blodig inramning genom tisdagens dödsskjutningar av fyra israeliska bosättare på Västbanken.
Förutsättningarna inför förhandlingarna är inte särskilt uppmuntrande. Som jag tidigare påpekat så har Abbas villkorat förhandlingarna till att inga nya israeliska byggnationer på de illegala bosättningarna påbörjas när det pågående byggstoppet löper ut om några veckor. Netanyahu har hittills vägrat att gå med på detta krav. Möjligen kommer byggstoppet att förlängas med någon månad i taget, beroende på hur förhandlingarna utvecklar sig och vilken press USA förmår sätta på Israel. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer heller knappast att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.
Stämningsläget mellan parterna är kärvt, för att uttrycka det milt. Den ultraortodoxe rabbinen Ovadia Yosef uttalade strax före Netanyahus avresa en förbannelse över palestinierna: ”Må Gud slå ner på dem med pesten. Må alla elaka människor som likt Mahmud Abbas hatar Israel försvinna från jordens yta”. Ovadia Yosef är inte vilken rabbin som helst. Han är grundare av det ultraortodoxa partiet Shas som är det tredje största partiet i Israels nuvarande koalitionsregering. Netanyahu har inte fördömt Yosefs uttalande, utan nöjt sig med att lakoniskt konstatera att uttalandet inte återspeglar den israeliska regeringens uppfattning i frågan.
Dödsskjutningarna av de fyra israeliska bosättarna är ett grovt brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Hamas har tagit på sig ansvaret för dödsskjutningarna och därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.
Visst är bosättningarna också olagliga. Folkrätten förbjuder ockupationsmakten att vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av det ockuperade territoriet i samband med en fredsöverenskommelse. Överförande av delar av sin egen befolkning till ett ockuperat territorium är ett exempel på en sådan försvårande åtgärd och därför innebär de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem ett brott mot folkrätten. Men att bosättningarna är olagliga urskuldar inte på något sätt dödandet av civila.
Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar. Nu finns en överhängande risk att dödsskjutningarna i stället blir början på en ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten. Jag hoppas innerligt att jag har fel i det avseendet.
Förutsättningarna inför förhandlingarna är inte särskilt uppmuntrande. Som jag tidigare påpekat så har Abbas villkorat förhandlingarna till att inga nya israeliska byggnationer på de illegala bosättningarna påbörjas när det pågående byggstoppet löper ut om några veckor. Netanyahu har hittills vägrat att gå med på detta krav. Möjligen kommer byggstoppet att förlängas med någon månad i taget, beroende på hur förhandlingarna utvecklar sig och vilken press USA förmår sätta på Israel. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer heller knappast att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.
Stämningsläget mellan parterna är kärvt, för att uttrycka det milt. Den ultraortodoxe rabbinen Ovadia Yosef uttalade strax före Netanyahus avresa en förbannelse över palestinierna: ”Må Gud slå ner på dem med pesten. Må alla elaka människor som likt Mahmud Abbas hatar Israel försvinna från jordens yta”. Ovadia Yosef är inte vilken rabbin som helst. Han är grundare av det ultraortodoxa partiet Shas som är det tredje största partiet i Israels nuvarande koalitionsregering. Netanyahu har inte fördömt Yosefs uttalande, utan nöjt sig med att lakoniskt konstatera att uttalandet inte återspeglar den israeliska regeringens uppfattning i frågan.
Dödsskjutningarna av de fyra israeliska bosättarna är ett grovt brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Hamas har tagit på sig ansvaret för dödsskjutningarna och därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.
Visst är bosättningarna också olagliga. Folkrätten förbjuder ockupationsmakten att vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av det ockuperade territoriet i samband med en fredsöverenskommelse. Överförande av delar av sin egen befolkning till ett ockuperat territorium är ett exempel på en sådan försvårande åtgärd och därför innebär de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem ett brott mot folkrätten. Men att bosättningarna är olagliga urskuldar inte på något sätt dödandet av civila.
Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar. Nu finns en överhängande risk att dödsskjutningarna i stället blir början på en ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten. Jag hoppas innerligt att jag har fel i det avseendet.
2009-11-17
En palestinsk stat - redan nu?
Den palestinske presidenten Mahmud Abbas säger i dag att han är nära att utropa och söka internationellt erkännande för en palestinsk stat på den av Israel ockuperade Västbanken och i Gaza. Utspelet från Abbas är en reaktion på den hopplöshet som följer på dödläget i fredsprocessen och genom Israels fortsatta byggande av olagliga bosättningar på ockuperade områden.Skulle då Sverige kunna erkänna en sådan palestinsk stat? Svaret är ja. Under många år höll Sverige fast vid principen om att de tre villkor som folkrätten ställer upp för att en stat skall sägas existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (det finns - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (det finns - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (det finns inte, eftersom det ytterst är den israeliska ockupationsmakten som kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).
Men redan vid kalla krigets slut gjorde Sverige av politiska skäl avsteg från denna princip, till exempel genom att erkänna Kroatien trots att den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. På samma sätt erkände Sverige 2008 Kosovo, trots att Kosovos regering inte kontrollerade de serbiska enklaverna i landet. Vid den senaste partikongressen beslöt också Socialdemokraterna att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att Västsahara kontrolleras av den Marockanska ockupationsmakten. Så vallen är bruten och den folkrättsliga principen har - på gott och ont - luckrats upp till förmån för politiska överväganden.
Israel har svarat på Abbas utspel genom att hota med att inte längre bry sig om Osloavtalet, vilket skulle kunna leda till att Israel håller inne skatteintäkterna från palestinier på ockuperade områden. Israel har också antytt att man skulle annektera de områden av Västbanken där bosättningarna finns.
Jag välkomnar Abbas utspel som ett sätt att försöka bryta dödläget i fredsprocessen. Om han och den palestinska myndigheten sedan väljer att gå från ord till handling eller om utspelet bara är ett diplomatiskt försök att öka det politiska trycket på Israel återstår att se.
Carl Bildt har antytt att tiden inte är mogen för utropandet av en palestinsk stat. Vad säger Socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen?
2009-11-06
Abbas avgång och enstatslösningens återkomst
Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.
Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)
Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.
Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.
Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.
Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.
Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.
Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?
Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)
Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.
Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.
Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.
Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.
Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.
Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?
2008-11-20
Bye bye Annapolis?
I ett ovanligt drag vänder sig den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nu direkt till den israeliska allmänheten. På betald annonsplats i Israels ledande dagstidningar argumenterar Abbas för Arabförbundets fredsplan från 2002 som erbjuder Israel fred med hela arabvärlden mot att ockupationen upphör och en palestinsk stat därigenom kan bildas. Abbas rådgivare Saeb Erekat säger, enligt Jerusalem Post, att Abbas menar att vanliga israeler inte känner till innehållet i den arabiska fredsplanen, och att han därför väljer att tilltala det israeliska folket direkt.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
2008-08-13
Israel och en fredsplan för hemmaopinionen
Israels premiärminister Ehud Olmert har presenterat ett förslag till principöverenskommelse med avseende på gränser, flyktingar och säkerhetsarrangemang mellan Israel och en framtida palestinsk stat. I västerländska medier har förslaget kommit bort i en nyhetsrapportering som dominerats av krisen i Kaukasus och OS i Peking.
Men det finns ett annat skäl till att förslaget fått så blygsam uppmärksamhet i omvärlden. Förslaget var nämligen utformat på ett sätt så att det var mer eller mindre självklart att det skulle avfärdas av den palestinska presidenten Mahmud Abbas. Så har också skett. Förslaget ger i stort sett palestinierna ingenting när det gäller frågorna om Jerusalem som huvudstad i en framtida palestinsk stat (Jerusalemfrågan skjuts på framtiden i förslaget) eller om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Den palestinska staten skulle förvägras rätten att ha ett militärt försvar. Israel skulle behålla sju procent av Västbanken, inklusive de största bosättningarna, och palestinierna skulle kompenseras genom landområden i Negevöknen. Dessutom förutsätter hela arrangemanget att Hamas först avlägsnas från makten i Gaza.
Ja, vad skall man säga. Visst måste båda parter kompromissa. Men kompromisser måste utformas på ett sätt så att det åtminstone finns någon politisk realism i att de skulle kunna vara möjliga att accepteras av motparten. I det här fallet är det lätt att instämma i Mahmud Abbas beskrivning av det israeliska förslaget som ett slöseri med tid.
Ehud Olmert visste förstås att hans förslag var oacceptabelt för den palestinska motparten. Men Olmerts tid rinner ut - han lämnar inom kort uppdraget som partiledare för Kadima och därigenom i förlängningen uppdraget som israelisk premiärminister. Olmert har investerat mycket av sin personliga och politiska prestige i att en principöverenskommelse mellan israeler och palestinier skulle komma till stånd under 2008. Så kommer dessvärre inte att bli fallet.
Förslaget syftade till att rädda vad som räddas kan av bilden av Olmert som en hängiven och energisk fredsmakare, som ändå vägrade sälja ut centrala israeliska säkerhetsintressen. Men i historieskrivningen blir Olmert inte mer än en parentes. Först när Kadima fått ett nytt ledarskap och Israel en ny regering (med eller utan nyval) kan fredsprocessen mellan israeler och palestinier på allvar börja igen.
Men det finns ett annat skäl till att förslaget fått så blygsam uppmärksamhet i omvärlden. Förslaget var nämligen utformat på ett sätt så att det var mer eller mindre självklart att det skulle avfärdas av den palestinska presidenten Mahmud Abbas. Så har också skett. Förslaget ger i stort sett palestinierna ingenting när det gäller frågorna om Jerusalem som huvudstad i en framtida palestinsk stat (Jerusalemfrågan skjuts på framtiden i förslaget) eller om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Den palestinska staten skulle förvägras rätten att ha ett militärt försvar. Israel skulle behålla sju procent av Västbanken, inklusive de största bosättningarna, och palestinierna skulle kompenseras genom landområden i Negevöknen. Dessutom förutsätter hela arrangemanget att Hamas först avlägsnas från makten i Gaza.
Ja, vad skall man säga. Visst måste båda parter kompromissa. Men kompromisser måste utformas på ett sätt så att det åtminstone finns någon politisk realism i att de skulle kunna vara möjliga att accepteras av motparten. I det här fallet är det lätt att instämma i Mahmud Abbas beskrivning av det israeliska förslaget som ett slöseri med tid.
Ehud Olmert visste förstås att hans förslag var oacceptabelt för den palestinska motparten. Men Olmerts tid rinner ut - han lämnar inom kort uppdraget som partiledare för Kadima och därigenom i förlängningen uppdraget som israelisk premiärminister. Olmert har investerat mycket av sin personliga och politiska prestige i att en principöverenskommelse mellan israeler och palestinier skulle komma till stånd under 2008. Så kommer dessvärre inte att bli fallet.
Förslaget syftade till att rädda vad som räddas kan av bilden av Olmert som en hängiven och energisk fredsmakare, som ändå vägrade sälja ut centrala israeliska säkerhetsintressen. Men i historieskrivningen blir Olmert inte mer än en parentes. Först när Kadima fått ett nytt ledarskap och Israel en ny regering (med eller utan nyval) kan fredsprocessen mellan israeler och palestinier på allvar börja igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)