Våga kalla en spade för en spade. USA:s agerande i Venezuela var ett uppenbart brott mot folkrätten

USA:s fängslande av Venezuelas president och i praktiken diktator Nicolás Maduro är ett uppenbart folkrättsbrott och måste fördömas som ett sådant. Folkrätten ska värnas och gäller lika för alla. Utan en stark folkrätt väntar kaos och barbari. 

Flera europeiska länder har också tydligt markerat att USA:s agerande bryter mot folkrätten:

The military operation that led to the capture of Nicolás Maduro violates the principle of non-resort to force that underpins international law. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot.

The American military operation in Venezuela is not in accordance with international law. Norges utrikesminister Espen Barth Eide. 

The recent violation of international law in Venezuela, an act we strongly condemn. Spaniens premiärminister Pedro Sánches.

Det vore befriande om även Sverige - genom statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard - vågade tala klarspråk och kalla en spade för en spade. USA:s agerande bryter mot folkrätten. I stället slår de knut på sig själva i sin strävan att fjäska för - eller åtminstone inte reta upp - Donald Trump. Undfallenheten är skämmig och underminerar folkrättens ställning. 

Det går faktiskt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Nicolás Maduro var en brutal diktator som inte saknas. USA:s fängslande av Maduro bryter mot internationell rätt och ska fördömas.

 Uppdaterat 4/1 kl 21.28  "Jag har svårt att se en folkrättslig grund för USA;s agerande", sa Maria Malmer Stenergard i SVT Aktuellt i kväll. Ett litet steg framåt. 

Ukraina: Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad!

I Ukraina går dessvärre både kriget och diplomatin just nu Rysslands väg.

Det är inte sannolikt att Ukraina med militära medel kommer att kunna återta mer än marginella delar av det territorium som Ryssland ockuperar. Även med ytterligare tillförsel av vapen från USA och Europa är det svårt att se hur krigslyckan skulle kunna vända. I stället är det Ryssland som bit för bit plockar åt sig ytterligare delar av Ukrainas territorium. Framför allt är det Rysslands överläge i mannakraft som ger resultat - Ryssland har genom sitt auktoritära styre "lättare" att rekrytera soldater till fronten.

Visst - det går att hoppas på att skärpta sanktioner mot Ryssland underminerar landets ekonomi på ett sätt som leder till att det folkliga missnöjet växer och Putins styre försvagas. Men det syns i dagsläget inga starka tecken på en sådan utveckling.

På den diplomatiska sidan har USA övergivit Ukraina, och Donald Trump vandrar nära nog bokstavligt hand i hand med Vladimir Putin. EU håller fast vid sitt stöd till Ukraina, men förmår inte väga upp det sviktande amerikanska stödet.

Av dessa skäl tror jag att vi nu nått ett skede av kriget där fredsförhandlingar och/eller förhandlingar om vapenvila inte är lika långt borta som tidigare. En sak vet vi: Blir det fred inom en överskådlig tid blir det inte den fred vi skulle vilja ha.

I en fredsuppgörelse kommer Ukraina att tvingas överlämna större delen av det territorium som Ryssland i dag ockuperar, och kanske även delar av Donetsk och Luhansk som i dag inte är ockuperade. Som kompensation kan Ryssland avstå från mindre delar av andra områden som de i dag ockuperar. Vägen till Nato-medlemskap stängs för Ukraina. Däremot kan Ryssland acceptera att Ukraina ges någon form av säkerhetsgarantier av västmakterna. Men "säkerhetsgarantier" är ett notoriskt luddigt begrepp. Ryssland kan säkert acceptera någon form av internationell närvaro i Ukraina, för att övervaka att fredsavtalet följs. Men Ryssland har i rådande läge inga skäl till att acceptera militär trupp från USA och EU i Ukraina (annat än i mycket begränsad omfattning).

Där står vi. Det enda positiva i en sådan fred är att människor inte längre dödas i kriget. Det är viktigt i sig, och värdet av det ska inte underskattas. Men en sådan fred inger också oro inför framtiden. En sådan fred blir ett uttryck för att makt gått före rätt. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var ett grovt brott mot folkrätten - och nu belönas Ryssland för detta brott. Rysslands seger blir också en seger för auktoritära, odemokratiska krafter i världen. Västmakterna har splittrats, och länken mellan Europas demokratier och USA är bruten.

Vad bör då göras? Samarbetet mellan demokratierna i Europa behöver stärkas - ekonomiskt, politiskt och militärt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen blir allt färre, samtidigt som högerpopulistiska, politiskt auktoritära krafter har vuxit sig starka. Vladimir Putin borde ställas inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag, gärna tillsammans med den tillika efterlyste Benjamin Natanyahu  - och inte få inte rollen som krigets segerherre. Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad.

Vi måste mobilisera alla demokratins krafter för att stå emot dessa högerauktoritära krafter - i Ryssland, i USA, i Europa och också i Sverige. För Ukrainas skull, och för vår egen skull.

 

 

 

Trump vill stänga CNN och Åkesson kunde inte välja mellan Macron och Putin

Det finns fortfarande många som underskattar hur illa ute demokratin är i USA. I sitt tal igår pekade Donald Trump ut CNN som en tv-kanal vars journalistik var olaglig och måste stoppas: I believe that CNN and MS-DNC, who literally write 97.6% bad about me, are political arms of the Democrat [sic] party and in my opinion, they’re really corrupt and they’re illegal, what do they do is illegal. Det är så högerauktoritära krafter brukar agera när de får makt - tysta de fria medierna. Det är viktigt att stå emot. Do not comply in advance.

Och det är inte ett amerikanskt fenomen. Politiska aktörer som i grunden avskyr den liberala demokratin röjs ofta av att de inte förmår avhålla sig från attacker på fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har gestaltat detta fenomen på ett närmast övertydligt sätt när han kallat Sveriges Radio P3 för "en skitkanal" och tillagt: Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja. 

I samma intervju i P3 svarade för övrigt Jimmie Åkesson "Pass" på frågan om vem han föredrog mellan Frankrikes president Emmanuel Macron eller Rysslands president Vladimir Putin. Senare motiverade Åkesson sitt svar med att Macron var en "vänsterliberal imperialist" och därmed jämngod med Putin.

Ska Sverige försöka stryka Donald Trump medhårs? Svaret är nej.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard slog i morse knut på sig själv när hon i P1 Morgon skulle låta bli att säga något negativt om Donald Trump. Hon betonade att USA - trots Trumps lögner om att president Zelenskyj är en diktator utan folkligt stöd och att det var Ukraina som anfallit Ryssland - är en "mycket trovärdig allierad" som ställer "berättigade krav" på Europa. 

Effekten blev komisk. En så defensiv, konstruerad retorik blir inte trovärdig och heller inte hållbar i längden.

Ska man stryka en despot som man är beroende av medhårs för att hålla hen på gott humör och hoppas på en förmånlig behandling? Eller ska man stå upp för sina principer och tala klarspråk mot makten - sedan må det bära eller brista? 

Diskussionen är inte ny. Jag tänker osökt på den svenska kritiken av USA under Vietnamkriget i början av 1970-talet. Då genomfördes en nationell namninsamling där samtliga partiledare - från VPK:s CH Hermansson till Moderata samlingspartiets Gösta Bohman - enades kring krav på att USA skulle sluta bomba Vietnam. 

Däremot rådde det oenighet om hur hårda formuleringar Sverige skulle använda i sin kritik av USA:s bombningar. Statsminister Olof Palme jämförde till exempel i sitt så kallade jultal 1972 USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd i Treblinka, vilket ledde till en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Bidrog Olof Palmes hårda kritik av USA till att stärka den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam? Eller gjorde sig Sverige ointressant i debatten genom att Palme använde ett så kraftfullt språk? Här finns förstås inga säkra svar.

För mig är frågan inte om Sverige ska kritisera Donald Trumps retorik och politik utan på vilket sätt Sverige ska göra det. Tystnad inför Trumps uttalanden innebär att man legitimerar och normaliserar lögnen som politiskt medel. Jag förstår att Maria Malmer Stenergard befann sig i en svår situation i P1 Morgon i morse. Men hon kunde varit tydligare med att markera Sveriges kritiska inställning till att USA och Donald Trump far med osanningar och håller på att kasta Ukraina och president Zelenskyj under bussen. Frimod och uppriktighet vinner i längden.

Donald Trump återanvänder Putins talepunkter

Donald Trump har gjort en dygd av att upprepa Vladimir Putins talepunkter om Ukraina. Trump kallar president Zelenskyj för en diktator som vägrar genomföra demokratiska val. Det var Ukraina som startade kriget - inte Ryssland. I en fredsuppgörelse kommer Ukraina inte att kunna få tillbaka de områden som ockuperats i kriget av Ryssland. Ukraina kommer inte heller att få gå med i Nato, och Ukraina har hittills utestängts från förhandlingsbordet.

Putin tackar förstås och tar emot. Ryssland är också smart nog att utnyttja USA:s märkliga strategi - att lova bort saker utan att få något i gengäld - till att ytterligare flytta fram sina förhandlingspositioner. Ingen Nato-stat får delta i en eventuell fredsbevarande operation i Ukraina i samband med en överenskommelse om fred eller vapenvila, deklarerade till exempel Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov efter toppmötet med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Riyadh i Saudiarabien för ett par dagar sedan.

Ett team av amatörer. Så karaktäriserade Carl Bildt på Twitter/X dem amerikanska delegationen i Riyadh.

President Zelenskyj påstår att Donald Trump "lever i desinformationsrymden". Det är inte riktigt sant. Donald Trump ÄR desinformationsrymden.

För alla som värnar demokratin i världen är Donald Trumps normalisering av Ryssland ett stort steg bakåt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen för första gången sedan kalla krigets slut minskar. Att bejaka Donald Trumps politik och falska påståenden om situationen i Ukraina bidrar inte bara till att försvaga Ukraina och stärka Putin. Det bidrar också till att försämra förutsättningarna för demokratin i Europa och i Sverige.

 

Europa får inte ge efter för Trumps attacker på demokrati och folkrätt

Nato är en försvarsallians i djup kris. Den överlägset största och mäktigaste medlemsstaten i alliansen - USA - är inte längre allierad med de övriga medlemmarna i alliansen. Donald Trump har bestämt sig för att gå sin egen väg och inte samordna USA:s säkerhetspolitik med övriga medlemsstater. 

Donald Trump tror inte på allianser eller förpliktigande samarbeten - han vill värna USA:s och sina egna möjligheter till maximal handlingsfrihet utan att behöva förankra beslut med andra stater. Därigenom har vi nu en helt ny säkerhetspolitisk verklighet som Sverige och övriga medlemsstater i Nato har att förhålla sig till.

I den svenska debatten hörs stråk av att Sverige och övriga europeiska stater nu måste skärpa sig för att visa Donald Trump att man är en värdig samarbetspartner. Det är en i grunden felaktig analys. Donald Trump är inte intresserad av Europa som en "värdig" samarbetspartner. Donald Trump vill att USA går sin egen väg, och inte låter sig sinkas av andra stater som har en annan syn på frågor som till exempel demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter och frihandel.

Europa måste i ställa mejsla fram sin egen väg. Den transatlantiska länken är - åtminstone tillfälligt - bruten. Det är möjligt att den går att smida om på nytt om Donald Trumps presidentperiod skulle bli väldigt kort, eller om de demokratiska institutionerna i USA mobiliserar för att begränsa Trumps handlingsutrymme. Men i dag finns inga tecken på ett sådant motstånd.

Europas väg måste vara att stärka de demokratiska institutionerna, främja en demokratisk utveckling i världen och stärka folkrättens ställning. Här ingår också ett ännu starkare stöd till Ukraina. Utan en stark ställning för demokratin och dess institutioner kommer Europa att stå sig slätt i den internationella maktkampen. 

Diktaturer som Kina, Ryssland och Iran kommer förstås att göra sitt bästa för att försvaga den europeiska demokratin. Men hotet kommer också inifrån - i form av de politiska krafter som uttrycker uppskattning för Trumps linje och hans politiska retorik. Som till exempel när Jimmie Åkesson i gårdagens SVT Agenda triumfatoriskt beskrev den amerikanske vicepresidenten JD Vances bisarra tal vid säkerhetskonferensen i München som "befriande" och som "något vi i Europa behövde höra". När populistiska högerradikala partier får politisk makt försvagas demokratin. Det vilar ett tungt ansvar på de traditionella högerpartierna i Europa att motarbeta en sådan utveckling.

Trumps politiska kelgrisar i Europa måste hållas kort

Donald Trump och Vladimir Putin går nu hand i hand för att skapa en ny världsordning, där den starkes rätt gäller och liberala principer som folkrätt och samarbete för det gemensamma bästa inte längre är något värt. EU är frånåkt, Ukraina håller på att kastas under bussen.

Om det skulle komma något gott ur detta onda är det att Europas demokratier svetsas samman i en strävan att stå emot - att stärka demokratins institutioner, värna principen om alla människors lika värde och stå upp för individens fri- och rättigheter. Dessa principer måste också ta kropp i fortsatta insatser för att stödja Ukraina, inte bara för Ukrainas skull utan också för vår egen.

En sådan gemensam europeisk kraftansträngning kräver att Donald Trumps, Elon Musks och Vladimir Putins politiska kelgrisar i form av de populistiska högerradikala partierna som till exempel Alternativ für Deutschland (AfD i Tyskland och Nigel Farages Reform UK i Storbritannien hålls borta från den politiska makten. De klassiska högerpartierna i Europa - som Kristdemokraterna i Tyskland, Tories i Storbritannien och Republikanerna i Frankrike - har här ett stort ansvar. Är de mogna att axla det ansvaret? Jag hoppas det, men är inte säker. 

Kristdemokraternas Friedrich Merz i Tyskland lär snart få spela en nyckelroll. Han måste värna den fransk-tyska axeln samtidigt som han avvisar de högerextrema krafterna i sitt eget land. När det gäller Ulf Kristersson och Sverige har jag, för att uttrycka det milt, utomordentligt lågt ställda förväntningar. Men låt oss gärna hjälpas åt att få honom att överraska mig! :-)

Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Den humanitära skyddsgrunden och Liberalernas kris

I dag känns luften lite lättare att landas. Donald Trump har lämnat Vita huset. Den amerikanska demokratin stod - åtminstone denna gång - emot de populistiska och högerextrema angreppen. Som Joe Biden uttryckte det i sitt installationstal: Today, we celebrate the triumph not of a candidate, but of a cause, the  cause of democracy. (...) We have learned again that democracy is precious. Democracy is fragile. And at this hour, my friends, democracy has prevailed.

I morgon fredag samlas Liberalernas partistyrelse till extra möte angående Nyamko Sabunis utspel att Liberalerna lämnar Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om att bredda den humanitära skyddsgrunden i migrationspolitiken. Nyamko Sabunis utspel har mött hård intern kritik. Partiet är splittrat i regeringsfrågan, där en grupp förordar en moderatledd regering även om en sådan skulle vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. Att göra just frågan om en breddad humanitär skyddsgrund till en kabinettsfråga har inte fallit i god jord i partiet (för att uttrycka det milt).

Liberalerna ligger sedan länge på rekordlåga nivåer i opinionsmätningarna. Varför är det så? Det finns åtminstone tre viktiga tankar att ta med sig i diskussionen.

För det första har liberala partier i dag svårt att hävda sig i flera länder i Europa. Framväxten av högerpopulistiska, nationalkonservativa partier har bidragit till en polarisering av partisystem där mittenpartier - som liberaler - kommer i kläm. Med högernationalismens framgångar har också den politiska dagordningen förändrats och utvecklats i icke-liberal riktning.

För det andra har Liberalerna minskat under mycket lång tid. Med undantag från valet 2018 - då partiet i princip stod still - har Liberalerna tappat väljarstöd i varje enskilt riksdagsval sedan 2002. Ett skäl till väljartappet är sannolikt att Liberalerna varit en del av Alliansen - både i regering och i opposition. Forskning visar att små partier tenderar att förlora väljarstöd när de ingår i koalitioner med större partier. (Däremot gjorde Centerpartiet 2018 sitt bästa val på 30 år. Ingenting sker mekaniskt.)

För det tredje är Liberalerna ett splittrat parti med brist på skarpa profilfrågor. (Okej - partiet vill förstatliga skolan. Men det är knappast en valvinnarfråga.) Strax efter att partiet valt att säga ja till Januariavtalet väljer man en ordförande som förordat ett nej till Januariavtalet. Det ökar osäkerheten om partiets riktning. De liberala väljare som vill värna Januariavtalet söker sig till Centerpartiet. De liberala väljare som är motståndare till Januariavtalet söker sig till Moderaterna. 

Foto: Magnus Fröderberg (pressbild)

Finns det då någon väg ut ur krisen för Liberalerna? Ja, det tror jag. Vill partiet växa bör man givet det parlamentariska läget efter nästa val skaffa sig en friare ställning, där man på ett bättre sätt utnyttjar den strategiska roll som mittenpositionen utgör för att profilera sig och för att få igenom sin politik. 

Därmed inte sagt att Liberalerna här och nu ska lämna Januariavtalet. Att bryta avtal urholkar samarbetskapitalet och innebär att partiet tappar trovärdighet inför andra partier med avseende på långsiktiga samarbeten. Dessutom skulle ett avhopp på frågan om breddad humanitär skyddsgrund innebära att flera av partiets fåtaliga väljare i stället söker sig till Centerpartiet eller Miljöpartiet, och att en del medlemmar också lämnar. Visst, en del kan man säkert vinna över från Moderaterna - men det blir en i högsta grad osäker ekvation.

 

Seger eller död? Säg nej till krigs- och våldsromantik i den politiska debatten

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.

Seger eller död. Så ser de två enkla alternativen ut i Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlssons huvud, i alla fall om han får formulera det själv.

Seger eller död. Ord spelar roll. Jag har så svårt för den romantiserande vålds- och krigsretorik som förgiftar det offentliga samtalet.

Hang Mike Pence! skanderade delar av den mobb som stormade den amerikanska folkvalda kongressen för några dagar sedan. Vice-president Mike Pence hade hamnat i onåd hos mobben, eftersom han valde att nonchalera president Donald Trumps anmodan om att vägra acceptera valutgången. Jag skulle vilja skjuta en kula i Nancy Pelosis huvud, i direksänd TV, skrev en nu arresterad man som anlände till Washington beväpnad med ammunitionsband och gevär. En krigsveteran tog sig, iförd skyddsväst, militärhjälm och buntband, ända in i Nancy Pelosis kontor. 

Nätet kokade på sina håll av våldsglorifiering och krigsromantik inför Trump-anhängarnas manifestation i Washington. Ändå tycks så många ha blivit så överraskade av att manifestationen övergick till upplopp och våldshandlingar.

Det oroar mig att många debattörer och skribenter i Sverige ryggmärgsmässigt förminskade det som hände, till exempel genom att sprida konspirationsteorier om att det egentligen var utklädda vänsterextremister (!) som stormade kongressen eller att beskriva mobben som "arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies".

Kommer samma naiva aningslöshet att prägla debatten om eller när vi får en motsvarande utveckling i Sverige? Min erfarenhet är att människor oftast menar det de säger - och det gäller både politiker och deras väljare. Därför blir jag orolig när människor tänker och talar i vålds- och krigstermer. Orden leder tanken.

Läs Christer Nylanders (L) artikel i Aftonbladet i dag. Flirta inte med någon du inte vill bli ihop med, skriver han. Hoppas alla som vill vara vuxna i rummet tar till sig hans rekommendation,

Oroväckande läge i USA. Värna institutionerna!

Det blev en svår natt och en tung morgon för oss som hoppats att det amerikanska folket skulle säga definitivt nej till fyra ytterligare år med Donald Trump. Visst, det finns fortfarande ljus i tunneln. Joe Biden verkar vinna Arizona, och vinner Biden också till exempel Wisconsin och Michigan - där han så länge haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna och där rösträkningen fortfarande pågår - så lär det gå vägen, Men i skrivande stund är Donald Trump favorit till segern.

Oavsett om Trump eller Biden vinner avviker valresultatet i flera viktiga delstater - igen - från opinionsundersökningarna. Efter valet 2016 ändrade flera opinionsinstitut sina viktningar för att på ett bättre sätt fånga upp Trump-anhängarna. Ändå slog modellerna fel. Argumenten för en Biden-seger förstärktes av en omfattande förtidsröstning, ett högt valdeltagandet samt att andelen osäkra väljare var betydligt lägre än 2016. Ändå gjorde Trump en starkare insats än vad de flesta bedömare trott. Kanske var det ekonomin - där väljarnas förtroende för Trump var högt - som låg bakom hans framgång. Kanske lyckades Trump de sista dagarna få igång en omfattande mobilisering av sina väljare, så snabb att opinionsinstituten inte hann med. Kanske var det lationoväljarna som i sista stund vände Biden ryggen. Väljarundersökningar kommer snart att ge oss svar på dessa frågor.

Eller som jag mer lakoniskt uttryckte det för några dagar sedan: Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Nu pågår rösträkning för att få fram ett definitivt valresultat. Donald Trump har föregripit rösträkningen och redan förklarat sig som vinnare. Han har anklagat "de" (oklart vilka) för att försöka stjäla valet och att dessa försök är ett "major fraud on the American people". Trump har också sagt att han idag ska vända sig till Högsta domstolen (oklart varför). 

Nu får vi ett prov på de amerikanska institutionernas - och särskilt domstolarnas - förmåga att stå emot auktoritära ledare och deras försök till påtryckningar. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det provet. Jag hoppas verkligen att de förmår stå emot.

Snart presidentval i USA - kommer Joe Biden att vinna?

I dag är det bara nio dagar kvar till presidentvalet i USA. Hur kommer det att gå? Joe Biden är knapp men klar favorit hos spelbolagen (1.47 för Biden mot 2.45 för Donald Trump på Unibet). Vi är många som hoppas och tror att USA snart kan lägga Donald Trumps presidentperiod till handlingarna. Men säker kan ingen vara. 

Här är tre argument som talar för och tre argument som talar mot att Joe Biden vinner presidentvalet.

För Biden

1.) Joe Biden har ett stort försteg i opinionsmätningarna. På nationell nivå leder Biden med i snitt nio procentenheter. Än viktigare är att Joe Biden också leder i sju viktiga så kallade swing-stater som Donald Trump vann 2016: Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Florida, Arizona, North Carolina och Georgia. Det räcker sannolikt med att Joe Biden vinner någon eller några av dessa delstater för att han också ska vinna valet. 

2.) Joe Bidens övertag i opinionsmätningarna har varit stabilt över tid. Det är ett klart större övertag än det Hillary Clinton hade 2016. Bidens övertaget har till och med vuxit något den senaste månaden. Det är mycket ovanligt med stora opinionsförändringar i slutskedet av amerikanska valrörelser. 

3.) Andelen osäkra väljare uppgår bara till fem procent. De allra flesta väljare har således redan bestämt sig, och i många fall också redan förtidsröstat. Det innebär att det blir svårt för Donald Trump att vinna över tillräckligt många nya väljare för att kunna hämta in Joe Bidens försprång.

Mot Biden

1.) Vi vet inte hur Corona-pandemin påverkar valrörelsen och valdeltagandet. Osäkerheten blir därför större än vanligt och gamla sanningar kanske inte längre gäller. Den polariserade opinionen gör årets val till ett mobiliseringsval, och då blir läget i opinionen något mindre intressant.

2.) Visserligen leder Biden i viktiga delstater, men i många fall är det en mycket liten ledning. I de delstater som nämndes ovan ligger Bidens ledning mellan 0.4 och 7.6 procent. Biden skulle behöva ett opinionsmässigt genombrott i åtminstone någon av dessa delstater för att kunna känna sig lugn.

3.)  Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Lyssna gärna på statsvetaren Anders Sundell, som i morse kommenterade det amerikanska presidentvalet i Godmorgon, världen.

Vad händer om Donald Trump förlorar valet?

I dag är det 40 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet.

Joe Biden är fortfarande favorit, om än en knapp sådan. Vadslagningsbyrån Unibet ger ett odds på 1.83 på att Joe Biden vinner, mot 2.00 för Donald Trump. I de opinionsundersökningar som genomförs på nationell nivå har Joe Biden ett övertag på i snitt sju procentenheter. Mer intressant är att Biden också har ett försteg i flera viktiga delstater, som Wisconsin, Michigan och Arizona. I den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers valsimuleringar vinner Joe Biden 77 gånger av 100.

So far, so good. Opinionsläget har varit relativt stabilt den senaste tiden. Mycket tyder på att presidentvalet blir ett mobiliseringsval. Kommer Demokraterna eller Republikanerna att vara bäst på att mana sina väljare ett faktiskt också rösta? Joe Biden är inte de stora ordens man och hans främsta talang är inte att elda massorna. Men kanske att aversionen mot Donald Trump på flera håll ändå är så stark att tillräckligt många bestämmer sig för att gå och rösta - inte så mycket för att de vill se Joe Biden som president men för att de till varje pris vill få bort Donald Trump.

Osäkerheten är extra stor inför årets presidentval. Hur kommer Corona-pandemin att påverka valdeltagandet och stödet för president Trump? Kommer den hastigt uppblossande striden om president Trumps beslut att försöka tillsätta en ny domare i Högsta Domstolen (efter den nyligen avlidna liberalt sinnade Ruth Bader Ginsburg) att påverka opinionen? Det har heller ännu inte genomförts någon debatt mellan Joe Biden och Donald Trump.

På sikt blir den viktiga frågan vad som händer efter presidentvalet. Kommer Donald Trump att acceptera en förlust, eller kommer han på olika sätt att försöka få valresultetet ogiltigförklarat? Så sent som igår vägrade Donald Trump garantera att han lämnar ifrån sig makten, även om valresultatet säger att han förlorat. Donald Trumps argument är att poströstningn leder till fusk, och om poströstning inte varit möjlig skulle han garanterat ha vunnit valet. Flera bedömare tror också att en valseger för Joe Biden kommer att leda till våldsamheter i USA, att Trumps anhängare inte kommer att respektera valresultatet.

Skulle Donald Trump däremot vinna valet kommer Demokraterna att gå igenom en period av svår självrannsakan. Att två val i rad med en renodlad mittenkandidat som företrädare förlora presidentvalet mot Donald Trump kommer att leda till en stark mobilisering av vänsterkrafterna i Demokraterna.

Polariseringen i USA är oerhört stark just nu. Oavsett om Biden eller Trump vinner valet om 40 dagar är det svårt att se förutsättningar för försoning och inre samling under överskådlig tid. För första gången ställer jag mig på allvar frågan om USA verkligen att kunna hålla samman som nation de närmaste decennierna? 

*

I USA har inställning till att bära ansiktsmask blivit en av de tydligaste skillnaderna mellan Trump-anhängare och Trump-motståndare. Trump-anhängare är mer negativt inställda till bärande av ansiktsmask. Här i Sverige är det snarare tvärtom - den ende partiledare som förespråkat bärande av ansiktsmask är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. För att förenkla resonemanget - i USA är den auktoritära populistiska högern mot ansiktsmask, i Sverige är den auktoritära populistiska högern för ansiktsmask. Varför är det så? Han ni, kära läsare, någon intressant förklaring så får ni gärna framföra denna.

Bernie Sanders avslutar sin kampanj - vad händer nu?

Bernie Sanders avslutar sin kampanj för att bli Demokraternas kandidat i höstens presidentval i USA. Därmed är det definitivt kört för dem som velat se en radikal vänsterkandidat (av svenskt socialdemokratiskt snitt, typ) utmana Donald Trump. (Hela Bernie Sanders avskedstal till sin kampanj kan ses här.)

Jag har sett Bernie Sanders live en gång. Det var på ett möte inför borgmästarvalet i New York City hösten 2017, då Bernie Sanders äntrade scenen till stöd för den likaså radikale (och min favorit) demokraten Bill de Blasio. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls. Två karismatiska personligheter, och jag är också dyster över att Bill de Blasios kampanj tidigare i vår för att bli demokraternas presidentkandidat inte lyfte alls.

Bernie Sanders kampanj gick väldigt bra i början, och han skördade framgångar i primärval och nomineringsmöten i till exempel New Hampshire, Nevada och Kalifornien. Joe Biden hade en trög, eller till och med dålig, start och primärvalet i South Carolina blev lite av vinna eller försvinna för honom. Men Biden segrade stort i South Carolina, hans kampanj vann momentum och Bernie Sanders lyckades aldrig komma tillbaka in i matchen. De senaste veckorna har frågan inte varit om, utan när, Bernie Sanders skulle kasta in handduken. Bernie Sanders, 79 år, attraherade de unga demokratiska väljarna med lyckades aldrig bygga den breda väljarkoalition som hans kampanjstrategi förutsatte.

Demokraternas väljare i USA stod inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat skulle de rösta fram en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken. Eller skulle de rösta fram en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.


Valet i höst är ytterst ovisst. Vi vet inte vilket politiskt landskap som vecklar ut sig när Corona-epidemin förhoppningvis avtar. Men Trump är fortfarande favorit. I inledningen av Corona-krisen vann han ökat stöd i opinionen, och det är alltid svårt att besegra en sittande president i USA.


Men låt oss hoppas på Joe Biden.

Vem kan besegra Trump?

Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?

Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken.

Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.

Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.

Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?

På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.

Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.

Trumps "fredsplan" bidrar inte till fred mellan israeler och palestinier

I dag presenterade Donald Trump sin sedan länge omtalade fredsplan "Peace to Prosperity" för konflikten mellan israeler och palestinier. Det enklaste sättet att karaktärisera planens framtidsutsikter är "dead on arrival".

På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.

Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.

Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.

Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.

Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.

Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.

Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.

Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?

Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.

Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.

Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.

Donald Trump hotar öppet att bryta mot folkrätten. Ett ytterst illavarsnande tecken.

Om alla stater och politiska ledare i världen följde folkrätten skulle vi leva i en mycket säkrare värld, där de mänskliga rättigheterna respekterades och där livet var så mycket bättre för så många människor. Därför är det viktig att värna folkrätten och sätta folkrätten i centrum i hanterandet av krig och kriser.

Eftersom det inte finns någon legitim världspolis och de internationella domstolar som finns ofta saknar befogenheter att döma och bestraffa stater och andra aktörer som bryter mot folkrätten är det viktigt att folkrätten som norm ändå respekteras. Och det är faktiskt så att de allra flesta stater, även de värsta diktaturerna, nästan aldrig tillstår något folkrättsbrott. I stället väljer de att tolka folkrätten på ett sådant sätt att deras eget agerande blir förenligt med gällande rätt. Så stark är folkrättens status.

Men nu utmanas folkrätten inte bara som praktik, utan också som norm. USA:s president Donald Trump har de senaste dygnen vid åtminstone två tillfällen uttalat sig på ett sätt som innebär att han avser att strunta i gällande folkrätt. För det första har Donald Trump hotat att slå till mot mål som är "important to Iran & Iranian culture". Att attackera kulturella mål - inklusive kulturella platser - räknas som ett krigsbrott. Donald Trump avfärdar kritiken: They’re allowed to use roadside bombs and blow up our people. And we’re not allowed to touch their cultural site? It doesn’t work that way.”

För det andra stadgar folkrättens proportionalitetsprincip att det militära värdet av ett angrepp måste stå i proportion till antalet civila offer. Men Donald Trump hotar öppet på Twitter med att bryta mot denna proportionalitetsprincip och att slå tillbaka "perhaps in a disproportionate manner".

USA:s dödande av den iranske generalen Qassem Soleimani har höjt spänningsläget avsevärt i regionen. Återhållsamhet och ett värnande av folkrätten är mycket viktigt. Att Donald Trump nu öppet hotar med att bryta mot folkrätten är ett på många sätt ytterst illavarsnande tecken.

Analys i 4 punkter av USA:s dödsattack mot den iranske toppgeneralen

1.) Vad är det som har hänt? Den iranske generalen Qassem Soleimani dödades i natt i en amerikansk raketattack strax utanför Bagdads internationella flygplats i Irak. Ytterligare minst sju människor dödades i attacken. Qassem Soleimani var ledare för det iranska revolutionsgardets elitstyrka och en av de mäktigaste personerna i Iran. Enligt Pentagon beordrade president Donald Trump personligen attacken, den amerikanska kongressen var inte tillfrågad. Irans ledarskap har nu utlovat en "kraftfull vedergällning" mot USA.

2.) Varför hände det? Dödsattacken mot Soleimani har föregåtts av en långvarig och växande spänning mellan USA och Iran. USA uppfattar Iran som ett hot mot internationell fred och säkerhet och mot USA:s egna intressen i regionen. I maj 2018 drog sig USA ur det internationella kärnvapenavtal som syftade till att förhindra att Iran utvecklade egna kärnvapen. Sedan dess har USA skärpt sina ekonomiska sanktioner mot Iran. Den 27 december 2019 dödades en amerikansk civilanställd i en attack vid en irakisk militärbas. USA svarade med flyganfall, varpå den amerikanska ambassaden i Bagdad på nyårsaftonen stormades av demonstranter. USA hävdar att general Soleimani låg bakom attacken mot flygbasen den 27 december och att han planerade nya attacker mot amerikanska medborgare i Irak.

3.) Vad händer nu? Risken är stor att våldsanvändningen i området eskalerar. Iran kommer att försöka svara på den amerikanska attacken, till exempel genom att initiera attacker mot amerikanska soldater i Irak eller genom att störa den viktiga oljetrafiken i Persiska Viken. Iran är hårt pressat av USA:s ekonomiska sanktioner och slåss för att upprätthålla sin ställning som regional stormakt i området. Irak riskerar att på nytt bli en krigsskådeplats där yttre krafter i kombination med interna konflikter leder till att landet faller sönder som statsbildning. Ingen vet med säkerhet något om USA:s och president Donald Trumps långsiktiga strategi för Iran. Eller om det ens existerar någon sådan.

4. Vad bör göras? Omvärlden måste göra sitt bästa för att inympa vikten av återhållsamhet hos alla berörda parter. Folkrätten måste värnas. Iraks suveränitet som självständig statsbildning måste upprätthållas. (Jag noterar att det är just dessa tre saker som utrikesminister Ann Linde betonar i sin kommentar till händelseutvecklingen.)