Trump vill stänga CNN och Åkesson kunde inte välja mellan Macron och Putin

Det finns fortfarande många som underskattar hur illa ute demokratin är i USA. I sitt tal igår pekade Donald Trump ut CNN som en tv-kanal vars journalistik var olaglig och måste stoppas: I believe that CNN and MS-DNC, who literally write 97.6% bad about me, are political arms of the Democrat [sic] party and in my opinion, they’re really corrupt and they’re illegal, what do they do is illegal. Det är så högerauktoritära krafter brukar agera när de får makt - tysta de fria medierna. Det är viktigt att stå emot. Do not comply in advance.

Och det är inte ett amerikanskt fenomen. Politiska aktörer som i grunden avskyr den liberala demokratin röjs ofta av att de inte förmår avhålla sig från attacker på fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har gestaltat detta fenomen på ett närmast övertydligt sätt när han kallat Sveriges Radio P3 för "en skitkanal" och tillagt: Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja. 

I samma intervju i P3 svarade för övrigt Jimmie Åkesson "Pass" på frågan om vem han föredrog mellan Frankrikes president Emmanuel Macron eller Rysslands president Vladimir Putin. Senare motiverade Åkesson sitt svar med att Macron var en "vänsterliberal imperialist" och därmed jämngod med Putin.

Man ska vara varsam med orden. Om Kristdemokraternas politiska retorik

Man ska vara varsam med sina ord. Ord har betydelse, ord får betydelse. Det är inte bara tanken som leder ordet, ordet leder också tanken.

Kristdemokraternas toppnamn till Europaparlamentet Sara Skyttedal kallade för några månader sedan Centerpartiet för "Bedragare" och "Quislingar" på twitter. Några veckor senare ville Sara Skyttedal inte svara på frågan från DN om hon föredrog Frankrikes president Emmanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán eftersom "båda är lika destruktiva" och att hon "vill störta båda två". Tidigare har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kallat Centerpartiets mer generösa flyktingpolitik för "omänsklig".

När Centerpartiets toppnamn till Europaparlamentet Fredrick Federley antyder att Sara Skyttedals ovilja att välja mellan Macron och Orbán kan tolkas som att Kristdemokraterna tvekar "i valet mellan liberala värderingar och diktaturfasoner" möts han av en kraftfull motattack. Skyttedal svarar att Centerpartiet "väljer lögnen och gyttjan" som politiskt vapen. Kristdemokraternas policychef Johan Ingerö kallar Federleys kritik för "en svårslagen svinaktighet".

Nej, jag ifrågasätter inte Kristdemokraternas, och heller inte Sara Skyttedals, uppslutning bakom demokratiska grundvärderingar. Men jag ifrågasätter en retorik där Kristdemokraternas företrädare inte klarar av att skilja mellan Macron och Orbán, en partiretorik som bidrar till att skapa en trumpifiering av det politiska samtalet i Sverige. En trumpifiering av retoriken bidrar också till att legitimera en trumpifiering av politiken.

Nej, en sådan retorik är inte värdig ett parti som vilar på demokratiska grundvärderingar, Det går naturligtvis att hitta exempel på ovärdig retorik även i andra partier. Men jag kan inte se något annat parti (bortsett från Sverigedemokraterna, förstås) som drivit den populistiska retoriken lika långt och tillsynes målmedvetet som Kristdemokraterna.

Man ska vara varsam med sina ord. Det är svårt att behålla trovärdigheten om man först använder ord på det sätt som Sara Skyttedal valt att göra och därefter tar på sig offerkoftan och beklagar sig över att de som lyssnat faktiskt tagit det hon sagt på allvar.

Låt oss återupprätta värdigheten i det politiska samtalet. Om inte annat så för demokratins skull.

Leif GW Persson och Jan Guillou - inför valet nästa söndag

I dag berättar Leif GW Persson i Expressen att han alltid röstat på Socialdemokraterna och att han tänker göra så även denna gång. Han motiverar sitt beslut med att Socialdemokraterna drivit den politik som verkligen avgör människors liv, allt det där som handlar om utbildning, arbete och därmed möjlighet till ett anständigt ekonomiskt liv, om sjukvård, åldringsvård, våra pensioner och grundläggande fri- och rättigheter och att Socialdemokraterna i dessa avseenden uträttat åtskilligt mer för folkets flertal än vad de borgerliga partierna har gjort.

Leif GW Persson betonar att han betalar 75 öre i skatt på varje krona han tjänar och att han "inte har minsta problem med den saken". Eller som han uttrycker det: Det kostar att bygga ett Folkhem och det är inte mer än rätt och rimligt att sådana som jag delar med sig av det överflöd där vi har hamnat. Respekt, säger jag.

I dag berättar Jan Guillou i Aftonbladet att han för första gången någonsin tänker utnyttja sin rösträtt. Tidigare har han avstått eftersom han ansett att hans trovärdighet som oberoende skriftställare skulle hotas om han tog ställning för ett politiskt parti. Men nu går det inte längre, menar Jan Guillou: Det mörknar över Europa. Ryssland, Polen och Ungern monterar beslutsamt ner demokratin och deras svenska anhängare i SD snickrar bit för bit ihop en ny ideologi som får en allt tydligare skepnad lik 1930-talsfascismen. Ordet "ras" har visserligen ersatts av "nedärvd essens" och  nazisternas "Lügenpresse" har ersatts av "Fake News". Men det är i grunden samma rasism och samma hot mot den liberala demokratin då som nu, menar Guillou.

Vad ska Jan Guillou då rösta på? M och KD går inte, menar han, eftersom den historiska erfarenheten visar att när fascister kommer till makten så är det inte på egen hand utan alltid med hjälp av högern. C och L går därför inte heller, menar Guillou, eftersom de vill regera med i detta sammanhang demokratiskt opålitliga M och KD. Kvar står de tre rödgröna partierna, och Jan Guillou överväger att dra lott mellan dessa.

Sverigedemokraternas framgångar innebär en polarisering av det politiska landskapet och många uppfattar hoten mot den liberala demokratin och dess grundvärderingar som hotade på ett helt annat sätt än tidigare. Jimmie Åkessons vulgära och hotfulla retorik om public service (P3 är en "skitkanal" som sänder "vänsterliberal smörja" och som borde "läggas ner") och Åkessons ovilja att välja mellan Rysslands Vladimir Putin och det demokratiska Frankrikes Emmanuel Macron visar att bockfoten finns där, trots allt prat om normalisering.

Fler och fler tycks börja inse att det är allvar nu. Det gäller att stå emot. Tänk på det när du lägger din röst den 9 september.

SD:s avsky mot oberoende public service

Hunden känner man på håren, sägs det. Politiska aktörer som i grunden avskyr den liberala demokratin röjs ofta av att de inte förmår avhålla sig från attacker på fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gestaltar i dag detta fenomen på ett närmast övertydligt sätt när han kallar Sveriges Radio P3 för "en skitkanal" och tillägger: Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.

Opartiska och oberoende institutioner - en av den liberala demokratins grundbultar - är en nagel i ögat för dem som avskyr just den liberala demokratin. Så har till exempel de  auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen försökt stärka kontrollen över domstolar, public service och lärosäten. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna skulle agera annorlunda om de fick makten i Sverige?

Och tidigare i dag svarade Jimmie Åkesson "Pass" på frågan om vem han föredrog, Frankrikes president Emmanuel Macron eller Rysslands president Vladimir Putin.

Sverigedemokraternas förakt för den liberala demokratin blir allt synligare. För oss som i stället värnar denna liberala demokrati är det utomordentligt viktigt att detta parti utestängs från politiskt inflytande. Tänk på det när du lägger din röst den 9 september.

Tal till nationen - Annie Lööf

Jag väljer att gå framåt! Så avslutade Annie Lööf sitt anförande i idag i SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2018".

Anförandet var ett liberalt stridsrop för öppenhet och tillit. Annie Lööf sjöng integrationens lov och argumenterade för att se möjligheten i alla människor som kommer till Sverige, vårt växande hem. Hon gestaltade lokalsamhällets möjligheter genom att lyfta fram erfarenheter från den småländska landsbygden under 1980-talet när det gällde att skapa arbete åt nyanlända flyktingar.

Är Annie Lööf då Sveriges svar på Emmanuel Macron? Ja, kanske mer än vad man kan tro. Hustrun teaterviskar till mig att Macron visserligen är mer etatistisk och tror på centralmakten. Men de förenas i tilltron till modernitet, till att marknadslösningar skapar jobb, att migration är något positivt - och naturligtvis i deras optimistiska tillrop: Framåt!

Tidvis lät Annie Lööf som forna tiders kristdemokrater - en kärlek och en tillit till det lokala och en omsorg om de utsatta och de nyanlända. Kontrasten mellan Annie Lööfs hoppfullhet och Ebba Busch Thors dystopier kunde knappast vara starkare.

På måndag är det dags för Isabella Lövin. Då tar vi nya tag.

Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?

Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.

Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).

Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).

I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson. 

Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.  

I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.

Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?

Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?

Här är tre tänkbara förklaringar:

1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.

2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.

3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.

Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?

I kväll vinner Macron - men vad händer sedan?

Uppdaterat kl 21.40. Ja, precis som väntat blev det en mycket klar seger för Emmanuel Macron i kväll. Segermarginalen blev till och med större än vad opinionsinstituten hade förutspått. Många av oss drar en suck av djup lättnad. (Även om jag skrev nedan att jag inte var ett dugg orolig, så steg pulsen ändå något strax före kl 20.00. Jag tar ingenting för givet. Sånt är livet, sånt är livet, som Niklas Strömstedt sjöng...)

Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...

*

Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.

Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.

Men Donald Trump då, undrar en del? Han besegrade ju Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet, trots att opinionsmätningarna och oddsen pekade ut Clinton som vinnare. Jodå. Men jämförelsen haltar. I det amerikanska fallet är osäkerheten kring opinionsmätningarna större, eftersom det räcker med att de slår fel i någon eller några av nyckeldelstaterna för att resultatet ska förändras.

I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.

Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.

Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...

Rafflande presidentval i Frankrike

Uppdaterat söndag kl 22.00.

Först ett grattis till de franska opinionsinstituten, som tycks ha gjort ett gott arbete i att kartlägga väljaropinionen. Valresultatet blev i linje med deras undersökningsresultat.

Tre korta reflektioner:

1.) I praktiken torde det nu vara klart att Emmanuel Macron blir Frankrikes näste president. Hittills har åtminstone socialisten Benoît Hamon och högerledaren François Fillon uppmanat sina väljare att rösta på Macron i andra valomgången. Macron lär kanske inte vinna över Marine Le Pen med samma stora marginal som gaullisten Jacques Chirac besegrade Marine Le Pens pappa Jean-Marie Le Pen år 2002 (82 procent mot 18 procent). Men det finns idag ingenting som tyder på att Marine Le Pen skulle kunna besegra Emmanuel Macron.

2.) Parlamentsvalen i Frankrike i mitten av juni blir mycket intressanta. Emmanuel Macron har ju inget traditionellt politiskt parti att luta sig mot - han lämnade socialistpartiet hösten 2016 för att kunna kandidera som oberoende kandidat. Hans nybildade politiska rörelse En Marche behöver stampa fram kandidater och bygga koalitioner för att ge Macron en stabil plattform i det franska parlamentet. Ingen vet i dag hur det kommer att gå.

3.) Socialistpartiet och Benoît Hamon gjorde ett katastrofval och fick inte mer än drygt sex procent av rösterna. Det är bara några månader sedan som Socialdemokraterna i Nederländerna gjorde ett motsvarande katastrofval. Men hur illa var det franska valresultatet egentligen för vänstern? Emmanuel Macron var medlem av socialistpartiet så sent som i augusti 2016. Om vi summerar Marcon, Hamon och vänstermannen Melénchon kommer vi upp i 50 procent. Till det kan vi möjligen lägga ytterligare någon mindre rödgrön kandidat. Valet i Frankrike i kväll var inte ett högerval. Därmed inte sagt att det var ett vänsterval heller.

*

Strax stänger vallokalerna i Frankrike. Samstämmiga opinionsundersökningar påstår att Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron kommer att gå vidare till andra omgången, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon är redan avhängd, på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna.


Även om Marine Le Pen går till andra omgången bedöms hon där inte ha någon chans mot någon av de andra kandidaterna. Men osvuret är alltid bäst. Om Marine Le Pen till exempel ställs mot Jean-Luc Mélenchon får åtminstone jag en obehaglig känsla i maggropen över hur det skulle sluta. Skulle Marine Le Pen däremot inte gå vidare till andra omgången är det ett stort nederlag inte bara för henne och Nationella Fronten, utan för hela den nationalkonservativa rörelsen i Europa.

Det som gör mig lite orolig inför kvällen är att opinionsinstituten redovisat så oerhört snarlika vecka efter vecka de senaste veckorna. Viktar de sina mätningar mot varandra för att slippa avvika? Eller är den franska väljaropinionen så stabil och opinionsinstituten så skickliga att de redan prickat in valresultatet? Eller - och det är det jag är orolig för - missar opinionsinstituten något viktigt och riskerar därför att underskatta Marine Le Pens stöd i väljaropinionen? Spåren från Brexit och Trumps valseger i USA förskräcker.

Snart vet vi. Jag återkommer med en uppdatering när kvällens resultat börjar klarna. Jag säger som tidigare - Le Pen och Macron går vidare, men gardera med Fillon.