Jeremy Corbyn eller Boris Johnson - vem vinner i kväll?

Uppdaterat 12 december kl 23.15. Tories och Boris Johnson tycks gå mot en storseger i det brittiska valet. För att få egen majoritet i parlamentet krävs 326 mandat. Enligt den vallokalsundersökning som presenterades kl 23.00 får Tories 368 mandat, en ökning med 51 mandat jämfört med valet 2017. Labour gör ett katastrofval och får bara 191 mandat, en minskning med 71 mandat.

Om vallokalsundersökningen åtminstone någorlunda avspeglar valresultatet kan vi dra åtminstone två slutsatser. För det första: Storbritannien lämnar EU senast den 31 januari 2020. För det andra: Jeremy Corbyn kommer inte att vara partiledare för Labour särskilt länge till.

*

Nu är det bara några få timmar kvar tills vallokalerna stänger i Storbritannien. Det blir en spännande kväll och natt.

Konservativa Tories förväntas bli största parti. Men den viktiga frågan blir om Tories också lyckas få egen majoritet i det brittiska parlamentet. Om så blir fallet lär Boris Johnson som premiärminister också lyckas baxa igenom Brexit till senast den 31 januari 2020.

Men om Tories inte får egen majoritet anses Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn ha goda möjligheter att få bilda minoritetsregering, stödd och framsläppt av till exempel skotska SNP och Brexit-motståndarna Liberaldemokraterna. Om så blir fallet är det ingen som riktigt vet vad som händer. Jeremy Corbyn har sagt att han vill se en folkomröstning om Storbritanniens utträdesavtal ur EU, och frågan om en brittisk Brexit skjuts på en ny, mycket obestämd framtid.

Brexit har inte dominerat den brittiska valkampanjen på det sätt som många bedömare trodde skulle bli fallet. I ställer har välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor tagit stor plats. Särskilt problemen inom brittisk sjukvård har fått stor uppmärksamhet.

Labour går till val på ett optimistiskt och radikalt program. Jeremy Corbyn beskriver valprogrammet som ett "hoppets manifest". Labour vill se högre bolagsskatter och höjda skatter för höginkomsttagare. höja skatten bland annat för de rika och för bolagen. Dessutom vill Labour förstatliga järnväg, post samt vatten- och elbolag.

En valvinst för Labour skulle bli en vitamininjektion även för vänstern inom svensk socialdemokrati.  Labours relativt starka opinionssiffror avfärdas i den svenska debatten ofta med att Jeremy Corbyn inte vinner val. Det argumentet kan vara obsolet om bara några timmar. Den ekonomisk-radikala socialdemokratiska föreningen Reformisterna har vuxit oerhört snabbt och har idag över 3 000 medlemmar. Reformisterna kan fungera som en mobiliseringsagent om eller när momentum uppstår, och med sikte på att Socialdemokraterna i Sverige ska gå till val 2022 på en radikal jämlikhetspolitik,

Boris Johnson är fortfarande favorit till att få bilda regering. Om Jeremy Corbyn ändå skulle bli premiärminister kommer regeringspolitiken knappast att bli lika radikal som den politik han och Labour gick till val på. Liberaldemokraterna kommer inte att ge sitt stöd åt en sådan politik.

Klockan 23.00 svensk tid stänger vallokalerna och resultat från vallokalsundersökningarna publiceras. Jag hoppas kunna återkomma strax före midnatt med en kommentar om hur valvindarna har blåst.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Bye, Bye Boris. Eller...?

Idag har Boris Johnson varit Storbritanniens premiärminister i exakt två månader. Redan betraktas han av många som landets mest misslyckade premiärminister någonsin.

Under de två månader som gått har Boris Johnson redan förlorat flera viktiga omröstningar i parlamentet. Han har mist sin parlamentariska majoritet, splittrat sitt parti och misslyckats med att utlysa nyval. Han har förödmjukats genom parlamentets beslut att han måste vända sig till Bryssel och be om uppskov med Brexit om inte ett nytt avtal mellan EU och Storbritannien kommit till stånd inom några veckor. Och i dag meddelade Högsta domstolen att Boris Johnsons tillfälliga stängning av det brittiska parlamentet var olaglig. Boris Johnson tvingas avbryta sin USA-resa i förtid och redan i orgonpå onsdag infinna sig i parlamentet för att mötas av ilska och hån.

Boris Johnson riskerar att inte bara bli Storbritanniens mest misslyckade premiärminister, utan också den mest kortvarige. Parlamentet kan uttala en missförtroendeförklaring mot honom vilken dag som helst.

Men trots allt detta går det ännu inte att helt räkna ut Boris Johnson. Hans politiska svaghet motsvaras av Labours politiska svaghet. En misstroendeförklaring kan komma att följas av ett nyval, och om väljarna får bestämma är det fullt möjligt att Tories och Boris Johnson tar hem spelet till sist. Labours ställning i opinionsmätningarna är inte lysande, om man säger så. Partiet är splittrat och Jeremy Corbyn är en omtvistad partiledare. Labour saknar också en tydlig strategi för hur Brexit ska hanteras.

Så Brexit-dramat - eller ska vi säga Brexit-tragedin? - fortsätter utan att någon vågar vara säker på hur det hela ska sluta. Jag skulle emellertid bli förvånad om Storbritannien verkligen lämnar EU i en hård Brexit den 31 oktober. Det ligger i både EU:s och Storbritanniens intresse att åstadkomma en lösning, även om det måste ske till priset av en förlängning.

Jag är också glad att Högsta domstolen med sitt beslut att den tillfälliga stängningen av parlamentet var olaglig vågade trotsa regeringen, och Boris Johnson tycks också acceptera domstolens beslut. Det blev en seger för rättsstaten, och i dessa tider är rättsstaten ett värn mot populism och barbari.

Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?

Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.

Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).

Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).

I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson. 

Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.  

I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.

Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?

Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).

I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:

Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.

Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.

1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.

2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)

3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.

Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.

Många europeiska val är det...

I dag gav Storbritanniens premiärminister Theresa May det överraskande beskedet att hon vill utlysa ett nytt parlamentsval till den 8 juni 2017. Beskedet innebär att alla de tre "stora" länderna i EU - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - kommer att hålla val inom en period på drygt fyra månader.

I det brittiska valet är Torys storfavoriter till segern. Partiet leder klart i opinionsmätningarna. I de dagsfärska oddsen ger Unibet endast 1.10 på att Theresa May blir premiärminister efter valet i juni. Labourledaren Jeremy Corbyn ger hela 9 gånger pengarna. Har någon brittisk Labour-ledare i modern tid varit lika nederlagstippad? Visserligen är allt möjligt och visst kan Liberaldemokraterna förbättra sitt valresultat från 2015. Men det är i dag svårt att se en annan utgång av valet i juni än att Theresa May kommer att sitta kvar.

I det stundande presidentvalet i Frankrike är spänningen större. Inför den första valomgången på söndag ligger Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron sida vid sida i opinionsmätningarna, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Om Le Pen ställs mot Macron eller mot Fillon i andra valomgången kommer hon sannolikt att förlora. Men hur går det om hon ställs mot Mélenchon?

Valet till den tyska förbundsdagen hålls den 24 september 2017. Där utmanas Angela Merkel från kristdemokratiska CDU, som varit förbundskansler sedan 2005, på allvar av socialdemokraten Martin Schulz. Högerpopulistiska AfD lurar i vassen.

I valet i Nederländerna tidigare i år kollapsade Socialdemokraterna, och rasade från 24.8 till 5.7 (!) procent. Det ser illa ut för Labour i Storbritannien och i Frankrike ligger socialistpartiets kandidat Benoît Hamon på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna. Europas socialdemokrater får hoppas inte bara på Martin Schulz i Tyskland utan också på Arbeiderpartiet och dess ledare Jonas Gahr Støre i stortingsvalet i Norge den 11 september 2017. Arbeiderpartiet ligger på 32 procent i opinionsmätningarna och är favoriter till valsegern.

Hårda bud i Mellerud. Så skulle man sammantaget kunna karaktärisera läget för socialdemokratin i Europa. I den senaste Sifo-undersökningen fick Socialdemokraterna i Sverige strax under 30 procent av väljarstödet. Den bistra sanningen för Socialdemokraterna är att det med europeiska mått mätt idag är ett väldigt bra resultat. Till socialdemokratins framtid i Europa lär jag få anledning att återkomma flera gånger, både här på bloggen och i andra sammanhang.

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.

Donald J. Trump vs. Hillary Clinton - hur skall detta sluta?

Efter Donald J. Trumps övertygande seger i primärvalet i Indiana är det nog i praktiken klart att han blir det republikanska partiets kandidat i höstens presidentval i USA. Den kvarvarande huvudkandidaten Ted Cruz kastade i natt in handduken. John Kasich har visserligen fortfarande inte gett upp, men han har hittills bara vunnit en enda delstat och hans chanser bedöms som obefintliga.

Det som så många för bara ett år sedan trodde inte skulle kunna hända har således nu hänt.

Insikten att Trump skulle lyckas vinna nomineringen har vuxit fram de senaste månaderna. Trumps framgångar är ett uttryck för den djupa kris som det republikanska partiet befinner sig i, och även för de politiska strömningar präglade av populism och politiskt missnöje som vuxit sig starka i USA och i Europa de senaste åren. Vi lär under de närmaste åren få se ett stort antal studier som jämför och försöker förklara de politiska framgångarna för Donald J. Trump, Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och olika europeiska högernationalistiska, främlingsfientliga och populistiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. Finns det några underliggande, gemensamma drivkrafter som förklarar framgångarna för dessa politiska fenomen just här och nu och vilka är i så fall dessa drivkrafter? Den frågeställningen kommer jag att återkomma till i ett annat sammanhang.

Kommer då Donald J. Trump att kunna besegra Hillary Clinton och verkligen också bli amerikansk president? Well - givet att nästan ingen för ett år sedan trodde att Trump skulle kunna vinna nomineringen så vore det bara dumt att här och nu avfärda hans möjligheter att vinna presidentvalet.

Däremot finns det faktiskt en hel del faktorer som talar emot att han kommer att kunna nå hela vägen fram till Vita huset. Trump ligger tio procentenheter efter Clinton i nationella opinionsundersökningar, och han ligger efter även i stater som republikanen Mitt Romney vann 2012 (North Carolina, Arizona, Missouri). Trump ligger till och med efter Clinton i Utah, en delstat där ingen demokratisk presidentkandidat har uppnått 35 procent av rösterna i de senaste 11 presidentvalen. 

Faktum är att Donald J. Trump är den mest impopuläre kandidaten i modern tid - nära 70 procent av de amerikanska väljarna har en ofördelaktig (unfavorably) bild av honom eller att de blir rädda (scared) av hans kandidatur. Ingen annan presidentkandidat i modern tid har varit i närheten av så dåliga opinionssiffror. Trumps hopp står till att även Hillary Clinton är en impopulär kandidat i flera befolkningsgrupper - i en mätning nyligen var det endast hälften av de demokratiska väljarna som beskrev henne som ärlig och pålitlig.

Republikanerna får nu också problem med kongressvalen. Hur skall man mobilisera väljare som inte vill rösta på Trump som president att ändå gå till vallokalerna för att stödja republikanska kandidater i valen till senaten och representanthuset?

Skulle det nu bli så att Donald J. Trump faktiskt ändå blir president - hur mycket handlingsutrymme kommer kongressen att ge honom? Kommer han att kunna upprätthålla den auktoritet som ämbetet förutsätter? Eller kommer hans presidenttid att präglas av strider inte bara mot demokrater utan även mot republikaner? Vem vet, det kanske slutar med riksrätt. :)