Jeremy Corbyn eller Boris Johnson - vem vinner i kväll?

Uppdaterat 12 december kl 23.15. Tories och Boris Johnson tycks gå mot en storseger i det brittiska valet. För att få egen majoritet i parlamentet krävs 326 mandat. Enligt den vallokalsundersökning som presenterades kl 23.00 får Tories 368 mandat, en ökning med 51 mandat jämfört med valet 2017. Labour gör ett katastrofval och får bara 191 mandat, en minskning med 71 mandat.

Om vallokalsundersökningen åtminstone någorlunda avspeglar valresultatet kan vi dra åtminstone två slutsatser. För det första: Storbritannien lämnar EU senast den 31 januari 2020. För det andra: Jeremy Corbyn kommer inte att vara partiledare för Labour särskilt länge till.

*

Nu är det bara några få timmar kvar tills vallokalerna stänger i Storbritannien. Det blir en spännande kväll och natt.

Konservativa Tories förväntas bli största parti. Men den viktiga frågan blir om Tories också lyckas få egen majoritet i det brittiska parlamentet. Om så blir fallet lär Boris Johnson som premiärminister också lyckas baxa igenom Brexit till senast den 31 januari 2020.

Men om Tories inte får egen majoritet anses Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn ha goda möjligheter att få bilda minoritetsregering, stödd och framsläppt av till exempel skotska SNP och Brexit-motståndarna Liberaldemokraterna. Om så blir fallet är det ingen som riktigt vet vad som händer. Jeremy Corbyn har sagt att han vill se en folkomröstning om Storbritanniens utträdesavtal ur EU, och frågan om en brittisk Brexit skjuts på en ny, mycket obestämd framtid.

Brexit har inte dominerat den brittiska valkampanjen på det sätt som många bedömare trodde skulle bli fallet. I ställer har välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor tagit stor plats. Särskilt problemen inom brittisk sjukvård har fått stor uppmärksamhet.

Labour går till val på ett optimistiskt och radikalt program. Jeremy Corbyn beskriver valprogrammet som ett "hoppets manifest". Labour vill se högre bolagsskatter och höjda skatter för höginkomsttagare. höja skatten bland annat för de rika och för bolagen. Dessutom vill Labour förstatliga järnväg, post samt vatten- och elbolag.

En valvinst för Labour skulle bli en vitamininjektion även för vänstern inom svensk socialdemokrati.  Labours relativt starka opinionssiffror avfärdas i den svenska debatten ofta med att Jeremy Corbyn inte vinner val. Det argumentet kan vara obsolet om bara några timmar. Den ekonomisk-radikala socialdemokratiska föreningen Reformisterna har vuxit oerhört snabbt och har idag över 3 000 medlemmar. Reformisterna kan fungera som en mobiliseringsagent om eller när momentum uppstår, och med sikte på att Socialdemokraterna i Sverige ska gå till val 2022 på en radikal jämlikhetspolitik,

Boris Johnson är fortfarande favorit till att få bilda regering. Om Jeremy Corbyn ändå skulle bli premiärminister kommer regeringspolitiken knappast att bli lika radikal som den politik han och Labour gick till val på. Liberaldemokraterna kommer inte att ge sitt stöd åt en sådan politik.

Klockan 23.00 svensk tid stänger vallokalerna och resultat från vallokalsundersökningarna publiceras. Jag hoppas kunna återkomma strax före midnatt med en kommentar om hur valvindarna har blåst.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Brexit-dramat fortsätter

I dag godkände EU:s stats- och regeringschefer ett nytt Brexit-avtal med Storbritannien. Enligt det nya avtalet kommer Nordirland fortfarande att lyda under vissa EU-regler. Varor ska kontrolleras i hamnar och på flygplatser, men inte vid gränsen mellan Irland och Nordirland. Samtidigt blir Nordirland kvar i Storbritanniens  tullområde och kommer att ingå i de handelsavtal som Storbritannien ingår efter en Brexit. (Ja, det är komplicerat.)

Men avtalet måste också godkännas av det brittiska parlamentet. Omröstningen, som förväntas äga rum på lördag, är i skrivande stund ytterst oviss. Premiärminister Boris Johnson har inte precis rosat marknaden i sina tidigare försök att få igenom förslag i parlamentet. Det nordirländska unionistpartiet DUP spelar med sina tio mandat en viktig roll - inte bara för sina mandat utan också för psykologin inför omröstningen. Och DUP har satt ner foten - partiet tänker inte stödja det nya avtalet eftersom det "inte är till gagn för Nordirlands välstånd och det underminerar unionens integritet".

Om  Boris Johnson återigen misslyckas med att få parlamentets stöd är han tvingad att vända sig till EU och begära mer förhandlingstid. Det är däremot inte självklart att EU kommer att bevilja någon sådan - det beror på om EU uppfattar det som trovärdigt att britterna kommer att kunna enas om någon lösning.

Det är möjligt att ett nyval i Storbritannien skulle skapa en parlamentarisk majoritet som är villig att acceptera avtalet. Konservativa Tories ligger mitt i all Brexit-röra ganska bra till i opinionsmätningarna. Men säkert är det inte. Ett parlamentsval utan att Brexit-frågan lösts skulle kunna innebära att Brexit-partiet tar röster från Tories, vilket kan öppna upp för Labour-framgångar.

Om parlamentet röstar ja på lördag kommer ett nyval sannolikt att genomföras inom en snar framtid. Vad händer då med Brexit-partiet, när Brexit inte längre är en politisk fråga? Och vart går deras väljare? Blir det som med den berömde moren: Boris Johnson har gjort sin plikt, Boris Johnson kan gå?

Erfarenheten har visat att bedömningar av den brittiska Brexit-processen mår bäst av att genomföras ett steg i taget. De två närmsta dygnen kommer uppmärksamheten att ägnas åt Boris Johnsons möjligheter att till sist få vinna en viktig omröstning i parlamentet.

Hur det går? Jag vågar inte gissa.

Bye, Bye Boris. Eller...?

Idag har Boris Johnson varit Storbritanniens premiärminister i exakt två månader. Redan betraktas han av många som landets mest misslyckade premiärminister någonsin.

Under de två månader som gått har Boris Johnson redan förlorat flera viktiga omröstningar i parlamentet. Han har mist sin parlamentariska majoritet, splittrat sitt parti och misslyckats med att utlysa nyval. Han har förödmjukats genom parlamentets beslut att han måste vända sig till Bryssel och be om uppskov med Brexit om inte ett nytt avtal mellan EU och Storbritannien kommit till stånd inom några veckor. Och i dag meddelade Högsta domstolen att Boris Johnsons tillfälliga stängning av det brittiska parlamentet var olaglig. Boris Johnson tvingas avbryta sin USA-resa i förtid och redan i orgonpå onsdag infinna sig i parlamentet för att mötas av ilska och hån.

Boris Johnson riskerar att inte bara bli Storbritanniens mest misslyckade premiärminister, utan också den mest kortvarige. Parlamentet kan uttala en missförtroendeförklaring mot honom vilken dag som helst.

Men trots allt detta går det ännu inte att helt räkna ut Boris Johnson. Hans politiska svaghet motsvaras av Labours politiska svaghet. En misstroendeförklaring kan komma att följas av ett nyval, och om väljarna får bestämma är det fullt möjligt att Tories och Boris Johnson tar hem spelet till sist. Labours ställning i opinionsmätningarna är inte lysande, om man säger så. Partiet är splittrat och Jeremy Corbyn är en omtvistad partiledare. Labour saknar också en tydlig strategi för hur Brexit ska hanteras.

Så Brexit-dramat - eller ska vi säga Brexit-tragedin? - fortsätter utan att någon vågar vara säker på hur det hela ska sluta. Jag skulle emellertid bli förvånad om Storbritannien verkligen lämnar EU i en hård Brexit den 31 oktober. Det ligger i både EU:s och Storbritanniens intresse att åstadkomma en lösning, även om det måste ske till priset av en förlängning.

Jag är också glad att Högsta domstolen med sitt beslut att den tillfälliga stängningen av parlamentet var olaglig vågade trotsa regeringen, och Boris Johnson tycks också acceptera domstolens beslut. Det blev en seger för rättsstaten, och i dessa tider är rättsstaten ett värn mot populism och barbari.

Blir det nyval i Storbritannien? Och går det att undvika en hård Brexit?

Man lär sig mycket av att följa BBC:s live-sändningar från Brexit-debatten. Om inte annat lär man sig att britter är duktiga på att uttala förolämpningar med stil och elegans. Jag uppskattade till exempel John McDonnells formuleringar om Boris Johnsons regering: "a unique combination of rightwing extremism and bumbling incompetence”, en regering som “will never be forgiven but will soon be forgotten”.

Men bortsett från det eventuella underhållningsvärdet i eleganta förolämpningar och i pikanta detaljer i det brittiska parlamentets arbetsformer känner jag mest sorg över det som nu sker i Storbritannien. Oavsett hur Brexit-processen slutar är stämningsläget så polariserat att det är svårt att se hur en försoning ska kunna komma till stånd. Labour och Tories har tillsammans ett stort ansvar att hantera situationen på ett sätt som inte bäddar för ökad populism och valframgångar för extremistpartier.

Det kommer med all säkerhet att bli ett nyval i Storbritannien - frågan är inte om, utan när. Den sittande högerregeringen har förlorat sin knappa majoritet, och kommer knappast att kunna styra mandatperioden ut. Det är en ödets ironi att Labour - som så länge krävt ett nyval - just i denna stund försöker bromsa processen. Ett nyval före den 31 oktober riskerar att bli en folkomröstning för eller emot Brexit, och ett sådant upplägg gynnar knappast Labour. Å andra sidan riskerar ett uteblivet nyval att frysa processen, och då ökar risken för en hård Brexit den 31 oktober - och det är något Labour inte heller vill.

Jag skulle inte vilja vara oddssättare på de brittiska spelbolagen kring utfallet av Brexit-processen just nu. Men ett inte orealistiskt utfall är att det genomförs ett nyval före den 31 oktober. I den bästa av världar utmynnar ett sådan val i en regering som verkligen vill göra allt vad som står i dess makt för att undvika en hård Brexit - och som är kreativ nog att hitta vägar som skapar trygghet och enighet i gränsfrågan mellan Nordirland och Irland. Men jag är rädd att det är att hoppas på för mycket.

Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?

Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.

Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).

Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).

I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson. 

Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.  

I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.

Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?

Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).

I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:

Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.

Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.

1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.

2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)

3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.

Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.