Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?

Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).

I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:

Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.

Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.

1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.

2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)

3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.

Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.