2018-12-12

Talmannens uppdrag blir allt svårare. Vart är vi på väg?

I dag röstade riksdagen ja till Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag. Eftersom Centerpartiet och Liberalerna lade ner sina röster fick Sverigedemokraterna avgöra frågan, och därmed föll regeringens övergångsbudget.

Det politiska läget börjar bli lätt absurt. Det finns en budget i minimiformat, men ingen regering som vill genomföra och ta ansvar för den. En ny regering kan visserligen i en ändringsbudget sätta sitt eget avtryck på politiken, men inkomstskattesänkningarna går inte att rulla tillbaka.

Igår antydde Stefan Löfven att talmannen givet utfallet av budgetomröstningen kanske borde föreslå Ulf Kristersson som ny statsminister, i stället för att som planerat låta riksdagen rösta om Stefan Löfven nu på fredag. Tanken var att om riksdagen nu ställt sig bakom Ulf Kristerssons budget vore den naturligt om riksdagen också fick ta ställning till den som lagt fram budgeten.

Det finns en logik i Stefan Löfvens resonemang. Men jag tycker ändå det är bra att talmannen håller fast vid sin plan och låter processen ha sin gång. Om riksdagen däremot på fredag röstar nej till Stefan Löfven - vilket den med all sannolikhet kommer att göra - har jag i dag svårt att se någon annan legitim väg framåt än att Ulf Kristersson föreslås som ny statsminister.

Då får Centerpartiet och Liberalerna återigen en möjlighet att visa att de står upp för sina vallöften om att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande i svensk politik. Om de verkligen står fast återstår sedan bara två alternativ - en blocköverskridande överenskommelse med Socialdemokraterna eller ett extra val. Jag har tidigare sagt att jag inte tror att det blir ett extra val. Det tror jag fortfarande inte - men jag är inte längre lika säker.

2018-12-11

Regeringsförhandlingarna strandade. Vad händer nu med familjeåterföreningen?

En av de saker jag tycker var mest synd med Centerpartiets nej till den preliminära regeringsöverenskommelsen är att den rapporterade underlättade familjeåterföreningen nu skjuts på en högst osäker framtid. I Sverige lever ett stort antal människor som flytt från krig, till exempel från Syrien, som fått uppehållstillstånd men tvingas leva splittrade från sin familj. Barn blir kvar i flyktingläger under väldigt svåra förhållanden. Separationen skapar lidande för barn och familjer och leder till psykisk ohälsa. Sverige kan bättre. Nuvarande lagstiftning med avseende på begränsningarna i familjeåterförening är faktiskt inte värdig.

Nu vet ingen hur det går. En moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd kommer knappast att driva frågan om att underlätta familjeåterförening. I det politiska vacuum som råder kommer människor till skada. Jag är uppriktig ledsen att frågan om underlättad familjeåterförening nu skjuts på en osäker framtid.

Idag genomfördes ytterligare ett självmordsdåd i Afghanistan, utanför Kabul. Minst tolv personer dödades. Våldet och krigshandlingarna i Afghanistan är nu så frekventa att ett självmordsdåd ofta bara blir notiser i den svenska pressen. Ändå fortsätter Sverige utvisa unga människor till Afghanistan. I pågående stund genomförs - om jag förstått det rätt - en tvångsutvisning av ännu en grupp unga människor till denna krigets och helvetets plats på jorden.

All min respekt till de modiga människor som på plats protesterar mot dessa utvisningar. Det bästa sättet att lösa problemet är en amnestilag för ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år.

Sverige behöver en regering. Sverige behöver en asyl- och flyktingpolitik som inte skiljer föräldrar från deras barn. En underlättad familjeåterförening hade varit ett viktigt steg att ta. Jag hoppas det inte är för sent. Men tiden hastar.

2018-12-10

Vad vill Annie Lööf?

I dag sa Annie Lööf och Centerpartiet nej till den preliminära överenskommelse i regeringsfrågan som partiledarna för C, L, MP och S arbetat fram tillsammans. Det var lite synd. Här fanns en möjlighet att bryta den blockpolitik som inte är särskilt funktionell i dagens politiska landskap. Dessutom hade Sverigedemokraterna definitivt utestängts från politiskt inflytande.

Det kommer fler chanser. I sak har läget inte förändrats. Centerpartiet och Liberalerna kan näppeligen släppa fram Ulf Kristersson i en regeringskonstellation som blir helt beroende av Sverigedemokraternas välvilja. Socialdemokraterna kommer inte att ge ett blocköverskridande stöd åt en alliansregering.

Bollen liggen nu hos talmannen. Än så länge finns tid för samtal och förhandlingar, samtidigt som hotet av ett extraval som ingen utom Sverigedemokraterna vill ha rycker närmare.

Vad vill då Annie Lööf? Många har svårt att läsa hennes agerande. Här fanns ju ett förslag som förefaller ha inneburit att värnskatten skulle avskaffas med omedelbar verkan, familjeåterförening skulle underlättas, arbetsrätten moderniseras i samråd med arbetsmarknadens parter och dörren öppnas ytterligare för marknadshyror. Detta är åtgärder som Alliansen själva misslyckats med att genomföra under sina åtta år i regeringsställning.

En del tror att Annie Lööfs orealistiska ultimatum bara är en taktik för att Centerpartiet i nästa skede ska kunna släppa fram Ulf Kristersson, med motiveringen att Socialdemokraterna var oresonliga. Andra tror att hon vill pressa fram en S/M-regering av tysk modell, vilket skulle bädda för goda förutsättningar för Annie Lööf och Centerpartiet inför valet 2022.

Jag är inte lika cynisk. Jag tror att Annie Lööf gör bedömningen att det går att pressa Socialdemokraterna till ytterligare eftergifter i olika sakpolitiska frågor. Hon vet att hon behöver varje sakpolitisk framgång hon kan få för att värja sig mot det hat och den kritikstorm som väller fram mot henne om hon till sist släpper fram Stefan Löfven.

Har ni andra idéer om vad Annie Lööf vill, givet de politiska förutsättningarna? Dela i så fall gärna med er av era tankar.

2018-12-07

Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.


2018-12-06

En strimma av hopp för Jemen

Det är oanständigt att omvärlden accepterar att situationen i Jemen eskalerat till en sådan nivå att civilbefolkningen lever i ett helvete på jorden. Kriget mellan huthirebeller och president Hadis regering är en del i ett maktspel i regionen mellan Saudiarabien och Iran. Alla de ekonomiska, politiska och diplomatiska kontakter som finns mellan Saudiarabien och Iran och stater i omvärlden borde i ett tidigare skede ha använts för att sätta press på dessa stater att hejda kriget. I stället har omvärlden alltför länge uppvisat en låt gå-mentalitet inför de ohyggligheter som människorna i Jemen genomlever, och i vissa fall också bejakat och bidragit till våldshandlingarna.

Kriget i Jemen bedrevs länge i skuggan av Syrienkriget. Det är utmärkt att Sverige nu kan stå värd för konsultationer och förtroendeskapande insatser mellan konfliktens parter. Låt oss hoppas och be för att mötet blir framgångsrikt. Låt oss uppdra åt våra politiker att inte vila innan den humanitära situationen i Jemen signifikant förbättrats. Och låt oss själva - tillsammans och var och en på sitt sätt - göra vårt bästa för att svälten och våldshandlingarna i landet ska ta slut.

Saudiarabien och Iran är åtminstone i stunden försvagade, genom Saduiarabiens inblanding i mordet på journalisten Jamal Khashoggi och genom USA:s förstärka sanktioner mot Iran. Här finns ett momentum. Nu gäller det att fånga det.

2018-12-05

L- och C-väljare har större förtroende för Löfven än för Kristersson!

Nog är det ett tidens tecken att Centerpartiets och Liberalernas väljare i dag hyser ett större förtroende för Stefan Löfven än vad de gör för Ulf Kristersson.

I en färsk undersökning från Demoskop svarar 38 procent att de har ett stort eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven, medan motsvarande andel för Ulf Kristersson uppgår till 36 procent. Det är en dramatisk förändring jämfört med föregående månad. Då uppgick C- och L-väljarnas förtroende för Ulf Kristersson till 49 procent och för Stefan Löfven till 28 procent.

Väljarna påverkas förstås av sina partiers agerande. Givet att Annie Lööf och Jan Björklund nu sagt nej till Ulf Kristersson och i stället öppnat dörren till Socialdemokraterna är förändringen inte särskilt förvånande. Vi ska också komma ihåg att N-talen i studien sannolikt är små för C- och L-väljare.

Ja, jag tror fortfarande att det finns goda förutsättningar för S, C, L och MP att komma överens. Även om osvuret fortfarande är bäst.

2018-12-04

Positiv utveckling i regeringsfrågan - nu är förhandlingar igång på riktigt

I dag kommenterade Annie Lööf socialdemokraternas reaktion på hennes uppställda villkor för att acceptera Stefan Löfven som statsminister. Det var i huvudsak en positiv kommentar från Annie Lööfs sida. Visserligen liknade hon i en artikel i Aftonbladet socialdemokraternas reaktion vid ett "skambud". Men samtidigt öppnade hon nya dörrar genom att lyfta fram till exempel miljö, familjeåterförening och bättre vård i hela landet som viktiga frågor att lösa. I dessa frågor borde det inte vara några större bekymmer för Socialdemokraterna och Centerpartiet att komma överens.

Tidigare har Annie Lööf också sagt att Centerpartiets krav inte var förhandlingsbara. Nu säger hon i stället till TT att "Centerpartiet är beredda att gå in i tidsbegränsade skarpa förhandlingar".

Så nu är processen igång. Jag tycker det mesta talar för att Sverige har en ny regering inom kort. Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Det är mycket som står på spel, såväl för Centerpartiet som för Socialdemokraterna. De sakpolitiska motsättningarna om skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken är fortsatt stora. Och tidsramarna är korta. Den 12 december röstar riksdagen om budgeten, och innan dess ska pusselbitarna ligga på plats.

Jag hoppas att samtliga parter nu går in i förhandlingarna i ödmjuk och konstruktiv anda. Skulle förhandlingarna misslyckas rycker ett extra val närmare. Ett sådant extra val vill de flesta av partierna undvika, och det skulle heller knappast förändra det politiska landskapet. I dagens mätning från SCB växer de rödgröna och har nu ett försprång på 5.4 enheter före allianspartierna, 42.9 mot 37.5.De rödgröna skulle med ett sådant valresultat stärka sin mandatställning i riksdagen, och allianspartierna skulle försvagas. Men Sverigedemokraterna skulle ha fortsatt vågmästarställning.

Så låt oss undvika extraval och i stället se till att hitta en blocköverskridande lösning på regeringsfrågan.

2018-12-03

Skärpt dom för "kulturprofilen". Svenska Akademiens kris långt från en lösning.

I dag meddelade Svea hovrätt att domstolen dömer den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault för ytterligare en våldtäkt och straffet skärps till 2.5 års fängelse. Den skärpta domen kastar en än mörkare skugga över Svenska Akademien, som vägrade polisanmäla Arnault trots att en oberoende advokatutredning pekade på att hans av akademien finansierade verksamhet eventuellt bedrivits på ett lagstridigt sätt.

Svenska Akademiens anseende skadas nu om möjligt än mer av de uttalanden som akademiledamoten och tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl gjorde i brittiska Times Literary Supplement. I intervjun påstod Horace Engdahl att domstolen fattat sitt beslut helt utan "någon seriös bevisning". De kvinnliga vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault förminskades av Horace Engdahl genom att jämföras med de vittnen som efter franska revolutionen anklagade Marie Antoinette för incest mot sina barn.

Som privatperson har Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.

Nej, Svenska Akademiens kris är inte över. Jag har tidigare anfört att samtliga ledamöter borde lämna sina uppdrag för att möjliggöra en nystart. Jag vidhåller min uppfattning. En bra början vore att Horace Engdahl lämnade Svenska Akademien. Nu genast.

2018-12-01

Det drar ihop sig i regeringsfrågan

På måndag kl 09.30 håller talman Andreas Norlén och Stefan Löfven en gemensam pressträff. Senast då lär vi väl få veta om Stefan Löfven behöver mer tid för samtal i regeringsfrågan eller om han av talmannen redan samma dag kommer att föreslås som statsminister.

Vi befinner oss mitt i en komplex process, och få vågar sia om hur den ska sluta, Själv är jag optimist - jag tycker det är mer som talar för än som talar emot att Stefan Löfven kan bilda en ny regering. Socialdemokraterna vill gärna få till stånd en blocköverskridande lösning, Centerpartiet och Liberalerna börjar få slut på alternativ. De kan inte med mössan i hand gå tillbaka till Ulf Kristersson och de vill helst - särskilt Liberalerna - undvika ett extra val.

Den avgörande frågan är om det finns en genuin politisk vilja att komma överens. En sådan vilja förutsätter en ödmjuk inställning från samtliga parter, där man ger och tar. Samtliga partier måste också känna sig bekväma med den slutna överenskommelsen - annars blir den instabil och riskerar att uppfattas som illegitim. Spåren från Decemberöverenskommelsen förskräcker. Därutöver krävs det förstås politisk kreativitet för att hitta lösningar kring de punkter som Liberalerna och Centerpartiet fört fram.

Det gör ont i partisjälen på Liberalerna och Centerpartiet att släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering. Måhända kan Annie Lööf och Jan Björklund finna stöd och tröst i dagens undersökning från Inizio. Undersökningen visar att 64 procent av Liberalernas och Centerpartiets väljare vill att deras parti släpper fram Stefan Löfven. Särskilt starkt är stödet bland centerpartisterna - nära 70 procent stöder en sådan åtgärd.