Margit Richert och Sören Holmberg om konflikten stad-land (eller kanske centrum-periferi)

Fullt krig råder numera mellan stad och land, skriver litteraturkritikern och kulturskribenten Margit Richert, boende i Tiveden några mil utanför Laxå, i Svenska Dagbladet. Hon fortsätter: Vi i obygden får klä skott för allt från SD:s framväxt till en bilburen, oekologisk livsstil. Våra partikelutsläppande vedspisar var nära att förbjudas häromåret. Vi har inte vett att klippa oss, ställa oss i tjugoårig bostadskö och flytta till reklamarjobben. Männen är ensamma, bittra och säkert ofrivilliga oskulder, när de inte tjuvskjuter varg eller näthatar eliten. 

Margit Richert gestaltar på sitt oefterhärmeliga sätt sina varma känslor för den bygd där hon har valt att leva: Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute – det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. (...) I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val. 

Det talas mycket i dag om konflikten mellan stad och land. Kanske är det bättre att tala om en konflikt mellan centrum och periferi? Stad och land förknippas historiskt till näringar, industrialiseringen med dess urbanisering vs landsbygdens jordbruksnäringar. Centrum och periferi handlar mer om statsmaktens (centrum) kontroll över olika delar av landet (periferi).

Konflikten mellan stad och land (eller centrum och periferi) gestaltas också av statsvetarprofessorn Sören Holmberg i kapitlet "Skaparkraften försvann när borgen brann" ur den nyutkomna antologin "Skaparkraft" från Skaraborgs Akademi. Sören Holmberg (en hängiven Skaraborgare) inleder sin text med den ödesmättade meningen: Skaraborg marginaliserades definitivt i februari 1612. De händelser som åsyftas är det svensk-danska kriget där den danska hären under ledning av kung Kristian IV intog Skara och brände ned hela staden utom Domkyrkan. Bland de byggnader som brändes ned återfanns det nybyggda Skaraborgs slott, säte för Västergötlands ståthållare.

Skaraborgs slott byggdes aldrig upp igen. Visserligen beslöt kungamakten att slottet skulle byggas upp igen, men beslutet genomfördes inte - kanske beroende på penning- och materielbrist. Makten i Stockholm valde så småningom i stället att placera residenset i Mariestad. Den regionala makten förvisades från länets centrum i Skara till utkantens Mariestad. Sören Holmberg skriver: Länet somnade in samtidigt som skaparkraften försvann. Han fortsätter: Skaraborgarna gjorde senare marginaliseringen till en självbild. När övriga Sverige under 1800-talets slut satsade på industrialiseringen, satsade Skaraborg på havreexport till hästdroskorna i London.

Så kan det gå. Sören Holmberg jämför Skaraborgs slotts öde med kungaslottet Tre Kronors brand i Stockholm 1697. Bara några veckor efter att Tre Kronor brunnit ned beslöts det att bygga ett nytt slott på samma plats: Brinner slott i Stockholm ser makten i Stockholm till att bygga nytt. Brinner slott i gamla Skaraborg bestämmer makten i Stockholm att bygga nytt, men inget händer där det ska hända - i Skaraborg. Skaraborgarnas eget fel eller Stockholms? Sören Holmberg skriver: Lokal skaparkraft som försvann när borgen brann!

Konflikten mellan stad och land - eller mellan centrum och periferi - tar sig många olika uttrycksformer. Det är värdefullt att problematiken åskådliggörs på många olika sätt - oavsett om vi talar om nutid eller om historisk tid.

Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.

Sören Holmberg om fältmarskalk Lennart Torstensson

I en förteckning över världens mest betydelsefulla militära ledare i alla tider placeras den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson (1603-1651) på 80:e plats. Frågan är hur smickrande placeringen egentligen är. I samma förteckning hamnar Erwin Rommel på plats 79, just före Lennart Torstensson. Och på plats 81, direkt efter Torstensson, hamnar Saddam Hussein. (Listan toppas av George Washington, och återfinns i boken "The Military 100. A Ranking of the Most Influential Military Leaders of All Time", av Michael Lee Lanning.)

Om detta och mycket mer skriver statsvetarprofessorn Sören Holmberg läsvärt och underhållande i kapitlet "Fältmarskalken som nästan var skaraborgare", i den nyutkomna boken "Skaraborgare - finns dom?" utgiven av Skaraborgs Akademi, med Karl-Erik Tysk som redaktör. Lennart Torstensson föddes i Forstena utanför nuvarande Vänersborg, strax utanför gränsen till Skaraborg. Men eftersom Skaraborg haft ont om fältmarskalkar väljer Sören Holmberg att betrakta honom som "nästan skaraborgare".

I kapitlet skildras inte bara Lennart Torstensson militära gärningar och personliga levnadsöde. Vi får också ta del av reflektioner kring hur en person med ett enkelt son-namn kunde göra militär karriär när framgångsrika svenska krigare annars bar efternamn som Oxenstierna, Banér, Gyllenheim, Horn, Wrangel, Brahe och de la Gardie.

Vi får också insikter om hur barnadödligheten drabbade såväl fattiga som rika. Endast ett av Lennart Torstenssons fem barn uppnådde 20-årsåldern. Hertig Karl - blivande Karl IX - fick sex barn med sin första hustru, Maria av Pfalz. Alla utom ett dog innan de fyllt fem år. (Endast Katarina överlevde, och blev sedermera mor till den blivande Karl X Gustav.) Under ett och samma år, 1685, förlorade kung Karl XI och hans hustru Ulrika Eleonora tre söner, och i början av 1687, dog en fjärde av deras söner. En femte prins var allvarligt sjuk, men överlevde. Han blev senare känd under namnet Karl XII. (Därutöver fick Karl XI och Ulrika Eleonora två döttrar. Båda nådde vuxen ålder, och den ena blev så småningom drottning under namnet Ulrika Eleonora. Hon efterträdde Karl XII som regent efter dennes död.

Sören Holmberg har alltid haft ett brinnande historieintresse - det är roligt att han nu ger sig möjlighet att låta detta intresse ta sig uttryck i litterär form.

Bland de övriga kapitlen i boken lyfter jag gärna fram författaren Jan Mårtenssons "Skaraborgs meste bolsjevik", om kommunisten Harry Persson i Tidaholm. Särskilt underhållande avsnittet om hur polismyndigheten beslagtar en gammal skokartong där Harry Persson samlat schackprotokoll sedan 1920-talet, i tron att det rörde sig om hemliga koder genom vilka Harry Persson kommunicerade med Sovjetunionen. Men anekdoten är inte bara underhållande, utan länder också till viss eftertanke i debatten om övervakning och kontroll i vår tid.

Sören Holmberg, Birger Jarl och Svea Rikes vagga

Statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmberg har alltid varit mån om sin integritet. Så brukar han till exempel inte utan stolthet påstå att inte ens hans familj vet vilket parti han röstar på. Ett påstående som brukar få hans hustru Britt-Marie Mattsson att le i mjugg och halvhögt mumla; "Ja, det kan han ju inbilla sig...".

En lite mer personlig sida av sig själv än den som de flesta känner genom TV-rutan visar Sören Holmberg upp i kapitlet "Urbirger" i boken "Från Beowulf till Stikkan Andersson. Ett skaraborgskt porträttgalleri" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2013). Vid sidan av statsvetenskapen hyser Sören Holmberg ett brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är bördig från Ljungstorp på Billingens västra sluttning strax ovanför Varnhems kyrka i trakterna mellan Skövde och Skara. Birger Jarl ligger begravd i Varnhems kyrka och Sören Holmberg bär namnet Birger liksom flera andra manliga medlemmar av den Holmbergska familjen också gör.

I sitt kapitel beskriver Sören Holmberg Birger Jarls - eller Urbirger som han kallar honom - väg till makten och hur Birger Jarl i mitten av 1250-talet började bygga samman Svea Rike. "Struktur betyder som oftast mer än aktör", skriver Sören Holmberg, vilket osökt får mig att tänka på att han också ständigt tonar ned partiledareffekterna i den svenska politiken. Men trots strukturernas makt berättar Sören Holmberg dramatiskt om Birger Jarls vägval i samband med statsbygget och ställer kreativa kontrafaktiska frågor om vad som kanske kunde ha gått annorlunda. Sveriges historia efter Birger Jarl präglas av ständiga krig, framförallt med Danmark och med Ryssland i öster. Var det nödvändigt att det blev så?

Stockholm firar 1252 som sitt grundarår och Birger Jarl brukar få äran av att vara grundaren. Genom Stockholm försköts Svea Rikes tyngdpunkt österut, till Mälaren och Östersjön. Det är i öster som handeln och stadsbyggnaden expanderar, krigstågen går till Finland, Ryssland och Estland. Men ungefär samtidigt, argumenterar Holmberg, som Stockholm bildas annekterar Birger Jarl genom ett avtal med Danmark ett område vid Göta älvs mynning. Annekteringen innebar att handelsvägen till Västerhavet från Lödöse och Västergötland inte längre låg i dansk-norska händer. Här fanns en potential för expansion västerut, i stället för österut, menar Holmberg. Men mer land och handel fanns att vinna i öst, och initialt mötte expansionen österut mindre motstånd än vad en expansion västerut skulle göra.

Expansionen österut blev en fortsättning och en fördjupning av en svensk krigisk erövringspolitik på andra sidan Östersjön som kom att pågå i femhundra år, fram till att Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Sören Holmberg skriver entusiastiskt: En satsning västerut med början under Birgers tid hade med all sannolikhet inte blivit lika höljd i krigisk "ära", men säkert mer fredlig och kanske också mer civilisatoriskt och ekonomiskt gynnsam. Vi hade fått färre krigare men fler handelsmän och reformatorer. Mer samarbete med England och Holland och färre krig med Ryssland och Polen. Se där vad som kan ha avgjorts när Birger öppnade sjövägen västerut samtidigt som han grundade Stockholm, och valde att gå österut.

Sören Holmbergs analys av Birger Jarl är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Sören Holmbergs första tentamen på Göteborgs universitet genomfördes en decemberkväll 1964, ett muntligt förhör av legendariske Erik Lönnroth på det nätta ämnet "all historia fram till 1500". Sören Holmberg var oerhört nervös och hade - enligt egen utsago - inte ätit på en vecka. Tentamen gick bra, och Erik Lönnroth försökte flera år senare dämpa Sören Holmbergs vurm för Västgötaskolan: Sören, Västgötaskolan är inte en åsikt, den är en åkomma. Enligt Sören Holmberg modererade Erik Lönnroth sin utsaga på senare år.

Det är alltid roligt när personer dyker upp i nya och oväntade sammanhang. Sören Holmbergs historieengagemang har varit väl känt, men det är första gången jag sett en längre text från honom i sammanhanget. Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karl-erik.tysk@telia.com).