50 år sedan Almstriden i Stockholm - och almarna står kvar!

På natten till den 12 maj 1971 - på onsdag för exakt 50 år sedan - kulminerade Almstriden i Stockholm. Demonstranter som samlats för att stoppa fällandet av Kungsträdgårdens almar drabbade samman med polis. Almarna skulle fällas för att ge plats ut en tunnelbaneuppgång. Beslutat att fälla almarna var impopulärt i breda grupper - ett café under almarna var en uppskattad oas i en innerstad där uteserveringar var sällsynta. Aktionsgruppen Alternativ Stad mobiliserade motståndet och området kring almarna ockuperades. Den 17 maj beslöt staden att almarna skulle få vara kvar eftersom fällningen inte gick att genomföra.

En solskenshistoria tycker nog många i dag. Men motsättningarna var skarpa och sammandrabbningen mellan demonstranter och polis blev våldsamma. Protesten var förstås en del av 1968-upproret och den auktoritetsnedrivning som följde i dess spår.

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr kom i debatten att personifiera den dåvarande rivningshysterin i Stockholm i allmänhet och fällandet av almarna i synnerhet. Orättvist tycker en del. Läs gärna Björn Elmbrants biografi över honom: Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010).

SVT visar en ny och i högsta grad sevärd dokumentär som heter just "Almstriden". Den kan ses på SVT Play.

I boken 1968, När allt började. (Hjalmarson & Högberg, 2018) relaterar Marie Demker och jag Almstriden till ett vidare sammanhang. Vi skriver så här:

Under hösten och vintern 1970-1971 blev alltfler stockholmare intresserade av frågan om almarna.[2] Natten mellan den 11 och 12 maj försökte polisen sig på en aktion mot den ockupation av träden – människor hade helt sonika klättrat upp i dem – som skett. Men genom telefonlistor och snabb aktion kom alltfler personer till platsen och polisen fick ge upp. I sin egen historieskrivning menar Alternativ Stad att:

 ”(S)tatsmaktens våldsmonopol var utmanat och politikerna lovade komma igen med motorsågarna och fler poliser. Men efter vår veckolånga ockupation av platsen insåg makthavarna under ökat tryck av allmänheten att de hade förlorat.”[3]

Och precis som Alternativ Stad menar så handlade nog medborgarnas försvar av almarna om mycket mer än bara träden. För genom sina aktioner hade Alternativ Stad dels samlat många medborgare som bara var flyktigt intresserade av att bo i kollektiv eller endast äta grönsaker i en bred och gemensam protest mot vad som uppfattades som maktmissbruk och översitteri. Socialdemokraterna stod särskilt i skottgluggen för denna kritik.[4]

Det fanns motstånd mot rivningarna och de nya moderna stadsplanetankarna redan på 1950-talet.[5] Men då fanns inte det sammanhang av ”alternativa” rörelser som sedan bildades, t ex den s k Provie-rörelsen, byalagsrörelsen och miljörörelsen. Provierörelsen var en anarkistiskt sinnad rörelse som bildades i Stockholm hösten 1966. På deras agenda stod kamp mot resursslöseri, konsumtionssamhälle och solidaritet med tredje världen. Kraven och protesterna var konkreta; tiotusen engångsglas skickades till Riksdagen och krav om lag på upptagning av liftare.[6] Svenska Provies hade inspirerats av den holländska rörelsen Provos som startat på våren 1965. I början var det fråga om en serie konstnärliga happenings som protesterade mot konsumtionssamhället, men det övergick i våldsamma gatukravaller. Den holländska rörelsen upplöste sig själv 1967, liksom den svenska samma år.

Den framstegsvänliga och modernistiska socialdemokratin leddes under slutet av 1960-talet till stor del av personer födda alldeles i början av 1900-talet. De hade varit med om resan från Fattig-Sverige till Välfärds-Sverige. För dem var det obegripligt att någon kunde kritisera de planer som Strindberg som effektfullt beskrev i sin dikt Esplanadsystemet ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt”. Tage Erlander säger i sina memoarer (1982) att det ”finns ingen anledning att instämma i dagens föraktfulla fnysningar åt ’pryljakten’, ett begrepp som är uppfunnet av grupper som aldrig själva upplevt någon direkt brist i materiellt hänseende.”[7] Att socialdemokratin skulle kunna förstå det uppror mot politiken som protesterna mot rivningen av gamla hus och fällandet av några träd symboliserade är mycket begärt. Men vad socialdemokratin inte såg var att ur de protesterna växte såväl miljörörelser, decentraliseringsidéer som rörelsen mot kärnkraft. Fortfarande stod de politiska partierna starka och det politiska systemet var ännu intakt. Men 30 år senare kan vi att det bristande stöd för partier och politiska institutioner som blommat ut under 90-talet har sina rötter i denna konflikt.

En ny typ av folkrörelse, politiskt kanaliserad genom ökat stöd till centern och till bildandet av Miljöpartiet, såg dagens ljus på 1970-talet. Att det blev miljöfrågorna - i vid mening - som blev murbräckan mot det rådande systemet handlar troligen om att dessa frågor dittills förbisetts av folkhemspolitikerna som lagt all sin energi på att undanröja det gamla samhällets problem genom att öka bostadsstandarden, öka den ekonomiska tillväxten och öka den sociala välfärden. Men den höjda utbildningsnivån och ekonomiska handlingsfriheten, effektiviteten och hastigheten i förändringen av de gamla miljöerna samt upplevelsen av bristande lyhördhet skapade grogrund för en bred kritik mot socialdemokratins samhällsbygge.

Gamla auktoriteter revs ned - både partier och kommunala tjänstemän fick finna sig i att blir både kritiserade, motsagda och motarbetade. I många fall vägrade vanliga människor helt enkelt acceptera de beslut som fattats och ockuperade rivningshotade kvarter eller skyddade träd som skulle fällas.[8] Individualiseringen tar sig därmed uttryck i dramatiska politiska aktioner, betoningen av människornas självbestämmanderätt om sin egen närmiljö och misstron mot monopol och byråkrati. Normlösheten visar sig i ett bristande stöd till elitens beslut, ifrågasättandet av hierarkier och av beslut fattade inom ramen för den representativa demokratin. I de rörelser som dominerades av sådana stämningar fanns mycket litet till övers för socialdemokratins folkhem.

---

[1] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 9.

[2] En opinionsundersökning visade att 70 procent av stockholmarna ville ha almarna kvar, och att 46 procent tyckte att det var fel att försöka stoppa fällningen med demonstrationer. Årsboken Aktuellt 12/5 1971.

[3] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 10.

[4] Östberg (2002) s 69.

[5] Svensson (2003) s 22.

[6] Östberg (2002) s 90-91 samt http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 4.

[7] Erlander (1982) s 14.

[8] En protest som faktiskt ledde till en långsam nyorientering inom svensk stadsplanering med större öppenhet för andra värden än ekonomi och teknik, ett ’integrerat bevarande’ (integrated conservation). Engelbrektsson & Rosvall (2004).

Vem eller vilka är vår tids auktoriteter?

Hon förkastar med en axelryckning

gudar och auktoritet.

Söker friheten

men finner bara ensamhet.

Garanterat, Hoola Bandoola Band, 1971

*

1968 brukar beskrivas som ett auktoritetsuppror, där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades och där normer och maktförhållanden förändrades. I boken 1968. När allt började  (Hjalmarson & Högberg, 2018) resonerar Marie Demker och jag kring att de nedrivna kollektiva auktoriteterna inte ersattes av några nya. Avsaknaden av auktoriteter gestaltar maktens ökade svårgripbarhet och svårigheterna att utkräva politiskt ansvar.

Påståendet provocerar. Finns det verkligen inga samhällsauktoriteter i dagens Sverige? De auktoriteter som revs ned 1968 var kollektivt baserade - till exempel kungahuset, kyrkan, de politiska partierna, fackföreningarna, familjen, patriarkatet, försvaret. I vår individaliserade tid hade man kanske kunnat tänka sig att de kollektiva auktoriteterna ersatts av individuella auktoriteter. De kollektiva auktoriteterna före 1968 personifierades ju också av de olika ämbetsinnehavarna - kungen, ärkebiskopen, statsministern etc

När jag föreläser om boken frågar jag gärna de som lyssnar om det finns några auktoriteter i vårt individualiserade samhälle, och vilka det i så fall skulle vara? Frågan följs ofta av tystnad. För ett par år sedan hände det att någon lite skämtsamt föreslog Zlatan. På Göteborgs Stadsbibliotek i våras föreslog någon, lika skämtsamt, Leif GW Persson.

Idag hade jag nöjet att tala om boken inför anrika Göteborgs Kvinnliga DiskussionsKlubb (bildad 1911). Nästan 100 personer lyssnade. Där lyftes ett mer seriöst namn fram - Greta - och jag blev svarslös. För intuitivt lever väl Greta upp till de krav vi kan ställa på en samhällsauktoritet?

Vad säger ni, kära läsare? Vilken är vår tids auktoriteter (om det nu finns några)? Om det blir många som reagerar så lovar jag att återkomma med en redovisning hur ni svarat.

Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.

Kampen mot apartheid - domkyrkoaktionen i Lund 50 år

Igår den 7 november talade jag i Majornakyrkan om Marie Demkers och min bok 1968. När allt började. Det slumpade sig så att det var på dagen 50 år sedan domkyrkoaktionen i Lund genomfördes.

Domkyrkoaktionen gestaltar den auktoritetsnedrivning 1968 kretsar kring, den återspeglar tidsandan och kampen om kyrkans roll i den nya värld som växte fram. Jag högläste några avsnitt ur vår bok som handlar om denna manifestation. Avsnittet återges nedan.

*

I november 1968 besökte ett antal diplomater Lund, på inbjudan av Svenska Institutet och Lunds Turisttrafikförening. Bland besökarna fanns legationssekreteraren Vorster från det dåvarande apartheidlandet Sydafrikas diplomatiska representation i Stockholm. På programmet stod bland annat ett besök i Lunds domkyrka.

Den kristna vänstern i Lund passade på att i protest mot besöket kalla till förbönsgudstjänst i domkyrkan, samtidigt som diplomatbesöket ägde rum. Förbönsgudstjänsten gick till på så sätt att deltagarna följde diplomaterna under rundgången, högljutt sjungandes 'We shall overcome'. Att sången verkligen var högljudd märks av en formulering ur polisens förundersökningsprotokoll: 'Sången var så hög och intensiv att den medeltida orgelmusiken från uret icke heller kunde uppfattas'.

Aktionen fick stor uppmärksamhet och biskop Martin Lindström fördömde den som något som 'med all rätt väckt harm och avståndstagande i de vidaste kretsar. Sådant beteende kan kyrkan verkligen inte sanktionera'. Flera av deltagarna åtalades för förargelseväckande beteende och bland de åtalade märktes bland annat blivande biskopen i Linköping Martin Lind samt den blivande ledaren för den kvinnofientliga synoden i Svenska kyrkan, Dag Sandahl. Dagsböter om 75 kronor utdömdes och Dag Sandahl dömdes dessutom till extra böter om 200 kronor för rättegångsförseelse eftersom han i rättssalen utropat: 'En skenrättegång är en skenrättegång!'"

(Avsnittet baserar sig på Anders Westerbergs kapitel "Studentpräst och aktivist" i Kim Salomon & Göran Blomqvist "Det röda Lund. Berättelser om 1968 och studentrevolten", Historiska Media, 1998.)

*

Martin Lind skriver själv om händelsen i Sydsvenskan igår.

Boken "1968. När allt började" kan köpas här, till det facila priset av 50 kronor.

50 år sedan OS i Mexico City 1968

I morgon fredag 12 oktober är det på dagen 50 år sedan invigningen av OS i Mexico City1968. Jag var tio år gammal. Jag minns två saker från dessa olympiska sommarspel. Och vilka saker sen.

1.) Bob Beamons fantastiska världsrekord i längdhopp på 8.90. Det var en förbättring av tidigare rekord med hela 55 centimeter. Du kan se hoppet här.

2.) Tommie Smiths och John Carlos manifestation på prispallen efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter. Med höjda armar och varsin knuten hand markerade de sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Genom de knutna nävarna med svarta handskar kom manifestationen också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.

Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.


Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism.

Peter Normans senare öden är värda att uppmärksammas. Du kan läsa mer om vad dom hände honom här.

50 år sedan Båstadkravallerna. En personlig betraktelse

I morgon, torsdag 3 maj 2018, är det exakt 50 år sedan som demonstranter i Båstad stoppade Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia (dagens Zimbabwe).

Jag var nio år och gick i fjärde klass på Strandängskolan i Båstad. Jag älskade att titta på tennis, förstod mig inte så mycket på politik. Vår klasslärare Thorild Edbergh - salig i åminnelse - försökte förklara problematiken: Var det verkligen rätt att spela tennis mot ett land där svarta och vita inte behandlades lika och där svarta människor inte hade samma rättigheter? Well, lillgammal som jag var redan då värjde jag mig mot problematiken med floskeln att "idrott och politik hör inte ihop".

De tumultartade demonstrationerna ledde till att matchen i hast flyttades till Bandol på Franska Rivieran. Sverige vann med 4-1. Jag tror att jag fortfarande någonstans i källaren har kvar de rhodesiska spelarna Adrian Beys och Frank Salomons autografer. Min mamma Soli Bjereld jobbade på Pressbyrån mitt i Båstad, och otaliga är de autografer hon kärleksfullt insamlade åt mig från mer eller mindre kända kunder.

Tidsandan var något annorlunda då, för att uttrycka det milt. När ordföranden för Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist ombads kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag svarade han: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968).

Nej, det var inte bättre förr.

Bland de få Båstadbor som deltog i demonstrationerna mot matchen återfanns prästen Ingemar Simonsson. Efter demonstrationerna utsattes Ingemar Simonsson och hans familj för hatattacker, trots att han bara deltagit i den del av demonstrationen som inte ledde till tumult. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem. Författaren Bo Lindblom har i boken Fallet Båstad (Wahlström & Widstrand, 1968) återgivit ett urval av de anonyma hot- och hatbrev som sändes till Ingemar Simonsson. Delar ur dessa kan läsas här. Men läs med försiktighet. Vi talar om näthat i dag. Men hatet var sannerligen inte mindre förr.

Se gärna Bo Widerbergs utmärkta film om de dramatiska händelserna i Båstad, Den vita sporten (1968). Jag ser Bo Widerberg sittandes på Hotell Skansens tak, med filmkamera i ena handen och med en megafon i den andra, hojtandes "Jag är på er sida" till misstänksamma demonstranter som trodde att det var SÄPO som filmade. Kanske minns jag fel, men jag minns det så.

Bara sju år senare var allt förändrat. I september 1975 mötte Sverige militärjuntans Chile i en Davis Cup-match i tennis i Båstad. Jag var 17 år, hade just flyttat till Göteborg och det var en självklarhet för mig att åka hem till Båstad och delta i demonstrationen. Antalet demonstranter var ungefär det tiodubbla jämfört med 1968. Debatten handlade om på vilket sätt man skulle demonstrera och protestera, inte om att idrott och politik inte hörde ihop. Matchen kunde genomföras utan större störningar. Sverige vann med 4-1.

Om allt detta kan ni förstås också läsa i min och Marie Demkers bok med den ödmjuka titeln 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg, 2018).

Hur uppmärksammar jag då själv 50-årsdagen av dessa ikoniska händelser? Jo, genom att presentera en rapport om ett helt annat ämne, på Timbro i Stockholm. Underliga äro i sanning Herrans vägar.

Hur kunde det gå så illa? Om Svenska Akademiens kollaps

Svenska Akademien kollapsar mitt framför ögonen på oss. Det är en absurd och djupt tragisk händelse. Händelseutvecklingen skadar Nobelpriset i litteraturs status och kan även fläcka ner Sveriges rykte i världen.

Hur kunde det gå så illa? Nedan följer tre reflektioner.

1.) Öppna och demokratiska arbetsformer. Svenska Akademien har längre präglats av interna motsättningar, bland annat om behovet att utveckla och modernisera sitt arbete och sina arbetsformer. Det är inget konstigt med det - så är det i många organisationer. Men Svenska Akademiens stadga har visat sig helt otillräcklig som styrmedel för att hantera de konflikter som uppstått. Bristen på fungerande regelverk öppnar dörren för godtycke och kotteri, och i förlängningen för skolgårdsmentaliteter och barbari.

Stadgarna skulle naturligtvis ha moderniserats för länge sedan. Gustav III, som var en modern och samhällsengagerad kung, vrider sig i sin grav när han ser sin då moderna skapelse nu framstå som en kvarleva från dinosaurietiden. Jag har förstått att Sara Danius som ständig sekreterare införde Vetenskapsrådets strikta jävsregler i Svenska Akademien. Det var bra, men åtgärden vidtogs alldeles för sent.

2.) Kön och makt. Det började med avslöjanden om sextrakasserier. Det slutade med att två kvinnor fick gå. In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes The Fall, skriver New York Times.

Riktigt så enkelt är det förstås inte. Men ingen kan väl tvivla på de patriarkala strukturer som alltför länge haft en hemvist i Svenska Akademien. "Brevets innehåll framstod inte som viktigt", säger tidigare ständige sekreteraren Sture Allén om varför han inte ens svarade när en kvinna tillskrev honom och berättade att hon utsatts för sexuella trakasserier. "Hade du väntat dig det, lilla vän?", säger akademiledamoten Göran Malmqvist till en kvinnlig journalist från Aftonbladet när han vägrar kommentera hennes frågor om att han skulle ha hotat skada karriären för hustrun till en kinesisk poet som han låg i fejd med. Svenska Akademien har just nu 11 aktiva ledamöter. Åtta av dessa är män med en medelålder på drygt 76 år. Gubbvälde. I dag bär vi alla knytblus.

3.) Auktoritetsnedrivning. 50 år efter 1968 faller kanske den sista av vår tids auktoritetsbastioner. Svenska Akademien har varit både högstämd och folkkär. I dag är bara högstämdheten kvar.

* 

Hur ska då Svenska Akademien kunna rekonstrueras? De som nu är kvar och dominerar i Svenska Akademien uppvisar tyvärr inga som helst tecken på att själva vara tillräckligt kompetenta för uppgiften. Jag skulle gärna se en krisgrupp med ett exekutivt uppdrag sammansatt mellan till exempel Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter och ny stadga bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar. Avgå alla. Avgå nu.

Löfven träffar Trump i Vita huset. 50 år efter den svenska Vietnamkritiken

I morgon tisdag besöker statsminister Stefan Löfven USA:s president Donald Trump i Vita huset i Washington. Det blir en intressant tillställning, särskilt mot bakgrund av att Löfven blir den förste EU-ledare som träffar Trump efter dennes kontroversiella utspel om att införa höga importtullar för stål och aluminium.

Bortsett från Trump och hans senaste utspel (om man nu kan bortse från det...) får Sveriges politiska relationer till USA betecknas som goda. Så har det sannerligen inte alltid varit. De flesta förknippar nog Sveriges diplomatiska kriser med USA med Vietnamkriget, och kanske framför allt Olof Palmes jultal 1972. I talet (som kan läsas här) beskrev Palme de amerikanska bombningarna av Hanoi i termer av "tortyr" och jämförde dem med några av historiens värsta illdåd, som Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Den amerikanska motreaktionen blev stark. USA beslöt att inte sända tillbaka sin ambassadör till Stockholm efter julhelgen. Samtidigt lät USA meddela att någon ny svensk ambassadör inte var välkommen till Washington efter den avgående Hubert de Besche. Först 1974 tinades de svensk-amerikanska diplomatiska relationerna åter upp.

Men Sveriges kritik av USA:s krigföring i Vietnam var av äldre datum. Stor uppmärksamhet fick redan Olof Palmes så kallade Gävletal på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress 1965. (Talet kan läsas här.) I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet. Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". Några rader ur talet bär jag alltid med mig: Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimiteten i ett historiskt betingar framskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt. 

I år är det ju 50 år sedan 1968. Den 21 februari 1968 genomfördes en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. I tågets tät vandrade Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan. Den senare befann sig i Sverige som ett led i den svenska tysta diplomatin i Vietnamfrågan där Sverige försökte upprätta en informell samtalskanal mellan USA och Nordvietnam/FNL (den så kallade Operation Aspen). Fotografiet av Olof Palme och Nguyen Tho Chan spreds över världen och blev den nyhetsbild från Sverige som fick störst internationell genomslagskraft under 1968.

USA rasade och kallade hem sin ambassadör William Heath för konsultationer. Högerledaren Yngve Holmberg krävde att Olof Palme skulle avgå som ecklesiastikminister. Folkpartiledaren Sven Wedén krävde att en extra utrikesnämnd skulle inkallas samt att Sverige skulle  formulera en ursäkt till den amerikanska regeringen. som befann sig i Sverige.

*

Vi kanske inte ska räkna med en motsvarande dramatik när Stefan Löfven i morgon möter Donald Trump. Men osvuret är bäst. Och kanske kan vi i alla fall äntligen få veta vad som hände last night in Sweden.

Den tredje mannen

I morgon fredag invigs 2018 års olympiska vinterspel i Pyeongchang i Sydkorea. I går föreläste jag på Göteborgs stadsbibliotek om idrott och politik, och uppmärksammade då bland annat den flaggstrid som kringgärdar arrangemanget. Nordkorea och Sydkorea marscherar in gemensamt och de båda staterna deltar med ett gemensamt damhockeylandslag som tävlar under en gemensam flagga. Men flaggan har väckt ilska i Japan, eftersom kartbilden på flaggan inkluderar de omstridda Liancourtöarna i Korea. Japan gör anspråk på dessa öar och har sänt in en officiell protest.

De Olympiska Spelen har alltid omgärdas av prestige och stor uppmärksamhet. Därför blir de också ett tacksamt mål för politiska manifestationer av olika slag. Fenomenet gestaltas bäst av den ikoniska bilden av Tommie Smith och John Carlos på prispallen i Mexico 1968, efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter.

Tommie Smith och John Carlos utnyttjade prisceremonin till en politisk manifestation, där de med höjda armar och en svart handske om varsin knuten hand markerade sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Manifestationen kom genom de knutna nävarna med svarta handskar också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.

Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.

Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism. Peter Norman sägs ha fått låna knappen på vägen till prisutdelningen av den amerikanske (vite) roddaren Paul Hoffman, efter att Norman informerats av Tommie Smith och John Carlos om deras planerade manifestation.

Det påstås också att det var Peter Norman som gav Tommie Smith och John Carlos rådet att dela på paret svarta handskar, efter att Carlos hade glömt sitt par i den olympiska byn. Det är därför Tommie Smith höjer sin högra näve, medan John Carlos höjer sin vänstra.

Efter manifestationen på prispallen hamnade Peter Norman i onåd hemma i Australien. Inom friidrotten behandlades han som en paria, i offentligheten hånades han som den "bortglömde" pristagaren. Hans karriär gick i stå, han drabbades av svåra depressioner och började dricka kraftigt. Han dog 2006 i Melbourne i en ålder av 64 år, av en hjärtattack. Vid hans begravning medverkade både Tommie Smith och John Carlos som kistbärare.

I augusti 2012 antog Australiens parlament ett uttalande som innebar både en hyllning till Peter Norman och en ursäkt över hur hans eget land hade behandlat honom efter hemkomsten från Mexico. Vid sidan av att hylla hans idrottsliga framgångar erkände parlamentet "the powerful role that Peter Norman played in furthering racial equality". Parlamentet bad också om ursäkt "for the treatment he received upon his return to Australia, and the failure to fully recognise his inspirational role before his untimely death in 2006".

Så egentligen är det fel att säga att Peter Norman är bortglömd. Men åtminstone jag fick nya kunskaper om hans livsöde genom att - som så ofta - läsa Wikipedia. Och genom att se dokumentärfilmen Salute, som återfinns här.

I kväll är jag ensam i Stockholm, och går ut och äter en god middag för att hylla Peter Normans minne.

Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou

I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.

Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.

Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".

Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.

Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.

Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!

50 år sedan Johnny Cash klassiska fängelsealbum At Folsom Prison #1968

Jag noterar att min och Marie Demkers bok 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg) ligger på femte plats på Hedengrens Pockettoppen: Facklitteratur på svenska. Trevligt. I dag såg vi den också i Pocketshop i Göteborg, så den tycks ha nått ut till bokhandlarna nu.

Jag har ju lovat att då och då under året publicera texter som uppmärksammar 50-årsminnet av det mytomspunna året 1968. I dag lever vi i en tid där frågor om lag och ordning dominerar den politiska debatten och de politiska partierna står i kö för att framföra sina krav på allt strängare straff. Så var det inte då. Åren kring 1968 var diskursen annorlunda.

I förra veckan (13 januari) var det exakt 50 år sedan Johnny Cash spelade in sitt klassiska album At Folsom Prison i Folsom State Prison, Kalifornien, USA. Johnny Cash var en del av den rörelse som förknippas med 1968 och där liberala tankeströmningar om krimnalvården fick fäste i den politiska debatten. Brottslingen var också ett offer, skördad av ett osunt samhälle och ogynnsamma livsvillkor. Johnny Cash gjorde många spelningar för fångar i de amerikanska fängelserna, och markerade sympati, medkänsla och också solidaritet med dessa samhällets olycksbarn. Albumet At Folsom Prison följdes 1969 upp med At San Quentin. I Sverige hade vi tidstypiska albumet Kåklåtar (MNW, 1972) med sånger skrivna och framförda av interner och med syfte att bidra till kampen för en humanitär kriminlvård.

Och ja - Johnny Cash kom förstås till Sverige också. Den 3 oktober 1972 spelade han på Österåkeranstalten och året därpå släppte CBS albumet På Österåker. På ett av spåren säger han på stapplande svenska: Tack mina vänner, Jag hoppas att ni tycker om våran musik, Jag hoppas att ni tycker om mig. Och fortsätter: Detta är en sång om mig och Bobby McGee. Ni kan lyssna på den här. Och här kan ni lyssna på en radiodokumentären Fångupproret på Österåker från 1970.


Vilka svenska artister spelar på fängelser i dag (jag hoppas och tror att det är många som gör det)?

Och ja. Naturligtvis har jag de tre fängelsealbumen av Johnny Cash i min vinylsamling. Uppdaterat 22 januari: En vänlig själ påpekar att det inte är albumet "At Folsom Prison" som syns nedan. Vid en närmare kontroll finner jag att det i stället är ett samlingsalbum med låtar som Cash tidigt spelade in för Sun records. Well, well... :)

50 år sedan 1968

I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.

En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.

I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.

Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. 

Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.

Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.

Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!

Högerns 1968?

Nästa år uppmärksammar vi 50-årsminnet av 1968. Det är lika bra, kära läsare, att ni vänjer er vid tanken.. De som var 20 år då och vars ungdomsår formades av auktoritetsrevolten har just gått i pension. Nu har de gott om tid och lust att berätta hur det egentligen var, och tro mig - de kommer inte att missa detta tillfälle.

Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!

Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.

Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.

Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.

För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster  krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.

Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!

(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968

I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.

Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.

Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.

Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.

Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.

Brev 1. Till Ligisten Ingemar Simonsson Båstad

Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.

  Och när Ni reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder, innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder dessbättre är det.

  Det bästa av allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i närmaste lyktstolpe.

  Men tyvärr får jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!

Brev 2.

Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal – även om man inte gillar allt där. (…)          Våra paroller är bl a:

  Sverige åt svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!

  Vi är beredda att dö för detta. Är ni beredd?

Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare. Till prästen i Lusasken, Båstad.

Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster. 

(I stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.) 

De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.  

Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.