Ska Sverige försöka stryka Donald Trump medhårs? Svaret är nej.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard slog i morse knut på sig själv när hon i P1 Morgon skulle låta bli att säga något negativt om Donald Trump. Hon betonade att USA - trots Trumps lögner om att president Zelenskyj är en diktator utan folkligt stöd och att det var Ukraina som anfallit Ryssland - är en "mycket trovärdig allierad" som ställer "berättigade krav" på Europa. 

Effekten blev komisk. En så defensiv, konstruerad retorik blir inte trovärdig och heller inte hållbar i längden.

Ska man stryka en despot som man är beroende av medhårs för att hålla hen på gott humör och hoppas på en förmånlig behandling? Eller ska man stå upp för sina principer och tala klarspråk mot makten - sedan må det bära eller brista? 

Diskussionen är inte ny. Jag tänker osökt på den svenska kritiken av USA under Vietnamkriget i början av 1970-talet. Då genomfördes en nationell namninsamling där samtliga partiledare - från VPK:s CH Hermansson till Moderata samlingspartiets Gösta Bohman - enades kring krav på att USA skulle sluta bomba Vietnam. 

Däremot rådde det oenighet om hur hårda formuleringar Sverige skulle använda i sin kritik av USA:s bombningar. Statsminister Olof Palme jämförde till exempel i sitt så kallade jultal 1972 USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd i Treblinka, vilket ledde till en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Bidrog Olof Palmes hårda kritik av USA till att stärka den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam? Eller gjorde sig Sverige ointressant i debatten genom att Palme använde ett så kraftfullt språk? Här finns förstås inga säkra svar.

För mig är frågan inte om Sverige ska kritisera Donald Trumps retorik och politik utan på vilket sätt Sverige ska göra det. Tystnad inför Trumps uttalanden innebär att man legitimerar och normaliserar lögnen som politiskt medel. Jag förstår att Maria Malmer Stenergard befann sig i en svår situation i P1 Morgon i morse. Men hon kunde varit tydligare med att markera Sveriges kritiska inställning till att USA och Donald Trump far med osanningar och håller på att kasta Ukraina och president Zelenskyj under bussen. Frimod och uppriktighet vinner i längden.

Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

Vet vi nu vem som mördade Olof Palme?

Enligt min mening går det inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Så formulerade åklagare Krister Petersson sin viktigaste slutsats vid den uppmärksammade presskonferensen om Palmemordet tidigare i dag.

Precis så är det. Det går inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Men det material som i dag presenterades skulle vid ett åtal inte leda till en fällande dom. (Däremot är det förstås möjligt att en polisutredning med Stig Engström i häkte i ett tidigt skede i processen hade medfört att nytt bevismaterial kommit fram.)

Sakligt sett blev presskonferensen en antiklimax. Förväntningarna på att åklagaren skulle presentera nya, substantiella bevis var högt ställda. Men nej - här fanns inget mordvapen, inget dna, inget erkännande och inga nya avgörande vittnesuppgifter.

Utpekandet lämnar många viktiga frågor obesvarade. Det står helt klart att Engström vid flera tillfällen lämnat motstridiga och felaktiga uppgifter. Men ett sådant beteende kan lika gärna bottna i att han hade mytomana drag, sökte sig till det mediala rampljuset och hade alkoholproblem.

Min tyngsta tvekan mot Stig Engström som gärningsman är tidsfaktorn. Stig Engström lämnade enligt åklagarens egna uppgifter sin arbetsplats på Skandia endast 150 sekunder innan mordet ägde rum. På dessa 150 sekunder skulle Engström av en ren slump ha sett makarna Palme på Sveavägen, råkat ha en laddad revolver i fickan eller väskan och spontant bestämt sig för att skjuta dem.

Visserligen skulle Stig Engström kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle passera förbi på Sveavägen. Om mordet var planerat skulle Engström varit tvungen att lämna sin arbetsplats på Skandia betydligt tidigare för att hålla vakt utanför Grand-biografen där makarna Palme befann sig.

Jag kan förstå att åklagare Krister Petersson väljer att sätta punkt och redovisa sina starkaste argument. Krister Petersson åskådliggör också på ett övertygande sätt de häpnadsväckande bristerna i polisutredningen under dess första år.

Men vet vi att Stig Engström mördade Olof Palme? Nej, det vet vi inte.

Vem sköt Olof Palme? Kanske får vi äntligen veta

Det har nu gått mer är 34 år sedan Olof Palme sköts till döds på öppen gata, Jag minns att jag vaknade på lördagsmorgonen av att grannfrun, som hörde lite dåligt, hade på sin köksradio ännu lite högre än vanligt.

När jag blev varse vad som hänt strömmade förstås sorg och vrede genom mina sinnen. Sorgen och vreden fick snart sällskap av ytterligare en känsla, en brännande längtan efter att mordet skulle klaras upp: Bara vi får veta vem som gjorde det, och varför.

Nu har det gått mer än 34 år. Vi har ännu inte fått veta vem som gjorde det, och varför. Ovissheten plågar mig fortfarande.

Men kanske är det dags nu? I dag meddelade åklagarmyndigheten att åklagaren Krister Peterssons beslut i åtalsfrågan i Palmeutredningen offentliggörs kl 09.30 onsdagen den 10 juni (för övrigt mitt under riksdagens partiledardebatt...).

På senare tid har den så kallade Skandiamannen pekats ut som polisens huvudspår, dels i en artikel i tidskriften Filter och dels i Thomas Petterssons bok "Den osannolike mördaren" (2018).

Jag är skeptisk till teorin om Skandiamannen som mördare, Skandiamannen lämnade sin arbetsplats nära mordplatsen bara några få minuter innan Olof och Lisbeth Palme passerade förbi på Sveavägen. Visserligen skulle Skandiamannen kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle ha passerat förbi på Sveavägen. Visst, han kan ha mött dem av en ren slump och dessutom råkat ha en pistol i fickan, Nja, säger jag.

Efter mordet skulle Skandiamannen snabbt ha återvänt till brottsplatsen, och med en rykande pistol i fickan ha befunnit sig i omedelbar närhet av ögonvittnet Lisbeth och även andra vittnen. Det är inte precis så mördare brukar bete sig. Nja, säger jag.

Palmeutredningen tycks det senaste året ha intensifierat sitt intresse för Skandiamannen. Men det kan lika gärna röra sig om att kunna avföra honom från utredningen som att definitvt binda honom till brottet. Det finns också idéer om att knyta honom till det så kallade Sydafrikaspåret som poppat upp igen de senaste dagarna. Nja, säger jag.

Vi får väl se på onsdag kl 09.30. Oavsett om det är Skandiamannen, Christer Pettersson, Sydafrika, 33-åringen, poliser, säkerhetspoliser, kurder eller en hittills helt okånd person hoppas jag att utredningen presenterar övertygande bevis och belägg. Jag vill ha ro i min själ.

Om Frälsare av olika slag

Det är Juldag och oss är en Frälsare född.

I vardagsspråket används ordet Frälsare som synonym till "befriare" eller "räddare". Ordet härstammar från "frihalsa", att en fånge som bär en boja om halsen får bojan borttagen och blir fri.

Om vi för ett ögonblick bortser från Jesus Kristus - vem är det moderna Sveriges främste Frälsare? Jag gör som man brukar nu för tiden. Jag googlar.

Ordkombinationen Olof Palme/Frälsare får 11 400 träffar. Kombinationerna Annie Lööf/Frälsare och Stefan Löfven/Frälsare får båda 40 300 träffar, och de utklassar Jimmie Åkesson/Frälsare som endast får 16 800 träffar. Ulf Kristersson/Frälsare får 6 650 träffar, Jonas Sjöstedt/Frälsare får 7 340 träffar och Ebba Busch Thor/Frälsare får 8 300 träffar.  

Ingmar Bergman/Frälsare får 6 380 träffar. Leif GW Persson/Frälsare får 5 550 träffar.

Alla får de stryk av Zlatan. Ordkombinationen Zlatan/Frälsare får nära 60 000 träffar på Google.

Men statusen som Frälsare kan skifta snabbt. Nils Ferlin skrev: En kättare i dag: Och i morgon en martyr, Titlarna beror på herrarna som styr. (Sancta Simplicitas, Goggles) Zlatan Ibrahimović beslut att köpa en fjärdedel av Hammarby innebar att han hamnade i onåd hos en del Malmö FF-supporters. De tycker att Zlatan sviker den klubb som fostrat honom. Deras ilska har tagit sig handgripliga uttryck i form av vandalisering av skulptören Peter Lindes staty av Zlatan på Stadiontorget i Malmö. Statyn har sprejats i vitt, bränts med bengaler, klottrats ned med hat och hot och näsan har sågats av.

Så mycket hat. Mot en man de en gång älskade och hyllade.

(Jag vet inte vem som tagit bilden. Den finns på Wikipedia här.)

Själv har jag mycket svårt att förstå det hat som Zlatans agerande väcker. Hade jag, Gud förbjude, varit MFF-supporter hade jag varit glad och stolt över att lagets överlägset främste spelare någonsin nu tar de första stegen för att etablera sig på den internationella fotbollsscenen i en annan roll än som spelare. Zlatan är inte "Malmö FF:s spelare", han är så mycket större än så. Sedan är det en annan sak vad man tycker och tänker om att fotbollslag kan köpas och säljas överhuvudtaget.

Jag tror Malmö FF:s supportrar gör bäst i att vänja sig vid att Zlatan även fortsättningsvis banar sig sin egen väg. Och de borde önska honom lycka till på den färden.

Det finns faktiskt en bok som heter Zlatan Frälsaren och andra texter om religion och idrott (red Susanne Olsson, Olof Sundqvist, David Thurfjell. Molin & Sorgenfrei Förlag, 2014). Jag har inte läst den, men vill gärna göra det.

Jag noterar för övrigt att ordkombinationen Greta/Frälsare får 71 600 träffar.

Men alla besegras de av Jesus Kristus. Ordkombinationen Jesus Kristus/Frälsare får hela 209 000 träffar på Google. Så då måste det vara sant.

Nej, Leif Östling är ingen martyr. Hans avgång var nödvändig

Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv, tvingas bort från sitt uppdrag som ordförande  för Södertälje Science Park. Orsaken är att Leif Östling uttalat sig på ett sätt som många uppfattat som omdömeslöst eller till och med rasistiskt.

Här och där framställs Leif Östling nu som en martyr, en rakryggad person som straffas för att han använt sin yttrandefrihet. En sådan bild är djupt felaktig. Leif Östling har precis samma rätt som alla oss andra att använda sin yttrandefrihet. Och precis som för oss andra påverkas hans trovärdighet av vad han säger. Ett ordförandeuppdrag är ett förtroendeuppdrag. Saknas det förtroende för en ordförande påverkas verksamheten negativt.

Det är inte konstigt att förtroendet för Leif Östling försvann. I intervjun sa han bland annat: Vi har tagit in alldeles för mycket folk utifrån, det har vi gjort. Det man ska komma ihåg är att vi tagit in folk från Mellanöstern och Afrika och de lever i ett samhälle som vi lämnade för ungefär 100 år sedan. Det är deras känsla och uppfattning om hur ett samhälle är. Han pekade också ut en särskild nationalitet som hade peka ut en nationalitet som enligt honom hade svårt att komma i tid på Scaniafabriken i Oskarshamn. Snacka om generaliseringar och stereotyper. Bakom bildandet av Södertälje Science Park står Södertälje kommun, Scania, AstraZeneca och KTH. Jag har full förståelse för att de inte längre känner förtroende för den tidigare ordföranden.

Saken blir inte bättre av att Leif Östling lät sig intervjuas av Swebbtv, en kanal som enligt Expo kan kopplas till vit makt-rörelsen. Swebbtv har gjort sig ökända även för att sprida konspirationsteorier - till exempel att Palme-mordet aldrig har ägt rum, och att det egentligen var en atombomb som sprängde tvillingtornen i World Trade Center den 11 september 2001. -De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. De driver sin opinionsbildning genom sina gäster, säger  Jonathan Leman från Expo till SVT.

Så nej, Leif Östling är ingen martyr. Men respekt till Scania, AstraZeneca, KTH och Södertälje kommun som reagerade snabbt. Så skriver till exempel Scanias vd Henrik Henriksson i ett uttalande: Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Scania har sedan mer än ett halvt sekel tillbaka dragit stora fördelar av att kunna anställa människor från andra länder som sökt sig till Sverige för att få arbete eller flytt från krig och konflikter. Dessa medarbetare har aktivt bidragit till Scanias framgångar och internationalisering. Jag vill därför på hela ledningens vägnar understryka att Scania är och ska vara ett företag som är öppet för alla – oavsett religion, om man är kvinna eller man, gul, brun, svart eller av regnbågsfärg.

Ord och inga visor från Scanias vd. Jag blir alltid lite extra varm i hjärtat när svenska företagsledare slår tillbaka mot rasism och tydligt står upp för alla människors lika värde. Kampen mot rasismen är något som förenar oss och håller samman de allra flesta av oss.

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag röstade riksdagen som väntat nej till talmannens förslag att utse Stefan Löfven till statsminister. Därmed har talmannen bara två statsministeromröstningar kvar att spela med - sedan väntar extra val.

Vad händer nu? Det rimligaste alternativet är att talmannen än en gång låter riksdagen rösta om Ulf Kristersson som ny statsminister. Situationen har förändrats sedan Ulf Kristersson fick nej förra gången. Riksdagen har röstat igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag. Makt och ansvar hänger ihop. Därför kan talmannen nu pröva riksdagens vilja att ge Ulf Kristersson inte bara makten utan också ansvaret.

Helst borde en sådan omröstning äga rum redan före jul. Men jag vet inte om det är praktiskt möjligt.

En annan möjlighet är att talmannen ger partiledarna julhelgen på sig att fundera över läget och ompröva sina positioner. Men då börjar tiden rinna iväg, och ett extra val kan knappast läggas efter EU-valet i maj.

I sin röstförklaring i dag var Jan Björklund väldigt tydlig med att den preliminära regeringsöverenskommelsen mellan Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna var tillräckligt bra för att han skulle kunna tänka sig att släppa fran Stefan Löfven som statsminister. Även Annie Lööf anslog försonliga tongångar och stängde inga dörrar till fortsatta förhandlingar med Socialdemokraterna.

Allt mer offentliggörs nu också kring hur nära en överenskommelse egentligen var mellan de fyra partierna. En artikel i Dagens Nyheter beskriver händelseförloppet på ett vad jag kan bedöma i sina huvuddrag korrekt sätt.

Hur kommer då Centerpartiet och Liberalerna att ställa sig om de än en gång i riksdagen ombeds ta ställning till Ulf Kristersson som statsminister? Jag har ovanan att tro på vad folk säger. Därför tror jag inte heller att Annie Lööf och Jan Björklund i en eventuell ny omröstning kommer att svika sina löften och släppa fram en M/KD-regering som är  beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. 

Centerpartiet och Liberalerna har sedan sist inte blivit trygga i att M/KD-regering skulle förmå hålla dörren stängd för Sverigedemokraternas inflytande. Ulf Kristerssons försonliga inställning till samarbete på lokal nivå mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna är ett tydligt tecken på varthän det barkar. Flera undersökningar har också visat att moderaternas egna väljare stöder ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vem tror att Ulf Kristersson skulle kunna stå emot trycket? Inte jag. Och knappast Annie Lööf eller Jan Björklund heller.

Annie Lööf slår dessutom i dag än en gång fast att Centerpartiet inte tänker släppa fram Ulf Kristersson i en ny omröstning. Till Aftonbladet säger hon: Vi röstade nej till Ulf Kristersson förra gången för att Centerpartiet vare sig kan tänka sig att sitta i en regering eller vara i budgetsamverkan med en regering som kräver Sverigedemokraternas aktiva stöd.(...) Vi vill inte medverka till en sådan konstellation, ett sådant samarbete, där man blir beroende av SD.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Så är det. Men det räcker inte med att vilja, det måste finnas en förmåga också. Jag tror faktiskt att Jan Björklund och och Annie Lööf båda vill bära sina respektive partiorganisationer fram till en blocköverskridande överenskommelse och därigenom spärra ut Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Man har de förmågan? Det är just nu den avgörande frågan.

Löfven träffar Trump i Vita huset. 50 år efter den svenska Vietnamkritiken

I morgon tisdag besöker statsminister Stefan Löfven USA:s president Donald Trump i Vita huset i Washington. Det blir en intressant tillställning, särskilt mot bakgrund av att Löfven blir den förste EU-ledare som träffar Trump efter dennes kontroversiella utspel om att införa höga importtullar för stål och aluminium.

Bortsett från Trump och hans senaste utspel (om man nu kan bortse från det...) får Sveriges politiska relationer till USA betecknas som goda. Så har det sannerligen inte alltid varit. De flesta förknippar nog Sveriges diplomatiska kriser med USA med Vietnamkriget, och kanske framför allt Olof Palmes jultal 1972. I talet (som kan läsas här) beskrev Palme de amerikanska bombningarna av Hanoi i termer av "tortyr" och jämförde dem med några av historiens värsta illdåd, som Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Den amerikanska motreaktionen blev stark. USA beslöt att inte sända tillbaka sin ambassadör till Stockholm efter julhelgen. Samtidigt lät USA meddela att någon ny svensk ambassadör inte var välkommen till Washington efter den avgående Hubert de Besche. Först 1974 tinades de svensk-amerikanska diplomatiska relationerna åter upp.

Men Sveriges kritik av USA:s krigföring i Vietnam var av äldre datum. Stor uppmärksamhet fick redan Olof Palmes så kallade Gävletal på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress 1965. (Talet kan läsas här.) I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet. Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". Några rader ur talet bär jag alltid med mig: Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimiteten i ett historiskt betingar framskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt. 

I år är det ju 50 år sedan 1968. Den 21 februari 1968 genomfördes en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. I tågets tät vandrade Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan. Den senare befann sig i Sverige som ett led i den svenska tysta diplomatin i Vietnamfrågan där Sverige försökte upprätta en informell samtalskanal mellan USA och Nordvietnam/FNL (den så kallade Operation Aspen). Fotografiet av Olof Palme och Nguyen Tho Chan spreds över världen och blev den nyhetsbild från Sverige som fick störst internationell genomslagskraft under 1968.

USA rasade och kallade hem sin ambassadör William Heath för konsultationer. Högerledaren Yngve Holmberg krävde att Olof Palme skulle avgå som ecklesiastikminister. Folkpartiledaren Sven Wedén krävde att en extra utrikesnämnd skulle inkallas samt att Sverige skulle  formulera en ursäkt till den amerikanska regeringen. som befann sig i Sverige.

*

Vi kanske inte ska räkna med en motsvarande dramatik när Stefan Löfven i morgon möter Donald Trump. Men osvuret är bäst. Och kanske kan vi i alla fall äntligen få veta vad som hände last night in Sweden.

50 år sedan 1968

I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.

En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.

I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.

Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. 

Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.

Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.

Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!

Om regeringsfrågan och professor Leif Lewins toksågning av svensk borgerlighet

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018. Om vi får ett valresultat ungefär motsvarande valet 2014 finns egentligen bara tre lösningar.

1.) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts, och Alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Hittills har Centerpartiet och Liberalerna sagt ett tydligt nej till denna lösning. Jag har mycket svårt att se att de skulle kunna ändra sig till valet 2018.

2.) En ny Decemberöverenskommelse, eller att partierna i praktiken agerar som om det fanns en sådan överenskommelse. Det är denna lösning som präglar innevarande mandatperiod. Den formella Decemberöverenskommelsen bröts visserligen upp av Alliansen, men allianspartierna lägger ingen gemensam budget och därför kan den rödgröna regeringen fortsätta styra landet. En sådan lösning är givet det parlamentariska läget knappast hållbar på längre sikt.

3.) Ett blocköverskridande regeringssamarbete. På så sätt kan Socialdemokraterna fortsätta regera, tillsammans med något eller några av allianspartierna. De senaste månaderna har sannolikheten ökat för att detta alternativ också blir verklighet.

Men hur ett sådant blocköverskridande regeringssamarbete ska konstitueras är inte självklart, och betingas av valresultatet. Socialdemokraterna skulle kanske gärna se en lösning där Socialdemokraterna spelar den tyngsta rollen och där Centerpartiet och Liberalerna reduceras till stödpartier. Centerpartiet och Liberalerna ser hellre en lösning där Annie Lööf blir statsminister och Socialdemokraterna och Stefan Löfven tvingas spela andra violin.

På DN Debatt argumenterar i dag statsvetarprofessorn Leif Lewin för en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna och samtliga fyra allianspartier, och med förslagsvis Annie Lööf som statsminister. Den lösningen tror jag inte på. Svensk politik behöver en högerpol och en vänsterpol, och då är det inte bra om högerpolen lämnas till Sverigedemokraterna.

Jag ser heller inte i dag de realpolitiska förutsättningarna för en sådan lösning. Socialdemokraterna kommer inte att sätta sig som stödparti en alliansregering, och på motsvarande sätt kommer en samlad Allians inte att acceptera rollen som stödparti i en socialdemokratiskt ledd regering. Det gäller att utforma en regering med bättre jämvikt, en jämvikt som måste baseras på valresultatet.

Däremot visar Leif Lewin - som inte för inte är professor i vältalighet och statskunskap - sin retoriska lejonklo. Bondeförbundet under femtiotalet liksom Miljöpartiet av i dag blev inte inbjudna till socialdemokratisk regeringssamverkan för att äta utan för att ätas, skrier han, med hänvisning till myten om Tantalos gästabud.

Leif Lewins sågning av svensk borgerlighet går heller inte av för hackor:

Det svensk politik ytterst handlar om är om Socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten eller ej. I snart ett sekel har detta parti dominerat svenskt samhällsliv i kraft av lysande namn som Hjalmar Branting, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson och Olof Palme och av en enastående förmåga till kvalificerad idédebatt, parad med ett utpräglat väderkorn för maktpolitikens realiteter. Kontrasten är himmelsvid mot borgerlighetens valhänthet och senfärdiga godtagande i efterhand av de flesta av socialdemokraternas välfärdsreformer. Det främsta undantaget är Fredrik Reinfeldt, vars arv nu ligger förskingrat.

Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar

I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.

Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.

Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.

Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.

Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.

Finns det hopp för Miljöpartiet?

Sista helgen i maj genomför Miljöpartiet sin partikongress i Linköping. Temat för kongressen är "Ledarskap för klimatet". Det är nog bra. Miljöpartiet behöver hitta tillbaka till sina kärnfrågor för att kunna återvinna väljarnas förtroende.

Jag förstår fortfarande inte hur Gustav Fridolin tänkte då han i en intervju med Dagens Nyheter - som publicerades på långfredagen - vecklade in sig i ett långt resonemang om möjligheten av att använda fotbojor för personer som fått avvisningsbeslut. Oavsett vad Gustav Fridolin egentligen menade - och det är ärligt talat inte särskilt lätt att reda ut - borde han ha insett den symboliska kraften i hans uttalande och förutsett det politiska och mediala genomslaget. Och krav på hårdare tag mot asylsökande är inte Miljöpartiets bästa väg för att återvinna förlorade väljare.

Miljöpartiet gestaltar det ofta förekommande fenomenet att ett litet parti som regerar i koalition med ett större parti förlorar väljarstöd. I sitt samregerande med Socialdemokraterna har Miljöpartiet tvingats till svåra kompromisser i flera av sina profilfrågor, som till exempel flyktingpolitiken, kärnkraften och trafikpolitiken. Dessa kompromisser skymmer sikten för de många miljö- och klimatfrågor där Miljöpartiet faktiskt har satt avtryck i regeringspolitiken.

Jag tror fortfarande att Miljöpartiet har hyggliga möjligheter att hålla sig kvar i riksdagen efter valet 2018. Men det förutsätter då sannolikt att partiet lyckas hitta tillbaka till sina kärnfrågor, och se till att frågor om miljö, klimat och hållbar utveckling får en mer framträdande plats i den politiska debatten. Här borde finnas en potential. 2016 års SOM-underökning visade i veckan att oro för klimatförändringar ligger i topp på listan över vilka samhällsproblem som svenska folket uppfattas som mest oroande inför framtiden.

På kongressen i maj lägger partistyrelsen lägger fram förslag om en grön ekonomisk politik, där till exempel koldioxidskatten ska breddas och om att utreda hur skatt på vindkraft och vattenkraft ska tillfalla regionen där kraftverken finns. Sakpolitiskt är det förstås viktigast för Miljöpartiet att vinna stöd hos Socialdemokraterna och i riksdagen för sina förslag. Men strategiskt tror jag faktiskt det är viktigare för Miljöpartiet att profilera sig med nya långtgående miljöpolitiska förslag för att visa sina potentiella väljare vad man faktiskt vill, än att dessa förslag också genomförs.

Politik kamrater - det är att vilja något, som Olof Palme sa.

Olof Palme och strävan efter ett anständigt liv

Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad”. Jag har funderat en hel del över vad dessa orden betyder för mig. Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter i början av 1970-talet. Jag tjusades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik.  

Palmes ståndpunkt är i grunden existentiell. Vad är ett anständigt liv? Vad innebär det att leva anständigt? För mig innebär anständighet att alltid bottna i det man säger och det man gör, att inte vifta med armarna eller göra sig till. Ett anständigt liv är för mig att aldrig slå nedåt, utan alltid kritiskt granska makten och leva i omsorg om och i solidaritet med dessa mina minsta. Ett anständigt liv innebär respekt för andra människors livsval och en ovillkorlig, ständig strävan att älska sin nästa såsom sig själv. Ett liv i öppenhet och mångfald, och i kamp mot trångsyntet och enfald. Därför är jag socialist. 

Jag skriver i dag i Svenska Dagbladet om Olof Palmes utrikespolitik, och om hur de värden som den baserades på skulle kunna ligga till grund för en radikal. modern utrikespolitik i dag. En sådan utrikespolitik får aldrig bli nostalgisk eller tillbakablickande, och därför måste den utrikespolitik Olof Palme bedrev uppgraderas för att bli relevant och kunna sätta avtryck i dag. 

Olof Palme var älskad men också hatad. Det kostar på att gå i spetsen för en värdebaserad politik som gör anspråk på att förändra världen och som skiljer mellan höger och vänster. Låt oss därför inte rädas en strid om en ny svensk radikal utrikespolitik. Det är först när en sådan applå­deras av alla som vi har skäl att oroa oss.

Köp och sprid också gärna  den just utkomna boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen).

Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall  bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

50 år sedan Olof Palmes Gävletal. Vilka är dagens utrikespolitiska utmaningar?

Arbetarbladet påpekar att det på torsdag är 50 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska Gävletal, på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress i Gävle. Talet har blivit klassiskt då det uppfattas som upptakten till den svenska Vietnampolitiken, och till Olof Palmes hårda och uppmärksammade kritik av USA:s krigföring i Vietnam.

Hela talet kan läsas här. I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet, Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". (Citaten hämtade ut Kjell Östbergs "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969".)

Olof Palmes Gävletal var ett välformulerat och känslostarkt stöd åt den kamp för nationell och social frigörelse som kännetecknade 1960-talet. Palme använde den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva och ge mening åt den folkliga kampen i Afrika och Asien, mot kolonialmakternas överhöghet och för nationell självständighet och social rättvisa.

Flera av hans formuleringar har bäring även i vår tid: Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Olof Palmes tal i Gävle var inte bara början på den svenska Vietnampolitiken, det var också början på vad som kom att kallas för den aktiva svenska utrikespolitiken under den senare delen av kalla kriget. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. (En första indikation på omsvängningen i den svenska politiken kom redan 1959, då Sverige som första och enda väststat i FN:s generalförsamling röstade för algeriskt självbestämmande.)

Olof Palme fick genom sina starka uttalanden symbolisera mycket av den nya svenska politiken: om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

I dag är det många socialdemokrater som ser med förhoppning på Margot Wallströms nya, feministiska svenska utrikespolitik och där erkännandet av Palestina och den hårda kritiken av Saudiarabien har lett till diplomatiska kontroverser. Men den ligger mycket i Katrine Marçals varnande ord: En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv.

Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap kunde på 1960- och 1970-talen användas för att ge mening åt tredje världens kamp för nationell frihet och social rättvisa. I dag - i vår individualiserade tid - ser vi hur nationell självständighet inte med nödvändighet innebar frihet för nationernas enskilda medborgare. Flyktingströmmar och inbördeskrig ställer nya frågor om hur en svensk utrikespolitik bäst värnar friheten, jämlikheten och broderskapet. Hur Sverige och Socialdemokraterna bäst bör hantera denna utrikespolitiska utmaning ämnar jag återkomma till inom kort.

Så minns jag Lennart Bodström

Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.

En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.

I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.

Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.

Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).

Frid över Lennart Bodströms minne.

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.

*

När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.

Lennart Geijer och jag

Nu närmar sig datum för boksläpp och recensioner för min nya bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas förlag). Boken har redan hunnit få en positiv recension i Svenska Dagbladet, trots att första recensionsdatum formellt inte är förrän om några dagar. Kanske är det dags att jag formulerar några rader om varför jag skrev den här boken och varför jag tycker att förre justitieministern Lennart Geijer är politiskt och socialt intressant för vår tid.

*

I mina tidigaste tonår – runt år 1970 - läste jag en insändare i tidningen Kvällsposten som gjorde mig djupt upprörd. Insändaren var skriven av signaturen ”Drabbad” och skribenten rasade över tillståndet i svenska fängelser. Straffen var för korta och tillvaron på anstalterna alldeles för bekväm. Daltet med fångarna måste få ett slut. Ett straff skulle vara ett straff och inte en behaglig semestertillvaro.

Signaturen ”Drabbad” var en del av en högljudd och frustrerad opinion som irriterades av 1960- och det tidiga 1970-talets reformering och humanisering av svensk kriminalvård. Mitt unga hjärta upprördes av skribentens förakt och bristande medkänsla gentemot de människor som av olika skäl hamnat innanför murarna. Med harm i sinnet skrev jag ett svar till signaturen ”Drabbad” där jag lyfte fram behovet av vård och rehabilitering i stället för straff och att människovärdet även gällde brottslingar. Kvällsposten publicerade mitt svar och jag fylldes av en självtillfredsställelse värdig julaftonens Karl-Bertil Jonsson.

*

Reformeringen och humaniseringen av svensk kriminalvård kulminerade under Lennart Geijers tid som socialdemokratisk justitieminister i Olof Palmes fösta regering. Lennart Geijer var justitieminister åren 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.

Trots Lennart Geijers omstörtande ställningstaganden i kriminalpolitiska frågor och trots hans centrala position i svenskt politiskt liv under de omtumlande åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet är hans politiska idéer och hans politiska gärning i stort sett outforskade. Den så kallade Geijeraffären från senare delen av 1970-talet – där Lennart Geijer tillsammans med andra framträdande politiker anklagades för samröre med prostituerade – har lagt sig som ett hinder i vägen och utgjort en slags politisk och mental blockering mot alla försök att studera Geijer som politiker och som person.

Boken grundar sig på en genuin nyfikenhet att förstå den tid under 1960- och 1970-talet, som inte är så avlägsen och som frambringade hållningar som i dag uppfattas som närmast tabu i det politiska samtalet. Syftet är att sätta in Lennart Geijers radikala idéer i ett idéhistoriskt sammanhang och därigenom bidra till ökad förståelse av såväl hans politiska strävan som av den tid i vilken han verkade. Därutöver är avsikten att ge en bild av människan Lennart Geijer, en man som av många uppfattades och beskrevs som en särling i den politiska världen. 

Jag har haft stor glädje av de tidigare okända dagboksanteckningar som jag genom Lennart Geijers familj fått möjlighet att ta del av. Dagboksanteckningarna sträcker sig från sommaren 1922, då Lennart Geijer var tolv år gammal, till hösten 1975 när Geijer vid 66 års ålder närmar sig slutet av sin politiska gärning. Dagböckerna utgör sammantaget 1 700 prydligt skrivna och lättlästa sidor.

 

Jag berättar om hans barn- och ungdomsår, och om hans politiska och yrkesmässiga gärning inom hyresgäströrelsen och tjänstemannarörelsen. Särskilt utrymme ges åt Lennart Geijers tid i Lund, hans introduktion i de studentradikala kretsarna med Tage Erlander i sällskapskretsen. Här ges färgstarka ögonvittnesskildringar av Olof Palme och Tage Erlander, av 1960- och 1970-talets turbulenta politiska tid samt dramatiska händelser som kapningsdramat på Bulltofta, ockupationen av västtyska ambassaden, IB-affären och även Geijeraffären. Därutöver vill jag använda skildringen av Lennart Geijer och hans tid till att också säga något om den tid vi själva lever i, mot bakgrund av den frihetlighet och den auktoritetsnedrivning som så starkt präglade Lennart Geijer och hans tid.

*

 Boken presenteras i samband med boksläpp i Stockholm tisdag 20 januari kl 18.00, i bokförlaget Atlas lokaler på Saltmätargatan 22, samt i Göteborg onsdag 21 januari kl 17.00, i entrén till Statsvetenskapliga institutionens lokaler på Sprängkullsgatan 19. Välkomna!

Boken kan beställas här.