Är det rätt av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hotar med att rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående förändringen av Arbetsförmedlingen. Både Sverigedemokratena och Moderaterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en sådan misstroendeförklaring. Om även Kristdemokraterna hakar på så får Vänsterpartiet ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin misstroendeförklaring (det krävs stöd av en majoritet i riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter) och då måste Eva Nordmark avgå,

Är det rätt eller fel av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring? Rätt för vem och i förhållande till vad blir de självklara följdfrågorna.

Vänsterpartiet har förstås rätt att försöka få igenom en misstroendeförklaring mot vilken minister som helst. Den som väcker misstroendeförklaring behöver inte ange några sakliga skäl. Däremot har det historiskt varit ovanligt att ett parti väckt misstroendeförklaring för att man varit kritisk till den förda politiken. Oftast har det handlat om en enskild minister som uppfattats ha misskött sitt uppdrag (till exempel Lennart Bodström 1985, Laila Freivalds 2005, Anna Johansson 2017).

Vänsterpartiet kan knappast argumentera för att Eva Nordmark misskött sitt uppdrag i sak, eftersom hon bara tjänstgjort som minister i två månader. I stället handlar det om innehållet i politiken. På samma sätt som när de allianspartierna sommaren 2017 hotade med misstroendeförklaring då de var missnöjda med regeringens planer på en flygskatt och höjda marginalskatter.

Vänsterpartiet har efter valet 2018 marginaliserats i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken. Makt utan ansvar är en ytterst förmånlig position, och den positionen tilläts Vänsterpartiet inta under dessa fyra åt.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar genom Januariavtalet i stället med mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Vänsterpartiet har fastnat i ett hörn och har svårt att ta sig ut. Jonas Sjöstedt tvingades släppa fram Stefan Löfven som statsminister eftersom det enda alternativet - en moderatledd regering som var beroende av Jimmie Åkesson - var betydligt värre.

Nu pressas Jonas Sjöstedt att visa musklerna, att markera att han och Vänsterpartiet inte tänker sitta och rulla tummarna i väntan på valet 2022. Hot om misstroendeförklaring är ett av de få redskap som han och partiet har till sitt förfogande.

Jonas Sjöstedt leker med elden. I ett osäkert och svårbedömt politiskt läge finns risken att det sätts igång en process som ingen kan kontrollera och som till sist slutar med att Ulf Kristersson får bilda regering. Undrar lite vad Jonas Sjöstedt säger då.

Nu tror jag inte det blir så. Jag förutsätter att Januariavtalets partier lyckas formulera sitt förslag på ett sätt som dels innebär bättre lösningar på Arbetsförmedlingens framtid än vad man haft anledning att befara (många centerpartister jag talar med är inte särskilt nöjda med hur det egna partiets talesperson hittills hanterat frågan - för att uttrycka det milt). Det finns ett starkt gemensamt incitament för Socialdemokraterna och Centerpartiet att inte låta denna fråga leda till regeringskris. Dels kan Jonas Sjöstedt sträcka lite på sig och hävda att Vänsterpartiet (och kanske även Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna - de har ännu inte berättat hur de ställer sig till en misstroendeförklaring utan "inväntar" regeringes förslag) räddat landet och de arbetslösa från en katastrof.

Ingen svensk minister har hittills fällts i riksdagen i en misstroendeomröstning. Däremot har det hänt att ministrar avgått på grund av att de vetat att de skulle komma att fällas i en sådan omröstning. Jag tror ingen kommer att behöva avgå denna gången. Men läget är osäkert, och osvuret är därför bäst.

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

Så minns jag Lennart Bodström

Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.

En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.

I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.

Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.

Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).

Frid över Lennart Bodströms minne.