Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.
En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.
I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.
Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte
trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.
Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).
Frid över Lennart Bodströms minne.
Visar inlägg med etikett Thomas Bodström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thomas Bodström. Visa alla inlägg
2015-04-30
2011-11-22
Sveriges Television, Sverigedemokraterna och partiledardebatterna
Jag har tidigare försvarat Håkan Juholts vägran att acceptera SVT Agendas krav på att han skulle stå sida vid sida med Jimmie Åkesson i den planerade partiledardebatten:
Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.
Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.
Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.
Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.
En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.
Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.
Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.
Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.
Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.
En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.
2011-07-07
Makt och mystik i politiken
Alla vet att Sverigedemokraterna brinner för svensk nationalism. De behöver därför inte förstärka bilden av sig själva genom att bära folkdräkt. En Sverigedemokrat i folkdräkt kan i stället leda tanken till en uppkomling, särskilt om folkdräkten är tillfälligt inhyrd från Skansen i stället för nedärvd i tre generationer.
Ungefär så formulerade sig statsvetaren Katarina Barrling Hermansson vid det intressanta Almedalsseminariet Makt och mystik i politiken (arrangerat av Greatness PR). Temat diskuterades utifrån två studier som genomförts av Novus och tns sifo.
Väljarna anser att Moderaterna är det parti där partiledaren ofta fattar de avgörande politiska besluten. (Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, kommenterade resultatet med att Moderaterna faktiskt är ett toppstyrt parti - så länge det går bra.) Miljöpartiet anses vara det parti där vanliga medlemmar har störst inflytande. Socialdemokraterna anses vara det parti som har mest av stridande viljor i viktiga frågor. Sverigedemokraterna anses vara det parti där en liten grupp bestämmer det mesta. Resultaten känns åtminstone för mig intuitivt korrekta. :)
Seminariet diskuterade också den mystik som medielogiken ibland klär in de politiska institutionerna i. Så beskrivs t ex Socialdemokraternas verkställande utskott ständigt som partiets "mäktiga VU". Eller som Svenska Dagbladets politiske reporter Göran Eriksson uttryckte det: Läsarna har inte en susning vad ett VU är. Därför måste vi använda klyschan "det mäktiga VU".
Angående klädval som symbolpolitiskt medel väckte det viss munterhet när Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist fick frågan om han kunde tänka sig att framträda i folkdräkt. Lars Stjernkvist berättade då att han en enda gång hade kommit till ett VU-möte i mörk kostym, varpå Thomas Bodström kommit fram till honom med allvarlig min och bett att få beklaga sorgen...
Katarina Barrling Hermansson efterlyste lite mer trolleri i politiken. Frågan är vem av partiledarna som i så fall är vilken trollkarl/kvinna:
Fredrik Reinfeldt som Joe Labero?
Gustaf Fridolin som Merlin?
Lars Ohly som Houdini?
Åsa Romson som Magica de Hex?
Göran Hägglund som Tommy Cooper?
Håkan Juholt som Gandalf - eller som Carl-Einar Häckner?
Jimmie Åkesson som Sauron...
Ungefär så formulerade sig statsvetaren Katarina Barrling Hermansson vid det intressanta Almedalsseminariet Makt och mystik i politiken (arrangerat av Greatness PR). Temat diskuterades utifrån två studier som genomförts av Novus och tns sifo.
Väljarna anser att Moderaterna är det parti där partiledaren ofta fattar de avgörande politiska besluten. (Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, kommenterade resultatet med att Moderaterna faktiskt är ett toppstyrt parti - så länge det går bra.) Miljöpartiet anses vara det parti där vanliga medlemmar har störst inflytande. Socialdemokraterna anses vara det parti som har mest av stridande viljor i viktiga frågor. Sverigedemokraterna anses vara det parti där en liten grupp bestämmer det mesta. Resultaten känns åtminstone för mig intuitivt korrekta. :)
Seminariet diskuterade också den mystik som medielogiken ibland klär in de politiska institutionerna i. Så beskrivs t ex Socialdemokraternas verkställande utskott ständigt som partiets "mäktiga VU". Eller som Svenska Dagbladets politiske reporter Göran Eriksson uttryckte det: Läsarna har inte en susning vad ett VU är. Därför måste vi använda klyschan "det mäktiga VU".
Angående klädval som symbolpolitiskt medel väckte det viss munterhet när Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist fick frågan om han kunde tänka sig att framträda i folkdräkt. Lars Stjernkvist berättade då att han en enda gång hade kommit till ett VU-möte i mörk kostym, varpå Thomas Bodström kommit fram till honom med allvarlig min och bett att få beklaga sorgen...
Katarina Barrling Hermansson efterlyste lite mer trolleri i politiken. Frågan är vem av partiledarna som i så fall är vilken trollkarl/kvinna:
Fredrik Reinfeldt som Joe Labero?
Gustaf Fridolin som Merlin?
Lars Ohly som Houdini?
Åsa Romson som Magica de Hex?
Göran Hägglund som Tommy Cooper?
Håkan Juholt som Gandalf - eller som Carl-Einar Häckner?
Jimmie Åkesson som Sauron...
2011-05-24
Thomas Bodström - framtidens politiker?
I dag har jag haft nöjet att läsa Thomas Bodströms i förväg våldsamt omskrivna bok Inifrån. Makten, myglet, politiken (Norstedts, 2011). Thomas Bodström är ett fenomen i svensk politik och boken säger egentligen mer om honom själv än om de skeenden i svensk politik som han vill kommentera.
Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".
Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.
Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.
Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".
Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.
Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.
Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Thomas Bodström varnar för en sektmentalitet i partiet, en sektmentalitet som bara kan brytas upp genom ökad öppenhet och en helt annan, friare diskussionskultur än vad som hittills präglat partiet.
Boken innebär att Thomas Bodström stärker sitt personliga varumärke samtidigt som han berättar för oss att han åtminstone för tillfället lämnar politiken. Däremot skulle jag bli både förvånad och besviken om han inte kommer tillbaka till den politiska hetluften igen. Valrörelsen 2014 kanske vore ett lämpligt tillfälle för comeback?
2010-11-14
Mona Sahlins avgång och socialdemokratins kris
Mona Sahlins dramatiska avgång i dag var kanske ofrånkomlig, men för Socialdemokraternas del förvärras den redan djupa krisen. Det svidande valnederlaget 2010 skulle hanteras genom en seriös omprövning av den förda politiken, en strävan att bygga socialdemokratisk politik för ett samhälle bortom industrisamhället. Nu ställs partiet inför den omöjliga uppgiften att på bara några månader välja en ny partiledare, en partiledare som har en stark förankring inom rörelsen, förmår kommunicera och entusiasmera väljaropinionen i allmänhet och som har kraften att vara drivande i förändringsarbetet. I skrivande stund ser jag inte riktigt vem denna tulipanaros skulle vara. (Då bortser jag från Margot Wallström, om vilken någon i radion tidigare i dag sa att hon skulle kunna leda Socialdemokraterna från månen.)
Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.
Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?
Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.
Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?
2010-10-15
Thomas Bodström och framtidens politiker
Thomas Bodstöms avhopp dominerar nyhetsflödet i dag. Jag gav följande kommentar till TT:Thomas Bodström representerar en ny typ av politiker, som - på gott och ont - sannolikt kommer att bli vanligare i framtiden. Politiken kommer i allt större utsträckning att knyta till sig individer som är aktiva i olika sfärer i samhället och som har andra plattformar än enbart den politiska. Den bakomliggande orsaken står att finna i en samhällsutveckling, där individualisering och flexibilitet växer sig allt starkare.
Fördelarna med den nya typen av politiker är att de agerar utifrån bredare erfarenhetsbaser, öppnar upp den politiska sfären och att de i någon mening är i takt med sin tid. Nackdelen är att det finns en risk att politiken förytligas och att allt färre vill stå för kontinuitet och ta ett övergripande ansvar.
Thomas Bodström representerar både fördelarna och nackdelarna. Han har bidragit till att utveckla det politiska samtalet och varit en utmärkt kommunikatör i förhållande till väljarna. Men han har också varit oförmögen att sätta gränser, och det är den oförmågan som försatt honom i den situation där han nu är.
Fördelarna med den nya typen av politiker är att de agerar utifrån bredare erfarenhetsbaser, öppnar upp den politiska sfären och att de i någon mening är i takt med sin tid. Nackdelen är att det finns en risk att politiken förytligas och att allt färre vill stå för kontinuitet och ta ett övergripande ansvar.
Thomas Bodström representerar både fördelarna och nackdelarna. Han har bidragit till att utveckla det politiska samtalet och varit en utmärkt kommunikatör i förhållande till väljarna. Men han har också varit oförmögen att sätta gränser, och det är den oförmågan som försatt honom i den situation där han nu är.
För Socialdemokraterna har han varit en tillgång - inte minst för sin förmåga att ta plats i debatten och att visa att politiker kan vara olika. Jag tror det vore av värde för partiet - och för svensk politik - om det även fortsättningsvis finns utrymme för hans politiska gärning. Om han själv vill, förstås.
Jag tror hans agerande möter irritation hos "vanliga" riksdagsledamöter, men partiledningen har hittills betonat hans positiva betydelse för partiet. Jag uppfattar det också som att han hittills haft ett starkt stöd hos Mona Sahlin.
För mina och andras synpunkter i TT-artikeln, se t ex här.
2010-10-06
Karin Hübinette och frågan om den journalistiska opartiskheten
I dag kritiserar jag på Aftonbladets Debattsida Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för Aktuellt och Agenda. Bakgrunden är att Karin Hübinettes syster, Hillevi Engström (M), utnämnts till arbetsmarknadsminister i den borgerliga Alliansregeringen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
2010-05-13
De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier
I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).
I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.
Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.
Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?
Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.
Artikeln i sin helhet kan läsas här.
I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.
Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.
Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?
Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.
Artikeln i sin helhet kan läsas här.
2010-01-14
Jens Lapidus och författarskapets svåra konst
Envar sin egen författare? På senare tid har det blivit allt vanligare att kända svenskar kommer ut med författarambitioner. Särskilt vanligt är fenomenet inom kriminallitteraturen, där Thomas Bodström väl är det tydligaste exemplet. En av de mest framgångsrika är Jens Lapidus, vars böcker Snabba cash, Aldrig fucka upp samt Gängkrig 145 på kort tid blivit några av Sveriges mest sålda böcker. Jens Lapidus är inte någon typisk kändisförfattare, eftersom han inte var särskilt känd när han debuterade i augusti 2006. Men som yrkesverksam advokat på brottmålsbyrån Försvarsadvokaterna, en av Sveriges främsta advokatbyråer, har han ändå en egen utmejslad position vid sidan av skrivandet.
Lapidus bok "Snabba cash" har redan blivit film, och inför premiären beskrev Katarina Wennstam (SVT-journalist som sadlat om och också blivit en mycket framgångsrik författare) sina låga förväntningar på filmen: Ska bli spännande att se om någon kvinnlig karaktär fått nån replik i filmen iaf. Eller om de bara duger till att suga och bli slagna, eller krångla i vårdnadstvister, eller våldtas till döds som i boken.
Jag har inte läst "Snabba cash", och har därför ingen uppfattning om rättvisan i Katarina Wennstams beskrivning. Men jag reagerar på hur Jens Lapidus formulerar sig när han i Expressen ombeds kommentera Wennstams kritik. Lapidus säger att han inte tar åt sig av kritiken, eftersom: Jag skildrar ju bara hur det ser ut.
Men det är väl just där skon klämmer. En författare kan aldrig nöja sig med att skildra verkligheten såsom den ser ut. En författares uppgift bör ju vara att genom tolkningar och gestaltningar bidra till en fördjupad förståelse av denna verklighet, och få oss läsare att öppna luckor hos oss själva som vi kanske inte ens riktigt visste fanns. Så skapas konst. Ett sådant skapande åstadkoms inte genom ett slentrianmässigt användande av maskulina stereotyper, åberopandes att det ju är så det är. Att skildra en könsmaktsordning kräver inte nödvändigtvis att endast män återfinns bland karaktärerna.
Jag unnar uppriktigt Jens Lapidus varje krona han tjänar på sina böcker. Men hans svar på Expressens fråga gör mig tveksam till honom som författare.
Angående författarambitioner rekommenderas en ung mans debutroman Anna, avdelning 13, utgiven på Författares bokmaskin (1981). Boken fick positiva recensioner i såväl Göteborgs-Posten som Arbetaren och finns fortfarande på välsorterade bibliotek... :-)
2008-09-25
Fredrik Reinfeldts suck av lättnad
Överenskommelsen om FRA-lagen är en stor politisk framgång för Fredrik Reinfeldt. På oväntat kort tid har han lyckats få kritikerna bland de borgerliga riksdagsledamöterna att göra avkall på sina tidigare krav på en förutsättningslös parlamentarisk utredning och i stället räta in sig i ledet och öppet deklarera att de kommer att stödja regeringen i den avgörande omröstningen i riksdagen. Nu slipper Fredrik Reinfeldt av allt att döma konfronteras med det värsta av de tänkbara utfallen - ett voteringsnederlag i frågan med risk för påföljande regeringskris.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)