Envar sin egen författare? På senare tid har det blivit allt vanligare att kända svenskar kommer ut med författarambitioner. Särskilt vanligt är fenomenet inom kriminallitteraturen, där Thomas Bodström väl är det tydligaste exemplet. En av de mest framgångsrika är Jens Lapidus, vars böcker Snabba cash, Aldrig fucka upp samt Gängkrig 145 på kort tid blivit några av Sveriges mest sålda böcker. Jens Lapidus är inte någon typisk kändisförfattare, eftersom han inte var särskilt känd när han debuterade i augusti 2006. Men som yrkesverksam advokat på brottmålsbyrån Försvarsadvokaterna, en av Sveriges främsta advokatbyråer, har han ändå en egen utmejslad position vid sidan av skrivandet.
Lapidus bok "Snabba cash" har redan blivit film, och inför premiären beskrev Katarina Wennstam (SVT-journalist som sadlat om och också blivit en mycket framgångsrik författare) sina låga förväntningar på filmen: Ska bli spännande att se om någon kvinnlig karaktär fått nån replik i filmen iaf. Eller om de bara duger till att suga och bli slagna, eller krångla i vårdnadstvister, eller våldtas till döds som i boken.
Jag har inte läst "Snabba cash", och har därför ingen uppfattning om rättvisan i Katarina Wennstams beskrivning. Men jag reagerar på hur Jens Lapidus formulerar sig när han i Expressen ombeds kommentera Wennstams kritik. Lapidus säger att han inte tar åt sig av kritiken, eftersom: Jag skildrar ju bara hur det ser ut.
Men det är väl just där skon klämmer. En författare kan aldrig nöja sig med att skildra verkligheten såsom den ser ut. En författares uppgift bör ju vara att genom tolkningar och gestaltningar bidra till en fördjupad förståelse av denna verklighet, och få oss läsare att öppna luckor hos oss själva som vi kanske inte ens riktigt visste fanns. Så skapas konst. Ett sådant skapande åstadkoms inte genom ett slentrianmässigt användande av maskulina stereotyper, åberopandes att det ju är så det är. Att skildra en könsmaktsordning kräver inte nödvändigtvis att endast män återfinns bland karaktärerna.
Jag unnar uppriktigt Jens Lapidus varje krona han tjänar på sina böcker. Men hans svar på Expressens fråga gör mig tveksam till honom som författare.
Angående författarambitioner rekommenderas en ung mans debutroman Anna, avdelning 13, utgiven på Författares bokmaskin (1981). Boken fick positiva recensioner i såväl Göteborgs-Posten som Arbetaren och finns fortfarande på välsorterade bibliotek... :-)
13 kommentarer:
Inte trovärdigt uttala sig utan att först läsa
Professor Ulf Bjereld förvånar mig. Han väljer att uttala sig om en bok och en författare som han inte har läst. (Därvidlag tillhör han snart en minoritet av den läsande befolkningen).
Han säger sig vara tveksam till författaren Jens Lapidus på grundval av ett uttalande i Expressen där Lapidus säger sig skildra verkligheten. Ulf Bjereld verkar tycka att alla riktiga författare måste vara programmatiska och att deras skildring ska beskriva verkligheten, inte som man kan uppfatta den, utan som man önskar att den skulle vara. Trots att Bjereld är statsvetare så tror han att det är det enda sättet att förändra världen. Men kan inte en skildring av verkligheten med sin könsmaktsordning, sina klasskillnader och sin marginalisering av etniska grupper vara nog så effektiv för att blottlägga orättvisor.
Jag förstår heller inte vad det har med saken att göra att författaren i fråga är framgångsrik – att Bjereld, som han säger, unnar honom de pengar han tjänar på sin bok. Jag tror inte för en minut att det är avundsjuka som får professor Bjereld att angripa Lapidus. Men vad som verkligen styr honom vet jag inte. Och inte heller om han angripit någon annan av de författare som säger skildra verkligheten.
Lapidus uttalande blir i sig inte så konstigt om man tänker att det handlar om perspektiv. ”Det är så det ser ut" - om man blickar från en viss punkt, ja. Och det är väl upp till författaren att välja sina utblickspunkter.
Sen kan man ju som läsare vara mer eller mindre trött på det. Och mer eller mindre trött på att vissa perspektiv tar större utrymme än andra.
Det där är en övertolkning av en mening. Det är iofs möjligt att Lapidus tycker att han skildrar hur det ser ut. Han möter ju brottsmålsklienter i rätten. Fast då visste inte vi andra att det såg ut så och blir delvis förbluffade. Den där meningen i Expressen är väl någon falsk blygsamhet el dyl. Givetvis är det faktabaserad fiction där han dramatiserat det hela på ett vis som gör att man hänger kvar och vill läsa mer. Det hela berättas ju inifrån en förhärdad brottsmiljö där han ju egentligen inte har levt så det är inte bara som det ser ut. Och en hel del finns om drivkrafter i form av status etc. Böckerna är väldigt läsvärda.
Lapidus skriver väldigt bra rafflande berättelser. Liza Marklund är skitbarnböcker i jämförelse. Oläsbara i sin simpla dumhet.
Karin: Jodå, visst skall författaren välja sina utgångpunkter. Jag läste Expressen-artikeln som att Katarina Wennstam ifrågasatte Jens Lapidus val av utgångspunkter, medan Lapidus svar snarast indikerade att han tyckte att hans utgångspunkter var självklara. Men utgångspunkter är aldrig självklara.
Oscar: Visst finns det risk för Kremlologi att analysera Lapidus syn på sitt författarskap utifrån ett par pratminus i Expressen. Någon blygsamhet - falsk eller ej - har jag dock svårt att förknippa med Lapidus. Jag tolkade hans uttalande mer som ett auktoritärt avfärdande av kritiken.
Frågan är väl varför Lapidus, i sina böcker, exemepelvis skulle klämma in kvinnliga datagenier med piercing, tatueringar och som trotsar naturlagar eller överbegåvande snygga kvinnliga ofelbara patologer (ej två "t") alternativt dito detektiver som brottas mot patriarkala fördomar och ett behov av närhet?
Det är ju så fruktansvärt många andra som på det viset "problematiserat" verkligheten eller ändrat "den kulturella kontexten". Det är alltså legio.
Jag blir därför väldigt uttråkad när jag läser litteratur som har den typen av sönderanvända fiktiva stereotyper i fokus. Det ger ett trött och kystat intryck.
Om Wennstams förväntningar infriades (jag har inte heller läst honom)gör alltså Lapidus precis det Bjereld efterfrågar: han bryter de konventioner, genrer och diskurser som riskerar att bädda ned författaren och trubba av hans/hennes penna.
Utan att ha läst boken kan man ändå från kommentarer om Lapidus' bok här se en trend. När jag i min senaste amerikanska deckare, av Faye Kellerman tycks jag minnas, träffade på ett kvinnligt orginellt datageni med svår uppväxt och, under av under, numera miljonär, tänkte jag genast på Lisbeth Salander i Millenium. Men förvånad blir jag i motsats till anonym 7:59 inte över Ulfs utläggning; det följer väl en annan trend bland politiska opinionsbildare?
A-K Roth
"En författares uppgift bör ju vara"
"En författare kan aldrig nöja sig med att"
"Så skapas konst"
"Ett sådant skapande åstadkoms inte genom ett slentrianmässigt användande av"
- Ulf, det var väl inte Du som kom med hotet att du skulle osäkra Din revolver om någon nämnde ordet "kultur", va?
A-K, kul att Faye Kellerman också har med ett kvinnligt datageni. Har faktiskt inte läst henne, men så gott som allt av hennes make Jonathan.
Han lyckas med sina böcker trots att han har två riktigt luggslitna klichéer i huvudrollerna: en psykolog och homosexuell polis.
Om vi återgår till Salander så finner man annars en riktig prototyp till henne i Patricia Cornwells böcker om patologen Kay Scarpetta. Scarpettas systerdotter är datageni av guds nåde men också asocial (och lesbisk).
Javisst, OP, och jag läser just nu "Trace" av Patricia Cornwell (2004)! Det är Lucy du talar om; jag har inte läst mycket av Cornwell. Jag har en bok där Faye och Jonathan Kellerman kollaborerade.
A-K
Ulf och OP: Fick en intressant artikel om svenska deckare i mitt e-mail från svensk-amerikansk deckar-afficionado.
Titel på artikeln i Wall Street Journal Book Review:
Mysteries -
The Strange Case of the Nordic Detectives
The growing appeal of Scandinavian crime fiction; existential malaise and bad coffee
Detta om existentiell malaise och dåligt kaffe(!) fick min uppmärksamhet. Artikeln är lång men läsvärd och rolig för en svensk, kroppar som hittas i snön på frusna snöklädda slätter, detektiver som alltid vill sluta och mår dåligt. Den drar tom band till Bergmans morosa filmer. Tar upp Martin Beck, Wallander, Milleniumtrilogien, isländska författare som Arnaldur Indriðason och norska som Karin Fossum.
http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703657604575004961184066300.html
A-K
Kul A-K. Manliga deckarfigurer brukar få kritik för sitt svårmod, och Arnaldur leder enligt mig ligan. Bör inte läsas när man känner sig lite moloken. :-)
De får också ofta en känga för sina relationer till musik. Minst jazz eller klassiskt ska det vara, och då gärna smalt eller på konnäsörnivå med obskyra inpelningar på någon klubb.
Du kritiserar en bok du inte ens orkat läsa. Brukar du göra på det viset, eller är det något speciellt med just den här boken/författaren? /Magnus A
Jag tycker att Jens Lapidus får skriva vad han vill, om vad han vill, skapa sådana fiktiva personer som han vill.
Tyvärr är han inte bra på att skriva. T ex i VIP-rummet finns det sidotals helt onödiga kapitel som på inget sätt för storyn vidare, fördjupar karaktärerna osv. Texten är tidvis oerhört tafatt. De sista sidorna är fulla av antiklimaxer. Mest fokuseras på Philips Schales tortyr - men även det känns begrundat litterärt sett.
Men: några enstaka avsnitten visar att det är troligen mera frågan om brist på tid, eller litterär ambition än om bristande talang.
Jens Lapidus kunde vara en skicklig författare i t ex Lars Keplers stil, om han ville. Om han ville koncentrera sig på det relevanta, inte publiceringstakt och sidoantal.
Skicka en kommentar