Något är ruttet i svensk travsport? Åke Svanstedt och frågan om grisfösare

Stäng av honom på livstid, säger den svenske silvermedaljören i cykel från Peking-OS Gustav Larsson, angående att hans cykelkollega Nicklas Axelsson just lämnat ett positivt dopingprov. Emma Johansson - även hon silvermedaljör i cykel från Peking-OS - skräder heller inte orden: Jag blir rent ut sagt förbannad. Jag förstår inte vad han tänker med. På frågan om Nicklas Axelsson borde stängas av på livstid svarar hon: Absolut. Det är så rätt.

Gustav Larssons och Emma Johanssons reaktioner är typiska för hur idrottare på elitnivå brukar reagera när någon av deras kollegor ertappas som en fuskare. Den person som försökt skaffa sig en otillbörlig fördel gentemot sina kollegor fördöms i hårda ordalag och betraktas som en svikare och en fuskare. I grunden är det en naturlig och sund reaktion - fusk skall inte accepteras (även om jag i ett annat sammanhang problematiserat vad som skiljer fusk i form av doping från fusk i form av att t ex filma sig till en frispark i en fotbollsmatch).

Men det finns en sport där en ertappad och dömd fuskare inte fördöms av sina kollegor - nämligen travsporten. För några av bloggens läsare kommer det möjligen som en överraskning att jag är en hängiven traventusiast. Jag gillar kombinationen av sport och spel, samt den stämning som mestadels råder på svenska travbanor. Jag är ingen storspelare och tiden räcker sällan till för besök på banan - men genom media följer man med ganska bra ändå. Någon gång skulle jag vilja äga en travhäst. Men det är dyrt. Mycket dyrt.

De senaste månaderna har medieintresset för svensk travsport i första hand riktats mot landets i dag mest framgångsrike travtränare Åke Svanstedt. Skaraborgs tingsrätt dömde strax före jul Åke Svanstedt för anstiftan till brott mot djurskyddslagen för att han skulle beordrat sin personal att med s k grisfösare ge hästar elstötar under träning. Att utsätta travhästar för elstötar är strängt förbjudet enligt travets eget regelverk. Skälet till förbudet för förstås djurskydd. Fusket består i att Åke Svanstedt skulle ha brutit mot djurskyddsreglerna och den vägen ha skaffat sig en fördel i förhållande till de konkurrenter som respekterar djurskyddsreglerna.

Men i Åke Svanstedts fall går det i princip inte att hitta en enda tränarkollega som öppet framför kritik av den kaliber som Gustav Larsson och Emma Johansson gjorde ovan. Det hummas och det duckas inför journalisternas frågor. Här ställs inga krav på livstids avstängning och nästan ingen av alla dem som intervjuats i media uttrycker någon vrede överhuvudtaget.

En del kanske tror att tränarkollegornas milda reaktion beror på att de själva också använt sig av grisfösare i träning. Det tror jag inte. I stället tror jag att avsaknaden av vrede har sin grund i den kåranda som präglar travvärlden - en kåranda där misstron mot myndigheter och viljan att vara sig själva nock gör att man sluter leden när en kollega ertappas med regelbrott.

Svensk travsport i dag genomgår en kris. Spelet på hästar ökar visserligen. Men travbanorna töms på folk och flera travbanor är hotas av nedläggning. Om travet på allvar vill följa med in i 2000-talet måste kårandan avvecklas och myndigheterna ses som en medspelare i stället för en motståndare. Sportens reaktion efter domen mot Åke Svanstedt är ur det perspektivet olycksbådande.