2021-01-21

Den humanitära skyddsgrunden och Liberalernas kris

I dag känns luften lite lättare att landas. Donald Trump har lämnat Vita huset. Den amerikanska demokratin stod - åtminstone denna gång - emot de populistiska och högerextrema angreppen. Som Joe Biden uttryckte det i sitt installationstal: Today, we celebrate the triumph not of a candidate, but of a cause, the  cause of democracy. (...) We have learned again that democracy is precious. Democracy is fragile. And at this hour, my friends, democracy has prevailed.

I morgon fredag samlas Liberalernas partistyrelse till extra möte angående Nyamko Sabunis utspel att Liberalerna lämnar Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om att bredda den humanitära skyddsgrunden i migrationspolitiken. Nyamko Sabunis utspel har mött hård intern kritik. Partiet är splittrat i regeringsfrågan, där en grupp förordar en moderatledd regering även om en sådan skulle vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. Att göra just frågan om en breddad humanitär skyddsgrund till en kabinettsfråga har inte fallit i god jord i partiet (för att uttrycka det milt).

Liberalerna ligger sedan länge på rekordlåga nivåer i opinionsmätningarna. Varför är det så? Det finns åtminstone tre viktiga tankar att ta med sig i diskussionen.

För det första har liberala partier i dag svårt att hävda sig i flera länder i Europa. Framväxten av högerpopulistiska, nationalkonservativa partier har bidragit till en polarisering av partisystem där mittenpartier - som liberaler - kommer i kläm. Med högernationalismens framgångar har också den politiska dagordningen förändrats och utvecklats i icke-liberal riktning.

För det andra har Liberalerna minskat under mycket lång tid. Med undantag från valet 2018 - då partiet i princip stod still - har Liberalerna tappat väljarstöd i varje enskilt riksdagsval sedan 2002. Ett skäl till väljartappet är sannolikt att Liberalerna varit en del av Alliansen - både i regering och i opposition. Forskning visar att små partier tenderar att förlora väljarstöd när de ingår i koalitioner med större partier. (Däremot gjorde Centerpartiet 2018 sitt bästa val på 30 år. Ingenting sker mekaniskt.)

För det tredje är Liberalerna ett splittrat parti med brist på skarpa profilfrågor. (Okej - partiet vill förstatliga skolan. Men det är knappast en valvinnarfråga.) Strax efter att partiet valt att säga ja till Januariavtalet väljer man en ordförande som förordat ett nej till Januariavtalet. Det ökar osäkerheten om partiets riktning. De liberala väljare som vill värna Januariavtalet söker sig till Centerpartiet. De liberala väljare som är motståndare till Januariavtalet söker sig till Moderaterna. 

Foto: Magnus Fröderberg (pressbild)

Finns det då någon väg ut ur krisen för Liberalerna? Ja, det tror jag. Vill partiet växa bör man givet det parlamentariska läget efter nästa val skaffa sig en friare ställning, där man på ett bättre sätt utnyttjar den strategiska roll som mittenpositionen utgör för att profilera sig och för att få igenom sin politik. 

Därmed inte sagt att Liberalerna här och nu ska lämna Januariavtalet. Att bryta avtal urholkar samarbetskapitalet och innebär att partiet tappar trovärdighet inför andra partier med avseende på långsiktiga samarbeten. Dessutom skulle ett avhopp på frågan om breddad humanitär skyddsgrund innebära att flera av partiets fåtaliga väljare i stället söker sig till Centerpartiet eller Miljöpartiet, och att en del medlemmar också lämnar. Visst, en del kan man säkert vinna över från Moderaterna - men det blir en i högsta grad osäker ekvation.

 

2021-01-10

Seger eller död? Säg nej till krigs- och våldsromantik i den politiska debatten

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.

Seger eller död. Så ser de två enkla alternativen ut i Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlssons huvud, i alla fall om han får formulera det själv.

Seger eller död. Ord spelar roll. Jag har så svårt för den romantiserande vålds- och krigsretorik som förgiftar det offentliga samtalet.

Hang Mike Pence! skanderade delar av den mobb som stormade den amerikanska folkvalda kongressen för några dagar sedan. Vice-president Mike Pence hade hamnat i onåd hos mobben, eftersom han valde att nonchalera president Donald Trumps anmodan om att vägra acceptera valutgången. Jag skulle vilja skjuta en kula i Nancy Pelosis huvud, i direksänd TV, skrev en nu arresterad man som anlände till Washington beväpnad med ammunitionsband och gevär. En krigsveteran tog sig, iförd skyddsväst, militärhjälm och buntband, ända in i Nancy Pelosis kontor. 

Nätet kokade på sina håll av våldsglorifiering och krigsromantik inför Trump-anhängarnas manifestation i Washington. Ändå tycks så många ha blivit så överraskade av att manifestationen övergick till upplopp och våldshandlingar.

Det oroar mig att många debattörer och skribenter i Sverige ryggmärgsmässigt förminskade det som hände, till exempel genom att sprida konspirationsteorier om att det egentligen var utklädda vänsterextremister (!) som stormade kongressen eller att beskriva mobben som "arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies".

Kommer samma naiva aningslöshet att prägla debatten om eller när vi får en motsvarande utveckling i Sverige? Min erfarenhet är att människor oftast menar det de säger - och det gäller både politiker och deras väljare. Därför blir jag orolig när människor tänker och talar i vålds- och krigstermer. Orden leder tanken.

Läs Christer Nylanders (L) artikel i Aftonbladet i dag. Flirta inte med någon du inte vill bli ihop med, skriver han. Hoppas alla som vill vara vuxna i rummet tar till sig hans rekommendation,