Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...

Dubbla rekord i dagens Novus - men åt olika håll

Olika falla ödets lotter. En del får WC, en del får pottor. 

Dessa rader lärde jag mig av en åldrad patient - låt oss kalla henne Gerda - på Kallebäcks sjukhem där jag arbetade några år i slutet av 1970-talet. Gerda upprepade denna livsvisdom nästan varje gång man pratade med henne, och gärna med en pillemarisk glimt i ögat. Uttrycket fastnade hos mig också.

Jag tänkte på uttrycket när jag idag tog del av SVT/Novus nya opinionsmätning. Vänsterpartiet går fram med 2.1 procentenheter och får 13.3 procent. Det är partiets bästa resultat någonsin i SVT/Novus mätningar, sedan undersökningarna påbörjades 2006. Omvänt får Liberalerna 2.2 procent, vilket är det sämsta någonsin för partiet i SVT/Novus undersökningar. Två rekord i samma mätning således - men på olika håll. 

Nu är det kanske inte ödet som bestämt att det ska gå bra för Vänsterpartiet och dåligt för Liberalerna. Det skilda utfallet har förstås sin grund i partiernas agerande.

Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har hållit fast vid sin linje och, till skillnad från andra partiledare, lyckats skapa konflikt och politisk nerv i en vänster/högerfråga. Det är inte så vanligt i en tid då GAL/TAN-frågor kring invandring och brott och straff dominerat debatten och lagt beslag på det mesta av det politiska syret. En mätning är ingen mätning, brukar man säga. Det blir spännande att se om Vänsterpartiets opinionsframgång är en tillfällig topp efter partiets djärva agerande i hyresfrågan eller om partiet nu kommer att etablera sig på en högre nivå i opinionen.

För Liberalerna är det svårt att se något ljus i tunneln. Minskningen från föregående mätning är inte signifikant. Men mätningen bekräftar att partiet inte växer i opinionen utan har etablerat sig på rekordlåga nivåer. Partiets opinionskris försvårar för Nyamko Sabuni att hålla ihop sitt parti inför Liberalernas landsmöte i höst. Beslutet att söka samarbete med Sverigedemokraterna har inte bidragit till det lyft i opinionen som majoriteten i partiledningen hoppats på. Samtidigt är det svårt att se hur ett steg tillbaka skulle hjälpa partiet inför valet 2022. Ryckighet är sällan vägen till väljarframgång.

Det är också värt att notera att Sverigedemokraterna får 21.6 procent, vilket är partiets bästa resultat i Novus sedan mars 2020, det vill säga på mer än två år. De som trott eller hoppats på att Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas normalisering av och samarbetsinviter till Sverigedemokraterna skulle bidra till att partiet förlorar väljarstöd har hittills haft helt fel.

Det råder knappast någon klang- och jubelstämning hos Socialdemokraterna heller. Med 23.8 procent får partiet sitt sämsta resultat sedan februari 2020. Nu väntar svåra budgetförhandlingar och en valrörelse där socialdemokratins tänkta regeringsunderlag än så länge står skrivet i stjärnorna. Finns det kanske någon astrolog bland bloggens läsare, som kan bistå med att tyda tecknen? :-)

 

"Vi har ju två ljusa i alla fall". Om strukturell rasism i svensk sjukvård

Vi har ju två ljusa i alla fall. Jag kan skriva dig på en svensk tandläkare. 

Två ljusa. I ett lika sorgligt som upprörande reportage ringde journalister från Dagens Nyheter runt till svenska vårdgivare och ville lista sig hos en "etniskt svensk" läkare eller tandläkare. Oftast var vårdgivaren tillmötesgående. Exemplet ovan, där hudfärgen på tandläkaren fick en avgörande betydelse, kommer från en offentlig folktandvårdsklinik i Skåne.

Sammantaget kontaktade Dagens Nyheter över 100 vårdcentraler och tandläkarmottagningar. Ungefär hälften av vårdgivarna gick med på den fiktive patientens önskemål om att behandlas av en "etnisk svensk". Endast enstaka vårdgivare markerade tydligt mot dessa önskemål.

Ett ytterligare exempel kommer från en privat tandläkarklinik i Kronoberg. Här valde vårdgivaren att välja bort en adopterad tandläkare till förmån för en "etnisk svensk" (namnen är fiktiva): Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina.

Det handlar heller inte om språkkunskaper. När DN:s journalister säger att det inte spelar någon roll om läkaren/tandläkaren pratar bra svenska så är vårdgivaren ändå tillmötesgående och utlovar en "etnisk svensk". 

Den som inte tror att det finns strukturell rasism i Sverige kan ju fundera lite efter Dagens Nyheters granskning.

Jag vet inte om vårdgivarens agerande är olagligt, men diskriminering efter etnisk tillhörighet är naturligtvis förbjudet enligt diskrimineringslagen. I vilket fall bör det utkrävas ansvar från vårdgivarna. Såväl privata vårdjättar som Capio, Kry och Smile som offentliga vårdgivare måste redogöra för hur det kan få gå till på det här sättet på deras mottagningar och framför allt vilka åtgärder de tänker vidta för att det inte ska hända igen.

Jag skulle också gärna se en reaktion från politiken. Rasismen är ett av vårt lands stora samhällsproblem, och Dagens Nyheters granskning förstärker bilden. Vad säger Ulf Kristersson om vårdgivarnas agerande? Vad säger Nyamko Sabuni? Och vad säger Lena Hallengren och Stefan Löfven?

Liberalernas hopplösa val

På söndag kl 16.00 är det tänkt att Liberalernas partiråd ska fatta beslut om partiets ställningstagande i regeringsfrågan. Kommer partirådet att bekräfta partistyrelsens beslut att Liberalerna efter valet 2022 gärna medverkar i en moderatledd regering, även om denna skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla viktiga frågor? Eller kommer partirådet att stödja reservanternas (Jan Jönsson och Christer Nylander) förslag, att Liberalerna gärna medverkar i en alliansregering eller en blocköverskridande regering som samlar en budgetmajoritet men hellre går i opposition än medverkar i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det är ett hopplöst val Liberalerna står inför. 

Om partirådet bekräftar partistyrelsens beslut och accepterar samverkan med Sverigedemokraterna kvarstår splittringen i partiet. Många liberaler - såväl i väljarkåren som i partiets högsta ledning - demobiliseras och en del kommer att lämna partiet. En studie från DN/Ipsos visar också att andelen liberala väljare som säger nej till förhandlingar och överenskommelser med Sverigedemokraterna är nästan dubbelt stor som andelen som säger ja.

Om partirådet i stället säger ja till reservanternas förslag och säger nej till samverkan med Sverigedemokraterna blir Nyamko Sabunis position omöjlig. Nyamko Sabuni har gått "all in" på att partistyrelsens förslag ska få majoritet. Hon kommer inte på ett trovärdigt sätt att kunna samla och leda partiet inför valet 2022 om hon förlorar denna fråga. Och om Nyamko Sabuni tvingas avgå kommer de inneboende konflikterna i partiet att spelas ut inför offentligheten bara ett drygt år innan nästa riksdagsval. Och det finns ingen självklar samlande kraft som kandidat till efterträdare.

Finns det då ingen väg ut?

Jo, kanske. Det borde finnas utrymme för en kompromiss där partirådet - eller möjligen höstens landsmöte - är skarpare och mer konkret i sin linje om hur man ska undvika att ge Sverigedemokraterna inflytande och preciserar vilka former av "samtal" med Sverigedemokraterna som ska anses legitima. Men för att sy ihop en sådan kompromiss krävs politisk kreativitet och en tillit mellan de båda grupperingarna i partiet. Det är inte säkert att en sådan finns. Och en sådan kompromiss borde förstås ha formats innan partistyrelsen fattade sitt beslut och Nyamko Sabuni band sig så fast vid masten.

*

Jag noterar också att Nyamko Sabuni i dagens P1 Morgon som ett mantra upprepade att Liberalerna vill "lösa samhällsproblem". Ja, det vill väl alla partier. Men poängen är ju att de olika partierna - på ideologisk grund - gör olika bedömningar av vilka problem som är mest angelägna att ta itu med, vilka grundorsakerna till problemet är, vilka lösningar på problemet som är mest effektiva och vilka följdverkningar av en specifik lösning blir. Javisst - forskning och beprövad erfarenhet kan och bör hjälpa till. Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter. Dessa intressemotsättningar och konfliktlinjer för synliggöras och lyftas fram, inte döljas bakom allmänna formuleringar om att "lösa samhällsproblem".

Om ordens betydelse - apropå Richard Jomshof och Nyamko Sabuni

Man ska ta det folk säger på allvar. Min grundregel är att utgå fram att människor menar det de säger. Vi måste ta ansvar för våra ord.

Under den senaste veckan är det två uttalanden från politiker som fått uppmärksamhet och diskuterats. Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof sa i SVT-programmet "Sverige möts" att  Islam är enligt mig en avskyvärd ideologi och religion. Uttalandet väckte stark kritik, bland annat från Jomshof tänkte samarbetspartner Ulf Kristersson som menade att det var Jomshof uttalande som var avskyvärt. Jimmie Åkesson var snabbt ute och påstod att Jomshof inte menat det han sagt, utan något helt annat (islamism i stället för Islam).

Men Jimmie Åkessons välvilliga tolkning saknar trovärdighet, då Jomshof vid flera tidigare tillfällen valt att låta bli att skilja mellan Islam och islamism - till exempel i en intervju med SVT-journalisten Pontus Mattsson i dennes bok "In klampar Jimmie: Sverigedemokraternas entré i politiken" (Carlsson, 2020). Där säger Jomshof att ”islam och islamism är fullt jämförbart med kommunism och nazism” och att han ”gör ingen skillnad på om det är religion eller ideologi”.

Det förefaller troligare att Sverigedemokraterna försöker spela två spel samtidigt. Å ena sidan formulera sig på ett sätt som inte omöjliggör för Ulf Kristersson att bjuda in partiet till politiskt samarbete, till exempel kring budgeten och som ett regeringsunderlag. Å andra sidan sända en signal till de av Sverigedemokraternas sympatisörer och tänkta väljare som mobiliseras genom hatfyllda uttryck om Islam.

* 

Det andra uttalandet kom från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som i SVT Agenda (7/3) påstod att Sverigedemokraterna ”läser av samhällsproblem på samma sätt som de borgerliga partierna gör”. Uttalandet har väckt starka känslor eftersom många har svårt att se på vilket sätt ett liberalt parti "läser av samhällsproblem" på samma sätt ett parti som har sina rötter i öppet rasistiska rörelser. Så skriver till exempel Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, i en krönika i Borås Tidning att "om det är något som alltid har skiljt SD från andra partier så är det att partiet 'läser av samhällsproblem' på ett annat sätt", till exempel genom att inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte kunna förklaras av invandringen.

Jag tror säkert att Nyamko Sabuni menar det hon säger. Frågan blir i stället vad det är hon egentligen säger. Vad menar hon med att Sverigedemokraterna "läser av samhällsproblem" på samma sätt som Liberalerna? Tyvärr fick hon aldrig den frågan av programledaren.

För att travestera Bertolt Brecht och hans dikt "Lärandets lov". Sätt fingret på varje bokstav, fråga: hur den kom dit?

Liberalerna öppnar dörren till SD. Vad händer nu?

I dag beslöt Liberalernas partistyrelse att partiet ska fullfölja Januariavtalet över budgetförhandlingarna i höst. Därefter avvecklas samarbetet och Liberalerna kommer aktivt att arbeta för en borgerlig regering efter valet 2022. I det arbetet ingår också att om nödvändigt släppa fram och medverka i en borgerlig minoritetsregering, även om den blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning: För att en ny och borgerlig regering ska kunna tillträda och styra landet kommer det att vara nödvändigt att samtala och söka samsyn i sakfrågor med riksdagens alla partier. 

Men sprickan inom Liberalerna består. Partistyrelsen var inte enig - beslutet röstades igenom med 13 röster mot 10. I riksdagsgruppen var motsvarande siffror 11-8. I en gemensam reservation mot förslaget förespråkade enligt Expressen Jan Jönsson, gruppledare för Liberalerna i Stockholms stad, och riksdagsledamoten Christer Nylander (L) i stället tre alternativ beroende på valutgången: en ny alliansregering, en alliansregering med stöd av Miljöpartiet eller att Liberalerna intar en fristående oppositionsroll. Reservationen fick åtta röster i partistyrelsen. 

Flera framträdande liberaler är upprörda. Liberalerna måste ta striden mot nationalpopulister, inte öppna för samarbete med liberalismens främsta fiender skrev till exempel Anna Starbrink, regionråd i Stockholm, på Liberalernas Facebooksida samtidigt som Nyamko Sabuni höll sitt tal.

Frågan är inte definitivt avgjord. Den avgörs på Liberalernas partiråd den 28 mars. Enskilda skrivningar kan säkert förändras, och förtydliganden kommer säkert att efterfrågas. Kan till exempel Nyamko Sabuni tänka sig budgetförhandlingar med Sverigedemokraterna?

För Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är dagens besked från Liberalerna en stor framgång. Liberalerna bidrar nu aktivt till att normalisera Sverigedemokraterna och tvätta bort Sverigedemokraternas stämpel som ett pariaparti.

För Socialdemokraterna och Stefan Löfven innebär beskedet en tillfällig lättnad. Allt mer tyder nu på att den rödgröna regeringen kan regera vidare i lugn och ro (nåja) fram till valet 2022. Det skulle innebära att en socialdemokratiskt ledd regering styrt Sverige åtta år i sträck - något som är mer eller mindre unikt i dagens Europa. Däremot kompliceras förstås regeringsfrågan efter valet 2022.

För Liberalerna innebär beslutet att partiets splittring består, och i värsta fall förstärks ytterligare. Ur ett väljarperspektiv finns en risk att partiet tappar de borgerliga väljare man har kvar som inte vill se en samverkan med Sverigedemokraterna. Möjligen kan man vinna över några mittenväljare från Centerpartiet som är tveksamma till isoleringsstrategin mot Sverigedemokraterna. 

Framförallt hoppas partiet nog på att kunna vinna över väljare från Moderaterna. Men på vilka frågor då? Vad har Liberalerna att erbjuda som dessa väljare inte redan kan få genom Moderaterna? En mer aktiv klimatpolitik? Lite mer jämställdhet? Ett något starkare socialt skyddsnät? Well - vi får väl se.

Liberalerna har alltid tagit strid för varje människas rätt att fritt forma sitt eget liv, skrev Nyamko Sabuni på DN Debatt idag samtidigt som hon meddelade att Liberalerna inte ska  tveka att "söka samsyn" i sakfrågor även med Sverigedemokraterna. Själv tänker jag på vad John F Kennedy sa i sitt installationstal som amerikansk president i januari 1961: De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage.

Skärpt konflikt om synen på SD

Synen på Sverigedemokraterna fortsätter att vara en viktig skiljelinje i svensk politik. Moderaterna och Kristdemokraterna blir allt mer oblyga i sin strävan att normalisera Sverigedemokraterna och de båda partierna gör ingen hemlighet alls med att de gärna ser Sverigedemokraterna som en del av ett kommande regeringsunderlag. Även Liberalerna har genom sin partiledare Nyamko Sabuni markerat att man gärna ger sitt stöd åt en moderatledd regering, även om en sådan regering skulle vara beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktig enskild omröstning.

Samtidigt har framträdande socialdemokratiska företrädare blivit allt mer tydliga i sitt öppna avståndstagande från Sverigedemokraterna, och då inte enbart åberopandes partiets nazistiska rötter och dess impregnering av rasism utan också med argumentet att man i förlängningen uppfattar Sverigedemokraterna och dess politik som ett hot mot det demokratiska systemet. Även Centerpartiet och Annie Lööf har varit utomordentligt tydligt med att ingenting har förändrats i partiets syn på Sverigedemokraterna och att ett samarbete inte på något sätt är tänkbart. 

En skärpt konfliktyta kring synen på Sverigedemokraterna försvårar förstås ett framtida samarbete mellan de fyra borgerliga partierna. Liberalerna är kluvet i frågan och för Centerpartiet höjs tröskeln ytterligare för att stödja en moderatledd regering om valresultatet 2022 skulle bli ungefär detsamma som valresultatet 2018. För Socialdemokraterna är en konflikt kring synen på Sverigedemokraterna dessutom i linje med partiets ideologiska grundvärden och bidrar till att mobilisera de egna medlemmarna och sympatisörerna.

Nu pågår också en strid om normalisering av högerextrema mediekanaler. Så valde till exempel moderaternas förste vice ordförande i Stockholms län (och tillika kommunstyrelsens ordförande i Österåker) Michaela Fletcher nyligen att medverka i Swebbtw, en kanal som nyligen stängdes av från Youtube eftersom den sprider hatretorik och konspirationsteorier. 

Själv noterar jag att Jamie Raskin - den demokratiske kongressledamoten och processledaren i riksrätten mot Donald Trump i sitt avslutningsanförande citerade Benjamin Franklin och uppmanade kongressen att aldrig underskatta mobben eller högerextremister: Don't make yourself a sheep. The wolves will eat you.

Jag hoppas Ulf Kristersson lyssnade.

Går Sverige mot ett extraval?

Går Sverige mot ett extraval? Frågan är relevant efter att Nyamko Sabuni hotat med att hoppa av Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om ny humanitär skyddsgrund i migrationspolitiken. Stefan Löfven säger till Ekot att ett extraval "ska absolut inte uteslutas". Expressen erfar att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen och källan uppger att ett extraval är sannolikt om Liberalerna lämnar januarisamarbetet. 

Ja, jag är övertygad om att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen. Nej, det har säkert inte fattats några formella interna beslut ännu. Däremot kan jag tänka mig att Stefan Löfven sökt och fått partiledningens stöd för att ha handlingsfrihet i frågan för att på kort varsel kunna fatta nödvändiga beslut - inklusive beslut om extraval. 

Handlingsfriheten stärker Stefan Löfvens förhandlingsposition samtidigt som pressen ökar på Liberalerna. Den del av Liberalerna som inte vill hoppa av Januariavtalet kan få råg i ryggen genom Stefan Löfvens indirekta hot om extraval, eftersom ett extraval mycket väl kan leda till att Liberalerna åker ur riksdagen.

Situationen påminner om ett Chicken race. Någon måste väja, annars slutar det i katastrof. Såvida inte spelplanen förändras. Det förslag som Liberalerna vill stoppa befinner sig på remiss och kommer sannolikt att justeras i någon riktning oavsett vad Liberalerna säger och tycker. Det är möjligt att dessa justeringar ger Liberalerna en väg ut - att de kan säga att Löfven lyssnat och justerat förslaget på ett sätt som möjliggör för dem att stanna kvar i samarbetet.

De flesta bedömare är eniga om att Liberalerna har ett svagt case i själva sakfrågan. Migrationspolitiken ingår inte i Januariavtalet, med undantag för några få punkter (till exempel den punkt som säger att partierna ska driva frågan om en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén - vilket partierna också gjorde och som nu, i något reviderat skick, är ute på remiss). Att åberopa just denna enskilda sak som avgörande för att stanna kvar i januarisamarbetet eller ej uppfattas av många som inte särskilt trovärdigt.

Däremot är det möjligt att Nyamko Sabuni redan har bestämt sig för att försöka på Liberalerna att hoppa av Januariavtalet och nu bara söker en lämplig fråga att gå på.

Om Liberalerna lämnar Januariavtalet blir det svårt för den rödgröna regeringen att få igenom sin budget i höst. Stefan Löfven kan knappast acceptera att gå in i valåret 2022 regerandes på en budget som Moderaterna röstat igenom med stöd av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. 

Därför är hotet om extraval reellt. Även om jag till slut tror att partierna kommer att hitta andra vägar att hantera krisen.

Den humanitära skyddsgrunden och Liberalernas kris

I dag känns luften lite lättare att landas. Donald Trump har lämnat Vita huset. Den amerikanska demokratin stod - åtminstone denna gång - emot de populistiska och högerextrema angreppen. Som Joe Biden uttryckte det i sitt installationstal: Today, we celebrate the triumph not of a candidate, but of a cause, the  cause of democracy. (...) We have learned again that democracy is precious. Democracy is fragile. And at this hour, my friends, democracy has prevailed.

I morgon fredag samlas Liberalernas partistyrelse till extra möte angående Nyamko Sabunis utspel att Liberalerna lämnar Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om att bredda den humanitära skyddsgrunden i migrationspolitiken. Nyamko Sabunis utspel har mött hård intern kritik. Partiet är splittrat i regeringsfrågan, där en grupp förordar en moderatledd regering även om en sådan skulle vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. Att göra just frågan om en breddad humanitär skyddsgrund till en kabinettsfråga har inte fallit i god jord i partiet (för att uttrycka det milt).

Liberalerna ligger sedan länge på rekordlåga nivåer i opinionsmätningarna. Varför är det så? Det finns åtminstone tre viktiga tankar att ta med sig i diskussionen.

För det första har liberala partier i dag svårt att hävda sig i flera länder i Europa. Framväxten av högerpopulistiska, nationalkonservativa partier har bidragit till en polarisering av partisystem där mittenpartier - som liberaler - kommer i kläm. Med högernationalismens framgångar har också den politiska dagordningen förändrats och utvecklats i icke-liberal riktning.

För det andra har Liberalerna minskat under mycket lång tid. Med undantag från valet 2018 - då partiet i princip stod still - har Liberalerna tappat väljarstöd i varje enskilt riksdagsval sedan 2002. Ett skäl till väljartappet är sannolikt att Liberalerna varit en del av Alliansen - både i regering och i opposition. Forskning visar att små partier tenderar att förlora väljarstöd när de ingår i koalitioner med större partier. (Däremot gjorde Centerpartiet 2018 sitt bästa val på 30 år. Ingenting sker mekaniskt.)

För det tredje är Liberalerna ett splittrat parti med brist på skarpa profilfrågor. (Okej - partiet vill förstatliga skolan. Men det är knappast en valvinnarfråga.) Strax efter att partiet valt att säga ja till Januariavtalet väljer man en ordförande som förordat ett nej till Januariavtalet. Det ökar osäkerheten om partiets riktning. De liberala väljare som vill värna Januariavtalet söker sig till Centerpartiet. De liberala väljare som är motståndare till Januariavtalet söker sig till Moderaterna. 

Foto: Magnus Fröderberg (pressbild)

Finns det då någon väg ut ur krisen för Liberalerna? Ja, det tror jag. Vill partiet växa bör man givet det parlamentariska läget efter nästa val skaffa sig en friare ställning, där man på ett bättre sätt utnyttjar den strategiska roll som mittenpositionen utgör för att profilera sig och för att få igenom sin politik. 

Därmed inte sagt att Liberalerna här och nu ska lämna Januariavtalet. Att bryta avtal urholkar samarbetskapitalet och innebär att partiet tappar trovärdighet inför andra partier med avseende på långsiktiga samarbeten. Dessutom skulle ett avhopp på frågan om breddad humanitär skyddsgrund innebära att flera av partiets fåtaliga väljare i stället söker sig till Centerpartiet eller Miljöpartiet, och att en del medlemmar också lämnar. Visst, en del kan man säkert vinna över från Moderaterna - men det blir en i högsta grad osäker ekvation.

 

Vart går Liberalerna?

Hur ska det gå för Liberalerna? I mätning efter mätning det senaste halvåret har partiet parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Det finns två, delvis sammanhängande, skäl till partiets svåra läge.

För det första har Liberalerna inte på ett trovärdigt sätt lyckats positionera sig i det nya politiska landskapet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som tre samarbetspartier ute på högerkanten (inte minst i regeringsfrågan). Centerpartiet markerar tydligt avstånd mot detta presumtiva block. Liberalerna gör det inte. I en partiledarduell i SVT Agenda för en dryg vecka sedan försökte Ebba Busch locka över Nyamko Sabuni till den egna högerflanken, medan Sabuni inte gjorde något motsvarande försök, Centerpartiet vill absolut hålla fast vid januarisamarbetet under hela mandatperioden och är beredda att kompromissa för att så ska bli fallet. Liberalerna förefaller mer tveksamma. Partiet är internt splittrat, där flera ledande företrädare helst sett att Liberalerna aldrig accepterar Januariavtalet utan i stället släppt fram en M/KD regering som varit beroende av Sverigedemokraterna. Rubriken för denna text är satt till "Vart går Liberalerna?" Kanske borde jag i stället ha skrivit "Var står Liberalerna?"

För det andra finns det inte längre något självklart tomrum i partisystemet som Liberalerna kan göra anspråk på att fylla, Centerpartiet har tagit platsen som det liberala mitten/högerpartiet, och som samtidigt vägrar att på något sätt samverka med Sverigedemokraterna. Liberalerna kan försöka profilera sig som ett mitten/högerparti som inte utesluter samverkanmed Sverigedemokraterna. Men vilka väljare skulle rösta på det partiet? Liberala väljare som inte vill se SD-samarbete kan vända sig till Centerpartiet. Liberala väljare som kan tänka sig ett SD-samarbete kan vända sig till Moderaterna. Liberalerna befinner sig i leken Hela havet stormar, och i den olyckliga omständigheten att när musiken tystnat tvingas notera att det inte finns någon ledig stol att ta i besittning. Game over.

Kanske kommer Liberalerna att hoppa av januarisamarbetet i lagom tid före nästa val - för att skapa politiskt avstånd till den rödgröna regeringen och skaffa sig en taktisk fördel i förhållande till "konkurrenterna" i Centerpartiet. Men skulle det verkligen hjälpa? Nu riktas också öppen kritik mot Nyamko Sabuni inifrån Liberalerna - såväl mot hennes ledarskap som mot hennes politiska linje. Nyamko Sabuni har ett mycket svår uppgift i att hålla samman sitt splittrade parti och samtidigt staka ut en väg som åter gör partiet relevant för borgerliga väljare. Det är inte självklart att hon leder partiet i nästa valrörelse,

Det finns förresten kanske en stol ledig ändå. En socialliberal stol. Stolen är placerad närmare mitten i fördelningsfrågor, positionen är mindre marknadsliberal och inrymmer en positiv syn på flyktingmottagning och fokus på förebyggande insatser i brottsbekämpningen. Frågan är om Liberalerna vill ta den stolen.

Angående misstroendeförklaringen: Mycket talar för att Eva Nordmark kan sitta kvar

I dag meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet står fast vid sin avsikt att på tisdag rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en misstroendeförklaring. Om så skulle bli fallet väntar regeringskris och kanske till och med ett extra val.

Min bedömning från tidigare ligger emellertid fast. Sannolikheten för att Eva Nordmark kan sitta kvar är större än sannolikheten att hon tvingas avgå.

Vänsterpartiet vill inte riskera ett extra val. Utgången av ett sådant skulle mycket väl kunna leda till en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Ansvaret för en sådan utveckling kommer oundvikligen att delvis hamna på Vänsterpartiet, som satte igång processen.

Regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna vill också undvika ett extra val. Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson (Annie Lööf har ju just fött barn) beskriver Moderaternas och Kristdemokraternas krav som "detaljer" som det går att diskutera och förhandla om. Anders W Jonsson öppnar också för att diskutera Vänsterpartiets krav om att LOV (Lagen om valfrihet) inte ska få styra Arbetsförmedlingens verksamhet: Orsaken till att vi sagt att LOV är viktigt det är tanken att det är den arbetslösa som ska kunna fatta beslutet, men den frågan får man väl sätta sig ner och titta på. Även Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni öppnar för kompromisser: Vi hörsammar kritiken och får återkomma med ett svar, säger hon, och syftar på LOV och risken för att förändringsprocessen hastas igenom.

Så mycket talar för att regering och oppositionspartier talar sig samman och att Eva Nordmark kan sitta kvar. Men osvuret är bäst. Vänsterpartiet leker med elden.

Hur ska det gå för Nyamko Sabuni och Liberalerna?

I dag öppnades Liberalernas landsmöte i Aros Congress Center i Västerås. I dag presenterades också två olika väljarundersökningar - i Demoskop får Liberalerna 3.9 procent och i Sifo får Liberalerna 3.5 procent. De som hade hoppats på en Nyamko Sabuni-effekt i opinionen har hittills hoppats förgäves. Liberalerna ligger stabilt placerat under fyraprocentsspärren. I valet 2018 fick partiet 5.5 procent av rösterna.

Om jag vore liberal skulle jag inte oroa mig så mycket över en utebliven partiledareffekt i opinionen. Det viktiga är att bygga långsiktigt. I dag har många glömt att Centerpartiet sladdade i opinionen i mer än två års tid efter att Annie Lööf hösten 2011 valts till partiledare. Så sent som i januari 2014 fick till exempel Centerpartiet bara 3.1 procent i en Ipsos-mätning. Det var partiets sämsta resultat sedan mätningarna inleddes hösten 1979.

Oron för Liberalerna borde i stället ligga i hur partiet långsiktigt ska utveckla sin politik. Till höger ser vi nu tendenser till ett nationalkonservativt block där Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna och för att bjuda över varandra i Sverigedemokraternas paradfrågor om strängare straff och - åtminstone Moderaterna - en flyktingnegativ retorik och politik. På den kanten är det redan trångt om saligheten. (Eller snarare osaligheten, som jag ser det...)

I mitten har Centerpartiet profilerat sig som Januariavtalets bästa vän och håller fast vid sitt hårdnackade motstånd mot att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Finns det plats i svensk politik för två sådana borgerliga partier? Om svaret på den frågan är nej, vart ska Liberalerna ta vägen då?

För egen del skulle jag gärna se ett starkt socialliberalt parti som stod upp för centrala frihetsvärden, som sa bestämt nej till att normalisera det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna och som förde en mittenorienterad politik i fördelningsfrågor. En stark röst i frågor kring rättssäkerhet och individens frihet, för en fortsatt stark biståndspolitik och en migrationspolitik med fokus på välkomnande och integration. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.

Det är alldeles för tidigt att räkna ut Nyamko Sabuni och Liberalerna. En indikation på i vilken riktning hon vill föra partiet får vi när hon håller sitt linjetal på landsmötet i morgon förmiddag. Det ska bli spännande att följa.

Nystart för den svenska politiken!

Det blir en lugn politisk höst. Åtminstone ser det ut så på pappret. Verkligheten kan som bekant bli annorlunda.

Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har lagt grunden till en parlamentariskt stabilitet för de närmaste åren. Liberalerna och Centerpartiet är oerhört angelägna om att Januariavtalet ska kunna genomföras. Januariavtalets politiska innehåll var ett avgörande argument för att de båda partierna skulle släppa fram Stefan Löfven och en socialdemokratiskt ledd regering i stället för Ulf Kristersson och en moderatledd regering. Liberalerna har nu också gått med på att finnas representerade med tjänstemän i regeringskansliet, vilket förenklar samarbetet och höjer tröskeln till att hoppa av.

Liberalernas röster inte nödvändiga för den rödgröna regeringen. Det är Centerpartiets inställning som spelar roll, och ingenting tyder på att Centerpartiet under den närmaste tiden skulle överväga att riva upp avtalet.

Vänsterpartiet skulle visserligen kunna gå samman med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställa till det på allvar för den rödgröna regeringen. Men ingen tror att alternativet till dagens rödgröna regering skulle bli en regering som förde en mer vänsterorienterad politik. Därför tvingas Vänsterpartiet sannolikt sitta still i båten och nyttja läget till att mobilisera stöd för en mer vänsterinriktad politik inför nästa val.

Visst finns det en kritik inom Socialdemokraterna för att partiet i sin iver att stoppa en moderatledd regering gått för långt åt mitten/höger. Men inte heller inom Socialdemokraterna ser man några realpolitiska alternativ till Januariavtalet. I stället kommer kritikerna att mobilisera hårt inför partikongressen 2021, och samtidigt hoppas på att opinionsvindarna vänder vänsterut - om inte annat så kanske som en reaktion på den växande ojämlikheten i Sverige.

Få partier skulle i dagsläget ha något att vinna på ett extra val. Visserligen skulle kraftiga opinionsförskjutningar kunna ändra på det förhållandet. Men än så länge syns det inte några sådana tendenser. Både Sifo och Novus bekräftar i stället bilden av en relativ stabilitet i opinionen. Vi ser hittills inga tecken på någon Nyamko Sabuni-effekt för Liberalerna (3.7 procent i dagens Novus). Sverigedemokraterna ökar något i Novus, men låg å andra sidan still i förra veckans Sifo.

Det är fortfarande skillnaden mellan höger och vänster som avgör svensk politik. Hade de fyra allianspartierna fått ett enda mandat till i valet 2018 så hade statsministern i dag hetat Ulf Kristersson. Därför är det också fortfarande viktigt att hålla ögonen på opinionsskillnaden mellan de tre rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna. I Sifo får de rödgröna partierna 40.4 procent mot de borgerliga partiernas 40.1 procent. I Novus får de rödgröna partierna 40.9 procent mot de borgerliga partiernas 38.8 procent.

Ekvationen skulle på sikt förändras om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans fick över 50 procent av väljarstödet. Men dit är det en bit kvar (45.7 procent i Sifo, 44.1 procent i Novus).

Politik är rörlig materia. Så även om vi i dag kan se grundförutsättningar för en period av relativ politisk stabilitet i Sverige så kan situationen snabbt förändras. Hur kommer till exempel den stundande avmattningen i ekonomin att påverka samarbetet mellan Januariavtalets parter och partiernas inre liv? Det tror jag blir den avgörande frågan.

Almedalsveckan inför framtiden

Almedalsveckan 2019 är slut. Om jag förstått det rätt var det första gången på 20 år som antalet genomförda arrangemang inte växte i antal. Jag kan lugnt konstatera att omfattningen ändå räcker och blir över, med mer än 1 000 seminarier om dagen i början av veckan.

Ibland beskrivs Almedalsveckan som ett elitprojekt, en slags roséindränkt personalfest för näringliv, kommuner, politiker och media. Det är en felaktig beskrivning. Almedalen myllrar av intressanta och relevanta verksamheter, och av "vanligt folk" (vad nu det egentligen är för något). Jag samtalade en stund med en kvinnlig pensionerad lärare som åker hit varje år. Hon har aldrig varit politiskt aktiv själv, men rapporterar nu via Twitter och Facebook från seminarierna så att hennes vänner på hemorten undrar om hon blivit politiker. Jag lyfter själv gärna fram fredagens Statsvetardag, med sex kvalificerade seminarier och där jag själv fick agera i rollen som dörrvakt eftersom intresset för att få komma in och lyssna vida översteg brandmyndigheternas syn på saken. De fem seminarier där jag själv medverkat har kretsat kring relevanta samhällsfenomen som Brexit, konflikterna i Mellanöstern, ledarskap i en individualiserad tid, flyktingpolitiken samt religionsfrihetens förutsättningar i dag.

Däremot behöver Almedalsveckan utveckla sina kvaliteter. Det är för dyrt att ställa ut, för dyrt att bo och ofta svårt att finna boende. Politiken tenderar att hamna i skymundan, för alla andra aktiviteter. Veckan är för lång. Jag skulle gärna se ett upplägg där aktiviteterna till exempel pågår måndag-lördag, där två partier efter ett rullande schema delar på fredagen och lördagen. Och med fler högprofilerade debatter mellan partiföreträdare. Jag tror att Region Gotland måste bestämma sig mer precist för vad de vill att Almedalsveckan ska vara, och sedan utveckla upplägget efter det.

Mest politisk uppmärksamhet under veckan fick Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor. Nyamko Sabuni höll sitt första stora tal som partiledare, ett tal som var hoppfullt och framtidsorienterat och som tydligt stakade ut en väg som uteslöt samverkan med Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor gjorde tvärtom, genom att i sitt tal ge en snudd på dystopisk bild av Sverige i dag och bidra till att normalisera främlingsfientliga Sverigedemokraterna genom att äta lunch och diskutera sakpolitik med Jimmie Åkesson. Almedalsveckan blev ett uttryck för polariseringen av svensk politik.

Nästa år är jag här igen. Förhoppningsvis till ett Almedalen utan nazister. Däremot hoppas jag att Stefan Löfven är här,

”Vi behöver närma oss, inte fjärma oss, från varandra.”

Det har varit glädjande att lyssna till både Nyamko Sabunis och Annie Lööfs tal i Almedalen de senaste kvällarna. Båda har hållit optimistiska och hoppfullt framtidsorienterade tal, med väldigt få partipolitiska slängar mot sina meningsmotståndare. Båda har också gjort starka markeringar mot främlingsfientlighet och mot de angrepp som förekommer på alla människors lika rättigheter och värde. Annie Lööf fick i kväll veckans starkaste applåd när  hon kommenterade relationer mellan nya och mer etablerade grupper i Sverige: ”vi behöver närma oss, inte fjärma oss. från varandra”. Jag hoppas och tror att Magdalena Andersson i sitt tal i morgon fortsätter i den andan.

Som jag tidigare påpekat: Om man oavlåtligen biter sig fast vid det man kallar "människors oro" är det inte så konstigt om människor till sist börjar känna sig oroliga.

Det finns - förstås - konflikter mellan de rödgröna partierna och de borgerliga partierna i fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Det är naturligt, och konflikt är en nödvändig del i en fungerande demokrati. Men låt oss hantera dessa konflikter på ett värdigt sätt, och betona även de saker som håller oss samman - till exempel synen på människovärdet och kampen för alla människors lika rättigheter och värde.

Dagens Mångfaldsparad i Visby utstrålade verkligen hopp och framtidstro. Så mycket glädje och så mycket kärlek - över partigränser, på en gemensam värdegrund - var det länge sedan jag upplevde.

Bland en del andra arrangemang i dag medverkade jag också i manifestationen Flykting for ever?, med representanter för de rödgrönrosa partierna och för civilsamhällets organisationer: Gudrun Schyman, Rasmus Ling, Farida al-Abani, Sanna Vestin, Sofia Rönnow Pessah, Cecilia Herdenstam och Joakim Månsson Bengtsson.

Har Almedalen peakat till sist? Ja, jag tror det.

Så har hustrun och jag påbörjat färden till Almedalsveckan i Visby. Almedalsveckan omgärdas i år av ovanligt lite politisk nerv. Efter riksdagsval, utdragna regeringsförhandlingar och val till Europaparlamentet är mycket av det som kan sägas redan sagt. Statsministern finns inte på plats, partierna är tröttkörda, och Januariavtalet har skapat stabilitet i ett förändrat politiskt landskap. Det största medieintresset kommer sannolikt att kretsa kring Nyamko Sabunis premiärtal i Almedalen på onsdag, huruvida Kristdemokraterna har lyckats komma ur Adaktusson-affären samt nazisternas och Nordiska motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Visby.

Har Almedalen peakat? Ja, jag tror det. Almedalsveckan har vuxit i princip varje år under 2000-talet. År 2018 genomfördes ofattbara 4 311 arrangemang. Av dessa genomfördes 75 procent - 3 271 stycken - under dagarna måndag-onsdag. Det blir över 1 100 arrangemang per dag. Årets statistik är inte klar, men för några dagar sedan fanns "endast" 3 525 arrangemang registrerade. År 2018 uppgick antalet medverkande personer i de olika arrangemangen till 8 243 , i år finns det hittills 6 670 deltagare registrerade. Flera tunga medieaktörer har också dragit ned på sitt deltagande.

Jag kommer förstås att återkomma under veckan med analyser, spaningar och en och annan anekdot. I skrivande stund ser mitt officiella program ut så här:

Är Gud emot Brexit? Måndag 1/7 kl 16.00, med bland andra Katrine Marçal och Thomas Idergard.

Israelisk säkerhet och palestinsk säkerhet. Tisdag 2/7 kl 14.30, med Annika Söder och Thomas Hammarberg.

Ledarskap och tillit - i ett narcissistiskt samhälle? Torsdag 4/7 kl 08.00, med bland andra Åsa Lundquist Coey och Anki Udd.

Flykting for ever? Torsdag 4/7 kl 11.00, med bland andra Gudrun Schyman och Sanna Westin.

Hur långt sträcker sig religionsfriheten? Torsdag 4/7 kl 13.00, med bland andra Zaynab Ouahabi, Kent Wisti och Klas Grinell.

Därutöver rekommenderar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets seminarier på tisdagen och onsdagen i Vårdklockans kyrka, om klimaträttvisa, religionsfrihet, antifascism och läget i Mellanöstern.

Statsvetardagen fredag 5/7 har som vanligt ett digert program.

Och glöm för all del inte Mångfaldsparaden torsdag 4/7 kl 15.00!

Väljaropinionen efter Januariavtalet - uppåt för C, nedåt för SD

I dagens väljarbarometer från Novus/SVT:s får de tre rödgröna partierna tillsammans 41.6 procent, mot de fyra borgerliga partiernas 40.2 procent.

Ja, det är fortfarande relevant att jämföra de rödgröna partiernas väljarstöd med de borgerliga partiernas. Det var de rödgröna partiernas övervikt med ett enda mandat efter riksdagsvalet 2018 som spräckte Alliansen och lade grunden till ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Styrkeförhållandena mellan de rödgröna och de borgerliga partierna har också bäring för hur främst Centerpartiet och Liberalerna kommer att se på regeringsfrågan inför valet 2022.

Räknat på ett annat sätt kan vi se hur de fem partier som stödde eller släppte fram Stefan Löfven som statsminister (S, MP, C, L och V) får 55.3 procent av väljarstödet, medan de tre partier som röstade emot (M, KD, SD) tillsammans får 43.2 procent. Det innebär att de fem partier som stödde eller accepterade Stefan Löfven har stärkt sin ställning efter att Januariavtalet slöts. I februari i år fick S, MP, C, L och V tillsammans 51.7 procent av väljarstödet, mot 46.9 procent för M, KD och SD.

Januariavtalets stora förlorare hittills är Sverigedemokraterna. Partiet har mist sin parlamentariska nyckelroll och är inte längre vågmästare. Nu kan Sverigedemokraterna i de flesta frågor rösta som de vill, ingen bryr sig. Partiets parlamentariska marginalisering minskar medieintresset för dem, och gör kanske också partiet mindre intressant i väljarnas ögon. I vilket fall har Sverigedemokraterna minskat med 4.5 procentenheter sedan februari, från 21.2 till 16.7 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i Novus/SVT på nästan ett och ett halvt år.

Centerpartiet har i stället ökat från 7.5 till 10.1 procent sedan februari. Även Liberalerna (från 2.7 till 3.6 procent) och Miljöpartiet (från 3.4 till 5.9 procent) har ökat sedan februari. Socialdemokraterna har minskat från 29.0 till 26.7 procent.

Låt oss inte förfalla till siffermagi, och en mätning är ingen mätning. Men givet Novus/SVT:s undersökning så har profetiorna om att väljarna skulle bestraffa Centerpartiet och Liberalerna för att de släppte fram Stefan Löfven som statsminister hittills inte infriats.

I morgon väljs Nyamko Sabuni till ny partiledare för Liberalerna. Det ska bli spännande att se hur hon vill försöka styra sitt parti i det nya politiska landskapet, och hur den färden kommer att bedömas av väljarna.

Vart går Liberalerna?

I dag meddelade Erik Ullenhag att han hoppar av sin kandidatur som partiledare för Liberalerna. Därmed är det i praktiken klart att Nyamko Sabuni på fredag väljs till ny partiledare för Liberalerna.

Det är lätt att förstå Erik Ullenhags beslut. Medlemsomröstningarna har - även om representativiteten kan ifrågasättas - förhållandevis entydigt placerat Sabuni framför Ullenhag. Om landsmötet, mot förmodan, ändå valt att säga nej till Nyamko Sabuni hade Erik Ullenhag och hans anhängare ställts inför en svår svekdebatt. Partiet hade riskerat att polariseras ytterligare, och Ullenhags möjligheter att ena och hålla samman Liberalerna hade varit mycket små.

Hur kommer Nyamko Sabuni då att agera som partiledare för Liberalerna? Nyamko Sabuni har tidigare varit mycket tydlig med att hon vill att Liberalerna ska samtala och diskutera och till och med samverka med Sverigedemokraterna i olika politiska frågor. I en intervju i Expressen tog hon avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill också motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. (Kort efteråt bad Sabuni om "ursäkt" för intervjun, samtidigt som hon påstod att hon var korrekt citerad och stod fast vid sina åsikter.)

Sabunis uttalanden har tolkats som att hon står nära Moderaterna och Kristdemokraterna i regeringsfrågan, och att hon gärna släppt fram en moderatledd regering även om en sådan blev beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje enskild viktig omröstning.

Om Sabuni håller fast vid de ståndpunkter hon framfört kan Liberalerna mycket väl locka över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna. Däremot riskerar Liberalerna att förlora väljare till främst Centerpartiet, samtidigt som den egna kadern demobiliseras och att den djupa sprickan i partiet består.

Men Nyamko Sabuni har hittills inte visat någon tvekan att byta ståndpunkt i viktiga frågor. Hon inser också säkert risken att bli Liberalernas motsvarighet till Håkan Juholt och slitas sönder av partiets olika stridande falanger. Kanske väljer hon att betona att Januariavtalet ligger fast, och försöker lägga regeringsfrågan efter valet 2022 i frysboxen? Vem vet - kanske sätter hon sig tillsammans med Annie Lööf i Stefan Löfvens regering efter budgetförhandlingarna i höst?

I vilket fall önskar jag Nyamko Sabuni ett uppriktigt lycka till. Sverige behöver ett starkt liberalt parti som står upp för rättsstatens principer, värnar demokratin och principen om alla människors lika värde och som håller främlingsfientliga och rasistiska krafter stången.

Nyamko Sabuni och den svåra konsten att be om ursäkt

Nyamko Sabuni mötte stark kritik efter en artikel i Expressen där hon berättade hur hon ville förändra Liberalernas politik i frågor kring invandring och integration. Hon tog avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon ville motverka ett samhälle präglat av mångkultur. "Bara ut med de som kommer", sade hon om de som inte redan vid gränsen kunde visa att de hade asylskäl.

I efterhand har Nyamko Sabuni försökt retirera från en del av sina uttalanden. Nu tar hon ett steg till. Vid en utfrågning i Umeå av Liberalernas partiledarkandidater ville hon om ursäkt.

Jag ber verkligen mycket om ursäkt för den artikeln, sa Nyamko Sabuni. Men i samma andetag betonade hon: Jag står för mina citat till 100 procent.

Nyamko Sabuni ber således inte om ursäkt för det hon har sagt. Däremot säger hon sig vilja ta avstånd från "allt fluff" i artikeln som kringgärdar citaten av det hon har sagt. Men när Dagens Nyheter senare frågar om hon är kritisk till hur Expressen lagt upp sin artikel svarar Sabuni genom sin pressekreterare att "det finns ingen kritik mot Expressen".

Så vad i fridens dar är det Nyamko Sabuni ber om ursäkt för? Hon står fast vid det hon har sagt och vid sina citat, och hon riktar ingen kritik alls mot Expressens artikel i sin helhet.

Jag har vid flera tillfällen uppmärksammat svenska makthavares svårigheter med att be om ursäkt på riktigt (till exempel här och här och här). Ursäkterna kringgärdas ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sid". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar eller "tar illa vi sig", i stället för makthavaren själv


Här ser vi en ny variant. Nyamo Sabuni ber om ursäkt, men berättar inte vad det är hon ber om ursäkt för.

En ursäkt ska innebära att man tillstår att man har gjort fel. Det kan vara något man har sagt eller något man har gjort, och att man ångrar sig. Ansvaret för att det blev fel måste ligga på den som ber om ursäkt, och inte på någon annan. Annars blir det ingen ursäkt på riktigt, utan bara en maktstrategi för att smita undan ansvaret för det man har sagt eller gjort.

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.