Visar inlägg med etikett Extraval. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Extraval. Visa alla inlägg

2021-02-07

Går Sverige mot ett extraval?

Går Sverige mot ett extraval? Frågan är relevant efter att Nyamko Sabuni hotat med att hoppa av Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om ny humanitär skyddsgrund i migrationspolitiken. Stefan Löfven säger till Ekot att ett extraval "ska absolut inte uteslutas". Expressen erfar att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen och källan uppger att ett extraval är sannolikt om Liberalerna lämnar januarisamarbetet. 

Ja, jag är övertygad om att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen. Nej, det har säkert inte fattats några formella interna beslut ännu. Däremot kan jag tänka mig att Stefan Löfven sökt och fått partiledningens stöd för att ha handlingsfrihet i frågan för att på kort varsel kunna fatta nödvändiga beslut - inklusive beslut om extraval. 

Handlingsfriheten stärker Stefan Löfvens förhandlingsposition samtidigt som pressen ökar på Liberalerna. Den del av Liberalerna som inte vill hoppa av Januariavtalet kan få råg i ryggen genom Stefan Löfvens indirekta hot om extraval, eftersom ett extraval mycket väl kan leda till att Liberalerna åker ur riksdagen.

Situationen påminner om ett Chicken race. Någon måste väja, annars slutar det i katastrof. Såvida inte spelplanen förändras. Det förslag som Liberalerna vill stoppa befinner sig på remiss och kommer sannolikt att justeras i någon riktning oavsett vad Liberalerna säger och tycker. Det är möjligt att dessa justeringar ger Liberalerna en väg ut - att de kan säga att Löfven lyssnat och justerat förslaget på ett sätt som möjliggör för dem att stanna kvar i samarbetet.

De flesta bedömare är eniga om att Liberalerna har ett svagt case i själva sakfrågan. Migrationspolitiken ingår inte i Januariavtalet, med undantag för några få punkter (till exempel den punkt som säger att partierna ska driva frågan om en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén - vilket partierna också gjorde och som nu, i något reviderat skick, är ute på remiss). Att åberopa just denna enskilda sak som avgörande för att stanna kvar i januarisamarbetet eller ej uppfattas av många som inte särskilt trovärdigt.

Däremot är det möjligt att Nyamko Sabuni redan har bestämt sig för att försöka på Liberalerna att hoppa av Januariavtalet och nu bara söker en lämplig fråga att gå på.

Om Liberalerna lämnar Januariavtalet blir det svårt för den rödgröna regeringen att få igenom sin budget i höst. Stefan Löfven kan knappast acceptera att gå in i valåret 2022 regerandes på en budget som Moderaterna röstat igenom med stöd av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. 

Därför är hotet om extraval reellt. Även om jag till slut tror att partierna kommer att hitta andra vägar att hantera krisen.

2016-02-06

Jamen fäll oss då! Mer S-frimod behövs i regeringsfrågan

De senaste veckornas opinionsmätningar har inte varit någon munter läsning för Socialdemokraterna. Flera institut redovisar sina lägsta värden för Socialdemokraterna sedan mätningarna påbörjades, endast omkring 23 procent säger sig stödja partiet.

Socialdemokraterna har haft strukturella problem länge och nedgången är därför inte överraskande. Den rödgröna regeringen har ett svagt parlamentariskt mandat och omsvängningen och utmaningarna i flyktingpolitiken sätter regeringen under stark press.

Den rödgröna regeringens parlamentariska svaghet har hittills kompenserats av allianspartiernas politiska svaghet. Allianspartierna har inte kunnat utnyttja Socialdemokraternas sviktande opinionsstöd till att själva växa i opinionen - de rödgröna och Alliansen har varit ungefär jämnstora. Men i de senaste mätningarna har Alliansen visat tecken på att börja dra ifrån - i den senaste mätningen från Demoskop har Alliansen ett försprång på sju procentenheter.

Det är inte ovanligt att oppositionen drar ifrån regeringen i opinionen i början eller mitten av en mandatperiod. Denna gång får ett sådant försprång för Alliansen specifika konsekvenser. De stämningar inom främst Moderaterna och Kristdemokraterna som vill att allianspartierna utnyttjar det parlamentariska läget till att fälla den rödgröna regeringen (till exempel genom att lägga en gemensam alliansbudget eller rikta misstroendevotum mot statsministern) får vind i ryggen. De svaga opinionssiffrorna skärper pressen på den rödgröna regeringen och allianspartierna behöver inte vara lika oroliga för ett extra val (bortsett från Kristdemokraterna, som i vanlig ordning skulle riskera att falla under fyraprocentsspärren).

Alliansen kan utnyttja opinionsläget på två olika sätt. Antingen gör man slag i saken och fäller regeringen. Eller så låter man regeringen - och väljarna - leva i ständig osäkerhet. Det senare alternativet kan leda till att den rödgröna regeringen när vi går in i valåret 2018 betraktas som så svag och sargad att det blir en lättnad för väljarna att äntligen kunna rösta bort den.

Hur skall då Socialdemokraterna hantera denna besvärliga situation? Jag tycker att partiet hittills har visat alldeles för lite frimod i förhållande till allianspartiernas oklara besked i regeringsfrågan. I stället för att se svår ut borde Stefan Löfven vända sig till Moderaterna och Kristdemokraterna och säga något i stil med: Jamen fäll oss då, om ni vill! Sluta tjafsa och sluta slingra er. Vill ni försöka ta över regeringsmakten tillsammans med Sverigedemokraterna så gör det.

Ett sådant frimod skulle påvisa ihåligheten i den borgerliga retoriken. Allianspartierna är djupt splittrade i den sakfråga som totalt dominerar debatten idag - flykting- och migrationspolitiken - och det är svårt att se hur de i dag skulle kunna enas kring en gemensam linje för att hantera denna stora utmaning för det svenska samhället. Annie Lööf har dessutom varit mycket tydlig med att hon inte ser några förutsättningar för att Alliansen i rådande parlamentariskt läge skulle kunna ta över regeringsmakten.

Så utnyttja nu vårbudgeten, socialdemokrater, till att skapa en ordentlig konflikt mellan vänster och höger, där regeringen går fram med en rejäl ideologisk välfärdsreform (t ex högkostnadsskydd inom tandvården, en jämlikhetsfråga), eller en reform med generella välfärdsinsatser som främjar integrationen (t ex samlad skoldag). En sådan offensiv markering i budgeten (reformerna kan naturligtvis inte sättas i sjön omedelbart) skulle göra det hett om öronen för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor. De skulle få lägga stor kraft på att förklara för sina partikamrater varför de inte fäller regeringen utan släpper igenom en sådan budget. Och även om partikadern inom Moderaterna och Kristdemokraterna kör över sina partiledningar (Decemberöverenskommelsens fall visar att det kan hända) så är det svårt att se Centerpartiet och Liberalerna ändra sig och acceptera en gemensam alliansbudget.

Skulle allianspartierna ändå - mot förmodan - ena sig om en gemensam budget och få stöd för den av Sverigedemokraterna, så får det väl bli regeringskris då. Hellre en rejäl konflikt mellan vänster och höger än två och ett halvt år med krökt rygg inför hot om gemensam alliansbudget. Som Björn Afzelius sjöng: Skall man falla vill man göra det i strid. Men vi lever ännu. Vi lever ju.

P.S: Noterar att Anders Lindberg i Aftonbladet just i dag skriver på samma tema.

2015-03-22

Hur skulle extravalet ha gått? Här finns svaret!

Om drygt fyra timmar skulle vallokalerna stängts och de första prognoserna om valutgången ha presenterats. Men Decemberöverenskommelsen kom emellan, och det extraval som skulle ha genomförts i dag den 22 mars ställdes in.

Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.

Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.

Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.

Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.

Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.

Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.

Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.

Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.

Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.

Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.

Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.

Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna  omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.

Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.

Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).

2014-12-27

Decemberöverenskommelsen och dess politiska konsekvenser

Många har anledning att känna lättnad över det inställda extravalet. Redan i söndags - innan informationen om de pågående samtalen mellan regeringen och allianspartierna läckte ut - förordade jag att det planerade extravalet borde ställas in då ett extraval knappast skulle bidra till att lösa upp den parlamentariska knut som förlamade den svenska politiken. Dessutom fanns det både realpolitiska möjligheter och starka intressen över blockgränserna att undvika ett extraval.

Nu slipper Stefan Löfven sätta den nyss vunna regeringsmakten på spel i ett extraval med högst osäker utgång. Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin. Det pris han får betala består i att han i huvudsak tvingas regera sitt första år med allianspartiernas budget. Dessutom tvingas han acceptera allianspartiernas förslag om åtgärder som underlättar för en minoritetsregering att regera (enligt maximen största blocket får bilda regering och få igenom sin budget), vilket åtminstone på kort sikt kan förstärka eller åtminstone bibehålla den blockpolitik Löfven velat komma bort ifrån.

Moderaterna slipper ett extraval med en partiledare som ännu inte hunnit bli varm i kläderna och som är oprövad inför väljarkåren. Kristdemokraterna slipper ännu en halsbrytande lindans kring fyraprocentspärren. Folkpartiet slipper möta väljarna igen bara några månader efter att partiet gjort sitt näst sämsta val någonsin. Endast Centerpartiet hade av allianspartierna kunnat se ett nyval an med åtminstone någorlunda tillförsikt. Nu tvingas Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället i princip regera med Alliansens budget under hela sitt första år.

Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras politiskt. Partiet får nu utöva den svåra konsten att å ena sidan bedriva en kraftfull oppositionspolitik från vänster och å andra sidan få inflytande över regeringspolitiken genom att vara konstruktivt delaktigt i budgetarbetet.

Sverigedemokraterna måste känna en stark frustration. Partiet har trots sina valframgångar misslyckats med att få politiskt inflytande i sin enda riktigt viktiga fråga, det vill säga invandrings- och flyktingpolitiken. Nu öppnar Decemberuppgörelsen för samverkan mellan de övriga partierna och Sverigedemokraternas möjligheter att fälla kommande regeringars budgetförslag omintetgörs fram till åtminstone 2022. Partiets fyrverkeripjäser har tagit slut, och det är svårt att se vilka politiska vägar framåt som nu skulle öppna för inflytande i migrationspolitiken.

Jag är glad att Decemberuppgörelsen vilar på en frivillig uppgörelse, och inte på ett mixtrande med Riksdagsordningen. Det är sällan eller aldrig en bra idé att ändra centrala lagtexter för att lösa ett akut uppkommet problem. Visserligen tillsätts det kanske nu en utredning med uppgift att se över Riksdagsordningen. Men en sådan utredning arbetar i så fall utan tidspress och inramas av en uppgörelse som gäller åtminstone fram till 2022.

Nu kanske vi äntligen kan få en politisk debatt som mer handlar om politiska sakfrågor och mindre om politik som spel och om partiernas strategiska överväganden. Det är viktigt att partierna förmår utnyttja detta tillfälle till att verkligen utveckla distinkta ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer, så att väljarna verkligen uppfattar att de har olika politiska alternativ att välja mellan. Annars finns risken att det blir för trångt i mitten, och att en konsensuskultur lägger sig som en förlamande blöt filt över den offentliga debatten.

2014-12-21

Ställ in extravalet!

Dagens Sifo-mätning är en kopia på riksdagsvalet i september. De rödgröna har ett försprång på 4.3 procentenheter och de flesta partierna tangerar i princip sina valresultat. Tidigare i veckan har mätningar från från Ipsos och från från Novus visat motsvarande resultat. Trots en av de mest turbulenta månaderna i Sveriges moderna politiska historia är avståndet mellan de båda blocken oförändrat.

Självklart kan vi inte utifrån dessa opinionsundersökningar dra några bestämda slutsatser om utgången av det planerade extravalet i mars. Men mycket talar för att dagens parlamentariska dödläge kommer att bestå, oavsett om de rödgröna eller Alliansen blir största block. Är det då verkligen nödvändigt att extravalet genomförs?

I god tid före valet i september 2014 berättade företrädare för allianspartierna att de visserligen skulle lämna ett gemensamt budgetförslag till riksdagen oavsett om de vann eller förlorade valet. Men därefter skulle de inte lämna något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Om allianspartierna håller fast vid denna utfästelse kommer Sverigedemokraterna således inte att ha några ytterligare möjligheter under mandatperioden att fälla regeringens budget.

Så om allianspartierna bara tillkännager att de står fast vid sin tidigare utfästelse så behövs det inget extraval. Stefan Löfven kan fortsätta regera på ungefär samma sätt som det ursprungligen var tänkt efter de rödgrönas valseger i höstas. Löfven har genom budgetnederlaget förlorat prestige och politiskt momentum. Men det är bara att ta nya tag och redan nu förbereda arbetet med en förnyad S/MP-budget inför hösten 2015. Parallellt med dessa förberedelser kan Löfven i lugn och ro föra diskussioner med alliansföreträdare om möjliga samverkanspunkter.

Om Alliansen upprepar sin utfästelse och undanröjer extravalet slipper Kristdemokraterna en osäker dust med fyraprocentsspärren. Folkpartiet slipper gå till val några månader efter partiets näst sämsta valresultat någonsin. Moderaterna slipper gå till ett val med en oprövad och för de flesta medborgare politiskt okänd partiledare, bara några månader efter sitt stora valnederlag. Centerpartiet får möjlighet att i opposition på allvar utmana Moderaterna om rollen som alliansledare. Sverigedemokraternas möjlighet till politiskt inflytande minskar.

Det Alliansen förlorar på ett inställt extraval är att möjligheten att återta regeringsmakten skjuts på framtiden till hösten 2018. Samtidigt vet vi inte vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gör allvar av sitt hot att fälla varje regering som inte dansar efter deras pipa i migrationspolitiken.

Så ställ in det planerade extravalet. Socialdemokraterna och Stefan Löfven får leva med nesan att ha fått sin första budget nedröstad av riksdagen. Allianspartierna får glädja sig åt segern att deras ekonomiska politik präglar Sverige under 2015, trots att de förlorade valet. Sverigedemokraterna utestängs från politiskt inflytande, utan att vi behöver pilla på Riksdagsordningen. Det går, om bara viljan finns.

Noterar också att Mark Klamberg redan tidigare varit inne på samma tankar som de jag framför i denna post.

2014-12-05

Fi och extravalet

Hur skall det gå för Feministiskt initiativ i extravalet? Jag har redan hunnit få frågan flera gånger och svarar ungefär så här.

Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.

Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.

Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.

Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.

Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.

2014-12-03

Skall man falla vill man göra det i strid

Igår rullade regeringskrisen in. Den har legat på lut sedan valnatten, men genom Sverigedemokraternas beslut att stödja allianspartiernas budgetförslag bröt den nu snabbt igenom med full styrka.

Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.

Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?

Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.

Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.

En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.

En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.

2014-11-23

Politikens paradoxer: Seger i budgetomröstningen innebär att Alliansen sitter med Svarte Petter

Dramatiken inför budgetomröstningen i riksdagen den 3 december växer. Kommer Sverigedemokraterna att fälla det rödgröna budgetförslaget och vad händer i så fall då? I helgen markerade statsminister Stefan Löfven tydligt att det inte alls är självklart att han avgår även om budgeten faller. Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på, sa Stefan Löfven till TT.

Budgetomröstningen den 3 december börjar så smått växa fram som en winwin-möjlighet för Stefan Löfven. Antingen väljer Sverigedemokraterna att lägga ned sina röster, och då kan Stefan Löfven regera vidare enligt plan. Eller så väljer Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag, och då är det plötsligt allianspartierna som sitter med Svarte Petter.

Allianspartierna vill inte ha nyval (eller extra val, som det formellt heter). Alliansen saknar en självklar statsministerkandidat. Moderaterna saknar en partiledare. Kristdemokraterna ligger i dagens Sifo-undersökning återigen under fyraprocentsspärren. 

Allianspartierna vill inte heller regera i det parlamentariska läge som nu råder. En alliansregering skulle givet valresultatet sakna politisk legitimitet. Den skulle vara beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild omröstning och sannolikt inte bli särskilt långlivad.

Därför skulle allianspartierna vid ett nederlag för regeringens budgetförslag i stället tvingas in i olika former av blocköverskridande uppgörelser med den rödgröna regeringen. En sådan blocköverskridande samverkan kommer säkert ändå att uppstå under mandatperioden i enskilda sakfrågor - men allianspartierna vill ingå sådana uppgörelser på frivillig grund, inte mer eller mindre tvingade dithän genom en parlamentarisk kris. Jag anar att allianspartierna ångrar att de lade ett gemensamt budgetförslag - förslaget försenar och stökar den övergång till den lösare form av samverkan som allianspartierna själva förespråkat. Eftersom allianspartierna förlorade valet behöver de utnyttja tiden i opposition till att var för sig utveckla sin politik på ett sätt så att de tillsammans står bättre rustade att vinna tillbaka regeringsmakten hösten 2018.

Dagens Sifo bekräftar att den rödgröna regeringen fått en hyfsad start i opinionen. Visserligen har försprånget till allianspartierna minskat något, och uppgår nu till 1.6 procentenheter. Men givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska stöd skall Stefan Löfven vara nöjd med att det inte gått sämre. När Alliansen tog över regeringsmakten hösten 2006 hade de rödgröna partierna i Sifo:s novembermätning redan rusat förbi och hunnit skaffat sig ett övertag på mer än sju procentenheter. Därefter fortsatte allianspartierna att falla fritt i opinionen. Först när de rödgröna partiernas försprång i en del mätningar uppgick till hela 20 procentenheter började allianspartierna knappa in. Inför valet 2010 var man i kapp och förbi.

Mitt grundtips är fortfarande att Sverigedemokraterna väljer att lägga ned sina röster i omröstningen om budgeten den 3 december.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för Svenska Dagbladet.

2014-11-05

Valet och den parlamentariska situationen

I dag medverkade jag i ett panelsamtal vid Allmänna forskarseminariet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Temat var "Valet och den parlamentariska situationen" och samtalet leddes av Bo Rothstein. Nedan följer några axplock av paneldeltagarnas poänger.

Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.

På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.

Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.

Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?

Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.

Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."

För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.


Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.


Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).

De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.