Skall man falla vill man göra det i strid

Igår rullade regeringskrisen in. Den har legat på lut sedan valnatten, men genom Sverigedemokraternas beslut att stödja allianspartiernas budgetförslag bröt den nu snabbt igenom med full styrka.

Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.

Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?

Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.

Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.

En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.

En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.

Vilka är molnen på Stefan Löfvens himmel?

Stefan Löfvens avstämning med talmannen idag blev som väntat synnerligen odramatisk. I slutet av nästa vecka förväntas riksdagen godkänna Stefan Löfven som statsminister och ministrarna i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenteras. I början av december skall budgeten röstas igenom och därefter börjar regerandet på allvar.

En del har ställt frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris som skulle kunna leda till nyval. Jag har konsekvent sagt att ett sådant scenario är högst osannolikt.

För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Jimmie Åkesson i eftervalsdebatten betonat att han inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Sverigedemokraterna lär därför lägga ned sina röster vid budgetomröstningen i riksdagen.

Socialdemokraternas bekymmer blir inte hur man skall kunna kompromissa sig fram mellan grynnor och skär under den mandatperiod som kommer. Nej, bekymret ligger snarare i det pris partiet riskerar att få betala för dessa kompromisser. Först skall Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissa ihop sig i regeringen. Därefter måste ytterligare kompromisser till, ibland med Vänsterpartiet och ibland med åtminstone något av de borgerliga partierna beroende på hur det parlamentariska läget utvecklar sig. Den rödgröna regeringen riskerar att tvingas driva den minsta gemensamma nämnarens politik, som jag formulerar det till Aftonbladet i dag. Ibland kommer den rödgröna regeringen att låta bli att lägga fram förslag, eftersom man vet att förslagen kommer att röstas ned i kammaren. Risken finns att den rödgröna regeringen tvingas gå i Fredrik Reinfeldts fotspår, där utskotten då och då satt sysslolösa på grund av ärendebrist. En sådan kompromissimpregnerad och defensiv politik lär knappast mobilisera väljarna till ett framgångsval för Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2018.

För Stefan Löfven består därför utmaningen i att förmå kombinera det vardagliga och mödosamma arbetet med att skapa majoriteter i kammaren med att utveckla partiets ideologiska och visionära arbete på ett sätt som förmår mobilisera medlemmarna och i förlängningen attrahera väljarna. Lyckas han inte med den uppgiften kommer Socialdemokraterna sannolikt att permanenta sig på en nivå mellan 25 och 30 procent i valmanskåren. Det är en lite för låg ambitionsnivå för en rörelse som då och då kallats för världens mest framgångsrika politiska parti.

Sverigedemokraterna som vågmästare?

Med anledning av att Sverigedemokraterna några mätningar i rad hamnat över fyraprocentsspärren har diskussionen om vad som händer om partiet blir vågmästare i riksdagen efter 2010 års val tagit fart igen. Diskussionen är förstås i högsta grad hypotetisk. I dag fick t ex Sverigedemokraterna bara 3.2 procent i DN/Synovates augustimätning.

Jag har gett följande kommentar till TT: Det är viktigt att skilja opinionsundersökningar från valresultat. Även om Sverigedemokraterna ligger över fyra procent några mätningar i rad är marginalerna oftast så små så att resultaten inte är signifikanta. Det samma gäller påståendet att de skulle få en vågmästarroll.

Om opinionsresultatet ändå skulle bli valresultat tror jag inte att något block skulle välja att stödja sig på Sverigedemokraterna. Det politiska priset skulle riskera att bli för högt. Dessutom skulle ett stöd från Sverigedemokraterna utgöra en bräcklig grund för regeringen – risken är stor att politiken skulle präglas av skakighet och osäkerhet.

Jag ser i stället två andra huvudalternativ som mer sannolika. Antingen att det block som befinner sig i opposition väljer att låta regeringsblocket få genom sina huvudförslag, på samma sätt som t ex Socialdemokraterna i Karlskrona nu lägger ner sina röster kring den borgerliga majoritetens budgetförslag. Eller så skapas samförståndslösningar mellan de borgerliga allianspartierna och de rödgröna i de centrala frågorna. Annars lutar det åt nyval under mandatperioden.