2014-09-26

Vilka är molnen på Stefan Löfvens himmel?

Stefan Löfvens avstämning med talmannen idag blev som väntat synnerligen odramatisk. I slutet av nästa vecka förväntas riksdagen godkänna Stefan Löfven som statsminister och ministrarna i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenteras. I början av december skall budgeten röstas igenom och därefter börjar regerandet på allvar.

En del har ställt frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris som skulle kunna leda till nyval. Jag har konsekvent sagt att ett sådant scenario är högst osannolikt.

För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Jimmie Åkesson i eftervalsdebatten betonat att han inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Sverigedemokraterna lär därför lägga ned sina röster vid budgetomröstningen i riksdagen.

Socialdemokraternas bekymmer blir inte hur man skall kunna kompromissa sig fram mellan grynnor och skär under den mandatperiod som kommer. Nej, bekymret ligger snarare i det pris partiet riskerar att få betala för dessa kompromisser. Först skall Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissa ihop sig i regeringen. Därefter måste ytterligare kompromisser till, ibland med Vänsterpartiet och ibland med åtminstone något av de borgerliga partierna beroende på hur det parlamentariska läget utvecklar sig. Den rödgröna regeringen riskerar att tvingas driva den minsta gemensamma nämnarens politik, som jag formulerar det till Aftonbladet i dag. Ibland kommer den rödgröna regeringen att låta bli att lägga fram förslag, eftersom man vet att förslagen kommer att röstas ned i kammaren. Risken finns att den rödgröna regeringen tvingas gå i Fredrik Reinfeldts fotspår, där utskotten då och då satt sysslolösa på grund av ärendebrist. En sådan kompromissimpregnerad och defensiv politik lär knappast mobilisera väljarna till ett framgångsval för Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2018.

För Stefan Löfven består därför utmaningen i att förmå kombinera det vardagliga och mödosamma arbetet med att skapa majoriteter i kammaren med att utveckla partiets ideologiska och visionära arbete på ett sätt som förmår mobilisera medlemmarna och i förlängningen attrahera väljarna. Lyckas han inte med den uppgiften kommer Socialdemokraterna sannolikt att permanenta sig på en nivå mellan 25 och 30 procent i valmanskåren. Det är en lite för låg ambitionsnivå för en rörelse som då och då kallats för världens mest framgångsrika politiska parti.




6 kommentarer:

Hans G Eriksson sa...

När Socialdemokraterna under en lång följd av år framstod som världens framgångsrikaste parti, fanns inte lika många partier att fördela röster på. Jämförelsen har blivit allt svårare att göra.

Pragmatikern Stefan Löfven saknar - som det verkar - de ideologiska låsningar som vissa av hans partikamrater förkovrat sig i inom Rörelsens plantskola.

Baksidan av myntet är att röster från Löfvens tidigare miljö kommer att höjas för att uppgörelserna ska ske med tyngdpunkt åt vänster. Löfven tar självfallet pulsen på den ideologiska miljön och är medveten om den grundläggande färdriktningen. Något säger mig att han är beredd att göra de strategiska avstickare som behövs för att inte tappa väg till de borgerliga.

De parlamentariska förutsättningarna inför regeringsbildningen tycks uppta allas intresse, medan de latenta inre motsättningarna knappast berörs.

Löfven ska inte bara göra de budgetanpassningar som behövs för att
få budgeten genom riksdagen. Han ska också hantera det "kapa-ett-stolben-dilemmat" som ligger i att fack och den övriga vänsterfalangen inom det egna partiet ser sig som allt mer sidsteppade.

Stora riken har genom historien angripits utifrån och upplösts inifrån.

Orion77 sa...

Förhandlingarna inför regeringsbildningen måste få ta den tid som krävs. Vägen fram är långt ifrån enkel, det kan uppstå avgörande problem. Kanske måste processen startas om längre fram.

Redan ett bra tag före valet framhöll jag att det finns en enkel utväg, om målet är att minimera SD:s inflytande -- ett samarbete mellan S och M. Om MP inte kan förmås att avstå från sina kontraproduktiva krav, och S fortsatt vill hålla V utanför, lär detta bli den lösning vi får se någon gång mot årets slut.

Radions lördagsintervju idag, med LO:s ordförande, tyder också på att processen går åt det hållet. Karl-Petter Thorwaldsson är orolig för hur elpriserna ska utvecklas, särskilt om MP:s linje i kärnkraftsfrågan ska bli gällande, det skulle kosta många jobbet.

Ett samarbete mellan S och M behöver inte innebära att dessa partier bildar en formell regeringskoalition, det kan funka med ett informellt samarbete där partierna sinsemellan gör upp, och där M alltså blott behöver acceptera regeringens propositioner. Inget hindrar att ytterligare partier från Alliansen är med på detta.

Allt för Sveriges bästa. Ett nyval i närtid vore riskabelt, kanske skulle SD då bli ännu större.

Hans G Eriksson sa...

Orion 77,
Visst, när det gäller kärnkraften. Men "Staten och kapitalet sitter i samma båt" blir en ansträngande refräng för LO-grupper och kulturvänster typ Göran Greider.

Kärnkraftsuppgörelse, som det i så fall i grunden är fråga om, innebär en ideologisk härdsmälta som kommer att följa - eller förfölja - ett S med uppenbara identitetsproblem.

Hur långt kan Stefan Löfven spä ut tändvätskan Högern och Kapitalet utan att fiendemystiken tappar all verkan?

Anonym sa...

Tror inte heller att SD kommer att rösta för eller emot det ena eller det andra budgetförslaget. De lägger sannolikt ner sina röster.

Man får söka tröst i Mona Sahlins kloka ord "det är ändå 87 procent som inte valt att rösta på SD".

Med samma logik kan man säga att ca 70 procent inte valt att rösta på socialdemokraterna.

Det som borde ora är tendenserna. Det ena växer osannolikt mycket och det andra växer ingenting, och över tiden ett oerhörd nedgång. Skulle Ulfs mer pessimistiska prognos hålla, kan det finnas anledning att efter nästa val säga "75 procent röstar inte på sossarna". Vad skulle en sådan tendens säga oss...? Men det är väl bra att kunna se optimistiskt på situationen.
Kjell Eriksson

Orion77 sa...

Eftersom SD:s ande kommer att hänga över riksdagen under den kommande perioden vill jag fästa uppmärksamheten på en insändare i Blekinge Läns Tidning idag (29/9), underskriven med namn. Kanske representativ för många av SD:s nya väljare.

Skribenten förklarar varför han har röstat på SD. Han har noga läst partiprogrammet. Det handlar förstås om flyktingmottagningen som är för stor. Och de övriga partiernas vägran att diskutera med SD.

Han avslutar: "Det är inte SD som har fått mig att bli Sverigedemokrat, det är ni andra." [Dvs de andra partiernas "bojkott" mot SD.]

Ideologiska Alternativet sa...

Orion77,

Jag tror han skjuter nästan rätt. Min uppfattning är att många SD väljare väljer partiet av an blandning av missnöje, sökande efter enkla svar, och önska om minskad invandring. Men sedan rättfärdigar dom och stärks i valet av "alla är mot oss" syndromet, som är en psykologiskt oerhört stark effekt.

Jag skulle verkligen önska att politiker och media slutade gå i den dumma fällan "det är odemokratiskt att inte lyssna på X", där X många gånger *inte* är SD. Till exempel argumenterar många alliansförespråkare att det är "odemokratiskt" att S+Mp blidare regering då dessa partier inte ökade nämnvärt i valet och representerar under 40% av väljarna.

Detta resonemang leder bara rakt in i SDs och SD-väljarnas "offermentalitet".

S+Mp borde här säga ifrån: vi sa detta före valet, och vi förutsätter faktiskt att våra väljare förstod detta och förstår hur den svenska parlamentarismen fungerar. Om ni tror att väljarna *inte* förstod detta så förolämpar ni dom ganska grovt. Vad som händer nu är helt vanlig parlamentarism som vi har haft i Sverige i många många år.

Mycket synd att varken S+Mp eller media förmår att framföra den typen av resonemang.