Frågan om stopp för vinstjakt i välfärden kommer att få stort utrymme i den politiska debatten under 2018. Det tycker jag är väldigt bra. För det första eftersom det är en fråga som berör två centrala problematiker i det svenska samhället i dag: marknadiseringen av den offentliga sektorn och individualiseringens konsekvens i en ständigt ökad valfrihet. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.Och är valfrihet ett uttryck för frihet eller för ett tvång? Det är inte en slump att det under de senaste åren kommit ut två böcker som båda bär titeln "Valfrihetens tyranni" (här och här).
För det andra eftersom det partipolitiska systemet i Sverige haft sin grund i vänster-högerkonflikten, med fokus på fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Under de senaste årens politiska debatt har frågor om migration, rasism och lag och ordning haft en ovanligt dominerande ställning på den politiska agendan. Det är viktiga frågor, självklart. Men det svenska partisytemet är strukturerat efter andra frågor, och de traditionella partierna har haft svårt att hantera uppsvinget för dessa frågor.
Nu får vi se hur partierna lyckas hantera vinst i välfärdsfrågan. Socialdemokraterna står inför två utmaningar. Dels vet vi att väljarna i huvudsak har en negativ inställning till vinst i välfärden. Men vi vet inte riktigt hur viktig denna fråga är för väljarna. Vänsterpartiet profilerade sig starkt i valrörelsen 2014 som motståndare till vinst i välfärden, men belönades inte stärskilt mycket av väljarna för det. Dels kommer en socialdemokratisk offensiv i vinst i välfärdsfrågan att underlätta för en splittrad allians att ena sig inför höstens val 2018. Och en hård konflikt mellan S och Alliansen i denna fråga kan försvåra för Stefan Löfven att bilda en blocköverskridande regering efter valet.
Dessutom kan det bli svårt för Socialdemokraterna att mobilisera internt i en fråga där man redan på förhand vet att förslaget inte kommer att gå igenom i riksdagen. Och minnena från 1980-talets strid om löntagarfonderna plågar fortfarande en del ärrade S-veteraner.
Men nu är vi där. Och frågan om vinst i välfärden väcker starka känslor både till vänster och höger i politiken. Det blir en spännande politisk vår.
Visar inlägg med etikett valet 2014. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett valet 2014. Visa alla inlägg
2017-09-22
Vad ska S göra för att lyfta i opinionen?
Nu är oddsen på att Stefan Löfven kommer att fortsätta vara statsminister även efter valet 2018 nere i 1.80. Det måste vara oerhört frustrerande för de borgerliga partierna att de inte lyckas utnyttja den rödgröna regeringens svåra parlamentariska förutsättningar till att vinna väljarnas förtroende.
Jag tror att de borgerliga partiernas misslyckande åtminstone delvis har sin grund i att de vägrat acceptera att de faktiskt förlorade valet 2014. I stället för att utnyttja mandatperioden till att utveckla sin politik - både som Allians och som enskilda partier - och visa upp ett konkurrenskraftigt alternativ till regeringspolitiken inför valet 2018 har de fastnat i en slags ingenmansland. De sitter på läktaren och kastar ofta arroganta kommentarer kring sig, i huvudsak avsedda att hålla de egna kärnväljarna på gott humör. Det blir mycket snack och lite verkstad. Först ingår man Decemberöverenskommelsen, sedan säger man upp den. Genom en slags självskadebeteende ser allianspartierna till att regeringsfrågan - där de är som mest oeniga - ständigt hamnar i centrum för debatten.
Samtidigt regerar den rödgröna regeringen på, och har just presenterat en rekordbudget. Tappar Stefan Löfven en minister sätter han dit en ny, och får borgerligheten att framstå som oseriös.
Ja, jag vet att det framför allt är Moderaternas (och Kristdemokraternas) interna splittring som ligger till grund för oenigheten och vingligheten i deras agerande. Men i alla fall.
Socialdemokraterna har absolut inga skäl till att ta ut någon valseger i förskott. Visserligen leder de rödgröna i de allra flesta opinionsundersökningar knappt men klart över allianspartierna. Men det är långt till valet, och det politiska livet i Sverige har väl sällan varit lika svårförutsägbart som just nu.
Framförallt är det ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet inte lyfter i opinionen. Trots rekordbudgeten och att man uppfyller sina vallöften, trots den fantastiska ekonomin, trots Stefan Löfvens allt mer även av borgerligheten uppskattade ledaregenskaper och trots oppositionens politiska svaghet har Socialdemokraterna stagnerat på en nivå om cirka 30 procent.
Vad tror ni det beror på, kära läsare? Ni får gärna - oavsett vilket politiskt håll ni kommer ifrån - bidra till diskussionen genom att ge era svar på dessa frågor:
1.) Varför växer inte Socialdemokraterna, när den borgerliga oppositionen ju är så svag?
2.) Vad ska Socialdemokraterna göra för att växa åtminstone upp till 35 procent inför valrörelsen 2018?
Jag tror att de borgerliga partiernas misslyckande åtminstone delvis har sin grund i att de vägrat acceptera att de faktiskt förlorade valet 2014. I stället för att utnyttja mandatperioden till att utveckla sin politik - både som Allians och som enskilda partier - och visa upp ett konkurrenskraftigt alternativ till regeringspolitiken inför valet 2018 har de fastnat i en slags ingenmansland. De sitter på läktaren och kastar ofta arroganta kommentarer kring sig, i huvudsak avsedda att hålla de egna kärnväljarna på gott humör. Det blir mycket snack och lite verkstad. Först ingår man Decemberöverenskommelsen, sedan säger man upp den. Genom en slags självskadebeteende ser allianspartierna till att regeringsfrågan - där de är som mest oeniga - ständigt hamnar i centrum för debatten.
Samtidigt regerar den rödgröna regeringen på, och har just presenterat en rekordbudget. Tappar Stefan Löfven en minister sätter han dit en ny, och får borgerligheten att framstå som oseriös.
Ja, jag vet att det framför allt är Moderaternas (och Kristdemokraternas) interna splittring som ligger till grund för oenigheten och vingligheten i deras agerande. Men i alla fall.
Socialdemokraterna har absolut inga skäl till att ta ut någon valseger i förskott. Visserligen leder de rödgröna i de allra flesta opinionsundersökningar knappt men klart över allianspartierna. Men det är långt till valet, och det politiska livet i Sverige har väl sällan varit lika svårförutsägbart som just nu.
Framförallt är det ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet inte lyfter i opinionen. Trots rekordbudgeten och att man uppfyller sina vallöften, trots den fantastiska ekonomin, trots Stefan Löfvens allt mer även av borgerligheten uppskattade ledaregenskaper och trots oppositionens politiska svaghet har Socialdemokraterna stagnerat på en nivå om cirka 30 procent.
Vad tror ni det beror på, kära läsare? Ni får gärna - oavsett vilket politiskt håll ni kommer ifrån - bidra till diskussionen genom att ge era svar på dessa frågor:
1.) Varför växer inte Socialdemokraterna, när den borgerliga oppositionen ju är så svag?
2.) Vad ska Socialdemokraterna göra för att växa åtminstone upp till 35 procent inför valrörelsen 2018?
2017-06-30
Moderaternas kris och mantrat "ökad tydlighet"
En ny mätning från DN/Ipsos visar hur förtroendet för Moderaternas politik i viktiga sakområden som Sveriges ekonomi, invandring och försvar fortsätter att falla. Faktum är att det nu inte finns ett enda politiskt sakområde kvar där väljarna klart anser att Moderaterna har den bästa politiken.
Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.
Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.
Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.
Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.
"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."
"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."
"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."
Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.
Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?
Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?
Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.
Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.
Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.
Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.
Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.
"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."
"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."
"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."
Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.
Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?
Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?
Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.
2016-09-16
Går vi mot en partiledarstrid i Liberalerna?
En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I den uppgiften har Jan Björklund fram tills nu varit framgångsrik. I valet 2014 fick Liberalerna endast 5.4 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i
partiets historia. Därefter har partiet parkerat sig i opinionen på en nivå nära valresultatet. Ändå har de öppna partistriderna lyst med sin frånvaro och Jan Björklund har ohotad kunnat sitta kvar som partiledare.
Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.
Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.
Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.
Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.
När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.
Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.
Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.
Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.
Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.
När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.
2016-09-02
Om regeringsfrågan och den svåra konsten att inte svara på frågor
DN-journalisten Viktor Barth-Krons tweet om Anna Kinberg Batras syn på vad som är ett "tydligt besked" har väckt munterhet. Jag uppfattar inte Barth-Krons tweet som ett sätt att håna Anna Kinberg-Batra, utan i stället ett sätt att gestalta ett problem i det politiska samtalet i dag: Framträdande politikers ovilja och/eller oförmåga att svara på de frågor som journalister ställer.
Anna Kinberg Batra har i och för sig en historia när det gäller att inte svara på journalisternas frågor. I en partiledarintervju i P1 Morgon under Almedalsveckan 2015 gick det till och med så långt att den frustrerade programledaren Johar Bendjelloul utbrast: Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så.
Men fenomenet är bredare än så. Bosse Ringholms presskonferens 1999 där han skulle förklara varför Inga-Britt Ahlenius, chef för riksrevisionsverket, lämnade sin tjänst var till exempel ingen höjdare. Fler exempel finns här.
Varför blir det så här? Är det politikernas fel? Eller deras ängsliga eller möjligen översmarta rådgivares? Eller är det journalisterna som ser ett egenvärde i att försöka snärja in politiker, i stället för att synliggöra deras värdegrund, mål och strategier? Till den frågan avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.
I dagarna har också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor vecklat in sig i resonemang om huruvida hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller ej.
Överlag pressas allianspartierna nu hårt i frågan om de avser att försöka bilda regering (med stöd av Sverigedemokraterna) efter valet 2018, även om de blir mindre än de rödgröna partierna. Alliansföreträdare försöker nu skifta fokus till frågan om huruvida Stefan Löfven tänker avgå som statsminister efter valet 2018 om de rödgröna partierna blir mindre än allianspartierna. Eller tänker Stefan Löfven invänta den obligatoriska omröstningen i riksdagen och se om Sverigedemokraterna skulle stödja en fortsatt rödgrön regering i stället för Alliansen?
Hittills har alliansföreträdarna inte varit särskilt lyckosamma i sina försök att rikta fokus mot den frågan. Den viktigaste anledningen är att ett sådant scenario inte uppfattas som realistiskt. Sverigedemokraterna skulle knappast släppa fram en rödgrön regering, och det interna motståndet inom de rödgröna partierna mot en sådan lösning skulle vara stort.
Varför säger då inte Stefan Löfven helt enkelt att han tänker avgå om de rödgröna partierna blir mindre än Alliansen? Jag tror det finns två skäl till hans tystnad. För det första vill Stefan Löfven luckra upp blockpolitiken och därför inte i förväg lova att släppa fram en ny blockbaserad alliansregering. För det andra hade Alliansen sin chans genom Decemberöverenskommelsen - en överenskommelse de själva bröt. Nu får de i stället leva i osäkerhet inför valet 2018.
Regeringsfrågan är het, trots att det är mer än två år kvar till valet. För den som är intresserad rekommenderar jag måndagens seminarium (5/9) på ABF i Stockholm, där Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterar vår nya bok Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016). Lisa Pelling modererar. Boken finns att köpa på plats, men kan också beställas här.
Hjärtligt välkomna!
2016-04-27
Om Miljöpartiets kris och regeringens förlorade momentum
Opinionseffekterna av politiska skandaler är oftast små och kortvariga, skrev jag för en vecka sedan. Så är det. Men Mehmet Kaplans avgång har vuxit till något utöver en traditionell "skandal" och opinionsutvecklingen framåt är oviss.
För Socialdemokraterna kom Kaplan-affären och den påföljande krisen i Miljöpartiet ytterst olämpligt. Partiet hade äntligen lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Alliansen gick hackigt i opinionsmätningarna, Sverigedemokraternas framgångsvåg var bruten. Här fanns nu möjlighet att lägga den politiska grunden till valseger 2018.
I stället är vi nu på bara en vecka tillbaka till utgångspunkten. Alla talar identitetspolitik och i Ipsos rasar Socialdemokraterna ner till 24.4 procent. Miljöpartiet får med 4.8 procent sin sämsta notering på tio år. Sammantaget samlar de rödgröna partierna 36.2 procent av väljarna - det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1979.
En mätning är ingen mätning. Därför skall vi inte dra några långtgående slutsatser från den undersökning som Ipsos presenterade i dag. Men även om opinionstappet bara är en tillfällighet eller om det blir kortvarigt riskerar Socialdemokraterna att ha förlorat momentum i kampen om den politiska dagordningen.
Utmaningen för partiet består i att - när den akuta krisen lagt sig - återta det politiska initiativet och stärka bilden av rödgrön regeringsduglighet. Det gäller också att inte svikta i det långsiktiga perspektivet. Den svenska modellen måste även fortsättningsvis byggas på ett sätt som bejakar religionsfrihet och kulturell mångfald samtidigt som arbetarrörelsens grundvärderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet ligger fast.
För Socialdemokraterna kom Kaplan-affären och den påföljande krisen i Miljöpartiet ytterst olämpligt. Partiet hade äntligen lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Alliansen gick hackigt i opinionsmätningarna, Sverigedemokraternas framgångsvåg var bruten. Här fanns nu möjlighet att lägga den politiska grunden till valseger 2018.
I stället är vi nu på bara en vecka tillbaka till utgångspunkten. Alla talar identitetspolitik och i Ipsos rasar Socialdemokraterna ner till 24.4 procent. Miljöpartiet får med 4.8 procent sin sämsta notering på tio år. Sammantaget samlar de rödgröna partierna 36.2 procent av väljarna - det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1979.
En mätning är ingen mätning. Därför skall vi inte dra några långtgående slutsatser från den undersökning som Ipsos presenterade i dag. Men även om opinionstappet bara är en tillfällighet eller om det blir kortvarigt riskerar Socialdemokraterna att ha förlorat momentum i kampen om den politiska dagordningen.
Utmaningen för partiet består i att - när den akuta krisen lagt sig - återta det politiska initiativet och stärka bilden av rödgrön regeringsduglighet. Det gäller också att inte svikta i det långsiktiga perspektivet. Den svenska modellen måste även fortsättningsvis byggas på ett sätt som bejakar religionsfrihet och kulturell mångfald samtidigt som arbetarrörelsens grundvärderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet ligger fast.
2015-10-11
Om regeringsfrågan. Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.
Uppdaterat 11 oktober kl 22.10. Här kommer några korta, direkta intryck efter kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. På ett sätt var det business as usual. Bortsett från de första 20 minuterna som behandlade livet efter Decemberöverenskommelsen var det en högst traditionell debatt. Tät intensitet, väldisciplinerade deltagare.
Jan Björklund utstrålade klar samarbetsvilja, och det är uppenbart att han tagit illa vid sig av Kristdemokraternas agerande angående Decemberöverenskommelsen. Hans illrosa slips var kvällens vinnare. Stefan Löfven var laid back och stabil. Ingen kriskänsla här inte. Annie Lööfs ersättare Anders W Jonsson var rekorderlig men lät väldigt arg hela tiden. Gustav Fridolin började bra, men tappade. Jonas Sjöstedt lyckades då och då slå sig in i centrum av debatten, men fick mestadels hålla sig på flanken. Anna Kinberg Batra var något bättre än hon brukar vara, särskilt när hon vågade släppa talepunkterna. Men hennes inledningsinlägg om regeringsfrågan följdes av en rad frågetecken på Twitter om vad det egentligen var hon sagt och vilken fråga hon svarade på. Ebba Busch Thor kom in bra i flera frågor, men jag är osäker på vilka avtryck hon satte. Jimmie Åkesson var ovanligt blek och gjorde en riktigt dålig debatt.
Regeringsfrågan har övergått från att under valrörelsen 2014 ha varit en svag fråga för de rödgröna till att efter Decemberöverenskommelsens avslutande ha blivit en svag fråga för allianspartierna. Under valrörelsen 2014 fick Stefan Löfven gång på gång svara på frågan med vilka partier han avsåg att bilda regering. Löfvens svar var att han såg gärna en bred regering och att Miljöpartiet var en tänkbar samarbetspartner. Mer konkret än så blev han aldrig, och hans hållning uppfattades av en del som defensiv och vag.
I dag är det allianspartierna som har bekymmer med regeringsfrågan. Bollen ligger hos dem. Vad vill de? Kommer de att lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden eller inte? Om de vinner valet 2018 och Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarställning, hur skall de då kunna styra landet när den Decemberöverenskommelse de själva önskade inte längre existerar?
Sannolikt kommer allianspartierna inte att ha några säkra svar på dessa frågor i kväll. Men frågorna kommer att återkomma, på samma sätt som de återkom till Stefan Löfven under valrörelsen 2014.
Det ligger i allianspartiernas intresse att hålla dörren för gemensamma budgetförslag öppen så länge som möjligt, för att skapa osäkerhet åt regeringen Löfven. Om opinionen vänder till Alliansens fördel kan de ha en mer offensiv linje, då de inte behöver frukta ett extra val. Omvänt, om opinionen är till de rödgrönas fördel så sänks tröskeln för Stefan Löfven att utlysa extra val.
Även om alliansledarna har pratat sig samman inför kvällens debatt kvarstår frågan om och i så fall hur de skall lyckas enas om en gemensam linje i regeringsfrågan enligt ovan. Till det kan läggas frågan om samverkan med Sverigedemokraterna, något som enskilda kristdemokrater och en hel del besvikna moderater inte skulle ha något emot.
Alliansens enhet är är för första gången på allvar utmanad. Kanske kan de gå samman med full kraft lagom till valet 2018 igen - kanske kan de det inte.
Jan Björklund utstrålade klar samarbetsvilja, och det är uppenbart att han tagit illa vid sig av Kristdemokraternas agerande angående Decemberöverenskommelsen. Hans illrosa slips var kvällens vinnare. Stefan Löfven var laid back och stabil. Ingen kriskänsla här inte. Annie Lööfs ersättare Anders W Jonsson var rekorderlig men lät väldigt arg hela tiden. Gustav Fridolin började bra, men tappade. Jonas Sjöstedt lyckades då och då slå sig in i centrum av debatten, men fick mestadels hålla sig på flanken. Anna Kinberg Batra var något bättre än hon brukar vara, särskilt när hon vågade släppa talepunkterna. Men hennes inledningsinlägg om regeringsfrågan följdes av en rad frågetecken på Twitter om vad det egentligen var hon sagt och vilken fråga hon svarade på. Ebba Busch Thor kom in bra i flera frågor, men jag är osäker på vilka avtryck hon satte. Jimmie Åkesson var ovanligt blek och gjorde en riktigt dålig debatt.
*
Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir extra spännande. Jag känner inte till upplägget, men jag antar att regeringsfrågan och det politiska livet efter Decemberöverenskommelsens hädanfärd får en del utrymme.Regeringsfrågan har övergått från att under valrörelsen 2014 ha varit en svag fråga för de rödgröna till att efter Decemberöverenskommelsens avslutande ha blivit en svag fråga för allianspartierna. Under valrörelsen 2014 fick Stefan Löfven gång på gång svara på frågan med vilka partier han avsåg att bilda regering. Löfvens svar var att han såg gärna en bred regering och att Miljöpartiet var en tänkbar samarbetspartner. Mer konkret än så blev han aldrig, och hans hållning uppfattades av en del som defensiv och vag.
I dag är det allianspartierna som har bekymmer med regeringsfrågan. Bollen ligger hos dem. Vad vill de? Kommer de att lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden eller inte? Om de vinner valet 2018 och Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarställning, hur skall de då kunna styra landet när den Decemberöverenskommelse de själva önskade inte längre existerar?
Sannolikt kommer allianspartierna inte att ha några säkra svar på dessa frågor i kväll. Men frågorna kommer att återkomma, på samma sätt som de återkom till Stefan Löfven under valrörelsen 2014.
Det ligger i allianspartiernas intresse att hålla dörren för gemensamma budgetförslag öppen så länge som möjligt, för att skapa osäkerhet åt regeringen Löfven. Om opinionen vänder till Alliansens fördel kan de ha en mer offensiv linje, då de inte behöver frukta ett extra val. Omvänt, om opinionen är till de rödgrönas fördel så sänks tröskeln för Stefan Löfven att utlysa extra val.
Även om alliansledarna har pratat sig samman inför kvällens debatt kvarstår frågan om och i så fall hur de skall lyckas enas om en gemensam linje i regeringsfrågan enligt ovan. Till det kan läggas frågan om samverkan med Sverigedemokraterna, något som enskilda kristdemokrater och en hel del besvikna moderater inte skulle ha något emot.
Alliansens enhet är är för första gången på allvar utmanad. Kanske kan de gå samman med full kraft lagom till valet 2018 igen - kanske kan de det inte.
2015-10-10
Livet efter DÖ. Regeringskris eller business as usual?
Kristdemokraternas beslut att säga upp Decemberöverenskommelsen är unikt. Jag kan inte erinra mig någon motsvarande partistämma eller partikongress där opinionen svängt så snabbt och att partiledningen därigenom körts över i en så avgörande fråga.
Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.
Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?
Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.
I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.
Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.
Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.
Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.
Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.
Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?
Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.
I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.
Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.
Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.
Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.
2015-09-18
Socialdemokraternas valanalys 2014 nu klar - ord och inga visor
I dag presenterade Kerstin Alnebratt och Jesper Bengtsson slutrapporten från Socialdemokraternas valanalysgrupp, valet 2014: Att vinna framtiden - en dubbel utmaning. Rapporten redovisar många intressanta resultat och analyser och rekommenderas till läsning. Särskilt värdefullt är att rapporten på intet sätt stryker partiet medhårs, utan i stället lyfter fram flera relevanta kritiska frågor.
Rapporten betonar i alla fall två positiva saker. För det första bröts den socialdemokratiska nedgångstrenden. Partiet fick ett valresultat i paritet med valet 2010 och kunde bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. För det andra tycks partiets övergripande berättelse i valrörelsen ha fungerat: Sverige är ett bra land att leva i, men något i samhället är på väg att gå sönder.
På den negativa sidan nämns bland annat att partiets politik i alltför många avseenden uppfattades som otydlig av väljarna, och att partiet misslyckades med att länka skarpa politiska förslag till sin övergripande berättelse. Vilka konkreta åtgärder måste till för att minska den klyfta som enligt berättelsen bidrar till att slita isär Sverige?
Rapporten ger några handfasta råd för hur partiet bör agera för att vinna valet 2018. Men författarna konstaterar också att Socialdemokraternas negativa trend går minst 20 år tillbaka i tiden och de skräder inte orden: Det upprepade låga resultatet kan inte tolkas på annat sätt än att väljarna inte längre uppfattar att socialdemokratin har tillräckliga svar på de stora samhällsfrågorna (...) en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar - hot och möjligheter - dagens människor möter.
Partiets förändringsarbete måste utgå från en "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" och detta arbete måste "med nödvändighet vara skilt från det dagspolitiska arbetet i regeringskansli och parlament". I grunden handlar det om att "göra sig relevant i en ny tid". Det är inte så att de grundläggande värderingarna om frihet, jämlikhet och solidaritet skall omprövas, i stället är det socialdemokratin som åter måste göra sig relevant för dessa idéer.
Jag delar i huvudsak valanalysgruppens slutsatser. Särskilt uppskattar jag att gruppen lyfter perspektivet till hur Socialdemokraterna skall bryta den nedåtgående trenden och på sikt återta sin plats som Sverige dominerande politiska kraft. Partiet har hyfsade chanser att få väljarnas stöd att regera vidare efter 2018. Men att stabilisera sig på en nivå kring 40 procent av väljarstödet är en betydligt svårare uppgift, för att uttrycka det milt.
Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. Nu fasas industrisamhället. Motsättningen mellan arbete och kapital försvagas, eller förändrar åtminstone form. Men konflikten mellan vänster och höger handlar inte bara om arbete och kapital, den handlar också om synen på jämlikhet. Skillnaden i synen på jämlikhet är kanske det som främst konstituerar värdekonflikten mellan vänster och höger. Jämlikhetsvärdet är evigt, det försvinner inte med konflikten mellan arbete och kapital.
Däremot måste en framgångsrik jämlikhetspolitik för tiden bortom industrisamhället utgå från, eller åtminstone förhålla sig till, de nya skiljelinjer som växer fram i det som vi i dag kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället. Det politiska kraft som först förmår identifiera dessa nya skiljelinjer skaffar sig ett försteg i kampen om regeringsmakten och därmed möjligheten att förverkliga sina värderingar.
Dessa nya skiljelinjer existerar naturligtvis inte i ett vacuum, utan har sin materiella grund i motsättningar mellan olika sociala grupper (kalla det gärna klasser om ni vill) i samhället. I digitaliseringens och den kommunikationsteknologiska revolutionens spår ser vi nya grupper av "kunskapsarbetare" - ofta i fria, kreativa yrken och med ett urbant fäste - växa fram. För socialdemokratin består utmaningen i att identifiera dessa nya sociala grupper, förstå deras intressen och förmå bygga en allians mellan dessa grupper och traditionella socialdemokratiska väljargrupper - på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare framgångsrikt förmådde bygga en allians mellan arbetare och tjänstemän.
För att kunna göra detta behövs just en sådan "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" som analysgruppen efterfrågar. Jag lovar att göra mitt bästa för att analysgruppens önskemål i detta avseende inte skall falla på hälleberget, utan i stället få möjlighet att blomstra och bära frukt.
Rapporten betonar i alla fall två positiva saker. För det första bröts den socialdemokratiska nedgångstrenden. Partiet fick ett valresultat i paritet med valet 2010 och kunde bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. För det andra tycks partiets övergripande berättelse i valrörelsen ha fungerat: Sverige är ett bra land att leva i, men något i samhället är på väg att gå sönder.
På den negativa sidan nämns bland annat att partiets politik i alltför många avseenden uppfattades som otydlig av väljarna, och att partiet misslyckades med att länka skarpa politiska förslag till sin övergripande berättelse. Vilka konkreta åtgärder måste till för att minska den klyfta som enligt berättelsen bidrar till att slita isär Sverige?
Rapporten ger några handfasta råd för hur partiet bör agera för att vinna valet 2018. Men författarna konstaterar också att Socialdemokraternas negativa trend går minst 20 år tillbaka i tiden och de skräder inte orden: Det upprepade låga resultatet kan inte tolkas på annat sätt än att väljarna inte längre uppfattar att socialdemokratin har tillräckliga svar på de stora samhällsfrågorna (...) en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar - hot och möjligheter - dagens människor möter.
Partiets förändringsarbete måste utgå från en "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" och detta arbete måste "med nödvändighet vara skilt från det dagspolitiska arbetet i regeringskansli och parlament". I grunden handlar det om att "göra sig relevant i en ny tid". Det är inte så att de grundläggande värderingarna om frihet, jämlikhet och solidaritet skall omprövas, i stället är det socialdemokratin som åter måste göra sig relevant för dessa idéer.
Jag delar i huvudsak valanalysgruppens slutsatser. Särskilt uppskattar jag att gruppen lyfter perspektivet till hur Socialdemokraterna skall bryta den nedåtgående trenden och på sikt återta sin plats som Sverige dominerande politiska kraft. Partiet har hyfsade chanser att få väljarnas stöd att regera vidare efter 2018. Men att stabilisera sig på en nivå kring 40 procent av väljarstödet är en betydligt svårare uppgift, för att uttrycka det milt.
Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. Nu fasas industrisamhället. Motsättningen mellan arbete och kapital försvagas, eller förändrar åtminstone form. Men konflikten mellan vänster och höger handlar inte bara om arbete och kapital, den handlar också om synen på jämlikhet. Skillnaden i synen på jämlikhet är kanske det som främst konstituerar värdekonflikten mellan vänster och höger. Jämlikhetsvärdet är evigt, det försvinner inte med konflikten mellan arbete och kapital.
Däremot måste en framgångsrik jämlikhetspolitik för tiden bortom industrisamhället utgå från, eller åtminstone förhålla sig till, de nya skiljelinjer som växer fram i det som vi i dag kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället. Det politiska kraft som först förmår identifiera dessa nya skiljelinjer skaffar sig ett försteg i kampen om regeringsmakten och därmed möjligheten att förverkliga sina värderingar.
Dessa nya skiljelinjer existerar naturligtvis inte i ett vacuum, utan har sin materiella grund i motsättningar mellan olika sociala grupper (kalla det gärna klasser om ni vill) i samhället. I digitaliseringens och den kommunikationsteknologiska revolutionens spår ser vi nya grupper av "kunskapsarbetare" - ofta i fria, kreativa yrken och med ett urbant fäste - växa fram. För socialdemokratin består utmaningen i att identifiera dessa nya sociala grupper, förstå deras intressen och förmå bygga en allians mellan dessa grupper och traditionella socialdemokratiska väljargrupper - på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare framgångsrikt förmådde bygga en allians mellan arbetare och tjänstemän.
För att kunna göra detta behövs just en sådan "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" som analysgruppen efterfrågar. Jag lovar att göra mitt bästa för att analysgruppens önskemål i detta avseende inte skall falla på hälleberget, utan i stället få möjlighet att blomstra och bära frukt.
2014-11-05
Valet och den parlamentariska situationen
I dag medverkade jag i ett panelsamtal vid Allmänna forskarseminariet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Temat var "Valet och den parlamentariska situationen" och samtalet leddes av Bo Rothstein. Nedan följer några axplock av paneldeltagarnas poänger.
Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.
På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.
Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.
Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?
Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.
Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."
För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.
Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.
Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).
De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.
Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.
På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.
Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.
Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?
Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.
Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."
För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.
Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.
Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).
De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.
2014-09-26
Vilka är molnen på Stefan Löfvens himmel?
Stefan Löfvens avstämning med talmannen idag blev som väntat synnerligen odramatisk. I slutet av nästa vecka förväntas riksdagen godkänna Stefan Löfven som statsminister och ministrarna i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenteras. I början av december skall budgeten röstas igenom och därefter börjar regerandet på allvar.
En del har ställt frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris som skulle kunna leda till nyval. Jag har konsekvent sagt att ett sådant scenario är högst osannolikt.
För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Jimmie Åkesson i eftervalsdebatten betonat att han inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Sverigedemokraterna lär därför lägga ned sina röster vid budgetomröstningen i riksdagen.
Socialdemokraternas bekymmer blir inte hur man skall kunna kompromissa sig fram mellan grynnor och skär under den mandatperiod som kommer. Nej, bekymret ligger snarare i det pris partiet riskerar att få betala för dessa kompromisser. Först skall Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissa ihop sig i regeringen. Därefter måste ytterligare kompromisser till, ibland med Vänsterpartiet och ibland med åtminstone något av de borgerliga partierna beroende på hur det parlamentariska läget utvecklar sig. Den rödgröna regeringen riskerar att tvingas driva den minsta gemensamma nämnarens politik, som jag formulerar det till Aftonbladet i dag. Ibland kommer den rödgröna regeringen att låta bli att lägga fram förslag, eftersom man vet att förslagen kommer att röstas ned i kammaren. Risken finns att den rödgröna regeringen tvingas gå i Fredrik Reinfeldts fotspår, där utskotten då och då satt sysslolösa på grund av ärendebrist. En sådan kompromissimpregnerad och defensiv politik lär knappast mobilisera väljarna till ett framgångsval för Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2018.
För Stefan Löfven består därför utmaningen i att förmå kombinera det vardagliga och mödosamma arbetet med att skapa majoriteter i kammaren med att utveckla partiets ideologiska och visionära arbete på ett sätt som förmår mobilisera medlemmarna och i förlängningen attrahera väljarna. Lyckas han inte med den uppgiften kommer Socialdemokraterna sannolikt att permanenta sig på en nivå mellan 25 och 30 procent i valmanskåren. Det är en lite för låg ambitionsnivå för en rörelse som då och då kallats för världens mest framgångsrika politiska parti.
En del har ställt frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris som skulle kunna leda till nyval. Jag har konsekvent sagt att ett sådant scenario är högst osannolikt.
För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Jimmie Åkesson i eftervalsdebatten betonat att han inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Sverigedemokraterna lär därför lägga ned sina röster vid budgetomröstningen i riksdagen.
Socialdemokraternas bekymmer blir inte hur man skall kunna kompromissa sig fram mellan grynnor och skär under den mandatperiod som kommer. Nej, bekymret ligger snarare i det pris partiet riskerar att få betala för dessa kompromisser. Först skall Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissa ihop sig i regeringen. Därefter måste ytterligare kompromisser till, ibland med Vänsterpartiet och ibland med åtminstone något av de borgerliga partierna beroende på hur det parlamentariska läget utvecklar sig. Den rödgröna regeringen riskerar att tvingas driva den minsta gemensamma nämnarens politik, som jag formulerar det till Aftonbladet i dag. Ibland kommer den rödgröna regeringen att låta bli att lägga fram förslag, eftersom man vet att förslagen kommer att röstas ned i kammaren. Risken finns att den rödgröna regeringen tvingas gå i Fredrik Reinfeldts fotspår, där utskotten då och då satt sysslolösa på grund av ärendebrist. En sådan kompromissimpregnerad och defensiv politik lär knappast mobilisera väljarna till ett framgångsval för Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2018.
För Stefan Löfven består därför utmaningen i att förmå kombinera det vardagliga och mödosamma arbetet med att skapa majoriteter i kammaren med att utveckla partiets ideologiska och visionära arbete på ett sätt som förmår mobilisera medlemmarna och i förlängningen attrahera väljarna. Lyckas han inte med den uppgiften kommer Socialdemokraterna sannolikt att permanenta sig på en nivå mellan 25 och 30 procent i valmanskåren. Det är en lite för låg ambitionsnivå för en rörelse som då och då kallats för världens mest framgångsrika politiska parti.
2014-09-17
Spricker Alliansen upp?
Redan i slutet av våren började journalister ringa mig och fråga vilket parti som först skulle hoppa av Alliansen efter en valförlust.
Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.
Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.
I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.
Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?
Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.
För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.
Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.
Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.
I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.
Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?
Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.
För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.
2014-09-15
Stefan Löfvens plötsliga avvisande av V
I kväll meddelade Stefan Löfven hastigt att Vänsterpartiet inte kommer att finnas med i en socialdemokratiskt ledd regering. Beskedet kom oväntat. Visserligen lutade det mesta givet valresultatet åt att Socialdemokraterna om Miljöpartiet skulle bilda regering tillsammans. Stefan Löfven har varit tydlig med att han eftersträvar samarbete över blockgränsen och ett sådant samarbete skulle av naturliga skäl försvåras om Vänsterpartiet satt med i regeringen.
Men de flesta hade trott att Stefan Löfven åtminstone skulle sätta sig ned med Jonas Sjöstedt för att sakligt pröva förutsättningarna för ett regeringssamarbete. Nu ställdes i stället Jonas Sjöstedt under lätt förödmjukande former inför fait accompli.
Jag kan givet de realpolitiska förutsättningarna förstå att Stefan Löfven väljer bort Vänsterpartiet. Men beslutet var inte självklart. Hastigheten i beslutet - särskilt att Löfven aldrig gav Vänsterpartiet en chans - kommer att väcka irritation inom de grupper av socialdemokratin som känner större samhörighet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet.
Det var olyckligt att Jonas Sjöstedt fick beskedet under dessa former. Nu fick det framtida samarbetet mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en dålig start - helt i onödan.
Men de flesta hade trott att Stefan Löfven åtminstone skulle sätta sig ned med Jonas Sjöstedt för att sakligt pröva förutsättningarna för ett regeringssamarbete. Nu ställdes i stället Jonas Sjöstedt under lätt förödmjukande former inför fait accompli.
Jag kan givet de realpolitiska förutsättningarna förstå att Stefan Löfven väljer bort Vänsterpartiet. Men beslutet var inte självklart. Hastigheten i beslutet - särskilt att Löfven aldrig gav Vänsterpartiet en chans - kommer att väcka irritation inom de grupper av socialdemokratin som känner större samhörighet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet.
Det var olyckligt att Jonas Sjöstedt fick beskedet under dessa former. Nu fick det framtida samarbetet mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en dålig start - helt i onödan.
Den riktiga dramatiken kring gårdagens riksdagsval
Hur dramatiskt var egentligen utfallet av gårdagens riksdagsval?
Å ena sidan var det väldigt dramatiskt. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin röstandel och förstärkte sin vågmästarposition. Statsminister Fredrik Reinfeldt tillkännagav överraskande redan på valnatten att han tänkte avgå som partiledare för Moderaterna.
Å andra sidan var det inte särskilt dramatiskt. Utfallet i regeringsfrågan blev det väntade. Stefan Löfven bildar minoritetsregering med Miljöpartiet och eventuellt med Vänsterpartiet. Fredrik Reinfeldts avgång var inte alls oväntad, överraskningen bestod i att han valde att tillkännage den direkt efter valförlusten.
Den riktiga dramatiken ligger snarare i vad som kommer att ske med det politiska landskapet i Sverige. De två stora partierna - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Visserligen undvek Socialdemokraterna ett tredje katastrofval på raken, men valresultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om både Socialdemokraterna och Moderaterna imploderar väntar politiskt kaos.
Jag rekommenderar varmt läsning av Vänstra Strandens text om att alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension och vad denna utveckling innebär för risker för det svenska partisystemet. Vad händer när fördelningspolitik och frågor om ekonomisk makt inte längre förmår engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, utan debatten i stället präglas av nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor?
Å ena sidan var det väldigt dramatiskt. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin röstandel och förstärkte sin vågmästarposition. Statsminister Fredrik Reinfeldt tillkännagav överraskande redan på valnatten att han tänkte avgå som partiledare för Moderaterna.
Å andra sidan var det inte särskilt dramatiskt. Utfallet i regeringsfrågan blev det väntade. Stefan Löfven bildar minoritetsregering med Miljöpartiet och eventuellt med Vänsterpartiet. Fredrik Reinfeldts avgång var inte alls oväntad, överraskningen bestod i att han valde att tillkännage den direkt efter valförlusten.
Den riktiga dramatiken ligger snarare i vad som kommer att ske med det politiska landskapet i Sverige. De två stora partierna - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Visserligen undvek Socialdemokraterna ett tredje katastrofval på raken, men valresultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om både Socialdemokraterna och Moderaterna imploderar väntar politiskt kaos.
Jag rekommenderar varmt läsning av Vänstra Strandens text om att alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension och vad denna utveckling innebär för risker för det svenska partisystemet. Vad händer när fördelningspolitik och frågor om ekonomisk makt inte längre förmår engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, utan debatten i stället präglas av nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor?
2014-09-14
Därför förlorade Alliansen
Det står nu klart att Alliansen förlorat valet 2014. Fredrik Reinfeldt kommer att avgå som statsminister och Stefan Löfven får uppdraget att bilda ny regering. Vi går in i en period av komplicerat parlamentariskt läge.
Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.
Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.
Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.
Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.
Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.
Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.
Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.
Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.
2014-09-12
Dramatik i stort och smått inför kvällens partiledardebatt
Uppdaterat fredag 12 september kl 22.35. I kvällens partiledardebatt visade Sveriges Television prov på Public Service när det är som bäst. Debatten var lugn och rytmisk utan att för den skull sakna nerv och dramatik. Programledarna lyckades på ett skickligt sätt styra framställningen så att de ideologiska och sakpolitiska skiljelinjerna synliggjordes.
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.
Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.
I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.
Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.
Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.
Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.
I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
*
Läget inför kvällens avslutande partiledardebatt i SVT präglas av dramatik i stort och smått. Valvinden blåser just nu de rödgröna partiernas väg. I Demoskops i kväll publicerade väljarbarometer har de rödgröna partierna - bara två dagar före valet - ett försprång på Alliansen på hela 7.6 procentenheter. I samma mätning får Feministiskt initiativ 3.9 procent. Ett antal rödgröna väljare kan därför tänkas göra bedömningen att kampen om regeringsmakten redan är vunnen, och att de nu kan rösta på Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman utan att riskera att ofrivilligt hjälpa Fredrik Reinfeldt kvar vid makten.Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.
Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.
Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.
2014-09-10
Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?
Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
2014-09-08
Om partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV
Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.
Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.
Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.
Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.
Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.
Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.
Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!
På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"
Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.
Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.
Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.
Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.
Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.
Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!
På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"
2014-09-07
Alla dessa opinionsmätningar som kom och gick
Uppdatering söndag 7 september kl 21.30 återfinns längst ned i texten.
En liten kulmen i opinionsstormen nåddes i slutet av veckan då det presenterades sex olika mätningar på två dagar. Fem av dessa - Demoskop, Ipsos, Novus, Skop och United Minds - visade på ett stabilt övertag för de rödgröna partierna på omkring tio procentenheter. Ett av dem - Sifo - visade på ett minskat övertag för de rödgröna partierna, på 4.3 procentenheter.
Mångfalden av opinionsmätningar öppnar för politiskt önsketänkande. I någon av alla dessa mätningar finns det nästan alltid något för varje enskilt parti att finna hopp i. Så kan till exempel Feministiskt initiativ hämta kraft i att partiet fick fyra procent i Ipsos mätning och därför kan mobilisera och argumentera för att en röst på partiet inte behöver vara en bortkastad röst. Socialdemokraternas opinionsstöd varierade mellan nära 33 procent och därmed en reell chans att nå det uppsatta målet om 35 procent, och 27 procent vilket är det lägsta uppmätta stödet för partiet av Sifo i en valrörelse någonsin. Allianspartierna vinner kraft i den Sifo-mätning som visade på ett minskat avstånd mellan blocken och som möjliggör för Fredrik Reinfeldt att argumentera för att valförlusten faktiskt inte är given på förhand.
Opinionsundersökningarna skiljer sig åt bland annat genom sina urval, insamlingsmetoder, tidsramar för genomförandet, viktningar, antal tillfrågade personer och frågeformuleringar. Det vore mycket märkligt om inte resultaten då och då skilde sig åt. För att studera opinionsutvecklingen över tid är de sammanvägda opinionsindex som till exempel Novus arbetar fram åt Dagens Eko ett utmärkt redskap. Däremot har ett sådant opinionsindex svårare att fånga upp hastiga och/eller tillfälliga rörelser i opinionen.
När det gäller Sifo-mätningen hoppas Alliansvännerna att just denna enda mätning lyckats fånga upp en hastig opinionsförändring till Alliansens fördel. Det som talar för en sådan tolkning är möjligen att Sifos mätperiod låg något senare än några av de andra institutens. Det som talar emot en sådan tolkning är att samtliga övriga mätningar pekade i en annan riktning och att det är ytterst ovanligt med så tvära opinionskast på bara några dagar. I debatten har det framförts en del fantasifulla förklaringar till det eventuella opinionskastet, som till exempel att oklara uttalanden i Expressens partiledardebatt av Stefan Löfven om kärnkraften skulle ha fått S-sympatisörer att hoppa strömhopp till Alliansen.
Inom ett par dagar vet vi om Sifo var först med att identifiera en opinionsförskjutning, eller om Sifo:s mätning var lite väl positiv för Alliansen. Det är viktigt att komma ihåg att även om Sifo skulle ha rätt är ett opinionsförsprång för de rödgröna på 4.3 procentenheter bara en dryg vecka före valet en oerhörd uppförsbacke för Alliansen att ta sig över.
I kväll kl 20.00 möts Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i en partiledarduell i SVT1. Det blir spännande. Jag noterar att vadslagningsbyrån Ladbrokes i skrivande stund sätter oddset 1.22 på att Sveriges näste statsminister heter Stefan Löfven. Motsvarande odds på Fredrik Reinfeldt är 3.75.
Debattens sömnighet tog sig också uttryck i att mycket av det så kallade spinnet handlade om annat än de sakfrågor som debatterades. Jag noterade att Aftonbladet mitt under pågående debatt hade tre huvudnyheter om vad som pågick: 1.) Löfven besegrade Reinfeldt med 3-2 i den så kallade "faktakollen". 2.) Löfven stod på en liten låda i studion för att i TV-rutan bli lika lång som Reinfeldt. 3.) Karin Hübinette gjorde comeback som programledare, trots att hennes syster Hillevi Engström sitter i regeringen.
Vi har den debatt vi förtjänar. Socialdemokraterna är ängsliga att förlora det stora övertaget i opinionen. Moderaterna vill tona ner sakfrågeskilladerna för att i stället spela upp väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt som regeringsledare. Vi får hoppas på mera blod och eld i den avslutande partiledardebatten på fredag.
*
Jag vet inte om det finns något annat land i världen där det genomförs så många opinionsmätningar av så många olika opinionsinstitut som i Sverige. I vilket fall bidrar de många mätningarna till att hålla valtemperaturen uppe, särskilt i ett läge där många väljare kan ha svårt att identifiera de tydliga sakpolitiska skiljelinjerna mellan de politiska alternativen.En liten kulmen i opinionsstormen nåddes i slutet av veckan då det presenterades sex olika mätningar på två dagar. Fem av dessa - Demoskop, Ipsos, Novus, Skop och United Minds - visade på ett stabilt övertag för de rödgröna partierna på omkring tio procentenheter. Ett av dem - Sifo - visade på ett minskat övertag för de rödgröna partierna, på 4.3 procentenheter.
Mångfalden av opinionsmätningar öppnar för politiskt önsketänkande. I någon av alla dessa mätningar finns det nästan alltid något för varje enskilt parti att finna hopp i. Så kan till exempel Feministiskt initiativ hämta kraft i att partiet fick fyra procent i Ipsos mätning och därför kan mobilisera och argumentera för att en röst på partiet inte behöver vara en bortkastad röst. Socialdemokraternas opinionsstöd varierade mellan nära 33 procent och därmed en reell chans att nå det uppsatta målet om 35 procent, och 27 procent vilket är det lägsta uppmätta stödet för partiet av Sifo i en valrörelse någonsin. Allianspartierna vinner kraft i den Sifo-mätning som visade på ett minskat avstånd mellan blocken och som möjliggör för Fredrik Reinfeldt att argumentera för att valförlusten faktiskt inte är given på förhand.
Opinionsundersökningarna skiljer sig åt bland annat genom sina urval, insamlingsmetoder, tidsramar för genomförandet, viktningar, antal tillfrågade personer och frågeformuleringar. Det vore mycket märkligt om inte resultaten då och då skilde sig åt. För att studera opinionsutvecklingen över tid är de sammanvägda opinionsindex som till exempel Novus arbetar fram åt Dagens Eko ett utmärkt redskap. Däremot har ett sådant opinionsindex svårare att fånga upp hastiga och/eller tillfälliga rörelser i opinionen.
När det gäller Sifo-mätningen hoppas Alliansvännerna att just denna enda mätning lyckats fånga upp en hastig opinionsförändring till Alliansens fördel. Det som talar för en sådan tolkning är möjligen att Sifos mätperiod låg något senare än några av de andra institutens. Det som talar emot en sådan tolkning är att samtliga övriga mätningar pekade i en annan riktning och att det är ytterst ovanligt med så tvära opinionskast på bara några dagar. I debatten har det framförts en del fantasifulla förklaringar till det eventuella opinionskastet, som till exempel att oklara uttalanden i Expressens partiledardebatt av Stefan Löfven om kärnkraften skulle ha fått S-sympatisörer att hoppa strömhopp till Alliansen.
Inom ett par dagar vet vi om Sifo var först med att identifiera en opinionsförskjutning, eller om Sifo:s mätning var lite väl positiv för Alliansen. Det är viktigt att komma ihåg att även om Sifo skulle ha rätt är ett opinionsförsprång för de rödgröna på 4.3 procentenheter bara en dryg vecka före valet en oerhörd uppförsbacke för Alliansen att ta sig över.
I kväll kl 20.00 möts Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i en partiledarduell i SVT1. Det blir spännande. Jag noterar att vadslagningsbyrån Ladbrokes i skrivande stund sätter oddset 1.22 på att Sveriges näste statsminister heter Stefan Löfven. Motsvarande odds på Fredrik Reinfeldt är 3.75.
*
Uppdaterat söndag 7 september kl 21.30. Partiledarduellen mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt blev en avslagen tillställning. Fredrik Reinfeldt hade en avsevärt mer återhållsam och icke-konfrontatorisk attityd jämfört med motsvarande duell i Studio Ett i fredags. Det är möjligt att en sådan offensiv strategi är mer svårhanterad i TV än i radio. Nu slutade debatten snarast 0-0 och det gynnar de rödgröna, som har ett försteg i opinionen.Debattens sömnighet tog sig också uttryck i att mycket av det så kallade spinnet handlade om annat än de sakfrågor som debatterades. Jag noterade att Aftonbladet mitt under pågående debatt hade tre huvudnyheter om vad som pågick: 1.) Löfven besegrade Reinfeldt med 3-2 i den så kallade "faktakollen". 2.) Löfven stod på en liten låda i studion för att i TV-rutan bli lika lång som Reinfeldt. 3.) Karin Hübinette gjorde comeback som programledare, trots att hennes syster Hillevi Engström sitter i regeringen.
Vi har den debatt vi förtjänar. Socialdemokraterna är ängsliga att förlora det stora övertaget i opinionen. Moderaterna vill tona ner sakfrågeskilladerna för att i stället spela upp väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt som regeringsledare. Vi får hoppas på mera blod och eld i den avslutande partiledardebatten på fredag.
2014-09-04
Hur skall det gå för Feministiskt initiativ?
Dagens opinionsmätningar från Ipsos och Novus satte stopp för eventuellt spirande Alliansförhoppningar om att regeringspartierna - mot alla odds - skulle lyckas hämta in de rödgrönas försprång lagom till valdagen. Avståndet mellan blocken har successivt minskat sedan i våras. Men nu - med bara tio dagar kvar till valet - har opinionsläget åtminstone i dessa mätningar stabiliserats. I Ipsos mätning uppgår det rödgröna försprånget till 11.2 procentenheter, i Novus mätning uppgår det rödgröna försprånget till 9.9 procentenheter. Sådana avstånd går inte att hämta in på tio dagar.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)