Livet efter DÖ. Regeringskris eller business as usual?

Kristdemokraternas beslut att säga upp Decemberöverenskommelsen är unikt. Jag kan inte erinra mig någon motsvarande partistämma eller partikongress där opinionen svängt så snabbt och att partiledningen därigenom körts över i en så avgörande fråga.

Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.

Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?

Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.

I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.


Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.

Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.

Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.