När dog Alliansen?

Under min tid i gymnasieskolan i mitten av 1970-talet fick vi i ämnet svenska läsa och diskutera en novell som hette "När dog János Kovács?".

Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.

*

Så när dog Alliansen egentligen? Och är Alliansen verkligen död?

I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.

Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.

Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.

Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.

Det drar ihop sig i regeringsfrågan

På måndag kl 09.30 håller talman Andreas Norlén och Stefan Löfven en gemensam pressträff. Senast då lär vi väl få veta om Stefan Löfven behöver mer tid för samtal i regeringsfrågan eller om han av talmannen redan samma dag kommer att föreslås som statsminister.

Vi befinner oss mitt i en komplex process, och få vågar sia om hur den ska sluta, Själv är jag optimist - jag tycker det är mer som talar för än som talar emot att Stefan Löfven kan bilda en ny regering. Socialdemokraterna vill gärna få till stånd en blocköverskridande lösning, Centerpartiet och Liberalerna börjar få slut på alternativ. De kan inte med mössan i hand gå tillbaka till Ulf Kristersson och de vill helst - särskilt Liberalerna - undvika ett extra val.

Den avgörande frågan är om det finns en genuin politisk vilja att komma överens. En sådan vilja förutsätter en ödmjuk inställning från samtliga parter, där man ger och tar. Samtliga partier måste också känna sig bekväma med den slutna överenskommelsen - annars blir den instabil och riskerar att uppfattas som illegitim. Spåren från Decemberöverenskommelsen förskräcker. Därutöver krävs det förstås politisk kreativitet för att hitta lösningar kring de punkter som Liberalerna och Centerpartiet fört fram.

Det gör ont i partisjälen på Liberalerna och Centerpartiet att släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering. Måhända kan Annie Lööf och Jan Björklund finna stöd och tröst i dagens undersökning från Inizio. Undersökningen visar att 64 procent av Liberalernas och Centerpartiets väljare vill att deras parti släpper fram Stefan Löfven. Särskilt starkt är stödet bland centerpartisterna - nära 70 procent stöder en sådan åtgärd.

Får vi en ny regering i nästa vecka?

Regeringsfrågan tycks vara på väg in i ett avgörande skede. Annie Lööf och Jan Björklund har nu båda för första gången deklarerat att de kan tänka sig att släppa fram en ny socialdemokratisk regering. Det är en positiv men också förväntad utveckling, givet valresultatet. De rödgröna partierna fick ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fick. Samtidigt förstärker Lööfs och Björklunds tillkännagivanden Alliansens sönderfall. Som flera bedömare nu formulerar det: Alliansen finns inte längre som en politisk kraft, utan bara som en slags idé.

Det är förståeligt att Jan Björklund och främst Annie Lööf nu formulerar sina önskemål som krav. För den fortsatta processen är det viktigt att Lööf och Björklund kan behålla legitimiteten i sina egna väljargrupper. Ur socialdemokratiskt perspektiv är det bättre att förhandla och göra upp med starka aktörer som förmår att ge och ta - och framförallt förmår respektera ingångna överenskommelser. Spåren från Decemberöverenskommelsen - där Ebba Busch Thor (KD) och Anna Kinberg Batra (M) inte förmådde hålla ihop sina partier kring den ingångna överenskommelsen - förskräcker.

Nu kan samtal/förhandlingar om sakpolitiken påbörjas. De blir svåra och det krävs politisk klokhet och ödmjukhet från samtliga parter om de ska lyckas. Om förhandlingarna misslyckas - vilket inte alls är omöjligt - rycker ett extra val allt närmare. I så fall kan Socialdemokraterna se fram mot en valrörelse som sannolikt kommet att handla om de frågor där man inte kom överens med Centerpartiet och Liberalerna - det vill säga socialdemokratiska hemmaplansfrågor som skatter, hyror, löner, trygghet på arbetsmarknaden etc. Det är sannerligen inget dåligt utgångsläge inför en ny valrörelse.

Jag noterar att Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson oroar sig för att hans parti kommer att förlora väljarstöd genom att samverka med Socialdemokraterna. Det är sant att små partier som samarbetar med stora regeringspartier tenderar att tappa väljarstöd. Men det skadar kanske inte att betänka Liberalernas väljarstöd utvecklat sig sedan partiet blev en del av Alliansen (tipstack till Daniel Hermansson):

2002: 13.4 procent
2006: 7.5 procent
2010: 7.1 procent
2014: 5.4 procent
2018: 5.5 procent

Jag kommenterar det politiska läget för bland annat SVT Nyheter.

Om regeringsfrågan

Ja, jag hade gärna sett en rödgrön trepartiregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men valresultatet pekar inte i en sådan riktning.

Jag har heller inget problem med principen att låta största block - de rödgröna eller allianspartierna - regera. En sådan lösning får gärna kombineras med blocköverskridande samverkan och breda politiska uppgörelser i enskilda sakfrågor. Men Alliansen misslyckades med att hålla fast vid Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden, och det är tveksamt om de skulle lyckas bättre denna gången.

En del vill ha en alliansregering, även om de rödgröna partierna fått ett starkare väljarstöd än Alliansen. Den idén tror jag inte på, då en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag tror verkligen inte Annie Lööf och Jan Björklund vill ge Sverigedemokraterna en sådan politisk makt, och jag tror heller inte Centerpartiets och Liberalernas medlemmar skulle acceptera en sådan lösning. Jan Björklund och Annie Lööf har också lovat dyrt och heligt att inte gå in i en sådan regering:

"Vi är inte beredda att sätta oss i en regering där Alliansen skulle vara mindre än de rödgröna för det skulle betyda att SD kan utpressa en sådan regering och säga 'gör ni inte som vi vill så fäller vi er', så kan de säga hela tiden och man hamnar snabbt i ett starkt beroende." (Jan Björklund i Aftonbladet 24 januari 2017.)

"Om Alliansen blir mindre än de rödgröna krävs det ju stöd över blockgränsen för en Alliansregering då vi säger nej till ett aktivt stöd från SD." (Annie Lööf på Twitter 7 augusti 2018)

 

Det finns förstås en möjlighet att Centerpartiet och Liberalerna påhejade av Jimmie Åkesson släpper fram en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, även om de rödgröna fått ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fått. Men jag tvivlar på det. En sådan regering skulle bli än mer utlämnad åt Jimmie Åkessons välvilja, och det tror jag inte Annie Lööf och Jan Björklund och deras partikamrater vill. En sådan regering skulle knappast heller bli särskilt långlivad.

 

Givet att valnattens resultat håller i sig talar därför det mesta för en regering baserad på blocköverskridande samverkan - till exempel genom en koalitionsregering eller genom samverkan/förhandlingar om budgeten och andra viktiga politiska sakfrågor. En sådan lösning tycks också ha ett starkt folkligt stöd. När Sifo ställer frågan "Ska man bryta upp eller fortsätta med dagens blockpolitik?" svarar hela 64 procent att man ska bryta upp den, endast 19 procent vill fortsätta med den.

 

Men vägen dit blir lång och snårig. Fortfarande har partiledare och partiaktivister för mycket valkampanj i huvudet. Varje parti har ett behov av att köra sitt eget favoritalternativ i botten, för att därefter med hedern i behåll kunna inta nya positioner. Jag ser inget märkligt i det. Politik är det möjligas konst, även om det ibland känns omöjligt.

*

Just nu går mina tankar till Anna Lindh. I dag är det 15 år sedan hon mördades. Hon fattas oss.

Stefan Löfvens utspel i regeringsfrågan

I dag på DN Debatt vidareutvecklade Stefan Löfven sin syn på regeringsfrågan. Eftersom varken de rödgröna partierna eller allianspartierna lär få egen majoritet förespråkar han i första hand en blocköverskridande regering (oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir störst). Om allianspartierna säger nej till en blocköverskridande regering förespråkar han i stället att största blocket ska få regera, vilket dock "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik".

Själv hade jag gärna sett en rödgrön majoritetsregering, men mandaten lär ju inte räcka till en sådan. Det vore också spännande med en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna - med Vänsterpartiet som vänsteropposition, Kristdemokraterna och Moderaterna som högeropposition och Sverigedemokraterna som marginaliserat pariaparti. Om nu Centerpartiet och Liberalerna skulle våga/vilja ge sig in i ett sådant arrangemang.

Före valet 2014 menade jag att största block skulle få styra (vilket dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt förespråkade, men som Socialdemokraterna då sa nej till). Efter viss turbulens enades ju partierna också om Decemberöverenskommelsen - som byggde på principen att låta största block styra - men de borgerliga partierna misslyckades med att hålla fast vid den.

Vad talar då för att principen om att låta största block styra skulle lyckas bättre denna gången (givet att det inte blir en blocköverskridande regering)? Nyckelformuleringen i Löfvens text är just den ovan citerade "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik". Ett sådant samarbete kan förstås utformas på olika sätt, men tycks implicera någon form av budgetförhandlingar mellan regering och opposition. På så sätt utestängs Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och - om förhandlingarna är konstruktiva - åstadkommandet av en i detta läge värdefull politisk stabilitet.

En sådan lösning överensstämmer med den som Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterade i vår Timbro-rapport  ”Levande Dö(d). Decemberöverenskommelsen och frågan hur Sverige ska regeras” (2018). Vi skrev: En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande. Om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna finns också den motsvarande möjligheten att Alliansen i regeringsställning bjuder in Socialdemokraterna i budgetprocessen för att undvika en riskabel omröstning i riksdagen där Sverigedemokraterna skulle sitta med utslagsröst.

Men det finns också invändningar mot en sådan lösning. Vi skriver: Delar av den kritik som riktades mot Decemberöverenskommelsen kan också riktas mot ett blocköverskridande samarbete i sak om budgeten. (...)  Möjligheterna att presentera tydliga alternativ för väljarna skulle snabbt erodera. Förmågan att gå fram med omfattande och ideologiskt tydliga reformer likaså.

Nej, det finns inga enkla lösningar på regeringsfrågan. Men Stefan Löfvens artikel är ett steg på vägen. Ska bli spännande att se hur allianspartierna svarar.

Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.

Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.

Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.

I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.

Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.

Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.

För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).

För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.


För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).

Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.

Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.

Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.

Annie Lööf och den svåra regeringsfrågan

Ibland är det bara politiskt omöjligt för en politiker att besvara journalisternas frågor. Ett aktuellt exempel finner vi i Svenska Dagbladet där centerledaren Annie Lööf ställs inför väldigt preciserade frågor av reportern Jenny Stiernstedt om regeringsfrågan.

Utgångspunkten för intervjun är ett valresultat i höst som motsvarar valresultatet 2014. Det vill säga, de rödgröna partierna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Om Sverigedemokraterna då röstar nej till först en rödgrön regering och sedan till en Alliansregering är ett tänkbart scenario att moderatledaren Ulf Kristersson i nästa steg försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering.

Utifrån detta scenario blir reporterns fråga till Annie Lööf: Vad gör Centerpartiet i ett sådant läge? Säger ni ja eller nej eller lägger ner er röst?  

För Annie Lööf finns det då fyra tänkbara svarsalternativ - och alla är politiskt omöjliga att uttala.

1.) Ja. Då upplöser vi Alliansen, och Centerpartiet blir ett informellt stödparti till en moderatregering som är beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

2. Nej. Då bryter vi hellre vårt vallöfte och sätter oss i en alliansregering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

3.) Nej. Då upplöser vi hellre Alliansen och söker samarbete med Socialdemokraterna över blockgränsen.

4.) Nej. Då släpper vi hellre fram en ny socialdemokratiskt ledd regering, med Stefan Löfven som statsminister och vi kommer i praktiken att fortsätta efterleva Decemberöverenskommelsen.

Annie Lööf förstaval är i stället att inom Alliansens ram föra samtal över blockgränsen. Men det alternativet är ju inte möjligt om Moderaterna försöker få stöd för en moderat enpartiregering.

Läsaren får gärna hjälpa mig att formulera några andra (politiskt möjliga eller omöjliga) svar som Annie Lööf kunde ha framfört.

I stället svarar Annie Lööf: Det var väldigt många hypotetiska resonemang. Och hon tillägger: Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum. I flera avseenden har Annie Lööf rätt. Men likväl innebär den politiska och den mediala logiken att hon regelbundet under valrörelsen kommer att ställas inför frågan. Centerpartiet - och Liberalerna - blir också nyckelspelare i de samtal och förhandlingar som sannolikt kommer att följa efter valet i höst.

Själv tror jag att Stefan Löfven - om än inte utan möda - kommer att få bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering i höst, givet att valresultatet blir ungefär som 2014 och de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men vägen dit blir lång och svår, och mycket kan hända innan dess. 

En moderat enpartiregering? Kanske inte ändå.

Valåret 2018 är igång, och därmed också diskussionerna om regeringsfrågan. En del menar - inte utan fog - att fokus i debatten borde ligga på sakpolitiken och inte på regeringsfrågan eller på det politiska spelet.

Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.

Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.

På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.

Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.

Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.

Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.

Ulf Kristersson och regeringsfrågan

Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.

 2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.

3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.

I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik  vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.

En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.

Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?

För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.

*

New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.

I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)

Om regeringsfrågan

Det rör på sig i regeringsfrågan. Sverigedemokraterna har gett besked att de inte kommer att släppa fram moderatledaren Anna Kinberg Batra i en statsministeromröstning efter valet 2018, om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. Allianspartierna säger nej, de vill i detta avseende inte bryta isoleringen av Sverigedemokraterna. Allianspartierna vill heller inte gå in i en ny Decemberöverenskommelse, det vill säga en uppgörelse med de rödgröna om att låta största block regera. Därmed stärks sannolikheten för en blocköverskridande regering, oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir största block i valet 2018.

I söndagens SVT Agenda medverkade Liberalernas partiledare Jan Björklund för att diskutera förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering. Om Sverigedemokraterna håller fast vid sitt besked, menade Björklund, kan en regering över blockgränsen bli oundviklig. Björklund avfärdade heller inte direkt tanken på en S-MP-L-C-regering, även om han naturligtvis förordade en blocköverskridande regering där samtliga allianspartier fanns med.

På Twitter skrev jag: Kan inte erinra mig att jag hört Jan Björklund uttala sig så positivt om blocköverskridande regering tidigare och så skarp i sin kritik av Moderaterna. I dag antyder Dagens Nyheter på ledarplats att jag (och Helle Klein) önsketänker om förutsättningarna för att bilda en S-MP-L-C-regering med Stefan Löfven som statsminister. Det är möjligt, även om jag för egen del mer ser en sådan lösning som ett av flera mindre dåliga sätt att hantera regeringsfrågan efter valet 2018.

Däremot tror jag att Jan Björklund, och kanske även Dagens Nyheters ledarsida, önsketänker om de tror att Socialdemokraterna efter ett valresultat 2018 där de rödgröna partierna är större än allianspartierna sätter sig i en regering med hela Alliansen utan att göra anspråk på statsministerposten.

Jag har tidigare lekt med tanken på en regering efter denna kanske något oväntade modell.

Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?

Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?

Här är tre tänkbara förklaringar:

1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.

2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.

3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.

Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?

Om regeringsfrågan

Söndagens Sifo-mätning var ingen munter läsning för borgerligheten. Visserligen går Centerpartiet fortsatt bra (9.3 procent), men Socialdemokraternas försprång till Moderaterna växer och uppgår nu till nära åtta procentenheter (29.7 mot 21.9 procent). Kristdemokraterna får 2.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat i en Sifo-mätning på 22 år. Sammantaget är de rödgröna partierna något större än allianspartierna.

Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.

1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.

2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.

3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.

4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.

5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.

Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)

Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.

Decemberöverenskommelsen 2.0?

I boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016) utmejslar Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag tre olika alternativ för att hantera regeringsfrågan efter valet 2018, givet att inget block vinner egen majoritet. 1) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts och partiet blir en del av Alliansens (eller de rödgrönas) regeringsunderlag. 2) En blocköverskridande regering. 3) Största block tillåts regera, det vill säga partierna fortsätter att i praktiken efterleva Decemberöverenskommelsen.


Det är långt till nästa val och mycket kan hända. Men händelseutvecklingen under de senaste veckorna har gjort alternativ 1 ytterst osannolikt. Centerpartiet och Liberalerna har varit föredömligt tydliga med att de inte tänker sätta sig i en alliansregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det innebär att om Alliansen förlorar valet 2018 så kommer de fyra partierna inte att kunna göra anspråk på att försöka regera tillsammans. Inte heller är det realistiskt att tro att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle vilja försöka regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Den aldrig sinande floden av avslöjanden om Sverigedemokraternas kopplingar till nazism och antisemitism har signifikant försvårat Sverigedemokratrernas försök till normalisering och i stället varaktigt förstärkt isoleringen av partiet.

Då återstår två alternativ - blocköverskridande regering eller en fortsatt Decemberöverenskommelse.  En blocköverskridande regering innebär i praktiken att Alliansen löses upp. En fortsatt Decemberöverenskommelse innebär en fortsatt blockpolitik. Nu framförs diverse kreativa förslag som innebär att man kan ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den. Jan Björklund föreslog till exempel nyligen att en valförlust för Alliansen skulle följas av att Alliansen och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans. Alternativt att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans, men att Alliansen ändå levde kvar. Inget av dessa förslag är realistiska. Socialdemokraterna och Moderaterna kan bara regera tillsammans om landet står inför en avgörande nationell kris, och i dagsläget syns åtminstone inte någon sådan vid horisonten.

Däremot är en blocköverskridande regering mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna inte omöjlig. Två frågetecken står emellertid i vägen för en sådan lösning. För det första - blir en sådan regering tillräckligt parlamentariskt stark för att kunna regera? För det andra - är Centerpartiet och Liberalerna verkligen villiga att spräcka Alliansen för att samregera med Miljöpartiet och Socialdemokraterna?

För ett par dagar sedan öppnade Annie Lööf i stället för att fortsätta efterleva principen att låta största block regera. Till Dagens Nyheter sa hon: "Vi tror inte på en samlingsregering i det läge som vi nu befinner oss i. Däremot tror vi på ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete mellan alliansen som helhet och andra partier över blockgränsen." Steget från "ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete" över blockgränsen till en ny, reviderad Decemberöverenskommelse är inte särskilt långt. Decemberöverenskommelsen innehöll ju utfästelser om blocköverskridande samarbeten i flera viktiga sakfrågor. Men hur ska Moderaterna och Kristdemokraterna förmås att accpetera en sådan? Å andra sidan har Moderaterna och Kristdemokraterna inga egna genomförbara förslag på hur regeringsfrågan ska lösas.

Jag tror inte vi får några klara besked i regeringsfrågan före valet 2018. Alliansen kommer att försöka gå till val tillsammans, och då är deras motivation att i förväg och i detalj binda sig för hur de kommer att hantera en ny valförlust ganska begränsad. Jag har inte några större problem med det, eftersom det är omöjligt att föregripa varje tänkbart valresultat (och det gäller oavsett vilka partier som sitter i regeringsställnig). Valresultatet måste få spela roll.

Däremot tycker jag det är olyckligt för demokratin om regeringsfrågan tillåts dominera det politiska samtalet på bekostnad av sakfrågorna. Jag lovar att dra mitt strå till stacken genom att visa något större återhållsamhet med bloggtexter om regeringsfrågan den närmaste tiden framöver.

Socialdemokraterna och regeringsfrågan

I en tidigare post lovade jag att formulera mig i ämnet Socialdemokraterna och regeringsfrågan. Nedan följer några reflektioner i saken.

Låt oss först utgå från att vi 2018 får ett valresultat motsvarande 2010 och 2014. Varken de rödgröna eller allianspartierna får egen majoritet, i stället har Sverigedemokraterna precis som nu en slags vågmästarposition. Om de rödgröna, precis som 2014, blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven förstås att göra anspråk på att få fortsätta regera. Stefan Löfven ser gärna en blocköverskridande regering. Han anser att en sådan regering sakpolitiskt är bäst för landet, regeringen får ett bredare underlag (i den bästa av världar blir det till och med en majoritetsregering) och Alliansen splittras. Det är som ett Kinderegg - han får tre presenter på en gång.

Centern och Liberalerna är kanske måttligt roade av att ge Löfven ett sådant Kinderegg. Men vad ska de göra i stället? Uthärda ytterligare fyra år i opposition? De har redan bundit sig vid masten att inte försöka bilda en ny Alliansregering, om de rödgröna partierna blir större.

En del menar att Stefan Löfven är styv i korken som explicit säger att han förväntar sig att Socialdemokraterna ska inneha statsministerposten i en blocköverskridande regering. Kanske det. Å andra sidan finns det en rimlighet i att det största partiet i en koalitionsregering innehar statsministerposten, särskilt om skillnaderna i storlek mellan partierna är omfattande. Det finns säkert några historiska exempel, men jag kan i skrivande stund inte komma på något sådant undantag i modern europeisk politik. Läsarna får gärna upplysa mig. Uppdaterat söndag kl 20.20: Min värderade kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors var inte sen att upplysa mig om att vi inte behöver gå längre än till Sverige 1979 för att hitta ett sådant exempel. I valet 1979 fick Moderaterna 20.3 procent och Centerpartiet 18.1 procent - men det var Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin som fick statsministerposten. (Nu höll den visserligen inte så länge - men i alla fall.)

Kanske kunde allianspartierna om de är mindre än de rödgröna försöka locka över Miljöpartiet att bilda regering med dem i stället? De sakpolitiska skillnaderna mellan Miljöpartiet och allianspartierna är emellertid stora. Lösningen skulle också väcka internt motstånd inom Miljöpartiet. En sådan regering skulle kanske inte heller den få majoritet, utan även fortsättningsvis bli beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Och då går det inte. Så i skrivande stund är en regering bestående av allianspartierna och Miljöpartiet inget särskilt sannolikt alternativ.

Vad gör då Socialdemokraterna om allianspartierna blir större än de rödgröna? Sannolikt kommer de fyra allianspartierna att försöka bilda regering på nytt, under snarlika förutsättningar som 2010. Men Sverigedemokraterna är kanske större efter 2018 års val än vad de var efter 2010 års val. De är nu mer parlamentariskt erfarna och lär sälja sig dyrare denna gång. Vad händer till exempel när Socialdemokraterna lägger fram sin egen budet hösten 2018? Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än allianspartierna får Sverigedemokraterna samma maktposition som de fick i samband med budgetomröstningen 2014 då de fällde den rödgröna regeringens budget och utlöste regeringskris.

Mycket tyder på att den rödgröna regeringen kan regera fram till 2018, beroende på att allianspartierna låtsas som att den Decemberöverenskommelse de själva bröt fortfarande existerar. Skulle det gå fyra år till, efter valet 2018? Svaret är: Jag vet inte. Mycket av svensk politik framöver kommer att påverkas av vad som händer inom Moderaterna. Ju mer Moderaterna (och kanske Kristdemokraterna) glider iväg från Liberalerna och Centerpartiet, desto svårare blir det att på ett slagkraftigt och trovärdigt sätt hålla ihop Alliansen.

Om framtiden vet vi ingenting. Det finns fortfarande en möjlighet att spelplanen förändras helt efter valet 2018. Kanske börjar inre motsättningar växa fram inom Sverigedemokraterna som bryter ned partiet. Kanske kommer Feministiskt initiativ in i riksdagen samtidigt som Kristdemokraterna (och Liberalerna ?!) trillar ut. Eller trillar Miljöpartiet ut, samtidigt som Kristdemokraterna klarar sig kvar och Feministiskt initiativ inte kommer in? Många frågor är det.

Men just nu präglas svensk politik enligt samstämmiga opinionsmätningar av stabilitet. Och det är intressant att den hypotetiska regeringsfrågan - som ligger två år fram i tiden - har en så framträdande plats i debatten på de enskilda sakfrågornas bekostnad.

Kommer SD att kunna utnyttja ett Brexit?

Trots stökiga parlamentariska förutsättningar präglas svensk väljaropinion fortfarande av stabilitet. I dagens Sifo-undersökning ökar Moderaterna något till 27.4 procent. Kristdemokraterna får 3.2 procent. Sammantaget har allianspartierna en knapp ledning över de rödgröna partierna med 4.8 procentenheter.

Sverigedemokraterna landar denna gång på 15.8 procent. Partiets tillväxt i opinionen har brutits, och frågan är om det finns potential för en ny framgångsvåg. Antalet flyktingar som söker sig till Sverige är lägre än på mycket länge. Debatten handlar om hur Sverige bäst tar hand om och integrerar de flyktingar som redan kommit hit, och i den frågan uppfattas Sverigedemokraterna sällan ha något relevant att säga.

En del ser en möjlighet för Sverigedemokraterna att vid en eventuell Brexit mobilisera politiskt på EU-frågan. Om Storbritannien bestämmer sig för att lämna EU kommer kraven på att Sverige skall kräva omförhandlingar med EU och även att lämna unionen som ett brev på posten. Sverigedemokraterna - som är i akut behov av en ny fråga att mobilisera på - kommer att ta aktiv del i den processen.

Kommer det att fungera? Finns det möjligheter för Sverigedemokraterna att utnyttja ett Brexit till att på nytt växa i opinionen? Det är svårt att säga. För det första förutsätter det att britterna verkligen väljer att lämna EU, vilket i dagsläget förefaller långt ifrån säkert. För det andra är det osäkert om EU-frågan har kvar den konfliktpotential den en gång hade. Och kommer konfliktpotentialen i så fall att ligga i EU-medlemskapet som sakfråga, eller i EU-motståndet som mötespunkt för ett politiskt missnöje överhuvudtaget? För egen del hoppas jag att vi aldrig får ett svar på dessa frågor, utan att britterna röstar nej till ett utträde.

*

På DN Debatt skriver i dag Andreas Johansson Heinö (en av de tyvärr alltför få svenska statsvetare som säger intressanta saker i samhällsdebatten) och Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall en läsvärd och seriös artikel om hur den "auktoritära populismen" i Europa bör bekämpas. Jag tror de har rätt i att vi måste tänka bortom eller åtminstone precisera de traditionella strategierna att antingen isolera eller konkurrera med partier som till exempel Sverigedemokraterna. Deras råd är klassiskt liberala (skapa farthinder mot det politiska beslutsfattandet, minska politikens utrymme att lösa samhällsproblem), och här har jag naturligtvis invändningar. Likaså tycker jag författarna har fel när de påstår att Decemberöverenskommelsen inte skulle vara förankrad i svensk demokratisk och författningspolitisk tradition.

Men det är bra att liberaler tar ett steg fram i debatten om hur vi bäst bekämpar "auktoritär populism" och partier som till exempel Sverigedemokraterna. Var finns vänstern i denna debatt?

Anna Kinberg Batra och regeringsfrågan

I dag talade Anna Kinberg Batra inför Moderaternas Sverigemöte i Malmö. De moderater som hade hoppats på att Kinberg Batra skulle öppna för att fälla den rödgröna minoritetsregeringen blev besvikna. Partiledaren använde sin vanliga formulering: Sverige behöver en alliansregering, senast 2018! Hon gick också hårt åt Sverigedemokraterna, och kallade dem för ett parti som exploaterar samhällsproblem i stället för att lösa dem. Nej, Anna Kinberg Batra har åtminstone tillfälligt lagt alla planer på en gemensam alliansbudget på hyllan och den rödgröna regeringen kan ur det perspektivet lugnt regera vidare.

Angående regeringsfrågan var det i stället mest intressant vad Anna Kinberg Batra inte sa. Inte en enda gång som jag noterade kritiserade Kinberg Batra Miljöpartiet. Genom sin tystnad gav hon ny näring åt ryktena om att allianspartierna inte vill stänga dörren till att på sikt få Miljöpartiet att stödja - eller kanske till och med medverka i - en alliansregering.

Det var också värt att notera att Anna Kinberg Batra var mycket tydlig med att Moderaterna inte längre tänker låta Liberalerna ha alliansmonopol på skofrågorna. Kinberg Batra skrädde inte orden: Moderaterna har släppt skolfrågan till andra partier de senaste åren. Den tiden är förbi. Jag undrar förstås lite vad Jan Björklund tyckte om den passningen.

Moderaterna har lanserat "En plan för ett starkare Sverige". Jag noterar att Anna Kinberg Batra använde ordet "plan" 24 gånger i sitt anförande. Som Göran Greider skrev på Twitter - det är till och med mer än vad Fidel Castro brukade göra.

Allianspartierna valde att riva upp Decemberöverenskommelsen. Ändå agerar de i opposition som om överenskommelsen fortfarande fanns kvar. Om Decemberöverenskommelsen funnits kvar och allianspartierna skulle vinna valet 2018 hade Stefan Löfven varit tvungen att släppa fram en Alliansregering och en alliansbudget. Nu vet ingen i stället hur det blir. Lyssna gärna på Lördagsintervjun i P1 där Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson diskuterar Moderaternas komplicerade förhållande till regeringsmakten, bland annat utifrån boken Förhandla eller DÖ (som hon skrivit tillsammans med Jonas Hinnfors och undertecknad).

Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsens uppgång och fall

På fredag inleds Moderaternas Sverigemöte i Malmö. Då får vi ett test på hur Anna Kinberg Batra förmår hantera den partiopinion som är missnöjd med att svensk politik fortgår som vanligt, trots att allianspartierna rivit upp Decemberöverenskommelsen. Den parlamentariskt svaga rödgröna regeringen tillåts regera vidare, och Alliansen samlar sig inte kring en gemensam budget.

I dag skriver jag tillsammans med Jonas Hinnfors på DN Debatt om vad som kännetecknar anhängare respektive motståndare till Decemberöverenskommelsen inom Moderaterna. Med hjälp av data från 2015 års nationella SOM-undersökning visar vi att det bland moderata partisympatisörer finns ett samband mellan en negativ inställning till Decemberöverenskommelsen och vilja att ta emot färre flyktingar, att införa tiggeriförbud och en negativ inställning till EU. Bland moderata sympatisörer som menar att det är ett ”mycket bra förslag” att ta emot färre flyktingar i Sverige är 54 procent mycket negativa till Decemberöverenskommelsen, jämfört med 9 procent bland dem som menade att färre flyktingar är ett mycket dåligt förslag.

Det finns också ett samband mellan inställning till demokratin och åsikt om Decemberöverenskommelsen. Av de moderater som är missnöjda med på vilket sätt demokratin fungerar i Sverige hade 51 procent en mycket negativ inställning till Decemberöverenskommelsen, medan motsvarande andel bland moderater som är nöjda med demokratin i Sverige uppgår till 26 procent.

Vi vet att de elitaktivister inom Moderaterna som gick i spetsen för motståndet mot Decemberöverenskommelsen hade stöd bland partiets sympatisörer - andelen som sade sig ha en negativ inställning till överenskommelsen var ungefär dubbelt så stor som andelen som sade sig ha en positiv inställning (30 respektive 16 procent). Motståndet hänger samman med politiskt missnöje med demokratin och med politiska sakfrågor där kritikernas åsikter ligger nära Sverigedemokraternas partilinje.

* 

Det politiska läget i Sverige har förändrats. I den just utkomna boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Bokförlaget Atlas) som Jonas Hinnfors, Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson och jag har skrivit tillsammans diskuteras tre alternativa tillvägagångssätt om Sverige på sikt skall kunna styras av starka regeringar. Det första sättet är att bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och att de rödgröna eller Alliansen regerar med det partiets stöd. I dag är det svårt att se att de rödgröna, Centerpartiet eller Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Det andra sättet är en blocköverskridande regering. Men en sådan regering skulle splittra Alliansen, vilket gör den lösningen osannolik under överskådlig tid. Det tredje sättet är att fortsätta på den nu inslagna vägen – det vill säga att partierna i praktiken efterlever Decemberöverenskommelsen, även om den formellt har rivits upp. Frågan är om Anna Kinberg Batra i så fall förmår hantera den interna opinionen och hålla ihop sitt parti?

Boken har just kommit från trycket och kan för det facila priset av 153 kr beställas till exempel här.

Sverigedemokraterna och "Det är dags att välta bordet!"-retoriken

Jag bloggar inte särskilt ofta om Sverigedemokraterna nu för tiden. Partiet tycks ha marginaliserats i debatten.

Förra året tog Sverige emot närmare 170 000 asylsökande - en siffra som vida överträffar varje Sverigedemokrats värsta mardrömmar. Redan när Sverige tog emot bråkdelen så många ondgjorde sig Sverigedemokraterna över "massinvandringen". Partiet saknar nu politik över hur vi bäst skall gå till väga för att underlätta integrationen av alla dem som kommer att få sina asylansökningar beviljade.

Sverigedemokraternas framgångsvåg i opinionen är bruten. Den politiska debatten har under våren handlat om traditionella vänster-högerfrågor som till exempel lönenivåer och den svenska modellen (bortsett från de senaste veckornas turbulens kring handskakningsritualer och Miljöpartiets kris). Allianspartierna har enats om att nu inte lägga någon gemensam budget, och har därigenom trots Decemberöverenskommelsens fall berövat Sverigedemokraterna möjligheten att fälla regeringen.

På många sätt har Sverigedemokraterna därför blivit ett mindre intressant parti att skriva om. Men det betyder absolut inte att partiet "normaliserats" och börjat bli ett vanligt parti. I dag berättar Aftonbladet hur Sverigedemokraterna samverkat med hatsajter som spridit rasistiska  budskap på ett sätt som hade varit otänkbart för varje annat riksdagsparti.

Jag blev beklämd men inte förvånad när jag läste hur Dagens Nyheter förre chefredaktör Hans Bergström, medlem av Liberalerna, aktivt gav Sverigedemokraterna strategiska råd i samband med budgetomröstningen efter de rödgröna partiernas valseger 2014. Med dramatiska och storvulna utrop som Det är dags att välta bordet! uppmanade han Sverigedemokraterna att utlösa regeringskris. I efterhand legitimerar Hans Bergström sitt agerande med att Sverigedemokraterna är ett riksdagsparti under utveckling.

Jag har aldrig riktigt förstått argumentet att det skulle vara legitimt att samverka med ett parti bara för att partiet sitter i riksdagen. Om ett renodlat nazistiskt parti kom in i riksdagen så skulle det argumentet inte ha samma bäring. I stället tror jag att argumentet främst används av personer som inte reagerar lika negativt på Sverigedemokraternas politik.

Aftonbladets reportage idag förstärker bilden av Sverigedemokraterna som ett parti som länge bidragit till att sprida rasism och främlingsfientlighet. Jag är glad att allianspartierna i Sverige hittills varit konsekventa i sin vägran att samverka med Sverigedemokraterna. Jag hoppas att de kommer att orka vara det i framtiden också.

Margot Wallström - därför tvekar Alliansen att kräva misstroendeförklaring

I dag beslöt chefsåklagare Alf Johansson att inleda förundersökning angående att Kommunal hyrt ut en av sina lägenheter i Stockholm till utrikesminister Margot Wallström. Beslutet att inleda förundersökning ökar förstås pressen på Margot Wallström och på Stefan Löfven, även om chefsåklagaren är tydlig med att beslutet motiveras av den lägsta misstankegraden och att ingen person i nuläget är misstänkt för något brott. Steget till åtal är långt och en fällande dom osannolik, säger jurister jag brukar lita på.

Inom Moderaterna höjs nu röster för att i riksdagen väcka misstroendeförklaring mot Margot Wallström. Men blir det inget åtal blir det knappast heller någon misstroendeförklaring. Jag har svårt att se hur Centerpartiet och Liberalerna skulle tycka att det var en bra idé, och utan stöd från dessa partier skulle en misstroendeomröstning bara påvisa splittringen inom Alliansen. Jag tycker inte att det här är tillräcklig grund för att väcka misstroende, säger också Anna Kinberg Batra på tisdagseftermiddagen.

Skulle det ändå bli en misstroendeförklaring och den gick igenom är risken för regeringskris överhängande. Liberalerna och Centerpartiet vill inte regera i minoritet på Sverigedemokraternas nåder, och ingen (mer än just Sverigedemokraterna) vill ha ett extra val. Även det talar mot en misstroendeförklaring.

Men i dessa tider kan vi inte vara säkra på någonting. Kristdemokraternas stridslystna kader körde över sin partiledning och såg till att Decemberöverenskommelsen föll. Har Anna Kinberg Batra den politiska styrkan att stå emot sin partikader när den kräver misstroendeförklaring? Osvuret är bäst.

En sak är säker. Med facit i hand var det dumt av Margot Wallström att tacka ja till Kommunals erbjudande om att hyra ut en lägenhet till henne. Jag blir också allt mer övertygad om att regeringsledamöter borde få möjlighet att hyra lägenhet på samma villkor som riksdagsledamöterna får.

Måste DÖ dö? Decemberöverenskommelsen In Memoriam

I dag skulle Decemberöverenskommelsen ha firat sin ettårsdag. Så blev det inte. Den formella överenskommelsen föll som ett korthus när Ebba Busch Thor kördes över av sina egna partimedlemmar på Kristdemokraternas riksting i oktober 2015.

Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.

I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.

Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena -  Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.

Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.

Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?

Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.