I dag på DN Debatt vidareutvecklade Stefan Löfven sin syn på regeringsfrågan. Eftersom varken de rödgröna partierna eller allianspartierna lär få egen majoritet förespråkar han i första hand en blocköverskridande regering (oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir störst). Om allianspartierna säger nej till en blocköverskridande regering förespråkar han i stället att största blocket ska få regera, vilket dock "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska
få igenom sin budget och politik".
Själv hade jag gärna sett en rödgrön majoritetsregering, men mandaten lär ju inte räcka till en sådan. Det vore också spännande med en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna - med Vänsterpartiet som vänsteropposition, Kristdemokraterna och Moderaterna som högeropposition och Sverigedemokraterna som marginaliserat pariaparti. Om nu Centerpartiet och Liberalerna skulle våga/vilja ge sig in i ett sådant arrangemang.
Före valet 2014 menade jag att största block skulle få styra (vilket dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt förespråkade, men som Socialdemokraterna då sa nej till). Efter viss turbulens enades ju partierna också om Decemberöverenskommelsen - som byggde på principen att låta största block styra - men de borgerliga partierna misslyckades med att hålla fast vid den.
Vad talar då för att principen om att låta största block styra skulle lyckas bättre denna gången (givet att det inte blir en blocköverskridande regering)? Nyckelformuleringen i Löfvens text är just den ovan citerade "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska
få igenom sin budget och politik". Ett sådant samarbete kan förstås utformas på olika sätt, men tycks implicera någon form av budgetförhandlingar mellan regering och opposition. På så sätt utestängs Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och - om förhandlingarna är konstruktiva - åstadkommandet av en i detta läge värdefull politisk stabilitet.
En sådan lösning överensstämmer med den som Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterade i vår Timbro-rapport ”Levande Dö(d). Decemberöverenskommelsen och frågan hur Sverige ska regeras” (2018). Vi skrev: En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna
regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering)
budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar
av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken
(trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet
utestängs från politiskt inflytande. Om allianspartierna blir större än
de rödgröna partierna finns också den motsvarande möjligheten att
Alliansen i regeringsställning bjuder in Socialdemokraterna i
budgetprocessen för att undvika en riskabel omröstning i riksdagen där
Sverigedemokraterna skulle sitta med utslagsröst.
Men det finns också invändningar mot en sådan lösning. Vi skriver: Delar av den kritik som riktades mot Decemberöverenskommelsen kan också
riktas mot ett blocköverskridande samarbete i sak om budgeten. (...)
Möjligheterna att
presentera tydliga alternativ för väljarna skulle snabbt erodera.
Förmågan att gå fram med omfattande och ideologiskt tydliga reformer
likaså.
Nej, det finns inga enkla lösningar på regeringsfrågan. Men Stefan Löfvens artikel är ett steg på vägen. Ska bli spännande att se hur allianspartierna svarar.
3 kommentarer:
Well, eftersom Fp och C meddelat att de under inga omständigheter kommer att regera med stöd av Sd, sedan kanske vi kan lägga detta löjliga aktiva eller passiva stöd åt sidan, eftersom de inte ens själva tror på saken längre, dvs ett passivt stöd är ett stöd, som kan dras bort. Så det är bara att hoppas att de slutar upp med dumheten att tro att väljarna går på den valsen. Ett stöd är ett stöd och en spade är en spade. Utan ett stöd faller grunden, även om stödet inte är aktivt.
Sedan låtsas Fp och C att M 0 kd ska passa sig, för att ge sig ut på egna vägar, men det är ju precis tvärt om. M håller lojalt ihop alliansen, eftersom detta är enda vägen till makten, dvs statsministerposten, där C + Fp mycket väl vet att m inte kan backa upp en socialdemokratisk ministär. Eftersom Fp + C helt enkelt bundit upp sig inför valet, och inte vill gå till val på en gemensam budget (som väljarna kan syna) och som Sd kan rösta för eller emot, så sitter helt enkelt Fp + C och värper på sina kort, dvs om de inte får igenom sina villkor, så blir det ingen borgerlig regering.
Men eftersom det krävs Sds aktiva stöd för att avsätta Löfven, och det är ovisst vilket block som blir störst, så behåller de borgerliga hoppet att de ska bli större än de rödgröna. Blir de större, eller lika stora, så blir det helt enkelt en S budget mot en alliansbudget, eftersom alliansbudgeten är större än S. Men vad säger Sd? Det vet ingen, alliansens Fp + C förutsätter att de ska få regera om de blir större, och att det går att driva praktiserande politik i utskotten med Vp, sannolikt Mp, S och Sd i opposition.
Kanske, men fan trot.
Hur man än vrider och vänder på saken, så förutsätter en borgrlig ministär "passivt" (Sic) stöd från S, om den ska fungera, och frågan är vad S har för nytta att släppa fram en borgerlig statsminister, som kommer att bli helt impotent, eftersom om han vore potent med ett mandat och ett ärende, enligt borgerlig agenda, så kommer knappast S att släppa igenom en sådan regering. Ansvaret är rimligen att gå i opposition och bedriva oppositionspolitik.
Så hur mycket än borgarna anser att ansvaret för att inte Sd ska släppas igenom avseende makt och inflytande, ska ligga på S (och därmed även på Vp), som överordnat mål, så går det faktiskt inte att ställa det kravet utan mycket mycket stora eftergifter, och vad ska då alliansen regera för?
För att utse kompisar till viktiga poster eller sälja ut fler delar genom att privatisera statens egendomar? Nä, C + Fp får väl anses ha hög svansföring och creed för att ett överordnat mål är att hålla Sd utanför, och då är det så, dvs den egna politiken får komma i andra eller tredje hand. Lite den kritik som alliansen och borgarna haft denna period. Vill de inte regera med stöd av Sd, återstår att regera med stöd av S, frågan är om detta är rimligt? Nä, S går inte till val på att släppa fram borgerlig politik och avregleringar. Som vanlig väljare förefaller det logiskt att S ska regera, med stöd av C och Fp, givet beröringsskräcken. Om Fp och C ändå vill byta regering, är det nog mer renhårigt att meddela att de föredrar en M-ministär, som är beroende av stöd från dem själva och från Sd, för att kunna regera, framför en motsvarande S-ministär.
Något sådan besked gives icke.
Nä, Kristerssons ända in i kalket går att begripa, moderaterna går till val på moderat poliktik och söker regeringsmakten, dvs stöd för sin politik i riksdagen. Vi vet att Vp, Mp och S är emot. Sedan vet vi att fp och C har lite egna hjärtefrågor, som tex en generös flyktingpolitik, denna kommer inte att få stöd av Sd. Då är alltså frågan om en sådan regering släpps fram, och om den inte gör det, så återstår då frågan om det blir en S eller en M-regering, eftersom om Kd nu kommer in, så är en M+Kd budget sannolikt lika stor som en Sd-budget? S.W
Eftersom de tre stora partierna, S,M och SD alla vill ha en restriktiv migrationspolitik, så vore det bedrövligt med en regering där S gör sig beroende av MP, C och L.
Nu får man väl istället hoppas på, för Sveriges skull, att MP blir det marginaliserade pariaparti som det borde vara. Aldrig tidigare, har väl ett parti av MP:s storlek, åstadkommit mer skada för ett land.
Det blir självfallet så att regeringsfrågan inte blir enkel. Mest intressant blir om Alliansen på nytt är beredda att avsäga sig makten, trots att de kan ta den med hjälp av stöd från SD.
Well, har nu ögnat debatten mellan Magdalena och UK, och det var faktiskt hyfsat bra, hur TV-Nytt skötte den saken, om skatter etc. Visst fasiken var det bra att det kom fram att det behövs en massa kosing för att ha råd att höja lönen för tex lärare, poliser och sjukvårdspersonal, och att höja lönen är en sak, och sedan då detta med skatten, där kunde väl kombatanterna ge sig, dvs ska vårt land fungera och hålla ihop framgent, måste kompetent folk vilja arbeta, och då kan man inte ha efterblivna löner och för hög skatt. Det behöver man inte vara moderat för att begripa, att lönen måste upp, efter skatt, om människor av rätt skrot och korn, ska söka sig till hyfsat viktiga yrken. Detta är i grunden inte en ideologisk fråga, utan en funktionell, hur våra statsbärande partier ska få människor att inte bara utbilda sig och söka anställning, utan sedan även vara kvar i yrket, utan att kasta in handduken, om arbetet inte ger lön för mödan, för då kan man vl lika gärna bli politiker, och peka finger åt andra?
Nåväl, det viktiga ikväll var att UK menade att han representerade det största regeringsalternativet, i vart fall avseende val av statsminister, men när det kom till praktiserande politik, så hade han faktiskt inte syn för sägen. Det finns ingen gemensam alliansbudget, och därmed finns inget gemensamt politiskt alternativ att rösta på. Det finns en moderat budget, som samlar i bästa fall 20 % av rösterna. Det är vad UK söker mandat för, före valet.
Varför de inte presenterar en gemensam budget före valet är helt klart inte moderaternas vilja, utan de övriga små borgerliga partierna, och ingen vet alltså vad som kommer ut av alliansen efter valet, eftersom de då ska förhandla ihop sina budgetar, när väljarna redan sagt sitt, och givit sina mandat. Det är väl vara ett problem :-) den framgångsformel som ledde till alliansens seger 2006, vill man inte tillämpa, och man vill inte tillämpa DÖ, och halva alliansen vill under inga omständigheter regera, om de inte får stöd för sin politik av S, och det är väl lite dessa märkliga förväntningar som kanske inte väljarna verkar premiera.
Nä, kunde bara UK komma med en gemensam plan, tex en budget, så är det inte omöjligt att han skulle kunna bli statsminister. Men....Nu vet varken väljare eller partier eller förståsigpåare, vad det blir för budget alliansen ska koka ihop, varje hopkok kommer att vara ett rött skynke för Sd, så det är så självklart, att borgarna kommer att få djävulskt svårt med vp + S + Mp + Sd i opposition, det blir i vart fall inte helt enkelt att sänka skatterna och återgå till en mer liberal flyktingpolitik, resurserna är i allt väsentligt förbrukade för hela mandatperioden, med eller utan skattesänkningar. Nä, alliansen är förvisso inte skitsmå, men faktum kvarstår, hur ska de regera med i bästa fall 150 mandat, inkluderat Mp? Vad får m att tro att Sd skulle gå med på skattesänkningar, mot en mer generöst flyktingpolitik? Detta tror inga väljare.
S.W
Skicka en kommentar