2018-09-25

Regeringsbildningen. Ett drama i tre akter.

Idag röstade Alliansen och Sverigedemokraterna bort Stefan Löfven som statsminister. Därigenom avslutades akt I i dramat Regeringsbildningen. Nu påbörjas akt II som behandlar talmansrundan. Det lär bli en spännande och händelserik akt.

Hittills har dramat spelats upp helt enligt förskrivet manus (med undantag för intermezzot kring val av andre vice talman, där Björn Söder lite oväntat skrevs ut ur handlingen). Partierna har hållit fast vid sina i förväg framförda positioner. En del menar att Centerpartiet och Liberalerna svikit genom att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta igenom Alliansens förslag till talman och rösta bort Stefan Löfven, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna partierna och trots att man lovat att aldrig samverka med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Men Centerpartiet och Liberalerna har faktiskt inte gjort något annat än vad de redan före valet sagt att de skulle göra. Centerpartiet och Liberalerna var tydliga med att Alliansen avsåg att gå fram med ett gemensamt talmansförslag och att de i riksdagsomröstningen skulle försöka avsätta Stefan Löfven. Då är det svårt att tala om svek.

Det har talats en del om att talmannen nu har fyra försök på sig att få fram en regering - sedan blir det extra val. Det är sant att det blir extra val om talmannens förslag till ny statsminister i riksdagen röstas ned fyra gånger. Men det finns mig veterligen inget som tvingar talmannen att lägga fram ett förslag innan han är säker på att det går igenom. Därför tror jag att talmannen kommer att sondera förutsättningarna för regeringsbildning på ett sätt som inrymmer samtal och förhandlingar mellan partierna och som innebär att det mycket väl kan bli bara en omröstning i riksdagen - och då först när det finns en förankrad lösning på plats.

Ett inte helt orealistiskt scenario är därför följande: Ulf Kristersson får bollen först, och sonderar möjligheten att bilda en alliansregering. Försöket misslyckas, eftersom Centerpartiet och Liberalerna står fast vid sitt löfte att en sådan lösning endast är möjlig om den förankras över blockgränsen - och då säger Socialdemokraterna blankt nej. Ulf Kristersson sonderar då möjligheten att gå fram med en ren M- alternativt M/KD-regering. En sådan regering måste släppas fram av Centerpartiet och Liberalerna, mot att dessa partier till exempel erbjuds inflytande över budgetprocessen. Men mycket talar emot att Centerpartiet och Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Dessa partier skulle möta stark intern kritik och få svårt att värja sig i en svekdebatt där de anklagas för att ge Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna makt och inflytande. Sannolikheten att en sådan regering skulle bli långlivad får också bedömas som liten.

Enligt detta scenario misslyckas således Ulf Kristersson att bilda regering, och frågan kommer inte ens upp till omröstning i kammaren. I stället låter talmannen nu Stefan Löfven göra ett försök. Här kommer då Alliansens enighet att sättas på sitt yttersta prov, om den inte spruckit redan dessförinnan. Kommer Centerpartiet och Liberalerna att bidra till att spränga blockpolitiken och samverka med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsfrågan?

Akt III i Regeringsdramat blir i så fall den del i processen där blockpolitiken är sprängd och där Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet förhandlar fram formerna för regeringssamarbete. Kanske blir det en koalitionsregering. Eller så kan det bli en socialdemokratisk enpartiregering som förhandlar om budgeten med Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet) på samma sätt som Vänsterpartiet de senaste åren gjort med den rödgröna regeringen? För Vänsterpartiet var det en framgångsrik strategi. Partiet fick igenom många av sina politiska förslag, utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Ska Annie Lööf och Stefan Löfven dela på statsministerposten - två år var? Och vem ska i så fall börja?

Slutscenen i dramat blir förstås omröstningen i riksdagen, där dessa fyra partiers 167 mandat utgör tillräcklig grund för att styra under resten av mandatperioden. Vänsterpartiet får ett bra läge som ensam vänsteropposition mot en mitteninriktad regering. Moderaterna och Kristdemokraterna blir opposition från höger. Sverigedemokraternas isolering kvarstår.

Detta är mitt huvudscenario. Vilket är ditt, käre läsare?

15 kommentarer:

Christian Munthe sa...

Du utesluter en minoritetsregering med C+L+MP, som släpps fram av S i akt 3? Kan bli konstrtuktivt alternativ om ett brett mittensammrbete spricker på statsministerfrågan.

Jan Holm sa...

Det är alltid skillnad på önsketänkande och det faktiska utfallet.
Om det gick bra att ta stöd av SD vid val av talman, varför skulle det då inte vara möjligt att ta stöd av SD för att få igenom sin egen politik.
Vad vet Alliansen egentligen om SD:s krav om de inte ens diskuterat dessa? Är dessa helt orimliga?
Enligt Åkesson verkar ju M:s migrationspolitik utgöra SD:s minimikrav och KD:s vårdpolitik tycks ju också ligga nära SD:s.
Att M:s politik för lag och ordning också sammanfaller med SD:s politik, visar ju också att skillnaderna är försumbara.
Skillnaderna däremot mellan S och C är avgrundsdjupa vad gäller migration, vinster i välfärd och arbetsmarknadsregler ( ingångslöner mm )
Hemska tanke om S skulle omge sig med småpartierna V, MP, C och FP och dessa skulle diktera villkoren för invandringspolitiken. Då skulle säkert det som är kvar av S, bli ännu mindre till nästa val.

Orion77 sa...

Ulf, din teori har hög sannolikhet, tror jag. Redan från början har jag räknat med att Stefan Löfven (och Anders Ygeman) ska visa sig överlista konkurrenterna i de andra partierna. Liberalernas och Centerns stenhårda nej till SD innebär att Alliansen har spruckit och att det måste bli ett samarbete mellan L, C och S. Men det krävs kanske ett antal talmansrundor innan de accepterar Löfven som regeringschef.

Det är detta som har "legat i korten" rätt länge.

Sedan är det kanske bara en tidsfråga innan två partier justerar sina namn: Det är på väg att bli ett "Sverigemoderaterna", och SD kommer att förenkla och renodla sitt partinamn till "Högern", ja, det är väl ledigt sedan många år, och SD vill ju gärna framstå som det enda riktiga högerpartiet. "Moderaterna" bör kanske snabba på att ta patent på sitt gamla partinamn innan det är för sent.

Jan Andersen sa...

(2 år + 2 år) är mitt bud.

Anonym sa...

"Det tänkte jag inte på" sa uppfinnaren i Lorry när han efter att vältaligt ha beskrivit sin uppfinning fick en elementär kontrollfråga som gjorde uppfinningen till aska.
Har Ulf har missat Björklunds inställning till V? Så sent som 11 sept i TV4 upprepade nämligen Björklund var som framgått under hela valrörelsen: "På frågan om hur han skulle se på att ingå i ett regeringsunderlag med Socialdemokraterna, och Vänsterpartiet i samma regeringsunderlag, svarar Jan Björklund att ”Vänsterpartiet är helt otänkbart”. Att Lööf dessutom deklarerat att hon aldrig kommer att sätta sig i en regering med Löfven som statsminister gör ju inte saken lättare. Hur man än vrider och vänder på det blir Ulfs huvudscenario beroende av antingen V eller SD för M och KD blir inte någon dörrmatta för regeringen. Nu kan ju Björklund iofs hävda att V och KD+M resp SD knappast kommer att rösta på samma sätt, men det innebär ju inte den garanti som han faktiskt kräver.
Att V är vänsteropposition, KD och M högeropposition och SD isolerat förstår jag inte. Varför är inte också SD högeropposition?
Sakpolitiska funderingar: Vilken migrationspolitik skulle "Ulfs regering föra? Nyanlända får låna till sitt uppehälle (C). Vilken arbetsmarknadspolitik? Slopa LAS för 40% av arbetstagarna (C), lägga ner arbetsförmedlingen (C), lägre ingångslöner (C L). Skattepolitik. Slopa värnskatten (L). Fler jobbskatteavdrag (C L). Osv,
Allt tal om att alliansen nu spruckit är överdrivet. Alliansen har ju inte varit en realitet under hela valrörelsen om man inte trott att socialdemokraterna skulle bli ett stödparti till alliansen, vilket ju i praktiken varit förutsättningarna för C och L. Återstår att se om C och L likt MP är så självmordsbenägna att de låter sig malas ner i en socialdemokratiskt ledd regering. Jag utesluter det inte helt. Ett möjligt alternativ är att M och KD bildar en regering som tolereras av C och L, ett alternativ som SD släpper igenom.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Det går för sitt liv inte att få ihop Fps och Cs inställning.
Det begriper ju själva att moderaterna och Kd aldrig någonsin
kan bilda en regering som uppfyller dessa två kriterier:

I. Godkänd och förhandlad av S, med en moderat statsminister.....

II. Godkänd och förhandlad av alla i alliansen, med "villkor" från S, som skulle omöjliggöra var enda moderat hjärtefråga.

Det är så dumt så att man inte tror att det är sant, att de framför kravet/villkor, för att bilda en alliansregering, som inte går att uppfylla.
Lever de i en parallell skenvärld, eller är det en föreställning, som handlar om att pressa varandra avseende vissa frågor, ända in i kaklet, dvs mot ev, extraval?

Detta inser de så klart, att det inte kan bli en alliansregering med dessa villkor.
Så det mest delvis vara en fråga om intern förhandlingstaktik inom alliansen, eftersom
de uppenbarligen inte kunde komma överens i centrala frågor före valet.


Enda sättet att föra en borgerlig politik med UK som statsminister, som moderaterna kan acceptera och hantera med Svantesson som finansminster, är då detta som EBT yppat, att man måste söka stöd för vissa frågor, sannolikt migrationspolitik, från SD, om inte S kommer att backa upp frågan...

Man behöver ju inte hålla med i sak, för att inse att det är den enda möjliga logiska slutsatsen, om U.K och inte Löfven ska bli vald till statsminister. Alltså, Björklund säger som det är, att det inte kan bli någon alliansregering. Medan EBT också säger som det är, att det inte kan bli U.K som statsminister, om inte Fp och C backar från kravet på att S ska stödja alliansens politik, och då kvarstår frågan om det är ett spel, eller om det finns en plan för C att regera utan M + Kd (och naturligtvis Sd)

Så Lööf måste helt enkelt dra en vals, villkoren för en m-ledd ministär finns inte.

Då spricker alliansen, som Lööf var ute med redan i mars.

Om alliansen spricker, så är då frågan vad som är plan B eller C för Centern?

Visst, fru Lööf flyger nu nära solen ochs söker sig mot rampljuset, men ärligt talat, att förhandla ihop en budget och en politik med S som är motpol till C, förefaller vara övermaga. T.o.m i utrikes och EU-frågor torde det bli svårt, även om nu C knep vice ordf i EU-nämnden. S.W

Danne H sa...

Liberalerna skulle nog fungera att regera i hop med s och mp. Men c är inte längre
samma parti som på Olof Johanssons tid ,de står längst till höger i många frågor
tex arbetsrätten. Jag tror att en stor koalition skulle fungera bättre då centern
skulle tvingas rätta sig efter sin storlek

Johan Lundgren sa...

Det finns tre alternativ:

1. Alliansen med stöd av S.

2. Alliansen med stöd av SD.

3. S med stöd av V+MP+C (+L).

För att 1 ska ske måste Alliansen övertyga S om att annars kommer 2 att ske.
För att 2 ska ske måste M+KD övertyga C (och L) om att V är mer förkastligt än SD.
För att 3 ska ske måste 1 och 2 misslyckas.

KD:s utspel om samarbete med SD kan ses som ett försök att bygga upp 2, och därmed 1.

Anonym sa...

Det verkar bli ganska många akter.

Alla gräver ju sina skyttegravar djupare.

Vi kan i vart fall se fram mot en budget som läggs fram av sittande regering,
någon annan lär inte hinna klara den skivan.

Det som blir intressant är detta med positiv och negativ parlamentarism.
Förr var m lite mer för att koppla samman statsministerämbetet med budget,
dvs positiv parlamentarism, och S någon mindre benägna.

Nu förefaller detta ha ändrats, tex efter Birgitta Dahls uttalande.

Sedan vet vi att Sd numera lärt sig läxan, och självfallet vill påverka
den kommande politiken, och vill koppla regerandet till statsbudgeten.

Detta försökte ju AKB med, budgettricket, för att komma åt regeringsmakten,
men hon hade inte C och Fp med på det. Nu måste parterna i alliansen förhandla sig samman om en budget, som när den väl når dagens ljus, ska mäta sig mot en rödgrön.
Utgången är 100% given, om alla trycker på rätt knapp. Men, bygger på att Sd lägger ner.
Så var tanken, att Sd skulle tvingas lägga ner, eftersom det var att välja mellan pest eller kolera. Nu måste Sd rösta aktivt för en borgerlig budget, för att den ska vinna bifall, och som alliansen behandlar Sd är det rätt givet att det inte blir något stöd.

Detta har varit känt sedan länge, och var känt innan UK tog över rodret.

Att kräva stöd från S, för att få en allians, är helt enkelt ett ganska snyggt sätt att spräcka alliansen, eftersom den helt enkelt inte kommer att kunna regera, eller snarare,
kommer inte kunna få en budget genom kammaren, om inte S lägger ner, dvs röstar på sin egen budget.

Hade borgarna kunnat komma överens om migration, hade gubben kanske gått, men nu kunde de inte det, och Centern tryckte på före valet, för att visa vad skåpet skulle stå.
Förutom att m tappade mandat, så kan man säga att en alliansregering bli ännu omöjligare även internt, utan en uppgörelse om migration.

Så man måste nog ändå säga att Centern nog hade varit med på alliansbåten, om de blivit större än Rödgröna, men nu borde det inte kunna bli en allians, och sannolikt ingen m-regering heller. Så då återstår en S-regering :-) som stöds av C. S.W

Anonym sa...

Lööf:
– "Vi är beredda att föra uppriktiga samtal över blockgränsen."

sw Det är S med, alla är för att samtala med varandra. Speak out.


"Jag hoppas att samtalen mellan Löfven och Kristersson kan återkomma och fördjupas."

sw Jo, men vad är det för förhoppning som gäller utkomsten? en storkoalition?

"Lööf utesluter inte ett samarbete med Miljöpartiet framöver"

sw Grattis Kd och M, favoritpartiet i knät.

Lööf:
– Men vi behöver stöd för Socialdemokraterna för att kunna tillträda."

sw Ähm, S behöver omvänt C som stöd för att kunna tillträda, varför inte föregå med gott exempel, istället för att avkräva andra orimliga tjänster?

Lööf
- "Miljöpartiets mandat räcker inte för att vinna en statsministeromröstning."

Nä, rödgröna är större, och Mp och dess väljare är så klart väldigt sugna på att rösta fram en moderat statsminister... och vad blir villkoren för detta?

Fråga:
- Går Centerpartiet i opposition om ni inte lyckas med blocköverskridande samarbetet?

Lööf
– Jag kommer vilja genomföra politik i en alliansregering med stöd över blockgränsen.

sw Dvs Lööf vill att S inte ska lägga fram en egen statsministerkandidat, trots att rödgröna är större. Nä, S ska kasta in handsken, och lägga ner, så att Annie får
fri passage för att ta fram en budget i regeringsställning. Varför skulle S göra det?

Lööf
- Skulle inte det lyckas får vi ta ställning till hur vi ska gå vidare då.

sw Alternativet till att gå i opposition med övriga partier på högerkanten är ju att även Sd då är i opposition :-) Grattis Annie, samma villkor som 2014 - 2018, ni kan när ni vill ta över regeringsmakten, eller fälla regerings förslag, men ni kan inte regera.
Klart som korvspad, och vill inte C opponera, så måste de ingå en koalition med S.

Frågan är mer om Fp vågar?

Annars är denna konstellation: S 100 + C 32 + Mp 16 = 148, med Fp blir det 158.
M+Kd+Sd blir 154, lägger Fp ner, så tar M hem den turen, så Fp måste välja sida där,
som part i en konstellation, och det har också ett pris.

M+KD+Fp = 112, dvs större än S, men mindre än S+Mp vid votering om statsbudget.

Strategin att genom utspel göra alla lösningar omöjliga, är ofta vinnande. Dvs man vinner mer på att rasera för andra, än att konstruera själva.

Vilka turer, Milde Moses, man ser verkligen hur politiken polariseras kring kabinettsfrågan migration, och att nästa alla andra frågor tenderar att komma
i skymundan. Frågan är om väljarna kommer att köpa detta, eller premiera detta 2022?
Fast det vore onekligen intressant med ett extraval, eftersom det är först nu som positionerna kommer fram på allvar. Detta är alltså egentligen bra, att väljarna vet lite mer om korten, innan de ger bort sin röst. Störtas landet in i osäkerhet, så premierar nog väljarna stabilitet/förutsägbarhet/säkerhet, dvs att inte främja en dissonant allians.

Spelets regler börjar klarna, dvs SD röstar nej/rött till en allians, utan budget.
Så det kommer att ta tid detta, och då kommer budgeten fram ur ljuset. Denna budget
kommer sannolikt att sågas denna gång, men regeringen kan inte avgå :-) och slipper dessutom hota med nyval, så det enda som händer är att den rödgröna budgeten blir större än en alliansbudget, och att Sd måste rösta på alliansens för att ändra beslutet, och röstar Sd på alliansen budgetförslag+ så får de väl göra det, dvs om de kommer överens om en gemensam budget, det finns ju ändå ingen alliansregering som kan tillträda, eftersom S har veto :-). Detta blir en prövning, att upprepa orden "vi tar ansvar för Sverige" och sedan kan ingen komma överens om någonting, utom att Sd har ett tvivelaktigt förflutet. S.W

Anonym sa...

Dessutom blir det lite snitsigt, det går att fortsätta benämna denna
konstellation för röd-grön, eller möjligen röd-grön-grön.

Frågan om Mp + C gifter sig, är intressant, allt kan motiveras med en slags ideologisk kamp mot Sd, men Mp är ingen drömbrud för M, inte efter förra prasslet 2010 - 2014.
M har tappat 37 mandat sedan 2010, så något har det kostat.

att Lööf ändå benämner ett inspel med Mp är intressant,
i vart fall har de delvis samma ideologi, fast det
finns ju fler frågor. Försvaret, eller detta med polisfrågor, Mp har
nypt civilutskottet, det var faktiskt lite oväntat, Säpo och hot mot
rikets säkerhet :-) Har för mig att det pyrt länge inom Mp. S.W

Anonym sa...

Nä, det tål att upprepas, att sitta i opposition, som är alternativet för borgarna och C, om de inte ska stötta sig på SD och inte får stöd av S, vilket de inte får, innebär ju att de ska sitta och opponera i armkrok med SD, och det kommer bli fantastiskt underhållande, att få reda på om det är etiskt försvarbart att opponera med Sd, om det är någon fråga som C delar, för då kommer ju alliansen, inkl C tillsammans med Sd, blockera politik, vilket är oppositionens uppgift, men frågan är alltså om det vid närmare eftertanke är moraliskt försvarbart. Det kanske är roligare att säga nej, än jag. Nu är alla nyfikna på alla turer med semantik och retorik,

Men verkstaden, pragmatiken, stavas statsbudgeten.

Där allt strålar samman, och förutom att Björklund har rätt, regeringsbildningen är kopplad till statsbudgeten, så är det en liten iten detalj till:

De har just myglat in en ny skrivning som gör att det i någon mening går att runda generalparagrafen i RF om positiv parlamentarism, avseende beslut i allmänhet och lagar i synnerhet. Detta krävs inte längre, och därför är striden på kniven ännu större, dvs detta att alliansen inte längre tycker att det är lika viktigt att knyta regerandet till statsbudgeten, klart de inte tycker, eftersom nytt för i år :-)

RO, 11 kap 18 §
"Lagförslag som har en tydlig anknytning till statens budget
och som lämnas i eller i anslutning till en proposition om
statens budget ska ingå i något av besluten i tredje-femte
styckena. Lag (2018:1210)."

Nu blir det semantik till vad "tydlig" är, och vad som är en "anknytning"
det är i vart fall inte utvecklingspsykologi. Jo, visst, man anpassa
regelsystemet, för att lite underminera parlamentarismens grundprincip,
men sannolikt har de inte riktigt begripit vad de givit sig in på.

Visst det går nu att knö in en massa beslut, som det normalt krävs majoritet för,
men å andra sidan hade förståsigpåarna i alliansen inte förutsett att
alliansen skulle bli mindre, så visst, det går att regera utan Sd, och
banka igenom lagar i skydd av budgeten.

Men det är så klart inte lika roligt om en minoritet får igenom beslut mot en majoritet, om man själv tillhör majoriteten, som alltså inte kan enas om någonting annat än att inte komma överens.

Statsbudget är helt enkelt på väg att bli svaret på allt.
Så nu väntar alla barnen som på julafton, att det ska komma ut en statsbudget.
2014 la moderaterna ut hela budgeten på sin egen hemsida, fyra år framåt,
och det borde vara värt att upprepa. S.W

Anonym sa...

Det framkommer idag i SvD som slutsats, att centerns ståndpunkt efter gårdagen är
en ny DÖ, men om möjligt ännu mer obegripliga. Dvs för att en allians-budget
ska vinna bifall, med eller utan en alliansregering, så krävs att S inte lägger fram en egen budget, alternativt lägger ner sina röster på regeringen Löfvens budget, för annars finns risken att Sd röstar på S budget, enligt parlamentarismens grundlagar. Dvs det är ok om Sd utan samtal röstar för eller hade lagt ner, om det gällt den egna budgeten, men inte acceptabelt om Sd röstar för S budget, utan samtal. Bra princip, den är helt enkelt väldigt lös. Eftersom det tydligen både var alliansen som uppfann DÖ, och sedan förkastade den - principen att inte lägga fram budget i opposition som kan leda till bifall från Sd, och avgång för sittande regering - så blir det något underligt med samma förslag igen, att ett mindre block ska kunna regera, som blir valda till regent först, utan gemensam budget, där S sedan förväntas:

- stödja en alliansbudget, genom att inte lägga fram en egen budget, och
- lägga ner rösterna vid votering av alliansens budget.

God Nattmössa.

Det skulle inte kunna gå att förklara för borgerliga väljare, och ännu mindre för S-väljare, det var inte ett Nytt DÖ som alliansen gick till val på, och ännu dummare är det att förfäkta att S skulle gå med på detta, efter att alliansen valt egen talman och sedan röstat bort S med stöd av Sd. Så detta "höga" tänkande, att tänka högt, är väl några slags tappra försök att säga något till pressen, om det allra mest uppenbara:
Alliansen saknar parlamentariskt underlag/stöd, i allmänhet, och i synnerhet för sin icke formulerade statsbudget, utan stöd av Sd. Anledningen är att S är att statsbärande parti, som gått till val på att regera landet med stöd av V, och att Mp inte kommer stödja en alliansregering med M och Kd som tongivande. (M+Kd = 92, medan C+Fp+Mp = 67)
S.W

Anonym sa...

När det väl satt sig ordentligt, att det krävs en ny DÖ, formell överenskommelse, där S har vetorätt för en allians, för att alliansen ska kunna tillträda utan stöd av Sd, så inser nog den mest inbitne anhängaren av magiskt tänkande, det det inte är en lösning som bär frukt, inte ens rutten frukt.

S budgetförslag kommer att få större stöd än Alliansens, och Sd har ingen anledning (ännu) att släppa fram en allians utan budget.

Så en lustig, absurd och inte orimligt utfall är;

- att S sitter kvar som expeditionsministär,
- lägger fram en expeditionsbudget :-) varpå
- alliansen lägger ner, eller röstar nej till regeringsförslaget, och förhoppningsvis
- lägger fram en egen budget,

(en budget som de alltså borde ha redovisat för väljarna före valet)

- sedan beroende på Mps ståndpunkt, om de väljer en blå eller röd budget under beredningen, så kan det efter jämkningar visa sig att "expediten" Löfven sitter kvar, eftersom det inte finns en regering som kan tillträda, och Löfven regerar vidare med en budget som antingen är:
- hopplös = 67 (C+Fp+Mp)
- M+Kd = 92
- Röd = 129
- Blå = 143
- Rödgrön = 144
- M+Kd+Sd = 154
- Blågrön = 159
- S + Sd = 162
- S+Mp+C+Fp = 167
- S+M = 170
- M+Kd+Fp+Sd = 174
- S+V+Mp+C = 175

Var god välj, spelar ingen roll, Sverige har:
- en budget och
- en regering, om än expeditionsministär, som inte kan avgå.

Det vore onekligen en underhållande situation för statsvetarna att analysera, det är delvis journalistiken som har skapat den, en budget som tolereras, genom minsta gemensamma nämnar-principen, och som ingen som röstat fram den (inte för den), behöver ta ansvar för, och sedan kan väl Löfven regera vidare med tjänstemannastyre, och resten löser våra folkvalda i utskotten, den vanliga vägen. S.W

Anonym sa...

Som demokrat och om man lite tänker bort viss formalia, som ändå ändras när det inte passar, så borde det vara en tvåstegsraket, först går alla till val på sin egen politik, sedan blir det en lite krock efter valet, stötande och blötande, förhandlingar, och sedan kommer det ut två handlingsalternativ, Politik A med budget A eller Politik B med budget B, och så ska det bli val (i Riksdagen), och klarar inte våra partiledningar att via gruppledaren piska ihop en lösning, så blir det extraval, fast då borde väljarna endast få rösta på budget A eller B, men att låta väljarna få detta inflytande över vad det är för mandat de ger sina representanter för fyra år, är nog inte säkert så populärt, inom partierna, eftersom de då sannolikt skulle behöva anpassa sin politik, så att den föll väljarna i smaken. Men tanken kittlar lite, att fundera på i vems tjänst som reglerna för demokratin ska anpassas till. Som upplägget är nu kommer Sd att växa, och det finns risk att M + S tar mest stryk, varför politiken polariseras ännu mer, medan sakpolitiken kommer i andra hand, och då fungerar det ändå inte. Häpp, extraval, eller ännu mer hopplöst parlamentariskt läge 2022, var god välj. S.W