Idag röstade Alliansen och Sverigedemokraterna bort Stefan Löfven som statsminister. Därigenom avslutades akt I i dramat Regeringsbildningen. Nu påbörjas akt II som behandlar talmansrundan. Det lär bli en spännande och händelserik akt.
Hittills har dramat spelats upp helt enligt förskrivet manus (med undantag för intermezzot kring val av andre vice talman, där Björn Söder lite oväntat skrevs ut ur handlingen). Partierna har hållit fast vid sina i förväg framförda positioner. En del menar att Centerpartiet och Liberalerna svikit genom att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta igenom Alliansens förslag till talman och rösta bort Stefan Löfven, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna partierna och trots att man lovat att aldrig samverka med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Men Centerpartiet och Liberalerna har faktiskt inte gjort något annat än vad de redan före valet sagt att de skulle göra. Centerpartiet och Liberalerna var tydliga med att Alliansen avsåg att gå fram med ett gemensamt talmansförslag och att de i riksdagsomröstningen skulle försöka avsätta Stefan Löfven. Då är det svårt att tala om svek.
Det har talats en del om att talmannen nu har fyra försök på sig att få fram en regering - sedan blir det extra val. Det är sant att det blir extra val om talmannens förslag till ny statsminister i riksdagen röstas ned fyra gånger. Men det finns mig veterligen inget som tvingar talmannen att lägga fram ett förslag innan han är säker på att det går igenom. Därför tror jag att talmannen kommer att sondera förutsättningarna för regeringsbildning på ett sätt som inrymmer samtal och förhandlingar mellan partierna och som innebär att det mycket väl kan bli bara en omröstning i riksdagen - och då först när det finns en förankrad lösning på plats.
Ett inte helt orealistiskt scenario är därför följande: Ulf Kristersson får bollen först, och sonderar möjligheten att bilda en alliansregering. Försöket misslyckas, eftersom Centerpartiet och Liberalerna står fast vid sitt löfte att en sådan lösning endast är möjlig om den förankras över blockgränsen - och då säger Socialdemokraterna blankt nej. Ulf Kristersson sonderar då möjligheten att gå fram med en ren M- alternativt M/KD-regering. En sådan regering måste släppas fram av Centerpartiet och Liberalerna, mot att dessa partier till exempel erbjuds inflytande över budgetprocessen. Men mycket talar emot att Centerpartiet och Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Dessa partier skulle möta stark intern kritik och få svårt att värja sig i en svekdebatt där de anklagas för att ge Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna makt och inflytande. Sannolikheten att en sådan regering skulle bli långlivad får också bedömas som liten.
Enligt detta scenario misslyckas således Ulf Kristersson att bilda regering, och frågan kommer inte ens upp till omröstning i kammaren. I stället låter talmannen nu Stefan Löfven göra ett försök. Här kommer då Alliansens enighet att sättas på sitt yttersta prov, om den inte spruckit redan dessförinnan. Kommer Centerpartiet och Liberalerna att bidra till att spränga blockpolitiken och samverka med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsfrågan?
Akt III i Regeringsdramat blir i så fall den del i processen där blockpolitiken är sprängd och där Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet förhandlar fram formerna för regeringssamarbete. Kanske blir det en koalitionsregering. Eller så kan det bli en socialdemokratisk enpartiregering som förhandlar om budgeten med Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet) på samma sätt som Vänsterpartiet de senaste åren gjort med den rödgröna regeringen? För Vänsterpartiet var det en framgångsrik strategi. Partiet fick igenom många av sina politiska förslag, utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Ska Annie Lööf och Stefan Löfven dela på statsministerposten - två år var? Och vem ska i så fall börja?
Slutscenen i dramat blir förstås omröstningen i riksdagen, där dessa fyra partiers 167 mandat utgör tillräcklig grund för att styra under resten av mandatperioden. Vänsterpartiet får ett bra läge som ensam vänsteropposition mot en mitteninriktad regering. Moderaterna och Kristdemokraterna blir opposition från höger. Sverigedemokraternas isolering kvarstår.
Detta är mitt huvudscenario. Vilket är ditt, käre läsare?
Visar inlägg med etikett Riksdagens talman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Riksdagens talman. Visa alla inlägg
2018-06-28
Alliansens utspel riskerar att politisera talmansuppdraget
I dag berättar Ekot att de borgerliga partierna kommer att föreslå en gemensam kandidat till ny talman i riksdagen, även om de förlorar valet och rödgröna partierna blir större än Alliansen. Därigenom byter de borgerliga partierna princip på ett sätt som riskerar att politisera talmansuppdraget.
Tidigare har såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna anfört formella och principiella argument i talmansfrågan. Socialdemokraterna har hävdat att talmansposten borde hämtas från riksdagens största parti, de borgerliga partierna har hävdat att talmansposten borde hämtas från största blocket i riksdagen. År 2010 ställdes dessa principer mot varandra, då Socialdemokraterna som största parti nominerade Kent Härstedt och Alliansen som största block nominerade Per Westerberg.
Nu säger Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen Andreas Carlson att Alliansen lägger fram en gemensam talmanskandidat eftersom man "gör anspråk på att leda landet" och på att "ta över regeringsmakten". Därigenom väljer Alliansen att i praktiken låta Sverigedemokraterna avgöra frågan om vem som blir riksdagens näste talman.
Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer Alliansens kandidat att behöva aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att bli vald. Jag är - för att uttrycka det milt - lite förvånad över att Centerpartiet och Liberalerna väljer att ge Sverigedemokraterna en sådan avgörande beslutsmakt i denna viktiga fråga.
Och hur kommer Sverigedemokraterna att ställa sig om Alliansen föreslår en representant från Centerpartiet eller Liberalerna som talman? Hur lätt blir det för Alliansen att hitta en kandidat som är villig att låta sig väljas till talman på Sverigedemokraternas röster och ändå kan behålla sin trovärdighet över blockgränserna? I talmansvalet 2010 tackade till exempel förre talmannen Björn von Sydow nej till att låt sig nomineras, just med argumentet att han inte ville bli vald på Sverigedemokraternas röster.
Tidigare har såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna anfört formella och principiella argument i talmansfrågan. Socialdemokraterna har hävdat att talmansposten borde hämtas från riksdagens största parti, de borgerliga partierna har hävdat att talmansposten borde hämtas från största blocket i riksdagen. År 2010 ställdes dessa principer mot varandra, då Socialdemokraterna som största parti nominerade Kent Härstedt och Alliansen som största block nominerade Per Westerberg.
Nu säger Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen Andreas Carlson att Alliansen lägger fram en gemensam talmanskandidat eftersom man "gör anspråk på att leda landet" och på att "ta över regeringsmakten". Därigenom väljer Alliansen att i praktiken låta Sverigedemokraterna avgöra frågan om vem som blir riksdagens näste talman.
Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer Alliansens kandidat att behöva aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att bli vald. Jag är - för att uttrycka det milt - lite förvånad över att Centerpartiet och Liberalerna väljer att ge Sverigedemokraterna en sådan avgörande beslutsmakt i denna viktiga fråga.
Och hur kommer Sverigedemokraterna att ställa sig om Alliansen föreslår en representant från Centerpartiet eller Liberalerna som talman? Hur lätt blir det för Alliansen att hitta en kandidat som är villig att låta sig väljas till talman på Sverigedemokraternas röster och ändå kan behålla sin trovärdighet över blockgränserna? I talmansvalet 2010 tackade till exempel förre talmannen Björn von Sydow nej till att låt sig nomineras, just med argumentet att han inte ville bli vald på Sverigedemokraternas röster.
2010-10-04
Erfarenheter från talmansvalet - vem "ger inflytande" åt vem?
Som väntat valdes Per Westerberg (M) i dag till riksdagens talman. Sverigedemokraterna (SD) valde att aktivt stödja valet av Westerberg, i stället för att lägga ned sina röster eller att stödja den rödgröne kandidaten Kent Härstedt. Genom sitt agerande vill SD ge bilden av sig själva som ett seriöst och ansvarstagande parti, något som hade försvårats om partiet i stället valt att som en maktdemonstration ge sitt stöd åt Härstedt.
I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.
Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.
Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.
Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.
Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.
I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.
Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.
Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.
Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.
Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.
2010-10-03
Valet av talman - Per Westerberg eller Kent Härstedt?
I morgon måndag väljer riksdagen talman. Striden står mellan nuvarande talmannen Per Westerberg (M) och Kent Härstedt (S).
Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.
Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.
Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.
Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.
Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?
Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.
Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.
Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.
Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.
Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.
Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.
Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?
Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.
Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)