Alliansens utspel riskerar att politisera talmansuppdraget

I dag berättar Ekot att de borgerliga partierna kommer att föreslå en gemensam kandidat till ny talman i riksdagen, även om de förlorar valet och rödgröna partierna blir större än Alliansen. Därigenom byter de borgerliga partierna princip på ett sätt som riskerar att politisera talmansuppdraget.

Tidigare har såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna anfört formella och principiella argument i talmansfrågan. Socialdemokraterna har hävdat att talmansposten borde hämtas från riksdagens största parti, de borgerliga partierna har hävdat att talmansposten borde hämtas från största blocket i riksdagen. År 2010 ställdes dessa principer mot varandra, då Socialdemokraterna som största parti nominerade Kent Härstedt och Alliansen som största block nominerade Per Westerberg.

Nu säger Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen Andreas Carlson att Alliansen lägger fram en gemensam talmanskandidat eftersom man "gör anspråk på att leda landet" och på att "ta över regeringsmakten". Därigenom väljer Alliansen att i praktiken låta Sverigedemokraterna avgöra frågan om vem som blir riksdagens näste talman.

Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer Alliansens kandidat att behöva aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att bli vald. Jag är - för att uttrycka det milt - lite förvånad över att Centerpartiet och Liberalerna väljer att ge Sverigedemokraterna en sådan avgörande beslutsmakt i denna viktiga fråga.

Och hur kommer Sverigedemokraterna att ställa sig om Alliansen föreslår en representant från Centerpartiet eller Liberalerna som talman? Hur lätt blir det för Alliansen att hitta en kandidat som är villig att låta sig väljas till talman på Sverigedemokraternas röster och ändå kan behålla sin trovärdighet över blockgränserna? I talmansvalet 2010 tackade till exempel förre talmannen Björn von Sydow nej till att låt sig nomineras, just med argumentet att han inte ville bli vald på Sverigedemokraternas röster.

Jimmie Åkessons svarta världsbild

Det var mycket hat i Almedalen igår kväll. Jimmie Åkessons 47 minuter (!) långa tal var så späckat av aggressiva utfall och hånfulla raljanser mot politiska motståndare att det åtminstone för mig associerade till hat, eller åtminstone förakt.

Sverige präglas av "vanstyre, samhällshaveri och socialliberalt experimenterande".
 
Alliansen och de rödgröna partierna har ingått en "märklig, ohelig maktkartell".

Alliansregeringen var ett "katastrofalt misslyckande".

Anna Kinberg Batra är en "hycklare". För övrigt kännetecknas svensk politik av att "hyckleriet är totalt".

Annie Lööf betraktar väljarna som "mindre vetande".

Jan Björklunds synsätt är "skrämmande verklighetsfrånvänt".

Stefan Löfven lyssnar inte på folket, tar inte ansvar för landet och håller inte sina löften.

Så gick Jimmie Åkesson på och listan över tillmälen och föraktfulla omdömen kan göras betydligt längre - det är bara att blunda och peka i Åkessons talmanus. Några hundra Sverigedemokrater i publiken jublade och gav stående ovationer när Åkesson härjade som värst.

Igår kväll gjorde Jimmie Åkesson sitt bästa för att inte bjuda in allianspartierna till sakpolitiska uppgörelser. Det var tydligt att han ville stärka bilden av Sverigedemokraterna som en tredje pol i svensk politik. Han koketterade med att partiet gärna stannade i opposition, om partiet kunde maximera sitt inflytande utan att behöva ta regeringsansvar. Makt utan ansvar - den värsta av alla kombinationer - är i Jimmie Åkessons värld en dygd.

Även Ebba Busch Thors tal på tisdagskvällen var repressivt i sin ton. Det var JAS-plan hit och landsförrädare dit. En "aggressiv konservatism", som hustrun uttryckte det. Talet uppskattades knappast av den halva av Kristdemokraternas riksdagsgrupp som genom sina blankröster nyligen protesterade mot Ebba Busch Thors sparkande av tidigare gruppledaren Emma Henriksson, till förmån för sin egen kandidat Andreas Carlson.

I kväll talar Miljöpartiets Gustav Fridolin. Han har indikerat att talet kommer att präglas av utvecklingsoptimism. Tack - låter som ett välkommet reningsbad.

Högerförflyttning eller hålla samman partiet? Ebba Busch Thor i Almedalen i kväll

I kväll håller Ebba Busch Thor sitt tal i Almedalen, ett tal som blir ett av veckans mest intressanta. Ebba Busch Thor är nytillträdd partiledare, och som nybliven mamma har hon ännu inte kunnat delta med full kraft i den offentliga debatten. Kommer Ebba Busch Thor att i sitt tal befästa Kristdemokraternas positionsförflyttning högerut, eller kommer hon att anlägga en mer återhållsam profil för att hålla samman det i dag ideologiskt splittrade partiet?

I sitt installationstal på Kristdemokraternas riksting i år betonade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti och hon lyfte då även fram krav på strängare straff och starkare försvar. Internt i partiet har motståndet mot en högervridning tagit sig uttryck i att Ebba Busch Thors huvudkandidat till posten som gruppledare (efter den av Ebba Busch Thor sparkade Emma Henriksson) i riksdagen Andreas Carlson endast samlade ungefär hälften av rösterna när KD-riksdagledamöterna i en sluten omröstning fick ta ställning till hans namn. Och i dag skriver förre KD-riksdagsledamoten Peter Althin på SVT Opinion att Ebba Busch Thors politik ökar risken att Kristdemokraterna blir "ett litet, populistiskt, religiöst parti på högerkanten."

Ebba Busch Thor är en mycket skiklig retoriker. Jag tror att hon i kväll kommer att göra sitt allra bästa för att både äta kakan och ha den kvar, på samma sätt som hon i P1 Morgon i morse betonade sin nollvision i abortfrågan samtidigt som hon markerade att han inte hade några konkreta politiska förslag på hur man skulle kunna närma sig uppfyllandet av denna vision.

Ibland möter jag frågan om huruvida Kristdemokraterna kommer att utvecklas till ett "SD light". Mitt svar blir: förmodligen inte. Den främlingsfientlighet som håller SD samman som parti är i huvudsak frånvarande inom Kristdemokraterna. Partiets förflyttning högerut siktar sannolikt också på att i första hand konkurrera med Moderaterna om väljare, inte med Sverigedemokraterna.

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna?

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna? Valet av Ebba Busch Thor som partiledare föregicks av en maktkamp, där hennes konkurrent och den Göran Hägglund närstående Jakob Forssmed drog det kortaste strået. Jakob Forssmed representerar en mer mittenorienterad och Ebba Busch Thor en mer högerorienterad del av partiet. I sitt installationstal gjorde också Ebba Busch Thor en tydlig poäng av att Kristdemokraterna står till höger i politiken.

So far, so good. Alla partier har olika grupperingar som i varierande grad konkurrerar med varandra om att driva partiet i en viss riktning. I det här fallet var det heller ingen som ifrågasatte processen - valet av Ebba Busch Thor tycks ha varit ett uttryck för medlemsviljan inom Kristdemokraterna.

Nu prövas Ebba Busch Thors förmåga att samla och hålla samman sitt parti, givet de olika åsiktsgrupperingar som finns. Därför väckte det stor uppmärksamhet när det framkom att Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen - den Jakob Forssmed och Göran Hägglund närstående Emma Henriksson - att lämna sitt gruppledaruppdrag. Emma Henriksson var inte road av uppmaningen, men valde att inte ta strid utan ställde sin plats till förfogande.

Riksdagsgruppens valberedning kunde inte enas om vem som skulle ersätta Emma Henriksson. Ebba Busch Thor - som själv inte sitter i riksdagen - lät då meddela att hon förordade den henne politiskt närstående Andreas Carlson. När riksdagsgruppen skulle rösta om Andreas Carlson som gruppledare begärdes sluten votering. Andreas Carlson fick endast hälften av rösterna, resterande hälften var blankröster.

Jag tror aldrig det hänt tidigare i svensk politisk historia att en gruppledare i riksdagen enbart fått stöd av halva sin riksdagsgrupp. Andreas Carlson har nu en tuff utmaning (för att uttrycka det milt) att vinna riksdagsgruppens förtroende och att utveckla auktoritet som gruppledare. Anderas Carlson själv låter ångerfull när han uttalar sig till Ekot: Jag tror mycket hade kunnat göras bättre när det kommer till att få information och till att känna oro. Som så ofta när det gäller politiska konflikter hänvisas till att "informationen" kunde ha hanterats annorlunda - även när det i grunden rör sig om värdeskillnader.

Först i höst lär vi kunna göra en bedömning av hur allvarlig sprickan inom Kristdemokraterna är, och med vilken skicklighet Ebba Busch Thor förmår utöva sitt partiledarskap. Nu önskar jag bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar!