Javisst är Svenska kyrkan politisk!

Jag intervjuades nyligen av Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans relation till politiken. Min övergripande uppfattning är att en kyrka som vill vara relevant alltid är och måste vara politisk. Att vara politisk innebär förstås inte att den är partipolitisk. Ni finner frågorna och mina svar nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Jag passar också på tillfället att påminna om och puffa för boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) som jag skrev tillsammans med Douglas Brommesson, nu dekan för fakulteten för samhällsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. I boken diskuterar vi varför två personer som delar samma tro på evangeliet kan komma till så olika slutsatser i centrala politiska frågor. Det är en diskussion som har bäring även för den debatt som teologen och professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf icke utan framgång för mot Kristdemokraterna. Halldorf menar att KD måste bestämma sig - partiet kan inte kalla sig kristet och samtidigt genomföra nedskärningar av biståndet, acceptera utvisning av kristna konveriteter och bejaka den pågående utvisningspolitiken. Boken är sedan länge slut på förlaget, men finns på bibliotek och i begagnat skick på nätet.

Idag är jag också glad över att svenskarnas förtroende för Svenska kyrkan ligger kvar på rekordhöga nivåer. De höga förtroendesiffrorna framgår av Medieakademins idag publicerade Förtroendebarometer. Läs den gärna, och se resultaten som en bekräftelse på att Svenska kyrkan i dag är en livskraftig rörelse som engagerar och berör så många människor.

Här kommer frågorna och svaren ur artikeln i Kyrkans Tidning: 

Är Svenska kyrkan av i dag politisk?

Ja, Svenska kyrkan är och måste vara politisk. Att stå upp för dessa våra minsta (till exempel flyktingar, fattiga, hemlösa), för mänskliga rättigheter och att värna skapelsen (bekämpa klimathotet) får politiska konsekvenser. Däremot är Svenska kyrkan inte partipolitisk och ska heller inte vara det.

Går det att placera Svenska kyrkan, som kyrkan uppträder i dag, på en vänster-högerskala?

Nej. Såvida man inte tycker att solidaritet med de mest utsatta, mänskliga rättigheter och kamp mot klimatförstöring är vänsterpolitik.

Vilka politiska frågor tycker du att Svenska kyrkan kan uttala sig i?

Det viktiga är att Svenska kyrkan konsekvent står upp för alla människors lika värde och solidaritet med de mest utsatta. Det perspektivet kan och bör föras in i nästan alla politiska frågor.

Vilka politiska frågor bör kyrkan avhålla sig från att uttala sig i?

Det är svårt att identifiera enskilda frågor, eftersom det är perspektivet som är det viktiga. Men frågor av "teknisk" natur - som inte berör människovärdet eller alla människors lika värde - har Svenska kyrkan ingen anledning att engagera sig i.

Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Ebba Buschs dubbla budskap

Igår accepterade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ett strafföreläggande för grovt förtal då hon på sociala medier pekat ut en jurist som brottslig. Påföljden för Ebba Busch blev villkorlig dom och dagsböter om 60 000 kronor samt en avgift till brottsofferfonden.

Det var klokt av Ebba Busch att erkänna gärningen och skriva under strafföreläggandet. Processen hade annars riskerat att dra ut på tiden. Mycket talar för att hon till sist blivit dömd i domstol. Då var det lika bra att erkänna sitt brott, ta sitt straff och sedan gå vidare,

Men historien stannar tyvärr inte där. I ett inlägg på Facebook hävdar Ebba Busch i stället att hon är oskyldig till det brott hon just erkänt. Hon påstår att det är fel på lagstiftningen och att åklagaren tvingas driva saken eftersom det saknas praxis på området. (Buschs påstående att det saknas praxis förnekas bestämt av juridisk expertis, till exempel civilrättsprofessor Mårten Schultz.)

Man kan inte båda ha kakan och äta upp den. Antingen erkänner man sitt brott, tar sitt straff och går vidare. Eller så förnekar man brott och låter domstolen avgöra saken. Man kan inte erkänna ett brott och ändå hävda att man är oskyldig. Det finns ingen väg udenom, för att citera Henrik Ibsen.

 Saken blir inte bättre av att Ebba Busch är en folkvald politiker och representerar ett parti som profilerat sig i frågor kring lag och ordning och krav på strängare straff. Om Ebba Busch var missnöjd med gällande lagstiftning har hon haft gott om tid som riksdagsledamot att göra något åt saken. Ebba Busch kan lika lite som någon annan medborgare undslippa personligt ansvar för sina handlingar genom att påstå att det är fel på lagstiftningen. Eller förklara sig både skyldig och oskyldig till en brottslig handling. Som Jesus uttrycker det i Matteus 5:37: Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Nu finns risken att Ebba Busch i stället för att gå vidare och ägna sig åt sitt partiledarskap tvingas fortsätta förklara vad hon egentligen menar med att hon är både skyldig och oskyldig och varför hon själv inte agerat för att ändra lagstiftningen om hon tycker att den är felaktig. Det är trist - inte bara för Ebba Bush utan också för Sverige och för svensk politisk debatt.

Jörgen Fogelklou (SD) har blivit en belastning för sitt parti. Finns det någon väg ut?

Sverigedemokraternas kommunalråd och gruppledare i Göteborg Jörgen Fogelklou har blivit ett problem för sitt parti. Och inte bara för sitt parti, utan i förlängningen också för Sverigedemokraternas tänkta samarbetspartners Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

I samband med att inloggningsuppgifter till tusentals Flashback-konton läckte 2015 offentliggjordes uppgifter om kontot ”afghan”. Kontot hade registrerats med mejladressen jorgen@bird.se tillhörandes Jörgen Fogelklou. Kontot hade publicerat avskyvärda rasistiska och nazistiska inlägg. 

”juden är roten till allt ont....men självfallet skall vi bekämpa all form av ondska i vårt eget land, så som [n-ordet], kamelfösaren, pedofildyrkare och andra våldsmän.”

”jag skulle gladeligen deportera varenda jävla svartskalle i dag! Sieg Heil!”

"Det mest logiska vore naturligtvis att ta till vapen. Ett snabbt, billigt och effektivt sätt att bli kvitt problemet en gång för alla. Tyvärr är inte alla redo för en sådan drastisk metod.”

Jörgen Fogelklou förnekar att han skrivit dessa inlägg, Sverigedemokraterna valde då att inte utreda anklagelserna mot honom. Men nu har Aftonbladet publicerat material som ytterligare stärker misstankarna att det verkligen är Fogelklou som skrivit dessa inlägg. Fogelklou fortsätter neka. Denna gång har Sverigedemokraterna initierat en utredning för att skapa klarhet i frågan.

Problemet för Sverigedemokraterna - och i förlängningen för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - är följande.

Antingen bekräftas misstankarna mot Jörgen Fogelklou och då måsta han avgå. Då väcks frågan om varför Sverigedemokraterna aktivt valde att inte utreda anklagelserna mot honom när de först fördes fram för några år sedan. Inte förrän Aftonbladet publicerar nya uppgifter väljer Sverigedemokraterna att utreda saken. Hur trovärdig är Sverigedemokraternas princip om nolltolerans mot rasism om partiet tar så lätt på anklagelser som sedan visar sig vara sanna?

Eller så går det inte att belägga anklagelserna mot Jörgen Fogelklou. Då kan han sitta kvar. Men misstankarna mot honom kommer sannolikt att kvarstå. Det är i princip omöjligt för hnom att bevisa sin oskuld. Och eftersom politik inte handlar om juridik utan om förtroende så kommer Jörgen Fogellou även fortsättningsvis att vara en belastning för sitt parti. Han blir också - oavsett om han skrev dessa inlägg eller ej - en påminnelse för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna om vilken sorts parti de är  de väljer att aktivt söka samarbete med och vars aktiva stöd de kommer att vara beroende av för att kunna bilda regering.

En sak skulle Jörgen Fogelklou kunna göra för att hjälpa sitt parti och dess tänkta samarbetspartners ur knipan. Om han avgår - samtidigt som han står fast vid sin oskuld - med motiveringen att han inser att han står i vägen för sitt parti så blir det ingen utredning och frågan om hans agerande tappar sin politiska nerv. I dagsläget tyder inget på att han Fogelklou är villig att ta det steget.

Varför ska en borgerlig väljare rösta på KD?

Ebba Buschs husaffärer har under de senaste månaderna mött starkt kritik och fått mycket negativ publicitet. Samtidigt minskar väljarstödet för Kristdemokraterna.

Men hänger dessa två saker verkligen ihop? Ja, kanske ur ett kortsiktigt perspektiv. Kristdemokraterna tvingas nu lägga stor kraft på att hantera husaffärskrisen i stället för att föra ut sin politik och diskutera sakfrågor. Dessutom är Ebba Busch polisanmäld för förtal, vilket inte gör saken bättre.

Men vi vet att politiska skandaler sällan påverkar partiernas väljarstöd på sikt. Svenska väljare tenderar också att rösta på parti, inte på person. Så även om väljarnas kraftigt minskade förtroende för Ebba Busch skulle bestå, så behöver det inte med nödvändighet inebära ett minskat väljarstöd för partiet.

Kristdemokraternas problem är större än partiledarens agerande. Nu när Nya Moderaterna inte längre finns utan i stället har återtagit sin traditionella plats i partisystemet - vart ska Kristdemokraterna ta vägen någonstans? På den borgerliga spelplanen är det fullt överallt. Centern (och åtminstone hittills) Liberalerna tar hand om de borgerliga väljare som inte vill samarbeta med SD. Moderaterna tar hand om de borgerliga väljare som kan tänka sig eller kanske till och med vill ha ett samarbete med SD. Vad kan KD bidra med ut det perspektivet?

Eller för att formulera det så här: Var finns den viktiga profilfråga som skulle få en borgerligt sinnad väljare att rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna? Kanske bloggens läsare har några idéer? Jag är övertygad om att Kristdemokraternas partistab är tacksamma för alla tips.

Stöd public service oberoende mot SD:s attacker!

Högerextremister och högerpopulister har alltid avskytt fria medier. I högerextremisternas och högerpopulisternas fundamentalistiska och konspiratoriska världsbild är det alltid viktigare att medierapporteringen är "korrekt" (det vill säga att den avspeglar deras egen världsbild) än att den uttrycker mångfald och pluralism.

Därför är det heller inte förvånande att det är just Sverigedemokraterna som nu kräver att chefer för public service-företagen SVT, UR och SR ska kallas till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor med anledning av innehåll och uttalanden i enskilda program. (De två inslagen som fått Sverigedemokraterna att ilskna till är ett studiosamtal i SVT:s Morgonstudion om ungdomsbrottslighet samt radioprogrammet ”Rebecca och Fiona med P3”.)

Det har mig veterligen första gången i svensk politisk historia som ett riksdagsparti vill kalla radio- och tv-chefer till riksdagen för att diskutera enskilda program och programinslag.  Nej - Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Sverigedemokraterna är en del av en auktoritär, nationalkonservativ rörelse. Sverigedemokraterna vill inte bara ha lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället och i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. De partier (läs Moderaterna och Kristdemokraterna) som gör sitt bästa för att normalisera detta parti bidrar också till att legitimera partiets omstörtande ambitioner och dess strävan att politiskt styra public service.

Sverigedemokraternas krav är "lika osvenskt som populistiskt", skriver Dagens Nyheters ledarredaktion. En välfunnen formulering, tycker jag. SVT:s vd Hanna Stjärne kommenterar Sverigedemokraternas förslag med orden: ”Det är en gräns som har passerats.

Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.

Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"

Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.

Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.

Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.

Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

Sverigedemokraten Kent Ekeroth twittrar hånfullt om flygolyckans offer

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraterna är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet.

En hel värld sörjer offren i den fruktansvärda flygolyckan i Iran, där 176 människor miste livet. Många av dessa var svenskar. Då väljer Sverigedemokraten Kent Ekeroth att öppet håna offren. Kent Ekeroth kommenterar en artikel från Sveriges Radio P4 Jönköping med rubriken "Flygkraschen i Iran - unga smålänningar bland dödsoffren". "Smålänningar", skriver Ekeroth raljant och bifogar två emojis - en apa som håller för ögonen och en gråtskrattande smiley. De unga människorna som miste livet och som artikeln syftar på gick på en gymnasieskola i Jönköping och har tidigare som ensamkommande sökt sin tillflykt till Sverige.

Kent Ekeroth är inte vilken Sverigedemokrat som helst. I åtta år - 2010-2018 - representerade han Sverigedemokraterna i riksdagen och var länge partiets kandidat till justitieministerposten. I dag har Kent Ekeroth ledningsuppdrag för Sverigedemokraterna i Värmdö. Sverigedemokraternas gruppledare i Värmdö Thorulf Empfevik beskriver Kent Ekeroth som "en mentor".

Mentor var ordet, sa Bull. Det är detta Sverigedemokratiska parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill normalisera. Det är detta rasistiskt impregnerade parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill samtala med, samarbeta med och med vars aktiva stöd de vill bilda regering. Men kom ihåg: Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.

Läs gärna Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter i dag, där Orrenius jämför Kent Ekeroths hånfulla twittrande med Olof Palmes antirasistiska jultal från 1965. Vilken ledande politiker står i dag kompromisslöst upp mot rasismen, frågar sig Niklas Orrenius. Det är dessvärre en relevant fråga.

Varför gullar M och KD med SD?

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter sitt idoga arbete med att normalisera Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor har i dagarna låtit sig intervjuas av den SD-nära alternativmediesajten Nyheter Idag, och Kristdemokraternas kommunikationsavdelning gör glatt reklam på Twitter för intervjun. I samband med intervjun hävdar Nyheter Idag också att flera SD-toppar föredrar Ebba Busch Thor som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson.

Varför väljer  Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.

Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.

Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.

Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som  har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.

Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.

Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.

Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

Trendbrott på högerkanten - M och KD stödjer Jimmie Åkessons misstroendekrav

Befinner mig i Paris, där vi idag högtidlighåller Stilleståndsdagen - L'Armistice. Stilleståndsdagen påminner om undertecknandet av stilleståndsavtalet mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - i dag för exakt 101 år sedan. Den elfte timman på den elfte dagen i den elfte månaden.

Stämningsläget i Paris präglas av lugn och värdighet, en nationell samling kring gemensamma minnen. Sorgen över alla dessa döda, lättnaden över att kriget var över, men också av insikten att freden blev så kortvarig. Freden är aldrig självklar, den måste ständigt erövras på nytt. 1900-talets många krig har lämnat djupa spår i fransk politik; territorier som vunnits och förlorats, hela generationer av unga män som dött, djupa ideologiska konflikter men också en stark uppslutning kring de republikanska värden som trots allt håller Frankrike samman.

I Sverige är stämningsläget i dag något annorlunda. Jag hade kanske hoppats att vår gemensamma sorg och vrede över dödsskjutningen av en ung pojke i Malmö skulle ta sig uttryck i en nationell samling mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten. Så blev det inte. I stället politiserar Sverigedemokraterna frågan och riktar misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna väljer att traska patrull bakom Jimmie Åkesson och tänker stödja Sverigedemokraternas inititiativ.

Det blir den tionde genomförda misstroendeomröstningen i Sveriges riksdag. Av dessa tio omröstningar har nästan häften - 40 procent - tillkommit på initiativ av Sverigedemokraterna. Och detta trots att Sverigedemokraterna bara har suttit i riksdagen sedan 2010.

Nu blir det första gången någonsin som Sverigedemokraterna får stöd från något annat parti för sin misstroendeförklaring. Kristdemokraterna och Moderaterna påpekar ofta att de inte vill bygga ett nationalkonservativt block i riksdagen. Men deras gärningar pekar i rakt motsatt riktning.

Vi vet alla på förhand att misstroendeförklaringen inte kommer att få stöd av riksdagen. Här handlar det i stället om renodlat symbolpolitik från Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas sida. Det är trist och illavarslande. Kampen mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten kunde ha blivit något som höll oss samman. Men de tre högerpartierna söker splittring och polarisering, i stället för samarbete och gemenskap.

KD vill att 16-åringar ska försörja sina föräldrar - annars hålls familjen splittrad?

I dag beslöt Kristdemokraternas riksting att ensamkommande barn som fått skydd i vårt land måste försörja sina föräldrar för att kunna återförenas med dem i Sverige.

Har jag missuppfattat något? Annars är väl detta ett beslut vars absurda konsekvenser är svåra att överträffa.

Vi tänker oss en 16-årig pojke som flytt från Afghanistan eller från Syrien för att slippa tvingas strida för talibanerna eller för IS. Han kommer efter svåra och krokiga vägar till vårt land och beviljas på goda grunder asyl. Hans pappa har dött i kriget, men hans mamma lever. I stället för att se till att pojken får en utbildning ska han som 16-åring tvingas ut på arbetsmarknaden för att kunna försörja sin mamma och hålla samman sin familj.

Så mycket för Kristdemkoraternas syn på vikten av att hålla samman familjen.

Som sagt - kanske har jag missuppfattat något. I så fall vore jag tacksam över om någon berättade för mig varför scenariot ovan inte skulle bli konsekvensen av Kristdemokraternas beslut.

"Bli svensk!" Om Ebba Busch Thors tal på KD:s riksting i dag

Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.

De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.

Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.

Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".

Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).

Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.

Politiker tvingades lämna M för rasism, välkomnas av SD

De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit. Så skrev Moderaterna i Göteborgs dåvarande andre vice ordförande Lena Ferm på Twitter i våras. Lena Ferm hade även gillat och spridit inlägg som publicerats på flera hatsajter. Moderaterna i Göteborg agerade snabbt när saken blev känd och uppmanade Lena Ferm att lämna sina politiska uppdrag. Så blev också fallet.

I dag meddelar Lena Ferm att hon blivit medlem i Sverigedemokraterna. Ingenting förvånar mig mindre. Varken att Lena Ferm söker sig till detta parti, eller att Sverigedemokraterna tar emot henne med öppna armar. Det vore odemokratiskt att neka folk att vara medlemmar, säger Pernilla Börjesson som är distriktsordförande för Sverigedemokraterna i Göteborg och välkomnar Lena Ferm till partiet. Så mycket för Sverigedemokraternas nolltolerans mot främlingsfientlighet och rasism.

Lena Ferm själv verkar ingenting ha lärt. Visserligen tillstår hon att hon borde uttryckt sig på annat sätt om analfabetism. Men hon ihärdar i att "fakta kvarstår ju". Hennes delningar och gillanden av inlägg på hatsajter avfärdar hon i dag med att det var "harmlöst".

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Inget annat riksdagsparti hade tagit emot Lena Ferm utan att hon först på ett trovärdigt sätt gjort avbön för sitt agerande. Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat med rasism, och Moderaternas och Kristdemokraternas ihärdiga försök att normalisera partiet är olyckligt och illavarslande. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.

SD-politiker vill stoppa samtal med August-nominerad författare

Sverigedemokraten Steven Jörsäter, ledamot av Kultur- och fritidsnämnden i Täby, har försökt stoppa ett författarsamtal med den tidigare August-nominerade författaren Moa-Lina Olbers Croall på Täby bibliotek. Moa-Lina Olbers Croall var inbjuden för att tala om sin bok "I mitt namn – en bok om att vara trans". Steven Jörsäter rasar över inbjudan och skriver i ett mejl till kommunledningen och till bibliotekschefen att Täby kommun inte bör upplåta lokaler och använda skattepengar till sådana evengemang: "Att kritisera normerna eller att ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna och våra könsidentiteter uppfattar vi som destruktivt."

"Ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna". Jo tack. Man undrar vilket århundrade Steven Jörsäter befinner sig i. Det är i varje fall knappast 2000-talet.

Jörsäter anklagar också tjänstemännen i Täby kommun för att "ofta ha en synnerligen politisk agenda" och kräver att ”punkter som biblioteksledningen tror kan uppfattas som kontroversiella hädanefter flaggas i god tid och tas upp i KFN”.

Sveriges Författarförbund tar i ett uttalande skarpt avstånd från Sverigedemokraten Steven Jörsäters agerande: Vad som i det här fallet är än mer allvarligt är SD Täbys försök att kringgå den kulturpolitiska principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturskapare. Problematiken blir extra tydlig i Jörsäters formulering om att ”tjänstemännen ofta har en synnerligen politisk agenda”. Sveriges Författarförbund fördömer Steven Jörsäters och SD Täbys försök att stoppa vår medlem Moa-Lina Olbers Croalls författarbesök i kommunen, och inte minst förslaget att låta kommunpolitikerna förhandsgranska bibliotekets programpunkter.

Steven Jörsäters agerande är ett typiskt exempel på politiker som vill styra kulturlivet ned på en delaljerad nivå, förhandsgranska programpunkter och censurera inslag som ifrågasätter traditionella könsroller. Jag har svårt att se någon politiker från något annat parti än Sverigedemokraterna agera på det här sättet.

Och det är detta parti som Moderaterna och Kristdemokraterna nu anstränger sig för att normalisera och på olika sätt söka samverkan med. Nej tack, säger jag.

Moderaterna spräcker samtalen om gängvåld - prioriterar symbolpolitik framför sakfrågan

I dag meddelade Moderaterna att de hoppar av de pågående samtalen mellan riksdagspartierna om gängkriminaliteten. Kristdemokraterna hakar på Moderaterna och lämnar också samtalen.

Jag tycker det är bra för sakfrågan att Moderaterna och Kristdemokraterna hoppar av. Under den tid samtalen pågått har deras agerande - åtminstone i det offentliga - präglats av ett bombastiskt domderande i stället för att fokusera på sakfrågan. De har lagt mycket tid på att gnälla över att det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna inte bjudits in till samtalen och Moderaterna lade redan från början fram tio punkter i ett slags ultimatum, som skulle ligga till grund för förhandlingarna. De har även beklagat sig över att förhandlingarna inte gått tillräckligt fort och inte prioriterats tillräckligt starkt av regeringen. Det är därför en ödets ironi att Moderaternas och Kristdemokraternas avhopp kommer samtidigt som deras respektive partiledare Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillbringat flera dagar på en 60-årsfest i Tel Aviv.

Flera av de förslag som Moderaterna bet sig fast vid har dessutom av framstående kriminologer avfärdats som "i bästa fall är symboliska och verkningslösa, i värsta fall direkt kontraproduktiva".  Det är svårt att tolka Moderaternas agerande på annat sätt än att de använt kampen mot gängvåldet som ett inrikespolitiskt redskap, utan ärlig vilja till öppenhet och kompromiss.

Liberalerna väljer också att lämna, men med motiveringen att Moderaternas och Kristdemokraternas avhopp innebär att "det nu saknas grund för ett brett septemberavtal om gängbrott". Centerpartiet väljer att stanna kvar, och partiets rättspolitiska talesperson Johan Hedin är mycket kritisk till de partier som nu lämnar: Vi hoppas att de partier som lämnat tar sitt förnuft till fånga, att de kan visa politiska ledarskap och komma tillbaka till förhandlingsbordet. Vi är beredda att fortsätta samtalen då.

Gängkriminaliteten är ett gift i samhällskroppen. Det hade varit värdefullt om det gått att åstadkomma en partiöverskridande strategi för att åstadkomma en lösning. Nu hoppas och tror jag att övriga partier är vuxna i rummet och samlas kring förslag som som både långsiktigt och här och nu bekämpar gängkriminaliteten.

Verklighetens folk? Göran Hägglund sådde vind, och fick skörda storm

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman påminner om att det är tio år sedan som Kristdemokraternas dåvarande ordförande Göran Hägglund publicerade sin artikel om "Verklighetens folk" på DN Debatt (16 september 2009). I artikeln ställde Göran Hägglund Sveriges "radikala elit" mot "vanliga Svenssons". Dessa "vanliga Svenssons" benämner Göran Hägglund som "verklighetens folk", "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv (...) och som ägnat sommaren åt att "tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Göran Hägglunds artikel kan läsas nästan som en parodi på en populistisk artikel. Här finns skallet mot och förlöjligandet av en "radikal elit" som till exempel påstås tillskriva människor som uppskattar föreställande konst för att ha "nazistiska böjelser". Här finns naturromantiserandet av det "rena" folket, obefläckat av politik och uppfyllt av sina vardagsgöromål. Här finns också det för populismen så typiska auktoritära perspektivet - folket är ett, folket är homogent, folket "har inte tid att förhålla sig till alla konstigheter".

Nej Göran Hägglunds text har inte åldrats med välbehag. För att uttrycka det mycket milt.

Artikeln på DN Debatt hade föregåtts av Göran Hägglunds tal i Almedalen den 2 juli 2009. Då var det “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” som buntades ihop till en "kulturelit": Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget (...) som hemsökte "vanligt folk". Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. (Jag undrar fortfarande om Göran Hägglund på allvar tyckte att det var fel att förskolan jobbade med könsrollsfrågor.)

Ty vind så de, och storm skola de skörda, skrev Hosea (8:7). Göran Hägglunds tal och artikel bidrog dessvärre till att ge legitimitet åt det populistiska tonfall som idag genomsyrar samhällsklimatet. Eller som Björn Wiman avslutar sin artikel:

Hade någon för tio år sedan beskrivit dagens svenska samhällsklimat hade den personen knappast blivit trodd. Ändå är det så det ser ut. Ledarskribenter på stora svenska tidningar raljerar över rätten att söka asyl. Riksdagsledamöter för etablerade partier hetsar sina digitala mobbar mot journalister och forskare. Och Göran Hägglunds parti - som genom årtionden samlat människor som engagerat sig för flyktingar och socialt utsatta - sträcker ut en hand till ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som i dag har nästan 20 procent av platserna i Sveriges riksdag.

Välkommen till den nya verkligheten Den verklighetens folk tillhör vi alla.

M och KD driver på i normaliseringsprocessen av SD

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter processen att normalisera Sverigedemokraterna. I Aftonbladet idag säger Ulf Kristersson att det är "absurt" att Sverigedemokraterna inte bjuds in till gemensamma överläggningar om åtgärder mot gängkriminaliteten. Även moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell beklagar idag i Dagens Nyheter att Sverigedemokraterna inte bjudits in och berättar att han i stället själv kontaktat Sverigedemokraterna för att samtala om hur de förhåller sig till Moderaternas förslag. Och Ebba Busch Thor säger i dag till Expressen att det vore värdefullt om det gick att få med Sverigedemokraterna i en uppgörelse om migrationspolitiken, eftersom Sverigedemokraternas deltagande skulle ge uppgörelsen "den legitimitet" som behövs.

När Ulf Kristersson efter valet 2018 försökte få med Centerpartiet och Liberalerna i en moderatledd minoritetsregering lovade han att Sverigedemokraterna skulle stängas ute från politiskt inflytande. Centerpartiet och Liberalerna tvivlade nog på både hans vilja och förmåga att fortsätta isoleringen av Sverigedemokraterna. Utvecklingen efter valet visar att Centerpartiet och Liberalerna hade fog för sin misstro.

I dag berättar moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson också att Moderaterna vill skrota det svenska enprocentsmålet för biståndet. Det svenska biståndet, menar hon, bör de närmaste fyra åren minska med 16 miljarder kronor, bland annat eftersom Sverige (ett av världens absolut rikaste länder...) "har stora behov här hemma". Moderaterna blir därmed tillsammans med Sverigedemokraterna de enda riksdagspartierna som vill skrota enprocentsmålet.

Bli svensk? Om Ebba Busch Thors syn på judar som inte firar jul

Svenska judar ska "bejaka det nya landets kultur", sa Ebba Busch Thor i en intervju för SVT Rapport angående hur hon ser på judar som inte firar jul. Uttalandet föregicks av ett resonemang där Ebba Busch Thor tog avstånd från mångkulturalism och argumenterade för att man ska eftersträva att "bli svensk".

Bli svensk? I en gripande krönika i Dagens Nyheter skriver Margit Silberstein: Mina högtider är mina, det ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i. I krönikan berättar Margit Silberstein om sina judiska traditioner och protesterar - naturligtvis med all rätt - mot att firandet av chanukka skulle göra henne mindre svensk än om hon hade firat jul. Silberstein skriver: Även om Ebba Busch Thor numera är kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk, är det kanske inte i första hand mig och judiska traditioner som Ebba Busch Thor vill komma åt, utan de vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd.

Ebba Busch Thors uttalande är osmakligt på åtminstone två olika sätt. För det första säger Ebba Busch Thor att svenska judar ska bejaka "det nya landets" kultur. Det nya landet? Judar är inte "nya" i Sverige. Judar som bor i Sverige är lika mycket svenskar som människor med annan trosuppfattning som bor i Sverige. Sverige är inte "ett nytt land" för judar.

För det andra säger Ebba Busch Thor att svenska judar "skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning" om de bejakar julfirandet. Det är ett hisnande uttalande.

Margit Silberstein citerar statsvetaren och förlagschefen på Timbro, Andreas Johansson Heinö, och jag kan bara instämma: Om man vill signalera motstånd mot antisemitism, hedersvåld, religiös extremism, patriarkala strukturer etc - använd gärna just dessa begrepp. Att gå omvägen via ”mångkulturalism/mångkultur” försvårar seriös debatt.

Den stigmatisering av andra kulturer ur ett "svenskhetsperspektiv" som Ebba Busch Thor ägnar sig åt är inte OK. Eller som vassa Paulina Sokolow - en av mina bästa Twittervänner - uttrycker det: Här funkar inga bortförklaringar. Bara offentlig ursäkt och ånger.

Ebba Busch Thor och KD:s populistiska retorik

I sitt tal i Almedalen igår rasade kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor mot det mesta: Socialister, radikaler, liberaler, statsministern, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Jan Björklund, "ledande politiker", "höga tjänstemän", Januaripartierna, "elitfeminister", Skolverket, Jämställdhetsmyndigheten och bankerna.

Däremot hade hon inte ett ont ord att säga om Sverigedemokraterna. Och inte ett ord om klimat och miljö.

Ebba Busch Thors tal blev en skarp kontrast mot den mer återhållsamma och hoppfulla ton som präglat övriga partiledaranföranden i Almedalen (med reservation för att jag missade Jonas Sjöstedt). Grundanslaget var populistiskt, och tonen dessvärre ofta raljant.

I sitt tal liknade Ebba Busch Thor Annie Lööf och Jan Björklund vid de lärjungar som svek Jesus i Getsemane, när Jesus hade bett dem att vaka med honom. Lärjungarna orkade inte hålla sig vakna, utan somnade. "Anden är villig, men köttet är svagt", säger Jesus besviket till dem (Mark 14.38). "Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet", sa Ebba Busch Thor och anspelade på att Centerpartiet och Liberalerna vägrat släppa fram en M/KD-regering som skulle varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.

Men metaforen haltar betänkligt. Inte bara för att varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan göra anspråk på att vara Jesus. Utan framför allt (och denna tolkning snappade jag upp på Facebook) därför att Lööf och Björklund var övertygade om det orättfärdiga i att släppa fram en sådan M/KD-regering. Annie Lööf och Jan Björklund var ur det perspektivet inte svaga i köttet, i stället var de svaga i anden. Lärjungarna tvivlade inte på Jesus, men de förmådde inte ge honom det stöd han behövde. Annie Lööf och Jan Björklund tvivlade på Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor - därför gav de heller inte dem sitt stöd.

Noterar också att kristdemokrater kritiserar våra fria medier, till exempel för bevakningen av Lars Adaktussons ställningstaganden vid omröstningar i EU-parlamentet om abortfrågan. Och Ebba Busch Thors hånade public service-journalister i en utfrågning i SVT för ett par dagar sedan: "Låt mig då ta det igen, om det är svårt för SVT:s researchers att förstå det." Det är sällan ett gott tecken när en politisk ledare smädar public service-journalister.

I dag är det dags för Jimmie Åkesson i Almedalen. Jimmie Åkesson kommer politiskt stärkt, efter att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor offentligt deklarerat sin vilja att politiskt samverka med Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkesson får faktiskt ta i om han i sitt tonläge ska lyckas överträffa Ebba Busch Thors högstämda, populistiska retorik.