2020-01-26

Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"

Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.

Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.

Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.

Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Håller inte alls med sakpolitiskt.
Miljöpartiets friår, har stöd av 4-5% av väljarkåren.
Centerpartiets riktade skattesänkning till företag som anställer
person som annars inte blir anställda, om de ens blir det med
den föreslagna skatterabatten, som i praktiken innebär ojämlikhet,
dvs skattefrälse, har stöd av 8,5% av väljarna, om ens alla som
röstat C stödjer förslaget.

Så det är vackert, oppositionen har enats om att två stycken önskemål,
av typen alla barnen ska få var sin kaka av kakan, ska inte har stöd,
och att dessa pengar bättre används till ett antal krisartade kommuner,
och för detta, sakpolitiskt, har oppositionen helt säkert väljarnas
stöd, från höger till vänster. De som åker på däng, är 31+16 mandat,
dvs 47 av 365. helheten går inte alls förlorad, eftersom det är en
smärre omfördelning av medel, som gör mer nytta i några kommunbudgetar.
Kommunerna har ändå lidit pin, avseende utgifter, just pga C:s och Mps
vilja att vara generösa, men inte mer än två år, sedan är det nationella
ansvaret slut, och övergår på kommunerna. Fy bubblan vad osolidariskt.
Detta är demokrati, och inte bara rätt för att det få stöd i kammaren,
det är även moraliskt rätt. Är det någon som tror att lokala sossar
ute i kommunerna ligger sömnlösa och kvider av harmsenhet, av att
staten allokerar resurser dit de bäst behövs? S.W
S.W

Anonym sa...

Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen enligt Ulf. Ha kan ju t ex hänvisa till vad Ulf skriver: "I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit."
Nu är det ju inte så att varken Sjöstedt, Kristersson eller Bush Thor "normaliserar" SD. Betydligt större betydelse har t ex de 36% av LO-medlemmarna ("arbetarrörelsens andra gren") enligt senaste SIFO skulle rösta på SD medan bara 29% skulle rösta på S.
(Sverige har inte råd med det skatteslöseri som ”ingångsavdraget” skulle innebära skriver LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och Torbjörn Hållö på Aftonbladets debattsida, dvs det avdrag som stoppas mha SD. Thorwaldsson och Hållö kräver att avdraget begravs helt. Inga "bruna" betänkligheter här inte.)
Opinionsmätningar är trots allt färskvara. Det är ju valresultatet som räknas. Socialdemokraternas stigmatisering av vänsterpartiet har gett vänsterpartiet fler sympatisörer. Ulfs m fl pariastämpel av SD har lett till en flykt av arbetarväljare. Kan det bero på att de lever under olika förhållanden eftersom de fortfarande tydligen tror att detta är valvinnande? Eller borde S-regeringen som Brecht skrev skaffa sig ett nytt folk eftersom de förverkat regeringens förtroende?
undrar
Klas Bengtsson