Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.
Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?
Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.
Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.
Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.
3 kommentarer:
För ovanlighetens skull citerar jag en Anders Lindbergledare med gillande. Han skriver: "Den iranske generalmajoren Qassem Soleimani var, på ren svenska, ett as. Den organisation han ledde, Quds-styrkan i det iranska revolutionsgardet, kan till stor del beskrivas som ett verktyg för statsterrorism. Den regim han tjänade förtrycker Irans folk – särskilt kvinnor och minoriteter - och saknar all demokratisk legitimitet.
Qassem Soleimanis fingeravtryck finns över hela Mellanöstern. Från försvaret av Syriens blodbesudlade diktator Bashar al-Assad över till Islamiska jihad i Palestina, Hezbollah i Libanon och de shiitiska miliserna i Irak till Huthi-rebeller i Jemen.
Quds-styrkan är ett elitförband vars uppgift är att agera utanför Irans territorium. Själva ordet "Quds" betyder Jerusalem så Iran har inte direkt dolt sina ambitioner..."
En bra beskrivning av vad det egentligen gäller.
Många drog nog en lättnadens suck efter Trumps senaste tal där han INTE hotade med att trappa upp den militära våldsanvändningen. dock med den reservationen att Iran aldrig kommer tillåtas att skaffa kärnvapen. Tveklöst är Trumps oberäknelighet ett säkerhetspolitiskt problem, men hans primära medel mot Iran tycks vara att skada regimen genom ekonomiska sanktioner, vilka onekligen haft effekt. Men att det skulle knäcka islamisternas regim under överskådlig tid tror jag inte, särskilt som de backas upp av skrupelfria Kina och Ryssland.
Om folkrätten. En folkrättsexpert vid Uppsala universitet (minns inte namnet) förklarade entydigt att USA bröt mot folkrätten. Folkrättsnetorn Ove Bring var mindre tvärsäker. "Vi vet för lite just nu för att avgöra det." Är det ett brott mot folkrätten att oskadliggöra en terrorist?
Kremlologerna hade ju mycket att göra under Sovjettiden Putin har sett till att de inte är sysslolösa. En intressant analys gör t ex Oscar Johnsson i sin avhandling "The Russian Understanding of War".
Tyvärr är är Trumpologin inte lika välutvecklad, vilket gör att vi än så länge lever med gissningar och spekulationer om Trumps (brist på?) strategi. Det är synd eftersom ledaren för världens mäktigaste stat tycks ha mycket goda möjligheter att bli återvald, åtminstone om den demokratiska kandidaten blir Sanders eller Warren.
Klas Bengtsson
Donald Trumps framträdande med tal var/är föga övertygande. Den vanliga bombasmen plus löst påklistrade fjäsksnuttar till nationen Iran. Och den vanliga grundinställningen: "Här är det JAG som bestämmer!" Detta leder inte till en bättre väg framöver, och det inser man säkert i Teheran.
Det kommande numret av TIME, daterat 20 Jan, ser ut att innehålla mycket information om den stundande riksrättsprocessen mot Donald Trump, och vad Demokraterna har i bagaget inför denna kraftmätning. I fokus för detta står Representanthusets talman Nancy Pelosi, och demokraterna, som nu satsar allt på riksrättsprocessen. Hittills har många bedömare i media betraktat det som uteslutet att Senaten skulle fälla presidenten. Vi får se.
Skicka en kommentar