2018-11-18

Mata inte trollen!

Mata inte trollen, lyder en gammal Internet-sanning. Uttrycket syftar på att man inte ska svara eller ge sig in i diskussioner med anonyma nätdebattörer som endast är ute efter att provocera och/eller att få uppmärksamhet.

Det är ett klokt råd. Ändå känner jag många som har svårt att låta bli. De blir så provocerade att dumheterna i de anonyma påståendena att de vecklar in sig i långa replikväxlingar, oftast på Twitter.

Själv är jag ganska bra på att låta bli att svara på frågor från anonyma konton. Jag hanterar de okvädingsord som riktas mot mig genom att teckna ner de mest kreativa och välformulerade av dem på en lista. Bland mina favoriter återfinns "pulverhuvud", "ultregenusextremist" och "papphattarnas överpapphatt". Eller det korta och koncisa: "Bevisad idiot". (Ja, det finns betydligt grövre också. Men de skonar jag bloggens läsare från.)

I dag fick jag ytterligare ett argument för att låta bli att svara. Det är DN:s ledarskribent Erik Helmerson som på Twitter lyfter fram att den som skriver anonymt aldrig behöver lägga ner tid och kraft på att vara korrekt. Den som är anonym kan skriva vad som helst, och behöver heller inte göra ansträngningen att vara självdisciplinerad. Hen behöver aldrig stå till svars för felaktigheter eller förolämpningar. Men den som är öppen med sitt namn måste lägga ner tid och kraft på att uppgifterna är korrekta och vara återhållsam i sitt språk. Den som öppet står för sina åsikter måste således lägga ner mer arbete och mer tid på sina inlägg än vad den som skriver anonymt behöver göra.

Samtalet mellan en anonym person och en person som är öppen med sitt namn präglas därför allt annat lika av ojämlika förutsättningar. Det finns inga skäl att legitimera sådana grundförutsättningar genom att svara.

Så mata inte trollen. De handlar inte bara om anständighet utan också om jämlikhet i samtalet.


2018-11-16

Hur påverkas opinionen av den olösta regeringsfrågan?

I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)

Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.

Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.

Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.


2018-11-15

Att ha och inte ha. Om Annie Lööfs sonderingsuppdrag

I dag uppdrog talmannen åt Annie Lööf att sondera förutsättningarna för en ny regering. Uppdraget ska slutredovisas inom en vecka, men det finns möjlighet till förlängning. Givet förutsättningarna var talmannens beslut väntat och naturligt.

Annie Lööf säger att hon vill lägga statsministerfrågan åt sidan och i stället fokusera på sakpolitiska uppgörelser och diskussioner kring bland annat näringslivsfrågor, skolan, rättsstaten, miljön och vården. Hennes ledord ska vara "seriositet, resultat och ödmjukhet".

Det är bra att sakpolitiken nu får uppmärksamhet, och det är möjligt att sakpolitiska diskussioner bidrar till att dyrka upp regeringsfrågan. Men det kan bli ett bekymmer att Annie Lööf vid sin pressträff så starkt betonade att hennes mål fortfarande är att hålla ihop Alliansen. Som Ekots reporter Tomas Ramberg påpekade blir den målsättningen ett lås för samtalen. Alla lösningar som bygger på en sammanhållen borgerlig allians har ju hittills avfärdats, och det finns få eller inga skäl att tro att den situationen kommer att förändras genom sakpolitiska samtal under en eller två veckors tid.

Annie Lööf måste välja. Antingen har man en allians, där alla viktiga beslut fattas gemensamt av medlemmarna. Eller så har man inte en allians, och då öppnar sig dörrar som tidigare varit stängda. Men man kan inte både ha och inte ha en allians - man måste välja.

I förlängningen tycks vi stå inför två alternativ. Antingen ett extra val eller en socialdemokratiskt ledd regering. Flera bedömare pekar ut en socialdemokratisk enpartiregering som ett alternativ. Kanske det. Men det ligger mycket i Harry Morgans ord: It would be better alone, anything is better alone but I don't think I can handle it alone. 

(Ur Ernest Hemingways "To have and have not" ("Att ha och inte ha").

2018-11-14

Ja visst gör det ont när knoppar brister

I dag röstade riksdagen nej till moderatledaren Ulf Kristersson som ny statsminister. Röstsiffrorna blev 195 nej mot 154 ja. Samtliga 349 riksdagsledamöter fanns således på plats och deltog i omröstningen. Det tycks också som att samtliga ledamöter höll sig till partilinjen - Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har tillsammans 154 mandat, Liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 195 mandat.

Debatten i kammaren blev känslostark. Ja visst gör det ont när knoppar brister, skaldade Karin Boye. Nu vet vi visserligen inte om det är våren som är i antågande eller en kall senhöst följd av en riktigt bister vinter. Men ont gör det uppenbarligen i allianspartierna. Det är inte så konstigt. Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nu har den i stället blivit ett hinder för genomförande av liberal politik.

Jan Björklund berättade personligt om det hat som han och andra företrädare för Liberalerna och Centerpartiet utsatts för från "högens svans". Jimmie Åkesson slog återigen fast att Sverigedemokraterna förväntar sig "eftergifter i proportion till partiets storlek" för att kunna stödja en moderatledd regering. Ulf Kristersson, som under valrörelsen lovade att inte gå fram med en M- eller M/KD-regering "såvida inte himlen faller ner", var av naturliga skäl plågad eller åtminstone frustrerad.

Vad händer nu? I morgon stundar nya talmansrundor. Det mest sannolika utfallet är att Annie Lööf för ett sonderingsuppdrag med ett ganska öppet mandat. Ett klokt beslut, i så fall. Nu är dörren till en moderatledd minoritetsregering åtminstone tillfälligt stängd. Det är dags att öppna nya dörrar, där sakpolitiken kan ställas i centrum

Som Karin Boye skrev: Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

2018-11-13

Själaringning för Alliansen?

I morgon onsdag röstar Centerpartiet och Liberalerna nej till Ulf Kristersson som statsminister för en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Både Ulf Kristersson och Annie Lööf beskriver händelsen som "historisk". Skådar vi nu månne slutet på Alliansens svåra och utdragna dödskamp?

Ulf Kristersson anklagar Annie Lööf för att spräcka Alliansen genom att rösta nej till två allianspartier som vill bilda regering. Annie Lööf anklagar Ulf Kristersson för att spräcka Alliansen genom att försöka bilda regering trots att två allianspartier är emot. Men Alliansens kris ligger förstås djupare än så. Som Ewa Stenberg skriver i DN i dag är det ingen enskild partiledares fel att Alliansen spricker. Grundförklaringen är i stället det förändrade politiska landskapet, främst den nya, nationalistiskt impregnerade politiska dagordningen och framväxten av det högerradikala, nationalkonservativa Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna förhåller sig till dessa politiska förändringar på ett helt annat sätt än vad Centerpartiet och Liberalerna gör. De skilda förhållningssätten mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna vilar på ideologisk grund och kan därför inte viftas bort.

Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nya tider kräver emellertid nya lösningar. Det är möjligt att Alliansen genom konstgjord andning kan hanka sig fram ytterligare en tid. Men för uppståndelse krävs en frälsare. Någon sådan är inte i sikte.

2018-11-12

Risken för nytt krig i Gaza ökar - värna freden nu!

Risken för en militär konflikt mellan Israel och de palestinska motståndsrörelserna på Gazaremsan har dessvärre ökat. I helgen genomförde Israel en misslyckad kommandooperation i Gaza, vilken resulterade i sju döda palestinier och en död israel. Operationen följdes av palestinska raketattacker mot södra Israel. Spänningen i området är nu mycket hög.

Den israeliska operationen kom oväntat, och dess syfte är oklart. De senaste veckorna har präglats av avspänning mellan Israel och Hamas. Israel har genomfört vissa lättnader av blockaden, särskilt med avseende på energiförsörjningen. Qatar har också tillåtits att föra in kontanter till, så att Hamas ska kunna betala löner till poliser och till civilanställda. Israels förhoppning har varit att lättnaderna i blockaden ska bidra till att lugna ner läget vid gränsen mellan Israel och Gaza och att undvika ett nytt Gazakrig. Läget är diplomatiskt känsligt. Att den israeliska regeringen tillåter Qatar att för in pengar till Hamas skapar förstås inrikespolitiska kontroverser i Israel. Ur det perspektivet kom den misslyckade kommandooperationen utomordentligt olämpligt.

Ett nytt krig i Gaza vore en politisk och humanitär katastrof. I Gazakriget 2014 dödades över 2 000 palestinier, varav flertalet var civila och över 500 var barn. Därutöver dödades 71 israeler, därav 66 soldater. Ett nytt krig måste absolut undvikas.

Nu gäller det för båda parter att visa återhållsamhet och hålla i den diplomatiska processen. Folkrätten måste respekteras. Den israeliska blockaden av Gaza är ett brott mot folkrätten och måste avbrytas. Det civila lidandet i Gaza - av många liknat som världens största utomhusfängelse - är oacceptabelt. Hamas måste erkänna Israel, acceptera ingångna avtal och ta avstånd från våldsanvändning. Dessa principer är oundgängliga för genomförandet av den tvåstatslösning som trots alla motgångar fortfarande är det enda realistiska alternativet för en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

P.S. Läs gärna Mellanöstern-forskaren Anders Perssons intressanta artikel om det svenska Palestinabiståndet, i Svenska Dagbladet igår.

2018-11-08

Kampen mot apartheid - domkyrkoaktionen i Lund 50 år

Igår den 7 november talade jag i Majornakyrkan om Marie Demkers och min bok 1968. När allt började. Det slumpade sig så att det var på dagen 50 år sedan domkyrkoaktionen i Lund genomfördes.

Domkyrkoaktionen gestaltar den auktoritetsnedrivning 1968 kretsar kring, den återspeglar tidsandan och kampen om kyrkans roll i den nya värld som växte fram. Jag högläste några avsnitt ur vår bok som handlar om denna manifestation. Avsnittet återges nedan.
*

I november 1968 besökte ett antal diplomater Lund, på inbjudan av Svenska Institutet och Lunds Turisttrafikförening. Bland besökarna fanns legationssekreteraren Vorster från det dåvarande apartheidlandet Sydafrikas diplomatiska representation i Stockholm. På programmet stod bland annat ett besök i Lunds domkyrka.

Den kristna vänstern i Lund passade på att i protest mot besöket kalla till förbönsgudstjänst i domkyrkan, samtidigt som diplomatbesöket ägde rum. Förbönsgudstjänsten gick till på så sätt att deltagarna följde diplomaterna under rundgången, högljutt sjungandes 'We shall overcome'. Att sången verkligen var högljudd märks av en formulering ur polisens förundersökningsprotokoll: 'Sången var så hög och intensiv att den medeltida orgelmusiken från uret icke heller kunde uppfattas'.

Aktionen fick stor uppmärksamhet och biskop Martin Lindström fördömde den som något som 'med all rätt väckt harm och avståndstagande i de vidaste kretsar. Sådant beteende kan kyrkan verkligen inte sanktionera'. Flera av deltagarna åtalades för förargelseväckande beteende och bland de åtalade märktes bland annat blivande biskopen i Linköping Martin Lind samt den blivande ledaren för den kvinnofientliga synoden i Svenska kyrkan, Dag Sandahl. Dagsböter om 75 kronor utdömdes och Dag Sandahl dömdes dessutom till extra böter om 200 kronor för rättegångsförseelse eftersom han i rättssalen utropat: 'En skenrättegång är en skenrättegång!'"

(Avsnittet baserar sig på Anders Westerbergs kapitel "Studentpräst och aktivist" i Kim Salomon & Göran Blomqvist "Det röda Lund. Berättelser om 1968 och studentrevolten", Historiska Media, 1998.)
*

Martin Lind skriver själv om händelsen i Sydsvenskan igår.

Boken "1968. När allt började" kan köpas här, till det facila priset av 50 kronor.

2018-11-07

Viktig delseger i amerikanska kongressvalet

I natt tog Demokraterna över makten i den amerikanska kongressens representanthus. Det var en viktig seger, även om Republikanerna behöll och till och med förstärkte sitt grepp över senaten.

Under Donald Trumps två första år vid makten har Republikanerna kontrollerat både senaten och representanthuset, vilket inneburit att kongressen inte utgjort någon egentlig motkraft till presidenten. Nu lär det bli ändring på den saken. Demokraterna i representanthuset kommer att utnyttja sin maktställning till att påverka budget och lagstiftning samt initiera juridiska granskningar av Donald Trumps ageranden. I förlängningen skulle det till och med kunna bli fråga om riksrätt.

Valresultatet gestaltade - och kanske till och med förstärkte - den polarisering som präglar amerikansk politik. Det förefaller som att Trump-trogna republikanska kandidater och radikala demokratiska kandidater varit framgångsrika.

Antalet kvinnor i representanthuset blir rekordhögt. Det är bra. Men det innebär ändå att nära 80 procent av ledamöterna fortfarande är män. USA ligger här en bra bit efter Sverige, för att uttrycka det milt. I USA är män, särskilt vita män, en väljargrupp för sig. Omkring 60 procent av de vita männen röstade på Republikanerna i kongressvalet - i övriga grupper (vita kvinnor, svarta män och kvinnor, latinamerikanska män och kvinnor) röstade flertalet på Demokraterna. Sett till ålder var vita väljare över 45 år den enda grupp som i huvudsak röstade med Republikanerna.

Det har också väckt uppmärksamhet att två muslimska kvinnor samt två kvinnor ur USA:s ursrprungsbefolkning nu för första gången valts in i kongressen. USA får också för första gången genom Jared Polis i Colorado en öppet homosexuell guvernör.

Låt oss hoppas att den förändrade maktbalansen i kongressen nu också kan utnyttjas till att minska president Donald Trumps politiska handlingsutrymme. Det var med stor oro jag i olika medier följde Donald Trumps valkampanj, och den hatstämning som piskades fram vid hans massmöten med kärnväljare.

Republikanernas och i förlängningen Donald Trumps förlust av representanthuset var en viktig delseger för de grundläggande liberala värden som vår demokrati vilar på. Låt oss ta vara på den segern och vårda den väl i vår eget politiska arbete för frihet och demokrati.

2018-11-06

Dags för nya tag i flyktingpolitiken

Det är hög tid att skapa bättre ordning och reda i den svenska flyktingpolitiken. Den tillfälliga lag om begränsningar i möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige som tillkom i samband med den rekordstora flyktingmottagningen 2015 är i dag ett hinder för integrationen och bör inte förlängas.

Ett av de viktigaste inslagen i den tillfälliga lagstiftningen är begränsad rätt till familjeåterförening. Avsikten var att begränsningarna skulle leda till att färre människor sökte asyl i Sverige. Nu visar en analys från Migrationsverket, framtagen på uppdrag av justitiedepartementet, att en återgång till tidigare regler för anhöriginvandring endast skulle innebära en marginell ökning av antalet asylsökande i Sverige, från 23 000 till 24 000 per år. Samtidigt skulle en underlättad anhöriginvandring innebära att personer med uppehållstillstånd i Sverige kan lägga sin odelade kraft på utbildning och arbete i stället för att hantera den oro och psykiska ohälsa som följer när föräldrar skiljs från sina barn. Underlättad anhöriginvandring är inte bara bra för de människor som fått en fristad hos oss - det är också bra för Sverige, vårt växande gemensamma hem.

Rapporten visar också att en återgång till samtliga regler som gällde 2015 endast skulle öka antalet asylsökande i Sverige med 6 000 personer om året. I så fall hamnar Sverige på en flyktingmottagning ungefär lika stor som den som präglade åren 2001-2012, det vill säga åren innan den stora ökningen av antalet asylsökande som kom till Sverige. I det tidigare regelverket var permanenta uppehållstillstånd (PUT) huvudregel. Permanenta uppehållstillstånd är bra. Vid sidan av de humanitära aspekterna underlättas integrationen på arbetsmarknaden, rättsväsendet avlastas på ständiga, kostsamma tillståndsprövningar och uppkomsten av ett skuggsamhälle motverkas.

På samma sätt bör vi en gång för alla genom en amnestilag på ett ansvarsfullt sätt lösa frågan med de ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år men som hamnat vid sidan av gymnasielagen och vars framtid nu är ytterst osäker.

Sverige är ett fantastiskt land. Den tillfälliga lagen var bara tänkt att gälla ett par år. Nu är det dags att förändra den och gå vidare.

2018-11-05

Är Ulf Kristersson rökt nu?

Det var klokt av talmannen att nominera Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Som jag tidigare anfört har frågan om huruvida Annie Lööf och Jan Björklund är beredda att släppa fram en moderat enpartiregering (eller möjligen en M/KD-regering) legat i vägen för alla framsteg i regeringsbildningen. Nu tvingas Centerpartiet och Liberalerna visa sina kort, och därefter kan processen gå vidare på allvar.

Vad händer då nu? Centerpartiet och Liberalerna har redan tidigare avfärdat Ulf Kristerssons önskemål om att få bilda regering utan att alla allianspartierna ingår. Nu är det skarpt läge, genom talmannens avisering om riksdagsomröstning. I sak har ingenting förändrats sedan sist. Det enda som inträffat är egentligen att Ulf Kristersson förödmjukat Annie Lööf genom att, enligt talmannen, förvägra henne möjligheten att få sondera förutsättningarna för en regeringsbildning. (Jag undrar faktiskt lite varför talmannen gav Ulf Kristersson en sådan vetorätt. Det finns kanske ett bra svar på den frågan, men i så fall har jag hittills missat det.) Genom att vägra Annie Lööf möjligheten att sondera regeringsförutsättningarna har Ulf Kristersson också ytterligare höjt tröskeln för Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering eller en M/KD-regering.

Jan Björklund har redan hunnit berätta att Liberalerna kommer att rösta nej till Ulf Kristersson på måndag. Genom Jan Björklund tydlighet blir det än svårare för Annie Lööf att släppa fram Ulf Kristersson.

Jag undrar lite vad talmannen gör om Annie Lööf redan i dag eller i morgon är lika tydlig som Jan Björklund och förklarar att hon kommer att rösta nej på måndag. Det är ju knappast förnuftigt att bara gå och vänta en vecka på en omröstning där utfallet är givet på förhand. Men att avlysa omröstningen innebär ju bara att vi är tillbaka vid ruta ett.

Är Ulf Kristersson rökt nu? Nej, kanske inte riktigt ännu. Men det är mycket svårt att se några ljus i den tunnel där Moderaterna befinner sig. Jag tycker fortfarande att en blocköverskridande samverkan mellan S, MP, C och L är det bästa alternativet, givet valresultatet. Vägen dit är fortfarande lång, svår och osäker. Händelseutvecklingen i dag innebar emellertid ett litet steg på vägen.

2018-11-01

Feminist, javisst!

Andelen män över 30 år som kallar sig feminist har nästan halverats på fyra år, visar en ny Sifo-undersökning som presenteras i Svenska Dagbladet. Samtidigt ökar stödet för feminismen bland kvinnor i samma åldersgrupp. På så sätt blir frågan om feminismen en del av den polarisering som karaktäriserar svensk - och västerländsk - politik och debatt i dag överhuvudtaget.

En förklaring kan vara att "feminism" i dag förknippas mer med en genuin vänsterpolitik än tidigare, eller att #metoo-rörelsens konsekvenser fått en del män att bli tveksamma. Men jag tror huvudförklaringen ligger på ett annat plan.

Vad är "feminism"? Begreppet inrymmer en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Det är den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil som dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där så kallade GAL/TAN-frågor om identitet, rasism och livsstil får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Det är också i dessa GAL/TAN-frågor vi sett en polarisering i den politiska debatten, inte i debatten om ekonomiska fördelningsfrågor.
Så den minskande andelen män som anser sig vara feminister är nog inte ett uttryck för minskat stöd för ekonomisk och politisk jämlikhet mellan män och kvinnor.  I stället är förändringen ett uttryck för en allt mer synlig konflikt om gränser, om makt och normer, om hur vi lever våra liv tillsammans och med vem eller vilka.

Själv identifierar jag mig med självklarhet som feminist, oavsett om vi talar politisk och ekonomisk jämlikhet eller livsstils- och rättighetsfrågor.

Motståndet fortsätter. Lyssna gärna på Bella Ciao, med Tom Waits och Marc Ribot.

2018-10-31

Ny Sifo synliggör Alliansens splittring i regeringsfrågan

"Vad stort sker, det sker tyst", skaldade Erik Gustaf Geijer. I så fall händer det kanske stora saker i regeringsfrågan i dag, för det har varit väldigt tyst från partiledarhåll.

Det mesta i regeringsfrågan kretsar nu kring Alliansens splittring. Liberala Dagens Nyheters ledarsida är i dag fascinerande läsning. Ledarartikeln landar i praktiken i att en socialdemokratisk enpartiregering i detta läge vore det bästa för Sverige. En socialdemokratisk enpartiregering är också enda sättet att hålla samman Alliansen.

Alliansens splittring manifesteras i en intressant undersökning från Sifo som presenterades i dag. Frågan gällde vilket som var "den bästa lösningen för att möjliggöra en regeringsbildning". Svarspersonerna fick välja mellan alternativen "Samarbeta med Sverigedemokraterna", "Samarbeta över blockgränsen" och "Tveksam, vet ej". Av de tillfrågade svarade 59 procent att de föredrog samarbete över blockgränsen.

Men det intressanta ligger i den stora skillnaden mellan de olika allianspartierna. Bland C-väljarna var det 86 procent som föredrog samarbete över blockgränsen, endast 11 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna. Bland Liberalerna var proportionerna ungefär desamma, 79 procent föredrog samarbete över blockgränsen och endast 14 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna.

Bland moderater och kristdemokrater såg resultaten emellertid helt annorlunda ut. Bland moderater var det ungefär lika många som föredrog samarbete över blockgränsen och som föredrog samarbete med Sverigedemokraterna - 42 respektive 43 procent. Bland kristdemokrater var det till och med en större andel som föredrog samarbete med Sverigedemokraterna - 58 procent - än som föredrog samarbete över blockgränsen - 28 procent.

Bland socialdemokrater var det 88 procent som förespråkade samarbete över blockgränsen, endast 3 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna.

På väljarnivå finns det således en stark värdegemenskap mellan socialdemokrater, liberaler och centerpartister om blocköverskridande samverkan och att fortsätta isolera Sverigedemokraterna. I stället är det moderater och kristdemokrater som skiljer ut sig, genom att likställa eller till och med föredra samarbete med Sverigedemokraterna framför blocköverskridande samverkan.

Vi får väl se vad denna värdegemenskap på väljarnivå betyder när Centerpartiet och Liberalerna inom kort måste bestämma sig för vilken väg de vill gå. Vill de släppa fram en moderat enpartiregering (eventuellt tillsammans med Kristdemokraterna) som blir beroende av Sverigedemokraterna? Eller vill de samverka över blockgränsen?

2018-10-30

Regeringsfrågan och konsten att dra bort ett plåster

Dagens gruppsamtal mellan talmannen och partiledarna i olika konstellationer gav inga omedelbara resultat. Några sådana var heller inte att vänta. Det fanns inga skäl att tro att partiledarna skulle byta positioner eller säga andra saker än vad de sagt tidigare bara för att de nu satt tillsammans i grupp med talmannen. Gruppövningen var till för talmannen, inte för partiledarna.

Positionerna är fortsatt låsta. Stefan Löfven kan just nu erbjuda Annie Lööf att han som statsminister ska genomföra hela Centerpartiets program redan under mandatperiodens första år - Annie Lööf kommer ändå att säga att det är viktigare att hålla ihop Alliansen.

Något måste förstås till för att bryta dödläget. Den avgörande frågan är fortfarande om Annie Lööf är beredd att släppa fram en moderat enpartiregering (eller möjligen en M/KD-regering), trots att en sådan blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Annie Lööf har fått den frågan hur många gånger som helst det senaste halvåret och konsekvent låtit bli att svara. (Hennes nej till förslaget i första talmansrundan villkorades av att det var ett nej "just nu".)

Kanske tänker talmannen att det är just den obesvarade frågan som ligger i vägen för en regeringsbildning, och att det nu är dags att besvara den genom en statsministeromröstning. Svarar Annie Lööf ja - ja, då har vi sannolikt en regering omgående. Jag tror inte att Jimmie Åkesson kommer att ställa sig i vägen för den. En M/KD-regering kommer ju att ge honom just det inflytande han så hett eftertraktar. Svarar Annie Lööf nej - ja, då återstår i praktiken bara en blocköverskridande överenskommelse.

Det gör ont att dra bort plåster. Men för eller senare blir det nödvändigt.

2018-10-29

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag öppnade Jan Björklund för Annie Lööf som en tänkbar statsminister. Det innebär att Alliansen nu inte bara är oeniga om migrationspolitiken, regeringsfrågan och synen på Sverigedemokraterna. Allianspartierna saknar också en gemensam statsministerkandidat. "Det krackelerar", som en person i min bekantskapskrets uttryckte det.

Alliansen splittring är uppenbar och skapar förstås en särskild nerv och oförutsägbarhet i regeringsförhandlingarna. Perspektiven klarnade kanske heller inte efter dagens pressträff med talman Andreas Norlén, som i kreativ anda nu tänker träffa partiledarna i fyra olika grupper strukturerade efter olika regeringsalternativ. Redan med start i morgon tänker talmannen träffa partiledarna i fyra olika grupperingar: 1.) S+MP+allianspartierna (stor koalition), 2.) S+MP+L+C (mittenregering), 3.) MP+Alliansen (blocköverskridande) samt 4.) Allianspartierna (någon form av alliansregering).

Talmannen utsåg således ingen ny sonderingsperson. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs i detta skede utanför diskussionerna. Moderaterna och Socialdemokraterna ska heller inte träffas separat.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om något motsvarande arrangemang inför en regeringsbildning. Men det är möjligt att det har förekommit i andra länder.

Talmannens avsikt är att samtalen ska leda till att vissa regeringsalternativ kan sorteras bort, och att något av de kvarvarande alternativen så småningom tas till kammaren för omröstning. Jag tror i första hand att alternativ 1 kommer att kunna avfärdas. En samlingsregering ska användas i kristider, och där är vi ju definitivt inte. Jag tror heller inte på alternativ 3. En regering bestående av MP och Alliansen skulle knappast släppas fram av S och V, och sannolikt heller inte av SD. En sådan regering skulle heller inte ha majoritet, utan vara beroende av Jimmie Åkessons välvilja i varje enskild votering där S och V var oenig med regeringen. Jag tror varken MP eller L+C skulle vilja försätta sig i en sådan situation.

Kvar står alternativ 2 (en mittenregering med S+MP+C+L) och alternativ 4 (en slags alliansregering, sannolikt M eller M+KD). Det innebär att vi är tillbaka till utgångsläget. C och L måste välja om de vill samarbeta med de rödgröna över blockgränsen eller om de vill hålla fast vid Alliansen och släppa fram en M eller en M/KD-regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det finns förstås andra alternativ. Till exempel en S-regering som varje år förhandlar om budgeten med L och C. Då kan L och C fortsätta att opponera, få genomslag för sin politik och hålla dörren stängd för SD-inflytande. Men där är vi inte ännu.

Ja, det blir en spännande dag i morgon. Och sannolikt ytterligare några dagar eller veckor framåt...

2018-10-28

Vem styr Moderaterna?

- Men vem kör? - Ja, vem kör egentligen?

I flera kommuner i södra Sverige - Hörby, Trelleborg och Sölvesborg - bryter lokala moderater mot partiets riktlinjer och samarbetar öppet med Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson duckar, partisekreterare Gunnar Strömmer förklarar att partiledningen inte har några som helst möjligheter att ingripa. Brottet mot riktlinjerna och det öppna samarbetet med Sverigedemokraterna tillåts fortsätta.

"Din dumma apa". "Pucko". Dessa tillmälen kastade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter för ett par dagar sedan mot socialdemokratiske debattören Torbjörn Jerlerup. Hanif Bali tillade att Jerlerup använde sig av "korkade svammelargument." Det är alltså en representant för Moderaterna som formulerar sig så här mot en meningsmotståndare i debatten. Ulf Kristersson har förespråkat en "vuxen samtalston" i politiken. Men Kristerssons ledarskap i förhållande till Hanif Bali är långt ifrån vuxet. Tidigare har Ulf Kristersson sagt att han "inte kan recensera Hani Bali" eftersom Bali är riksdagsledamot. Denna gång är Kristersson, vad jag har kunnat se, helt tyst.

Jag tänker också på den pågående kampanjen för att Moderaterna ska lämna in en egen budget, för att sedan tillsammans med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna rösta igenom den i riksdagen - trots att regeringsfrågan inte är löst och att övergångsregeringens budget inte tillåts innehålla några politiskt kontroversiella förslag. En moderat budget kommer också att än mer splittra Alliansen. Jag vägrar tro att Ulf Kristersson själv tycker att det är en särskilt statsmannaaktig och vuxen idé - men han förefaller inte ha kraften att stå emot det inre trycket.

Så vem är det som styr Moderaterna egentligen. Tanken var att det skulle vara Ulf Kristersson, men han tycks inte befinna sig bakom ratten.


2018-10-26

Därför är det dags att säga ja till amnesti!

Nej, nu går det inte längre. Situationen för unga ensamkommande som levt i Sverige en längre tid är i många fall så svår att den leder till psykisk ohälsa, självskadebeteenden och i värsta fall självmord. De medicinska åldersbedömningarna har, inte minst genom Negra Efendic artiklar i Svenska Dagbladet, avslöjats ha stora brister. Gymnasielagen var en stor framgång, men rättsläget är i andra avseenden oklart och många unga hamnar utanför samhällets skyddsnät. De tillfälliga och snabbt framtagna lagarna bildar ett lapptäcke som inte är hållbart på sikt. Därför argumenterar jag i Aftonbladet i dag för en amnestilag för ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år.

En amnestilag är inte oproblematisk. Vilka ska den omfatta? Varför ska just vissa grupper och individer få denna möjlighet att stanna i vårt fantastiska land och inte andra? Var man än drar gränsen kommer några att hamna precis utanför.

Men trots dessa gränsdragningsproblem har jag nu landat i övertygelsen att en amnestilag är det bästa sättet att lösa frågan om de unga ensamkommandes framtid. Jag har tre argument. 1.) Den humanitära situationen för denna grupp är väldigt svår, och vid sidan av Gymnasielagen syns det få ljus i tunneln, 2.) Stora delar av denna grupp kommer att stanna i Sverige oavsett om de får uppehållstillstånd eller inte. En amnestilag skapar ordning och reda i migrationspolitiken, underlättar integrationen och minskar risken för ett skuggsamhälle. 3.) En amnestilag skulle avlasta rättsväsendet och myndigheter från ett mycket stort och tungt och kostsamt arbete.

De rödgröna partierna som tillsammans med Centerpartiet drev igenom Gymnasielagen kan som riksdagsmajoritet driva fram ett beslut i frågan, gärna i samverkan med till exempel Liberalerna och kanske till och med Kristdemokraterna.

Som jag skriver i artikeln:

Därmed minskas den administrativa bördan för myndigheterna, den komplicerade gymnasielagens intentioner kan uppfyllas med avseende på att värna dem som har väntat längst på asylbesked. Vi minimerar risken för framväxten av ett skuggsamhälle i avslagens fotspår och vi visar återigen omvärlden att Sverige står upp för de utsatta. Det är en politisk strid som är värd att ta.

2018-10-23

Inga svenska vapen till Saudiarabien!

Nej, Sverige ska förstås inte sälja vapen till Saudiarabien, lika lite som till diktaturens Iran, Förenade Arabemiraten eller Nordkorea. Det ska inte vara okej att sälja vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer, sa Stefan Löfven redan 2013. Jag instämmer helhjärtat. Därför ska Sverige heller inte sälja vapen till Saudiarabien.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten.

I en artikel på DN Debatt 2015 argumenterade 31 svenska näringslivsföreträdare för att Sveriges dåvarande militära samarbetsavtal med Saudiarabien inte skulle rivas upp. Det var väl inte dessa näringslivsrepresentanters största stund i livet, tycker jag. Avtalet revs i vilket fall upp. Det var bra. Nu gäller det att ta steget fullt ut och se till att inga svenska vapen säljs till Saudiarabien.

I våras antog riksdagen en ny lag som ska försvåra vapenexport till diktaturer. Det är viktigt att den nya lagen ny tillämpas på ett sätt som innebär att diktaturer som nämnts ovan inte längre ska kunna köpa vapen eller annan krigsmaterial från Sverige. Låt oss hjälpas åt att bevaka den frågan.


2018-10-22

Snart måste C och L bestämma sig. Vilken väg väljer de?

I dag träffade Stefan Löfven talmannen för att stämma av sina sonderingar kring försöken att bilda ny regering. Den efterföljande pressträffen blev odramatisk. Stefan Löfven klargjorde att positionerna var oförändrade, men att det fanns en ömsesidig förståelsen för varandras positioner. Ingenting i det Stefan Löfven sa antydde att ett genombrott var nära. Nu har Löfven en vecka på sig, innan hans mandat går ut. För den här gången, är det bäst att tillägga.

Överhuvudtaget har det varit tyst och läckt ut väldigt lite under den vecka Stefan Löfven sonderat möjligheterna för regeringsbildning. När Ulf Kristersson tidigare hade samma uppdrag var situationen annorlunda. Det läckte en hel del, och nyhetsredaktionerna hade glada dagar.

Skillnaden i nyhetsdramatiken mellan Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens sonderingar har förstås sin grund i Alliansens splittring i regeringsfrågan - en splittring som inte bara går mellan utan också inom de enskilda allianspartierna.

Läckor har alltid ett syfte. Ofta syftar läckan till att påverka den politiska situationen i en riktning som gynnar den som läcker. Därför är det också den som vill förändra den politiska situationen som har starkast incitament att läcka. När jag till exempel i Dagens industri läste att det pågår en "Intern revolt mot Björklund" och att "allt mer pekar nu på att L kommer att släppa fram en M- och KD-regering" så var min spontana tolkning att det fanns en minoritet i Liberalerna som ville gå i den riktningen. Den minoriteten försökte nu mobilisera genom att till media anonymt överdriva sin egen storlek. Kortsiktigt hade jag rätt - L sa åtminstone i detta skede ett mycket bestämt nej till att släppa fram en sådan M- och KD-regering.

Processen kokar nu ner till att Centerpartiet och Liberalerna måste bestämma sig.

Antingen bestämmer de sig för att hålla samma Alliansen - trots att det betyder att Sverigedemokraternas politiska inflytande över svensk politik ökar.

Eller så bestämmer de sig för att samarbeta över blockgränsen och få genomslag för liberal politik - trots att det betyder att Alliansen spricker.

Jag har i dagsläget svårt att se några andra realpolitiskt möjliga alternativ för dessa båda partier.

Vilken väg kommer de då att välja? Det är förstås omöjligt att säkert säga. Förutom det interna stämningsläget i respektive parti tror jag en sak blir avgörande för deras vägval: Hur ser de på Alliansens framtid i svensk politik ur ett längre tidsperspektiv? Alliansen tillkom i ett politiskt läge som i så många avseenden skiljer sig från situationen i dag. Är den nu ett hjälpmedel eller ett hinder för L och C att utvecklas som partier och få genomslag för liberal politik? Tillhör Alliansen dåtiden eller framtiden? Den frågan lär jag få anledning att återkomma till inom kort.

2018-10-21

Bättre sent än aldrig. Sluta fjäska för Saudiarabien

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör. Ett sedan länge inplanerat tal av Margot Wallström inför Arabförbundet i Kairo ställdes in med kort varsel.

Sverige gick i täten i den internationella opinionsbildningen mot Saudiarabien. Internationell press hyllade henne och svensk utrikespolitik.


Även i det nu aktuella fallet med vad som förefaller vara ett mord på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har Margot Wallström varit mycket tydlig i sina kritiska uttalanden. Men denna gång får Margot Wallströms kritik inte lika starkt internationellt genomslag. Världssamfundet är nu mycket mer samlat i sin kritik mot Saudiarabien. Det är bra. Liksom sin rival Iran i maktspelet i Mellanöstern är Saudiarabien en repressiv diktatur som regelbundet och grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Det är en skandal att så många av världens länder genom vapenförsäljning bidrar till att upprätthålla dessa regimers ställning, i respektive land och i regionen som helhet. Donald Trumps försonliga uttalanden mot den saudiska regimen är illavarsnande. Låt oss gemensamt bidra till att Jamal Khashoggis fruktansvärda öde ska göra det omöjligt för andra stater att behandla den saudiska regimen med de silkesvantar som hittills alltför ofta varit fallet.

I en artikel i dag kallar överste Bo Pellnäs Saudiarabien för en skurkstat. Det är svårt att inte hålla med.

2018-10-18

Horace Engdahls famösa uttalanden skadar Svenska Akademien

I dagarna är det ungefär ett år sedan #metoo-rörelsen började rulla fram över världen. Samtidigt kommenterar nu författaren och ledamoten av Svenska Akademien Horace Engdahl i en artikel i brittiska Times Literary Supplement fängelsedomen mot den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Horace Engdahl skräder inte orden. Domslutet påstås ha fattat helt utan "någon seriös bevisning". De kvinnliga vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault förminskas av Horace Engdahl genom att jämföras med de vittnen som efter franska revolutionen anklagade Marie Antoinette för incest mot sina barn.

Man häpnar. Som privatperson har naturligtvis Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.

#metoo-rörelsen har så här långt varit enormt framgångsrik. Den har bidragit till att synliggöra ett strukturellt, patriarkalt förtryck och de vardagstrakasserier många kvinnor tvingats leva med.

Javisst, jag tänker också på män som utan belägg pekats ut som förövare. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg, påstås Maximilien de Robespierre en gång ha försvarat skräckväldet med. (Om det nu var han - uttryckets ursprung är omtvistat.) Men den tankefiguren är farlig. Den förminskar människovärdet, urholkar rättskänslan och riskerar att öppna dörren för barbariet - oavsett om det är revolutionens fiender i Frankrike, ryska kulaker eller judar i största allmänhet som står i vägen för den "goda" saken.

Men jag gläds också över att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.

För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.

*
Mina tankar går idag också till Lisbeth Palme som lämnat oss, och till hennes familj. Jag minns henne som en lågmäld, modig människa - med ett kraftfull engagemang för jämlikhet, solidaritet och inte minst för barns rättigheter.
*
Lyssna gärna på Jösses flickor - Befrielsen är nära. Kan vi vill vi törs vi? Ja vi kan, vi vill, vi törs!


2018-10-16

Rädda Barnen: Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

En ny rapport från Rädda Barnen slår larm om situationen för afghanska barn och unga som levt i Europa men skickats till Afghanistan. Hjälporganisationen har följt 53 ungdomar, och resultaten visar att ungefär var femte person blivit utsatt för försök till tvångsrekryteringar till olika väpnade grupper. Medan 45 av de 53 gick i skola i Europa, var det bara 16 av dem som gjorde det efter återvändandet till Afghanistan. Europeiska stater överger sitt ansvar att erbjuda barn och unga som flytt en långsiktig lösning där deras grundläggande rättigheter tillgodoses. Europa upphör att skydda och stötta mycket utsatta barn och unga i princip så fort de sätter for på afghansk mark. De lämnas i en mycket farlig miljö med ett minimalt stöd, säger Ola Mattsson, Rädda Barnens Sverigechef.

Stater i Europa återsänder tusentals barn och unga till Afghanistan utan att garantera deras säkerhet. Många av dessa har aldrig varit i Afghanistan innan de skickades dit. Barn och unga tvingas till ett liv i isolering på grund av säkerhetssituationen.

Sverige kallas - eller åtminstone kallades - för en humanitär stormakt. Givet läget i Afghanistan borde Sverige också avhålla sig från att utvisa människor dit. Krigshandlingarna accelererar och dagligen rapporterar nyhetsmedia om nya våldsutbrott.

Gymnasielagen - som ger 9 000 människor en ny möjlighet att få stanna i vårt växande hem Sverige - var en stor framgång. Men den löser inte problemen för de unga som inte omfattas av den. Därför måste vi ta frågan vidare framåt.

Regeringsförhandlingarna i Sverige drar ut på tiden. Det är naturligt, givet valresultatet. Förhandlingarna måste få ta den tid som behövs, och inte forceras. Men det finns en risk att sakpolitiken åsidosätts. Världen står inte still bara för att svensk inrikespolitik just nu gör det. I slutet av veckan möts EU:s ledare i Bryssel för att bland annat diskutera unionens migrationspolitik
Det viktigt att så många som möjligt hjälps åt att hålla frågan om flyktingpolitiken och läget i Afghanistan levande i debatten - i Sverige och i Europa.

2018-10-14

Hat och okvädingsord från högerhåll mot C och L

I dag blev det lite vilodag, i den intensiva debatten om regeringsbildningen. Ur det perspektivet är det också bra att talman Andreas Norlén tar ett varv till med partiledarna i morgon, innan han går vidare i processen (sannolikt genom att ge Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering). Känslorna behöver svalna på flera håll.

Igår stod Annie Lööf och Jan Björklund upp för sina väljare genom att göra precis det som de under hela valrörelsen lovat att de skulle göra - det vill säga inte sätta sig i en alliansregering som blev beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd och överhuvudtaget inte medverka till att ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande i riksdagen. Centerpartiets och Liberalernas nej till Ulf Kristerssons förslag var på så sätt förväntade och odramatiska.

Desto mer obehagligt är det att ta del av näthat och okvädingsord från delar av den höger som gärna sett ett samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna. Judas, skriver moderaten Ann Heberlein i en tweet apropå att Jan Björklund sade nej till Ulf Kristerssons förslag. (Heberlein försvarar sin tweet med att hon syftade på frälsningshistorien där Judas förräderi spelade en viktig roll, och att hon nu hoppas att Björklunds Judas-gärning ska leda till Moderaternas återuppståndelse.) Rebecca Weidmo Uvell kallar på twitter Centerpartiet och Liberalerna för "jävla hycklare", "fjolliberaler" och "barnrumpor". Katerina Janouch kallar på twitter Jan Björklund för "pajas". Och så håller det på, exemplen kunde lätt mångfaldigas.

Ja, jag hade blivit oerhört besviken om Annie Lööf och Jan Björklund sagt ja till Ulf Kristerssons förslag, och jag hade kritiserat dem för att svika sina vallöften och för att ge Sverigedemokraterna inflytande. Men jag skulle ju aldrig komma i närheten av de ordval som nu florerar i debatten och på nätet. Jag skäms när jag läser dessa formuleringar.

Ibland känns twitter precis som det professor Bo Rothstein en gång i tiden kallade bloggosfären för - en öppen kloakbrunn.

I morgon tar vi nya tag, med ny talmansrunda. Jag önskar Stefan Löfven och mittenpartierna lycka till i de samtal som sannolikt följer.

2018-10-13

Kristerssons fiasko

Jag är väldigt glad att Centerpartiet och Liberalerna idag stod upp och markerade att de inte var villiga att ge Sverigedemokraterna inflytande över regeringspolitiken. Det var att vara vuxen i rummet, och är värt respekt.

För Ulf Kristersson blev det ingen bra dag. Enligt hans Instagramkonto skulle han varit ledig, och jagat i de vackra Sörmlandsskogarna. I den mån det blev någon jakt var det snarast Kristersson själv som var bytet.

Vid sina respektive pressträffar i dag var Jan Björklund och Annie Lööf utomordentligt kritiska till hur Ulf Kristersson hanterat sitt uppdrag att bilda regering. Genom att offentligt desavouera hans sätt att sköta regeringsbildningen desavouerade de i praktiken också Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Om han inte har tillräcklig kompetens att sköta en regeringsbildning, har han då tillräcklig kompetens att styra ett land?

Vad händer nu? Ekot erfar att Ulf Kristersson i morgon träffar talmannen för att berätta att han misslyckats med uppdraget att bilda regering. I så fall lämnar talmannen sannolikt över stafettpinnen till Stefan Löfven. För Ulf Kristersson är detta ett stort nederlag. Inte att han misslyckats i sig, många bedömare ansåg redan från början att uppgiften var omöjlig. Men för hans oförmåga att hålla samman Alliansen, hans oskicklighet att leda processens ens de 14 dagar han hade till sitt förfogande.

Stefan Löfven får ingen lätt uppgift. Jag har tidigare sagt att givet valresultatet vore det önskvärt med en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och kanske Miljöpartiet. Vänsterpartiet sköter oppositionen från vänster, Kristdemokraterna och Moderaterna sköter oppositionen från höger. Sverigedemokraterna marginaliseras i riksdagsarbetet.

Dit är det en lång väg, och kanske visar den sig inte vara möjlig. Den kräver ödmjukhet och öppenhet från samtliga berörda partier. Har de styrka nog att klara en sådan process? Ett par spännande veckor väntar.

2018-10-12

Vill Centern och Liberalerna bli stödpartier åt en SD-beroende M-regering?

I dag ställde moderatledaren Ulf Kristersson ultimatum till Centerpartiet och Liberalerna. Antingen är de med och bildar en alliansregering, trots att de före valet dyrt och heligt lovat sina väljare att inte göra det om de rödgröna partierna fick starkare väljarstöd än Alliansen. Eller så kan Centerpartiet och Liberalerna få fungera som stödpartier åt en moderatledd regering, det vill säga de sitter inte med i regeringen men förväntas samverka med den utifrån en gemensam värdegrund.

Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.

Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.

För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.

Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.

Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)

En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.

2018-10-11

50 år sedan OS i Mexico City 1968

I morgon fredag 12 oktober är det på dagen 50 år sedan invigningen av OS i Mexico City1968. Jag var tio år gammal. Jag minns två saker från dessa olympiska sommarspel. Och vilka saker sen.

1.) Bob Beamons fantastiska världsrekord i längdhopp på 8.90. Det var en förbättring av tidigare rekord med hela 55 centimeter. Du kan se hoppet här.

2.) Tommie Smiths och John Carlos manifestation på prispallen efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter. Med höjda armar och varsin knuten hand markerade de sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Genom de knutna nävarna med svarta handskar kom manifestationen också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.


Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.


Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism.

Peter Normans senare öden är värda att uppmärksammas. Du kan läsa mer om vad dom hände honom här.

2018-10-09

Icke-bildandet av en alliansregering fortsätter i god fart

Ulf Kristersson fortsätter arbetet med att icke-bilda en alliansregering. I dag tog projektet ytterligare ett steg framåt, då han meddelade att Stefan Löfven "tydligt avvisat" idén att en alliansregering skulle kunna tillträda med socialdemokratiskt stöd. Stefan Löfvens inställning var ju känd redan när Ulf Kristersson påbörjade sitt uppdrag - nyheten består i att Kristersson nu tillstår faktum.

I stället vill Kristersson "gå vidare med sina sonderingar", fortfarande i syfte att bilda en alliansregering. Frågan är bara vilka han ska sondera med. Allianskamraterna talar han väl kontinuerligt med, Sverigedemokraterna har han hittills sagt att han inte ska prata med. Knappast lär det bli Vänsterpartiet heller. Hoppas Kristersson måhända på att Miljöpartiet ska kliva över blockgränsen och rädda en alliansregering? I så fall lär han nog få hoppas förgäves.

Det parlamentariska läget är problematiskt och jag tycker det är viktigt att regeringsbildningen får ta tid. Bättre att det blir rätt än att det går fort. Och med "rätt" menar jag att blivande regeringspartier och oppositionspartier måste ha fått försöka komma så långt det bara går med sina respektive förstahandsalternativ. Först därefter kan de ingå kompromisser som de själva bottnar i. Det kan ta flera veckor till.

Veckan som följer lär visa hur stark sammanhållningen inom Alliansen är i det politiska läge som nu råder. Moderaterna och Kristdemokraterna kan tänka sig att gå fram med en alliansregering utan att den är förankrad med Socialdemokraterna - Centerpartiet och Liberalerna säger nej till ett sådant arrangemang. Hur ska Alliansen kunna gå vidare givet dessa skilda utgångspunkter? Ingen vet. Kommer Centerpartiet och Liberalerna till sist att släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan skulle bli hopplöst beroende av Sverigedemokraterna? Jag har tidigare uttryckt skepsis till att Centerpartiet och Liberalerna skulle göra det. Min skepsis kvarstår - men osvuret är bäst.

Säger Centerpartiet och Liberalerna nej till en M/KD-regering lär stafettpinnen i regeringsbildningsprocessen gå över till Stefan Löfven i nästa vecka. Då öppnas nya scenarier. Låt oss återkomma till dem när/om det blir dags.

2018-10-07

Dags för nya tag i migrationspolitiken - förbättra möjligheterna till familjeåterförening!

Det bör bli bättre ordning och reda i svensk asyl- och migrationspolitik. En ny rapport från Röda Korset visar hur den tillfälliga asyllagen nekar familjer där en eller flera personer beviljats skydd i Sverige familjeåterförening under de tre år lagen gäller. I flera fall skiljs föräldrar och barn åt under många års tid, vilket skapar lidande och ökad psykisk ohälsa.

Går detta an? Nej, det går verkligen inte an.

Nu när valet är över är det hög tid att de demokratiska politiska partierna samlar ihop sig och åtgärdar de brister som i dag finns i den svenska flykting- och migrationspolitik. Sverige är i så många avseenden ett föregångsland i världen. Då ska vi också leva upp till förväntningarna genom att föra en flykting- och migrationspolitik som inte skiljer barn från föräldrar. I stället måste Sverige gå i täten för en politik som skapar trygghet för de nyanlända och som inte stänger dörren till omvärlden.

När det gäller anhöriginvandringen delar jag helt Röda Korsets slutsats: På grund av de svåra humanitära konsekvenserna kan det inte anses proportionerligt att neka familjer återförening längre tid än de tre år den tillfälliga lagen gäller. Rätten till familjeåterförening måste garanteras för alla som beviljas skydd i Sverige och försörjningskrav som försvårar eller omöjliggör familjeåterförening måste ses över.

Genomdrivandet av gymnasielagen som ger 9 000 unga människor en möjlighet att bygga sig en framtid i vårt gemensamma växande hem var en stor framgång, och visar att politisk kamp lönar sig. Men alla ungdomar som kom 2015 omgärdas inte av gymnasielagen. Jag skulle gärna se en lösning som gav även dessa ungdomar en möjlighet att få stanna - i annat fall riskerar vi att de blir en del av ett växande skuggsamhälle.

För att öka tryggheten och förbättra integrationen bör Sverige också så snart som möjligt göra permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel. Permanenta uppehållstillstånd underlättar för människor att lära sig språket och etablera sig på arbetsmarknaden, de avlastar rättsinstitutionerna genom att minska antalet omprövningar och de ökar människors livskvalitet. I väntan på att permanenta uppehållstillstånd blir huvudregel bör sådana tillstånd åtminstone beviljas efter förlängningsansökan om skyddsbehovet kvarstår.

Och nej - Sverige ska inte utvisa människor till krigets Afghanistan. I morgon måndag 8 oktober genomförs manifestationer över hela landet mot utvisningarna. Jag hoppas att dessa manifestationer får att stort genomslag och blir en maning till de demokratiska politiska partierna att forma en migrations- och asylpolitik med förbättrade möjligheter till anhöriginvandring, permanenta uppehållstillstånd och utan utvisningar till Afghanistan.

2018-10-05

M samarbetar med homofoba SD i Hörby. Det behövs en vuxen i moderaternas rum

Uppdaterat 6 oktober kl 19.00. Historien blir värre och värre. Expo har analyserat Stefan Borgs Facebooksida över tid, och hittat de mest hårresande delningar och uttalanden. Stefan Borg har bland annat ondgjort sig över invandring till Sverige som "befolkningsutbyte", länkat till antisemitiska bloggar och försvarat den högerextrema tidningen Nya Tider. Hur Moderaterna i Hörby medvetet kan hjälpa fram en person med dessa värderingar till posten som kommunstyrelsens ordförande är en skandal av stora mått. Och Ulf Kristersson fortsätter att tiga i saken.

*
I veckan vann Sverigedemokraterna en stor framgång då partiet genom Stefan Borg i Hörby för första gången erövrade ordförandeposten i en kommunstyrelse. Sverigedemokraternas framgång möjliggjordes genom en teknisk valsamverkan med Moderaterna i Hörby.

Stefan Borg i Hörby är inte vem som helst. När Hörby kommun hissade Regnbågsflaggan i samband med Malmö Pride förra året kritiserade Stefan Borg flaggningen på sin Facebooksida: Allt för alla, inga gränser här, i Hörby ska alla inkluderas, alla ska känna stolthet, nekrofiler, pedofiler, koprofager, tidelagare - you name it. I Stefan Borgs värld blir kommunens solidaritet med Pride-rörelsen och dess kamp för alla människors lika värde ett stöd för att till exempel ha sex med barn eller med djur. (Ja, jag fick googla "koprofagi".) Uttalanden är naturligtvis djupt kränkande mot de människor som engagerar sig i Pride-manifestationerna.

Stefan Borg har också kritiserat polisens och Försvarsmaktens deltagande i Pride-parader: Detta är en skam för vilket land som helst, men nu råkar det vara mitt fosterland och jag blir uppriktigt förbannad. Hur har Sverige kunna sjunka till denna avgrundsnivå som nation betraktat? Finns det ingen botten för hur långt Sverige kan falla? 

Avgrundsnivå? Vi har förmånen att få leva i ett land där polis och militär markerar stöd för grundläggande demokratiska värden och manifesterar för att stärka hbtq-personers livssituation och rättigheter. Men Stefan Borg möter detta engagemang med avsky och förakt.

Det handlar om människosyn. Moderaterna i Hörby har nu fört fram en man med denna människosyn till posten som kommunstyrelsens ordförande. Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman påstås ha gett grönt ljus för arrangemanget.

Ulf Kristersson och moderaternas partiledning har ett stort ansvar för att hantera det som nu sker i Hörby. Hittills har man hållit en väldigt låg profil. Det enda uttalande jag hittat är från vice partisekreterare Anders Edholm som igår sa till Aftonbladet att det valtekniska samarbetet i Hörby "strider mot partiets riktlinjer". OK. Men om inte den moderata partiledningen går vidare med sanktioner blir signalen till andra lokala moderata partiorganisationer att man är beredd att se mellan fingrarna med lokalt samarbete med Sverigedemokraterna.

Jag tycker att Csaba Bene Perlenberg uttrycker det bra på Kvällsposten/GT:s liberala ledarsida: Ska Moderaterna på riksplan ha någon som helst trovärdighet framöver borde uteslutningsärenden mot Lars-Ivar Ljungman och Hörbymoderaterna inledas omgående. Agerandet i Hörby, som strider mot partilinjen, måste få konsekvenser. Annars är avståndstagandet från partiledningen bara retorisk teater.

Ulf Kristersson är hårt trängd mellan moderater som gärna samarbetar med Sverigedemokraterna och moderater med en mer frihetlig, liberal inställning. Det vore befriande om han tog steget fram och på allvar markerade att samarbete med Sverigedemokraterna - varken i Hörby eller någon annanstans - faktiskt inte är OK. Det behövs en vuxen i moderaternas rum.

Jag noterar att Dagens Nyheters ledarsida för ett snarlikt resonemang.

2018-10-04

Brett Kavanaugh och Högsta domstolen - en fråga om förtroende. #metoo

Det drar ihop sig till omröstning i den amerikanska senaten kring huruvida Brett Kavanaugh ska utses till ny domare i Högsta domstolen. Kavanaugh nominerades av president Donald Trump, men nomineringen har följts av anklagelser om sexövergrepp mot olika kvinnor. Omröstningen har skjutits upp i väntan på att en FBI-utredning om de påstådda övergreppen, särskilt ett våldtäktsförsök mot Christine Blasey Ford i början av 1980-talet.

FBI-utredningen är nu klar och görs under torsdagen tillgänglig för samtliga 100 senatorer i ett säkerhetsrum i den amerikanska kongressbyggnaden Kapitolium i Washington. Rapporten finns bara i ett enda exemplar, och senatorerna får turas om att läsa den i grupp med början kl 14.00 i dag (svensk tid).


Jag kan förstås inte bedöma vad Brett Kavanaugh gjorde eller inte gjorde vid de aktuella tillfällena i början av 1980-talet. Christine Blasey Ford avgav ett starkt vittnesmål inför ett senatsutskott, och ord står mot ord. Brett Kavanaugh har i ett öppet brev från över 1 000 professorer i juridik kritiserats för att under förhöret betett sig på ett obehärskat, uppviglande, partiskt och ohövligt sätt, vilket - menar undertecknarna - sammantaget visar att hans generella attityd till lagstiftning och aktörer i rättssamhället gör honom olämplig för uppdraget. Donald Trump har öppet hånat Christine Blasey Ford och på ett förlöjligande sätt imiterat hennes vittnesmål. Det är faktiskt inte riktigt klokt.


Den process vi nu ser i senaten är inte en rättegång där en anklagad person ska dömas som skyldig eller icke skyldig. Här handlar det i stället om förtroende för en person som är nominerad till att på livslång basis utses till ett av USA:s högsta och allra viktigaste ämbeten. Det är en mänsklig rättighet att inte dömas utan bevis i en domstol. Men det är inte en mänsklig rättighet att utses till domare i Högsta domstolen.

Förtroendet för Brett Kavanaugh är skadat. Men är det tillräckligt skadat för att två republikanska senatorer ska rösta nej och tillsammans med demokraterna i senaten sätta stopp för hans nominering? Snart får vi veta.

2018-10-02

Kommer Ulf Kristersson att lyckas bilda regering?

I dag gav talmannen moderatledaren Ulf Kristersson uppdraget att försöka bilda regering. Beslutet kom inte oväntat, mot bakgrund av att riksdagen nyligen röstade bort Stefan Löfven som statsminister. Socialdemokraterna har varit tydliga med att man inte kommer att ge sitt stöd åt en alliansregering. Nu är det upp till dem som röstade bort Löfven att ta politiskt ansvar för den uppkomna situationen. Nu är det dags för allianspartierna att visa sina kort.

I första steget kommer Alliansen att forma en strategi för att pröva förutsättningarna att få Socialdemokraterna att ändra uppfattning. Alliansen kommer att erbjuda Stefan Löfven en kombination av sakpolitiska kompromisser, löften om inflytande och garantier för att Sverigedemokraterna även fortsättningsvis utestängs från makten. Men vad Alliansen än erbjuder kommer Stefan Löfven att tacka nej.

Eftersom Centerpartiet och Liberalerna varit tydliga med att de inte kommer att vara med i en alliansregering som saknar stöd från Socialdemokraterna så är vägen till en alliansregering stängd. I nästa steg får Ulf Kristersson ta ställning till om han vill lämna över stafettpinnen till Stefan Löfven eller om han i stället vill försöka bilda en moderat enpartiregering (alternativt en M/KD-regering). Men en sådan regering skulle bli hjälplöst utlämnad åt Sverigedemokraternas goda vilja redan från dag ett, och som jag tidigare anfört är det högst tveksamt om Centerpartiet och Liberalerna vill ge Sverigedemokraterna ett sådant inflytande.

Vid en uppmärksammad pressträff tidigare i dag antydde Annie Lööf att om Ulf Kristersson misslyckas vill hon gå vidare med en "plan B" som inrymmer blocköverskridande samverkan. Det ligger en ironi i att den intressanta och relevanta diskussionen den närmaste tiden kommer att ägnas åt olika former av plan B och blocköverskridande samverkan, och inte om plan A och en alliansregering.

2018-10-01

Går det att hejda Svenska Akademiens fall?

I dag dömdes den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault till två års fängelse för våldtäkt. Den fällande domen kastar en än mörkare skugga över Svenska Akademien, som vägrat att polisanmäla Arnault trots att en oberoende advokatutredning pekat på att hans av akademien finansierade verksamhet kan ha bedrivits i strid med skattelagstiftning och bokföringslag.

Överhuvudtaget är jag utled på Svenska Akademiens bristande förmåga och kompetens att hantera  sitt uppdrag. Underlåtenheten att polisanmäla trots misstanke om brott, de ständiga läckorna i en allvarlig situation och oförmågan att stava till och än mindre förstå ordet "jäv" har fått mig att ge upp hoppet om institutionen.

Som en stark kontrast till Svenska Akademiens inkompetens framträdde igår Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten i SVT Agenda. Heikensten utstrålade integritet (googla det ordet, akademiledamöter) och professionalitet. Hans bistra budskap om vad som måste göras för att Svenska Akademien ska kunna dela ut Nobelpriset i litteratur i framtiden kan sammanfattas så här:

1) Det är Svenska Akademien som har ställt till det och som har ansvar för att reda upp situationen.

2) Svenska Akademien måste välja in nya medlemmar, medlemmar med integritet.

3) Svenska Akademiens Nobelkommitté måste bestå av ledamöter som står fria i förhållande till tidigare händelser.

4) Processen skulle underlättas om en del ledamöter valde att lämna Svenska Akademien.

I förlängningen menade Lars Heikensten att tills dessa åtgärder vidtagits så får Svenska Akademien avstå från att dela ut litteraturpriset. Nobelstiftelsen kan också välja att flytta priset till någon annan institution.

Möjligen tycker jag att Lars Heikensten är något för optimistisk i sin tilltro till att Svenska Akademien på egen hand kommer att kunna reda ut situationen. Som jag tidigare anfört behöver akademien hjälp utifrån, till exempel genom en brett sammansatt krisgrupp med representanter från Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar.

I dag började årets Nobelpristagare att presenteras. Nobelpriset i litteratur är större än Svenska Akademien. Avgå alla. Avgå nu.

2018-09-30

Kommer C och L att släppa fram en moderat enpartiregering?

Det har under helgen varit stiltje i debatten om regeringsbildningen. Skönt på sitt sätt. En position verkar emellertid börja blekna bort - det har blivit allt svårare att hitta någon oberoende bedömare som på allvar tror att det blir en alliansregering.

Alliansens öde gestaltas av allianspartierna varken kan regera eller opponera tillsammans. Väljarna gav ett starkare stöd åt de rödgröna partierna än åt Alliansen - och så länge Centerpartiet och Liberalerna lever upp till sitt löfte att inte ge något politiskt inflytande åt Sverigedemokraterna så blir det heller ingen alliansregering. Men om de fyra allianspartierna ska hålla ihop och acceptera någon form av rödgrön regering under mandatperioden krävs det en ny decemberöverenskommelse - och en sådan kan varken Kristdemokraterna eller Moderaterna acceptera. Således blir det knappast heller en enad allians i opposition.

Mycket talar därför för att vi kommer att få se en ny regering som leds av Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Men ännu är vi inte där. Det skulle till exempel kunna bli så att Centerpartiet och Liberalerna släpper fram en moderat enpartiregering eller en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Tillsammans med Sverigedemokraterna samlar högerpartier ungefär 60 procent av riksdagsmandaten. Så matematiken talar ur det perspektivet emot en socialdemokratiskt ledd regering.

Men det finns åtminstone tre saker som talar emot att Centerpartiet och Liberalerna släpper fram Ulf Kristersson som ny statsminister i en regering i vilken de själva inte ingår:

1.) En sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig riksdagsomröstning. Ingen tror att Sverigedemokraterna skulle vara villigt att ge ett sådant stöd utan att få något i gengäld. Vi vet också att det inom Kristdemokraterna och Moderaterna finns starka krafter som inte har något emot någon slags samverkan eller förhandlingar med Sverigedemokraterna. Vill Jan Björklund och Annie Lööf gå till historien som de som faktiskt öppnade dörren för Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik? Jag tror inte det.

2.) Om Centerpartiet och Liberalerna släppte fram en sådan regering skulle det utlösa en revolt i partiets aktiva medlemskader. Det räckte ju med att partierna för någon månad sedan övervägde att ge Sverigedemokraterna presidieplatser i utskotten för att medlemmarna (inklusive flera enskilda riksdagsledamöter) skulle rasa. Jag har svårt att se att Jan Björklund och Annie Lööf i detta läge skulle riskera att utlösa så starka partistrider.

3.) Centerpartiet och Liberalerna måste ana att en moderat enpartiregering (eller en M/KD-regering) sannolikt blir kortlivad. Visserligen skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna göra bedömningen att det är nödvändigt att först släppa fram en sådan regering och se den gå under för att i nästa skede kunna komma överens med Socialdemokraterna. Men det vore ett högt spel, och jag tror att Centerpartiet och Liberalerna hellre prioriterar det inflytande och de sakpolitiska vinster som en uppgörelse i mitten över blockgränserna redan nu skulle innebära.

Men politiken går inte alltid som man tror, och osvuret är bäst. Jag skulle tro att konturerna börjar klarna ytterligare under den vecka som kommer.

2018-09-25

Regeringsbildningen. Ett drama i tre akter.

Idag röstade Alliansen och Sverigedemokraterna bort Stefan Löfven som statsminister. Därigenom avslutades akt I i dramat Regeringsbildningen. Nu påbörjas akt II som behandlar talmansrundan. Det lär bli en spännande och händelserik akt.

Hittills har dramat spelats upp helt enligt förskrivet manus (med undantag för intermezzot kring val av andre vice talman, där Björn Söder lite oväntat skrevs ut ur handlingen). Partierna har hållit fast vid sina i förväg framförda positioner. En del menar att Centerpartiet och Liberalerna svikit genom att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta igenom Alliansens förslag till talman och rösta bort Stefan Löfven, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna partierna och trots att man lovat att aldrig samverka med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Men Centerpartiet och Liberalerna har faktiskt inte gjort något annat än vad de redan före valet sagt att de skulle göra. Centerpartiet och Liberalerna var tydliga med att Alliansen avsåg att gå fram med ett gemensamt talmansförslag och att de i riksdagsomröstningen skulle försöka avsätta Stefan Löfven. Då är det svårt att tala om svek.

Det har talats en del om att talmannen nu har fyra försök på sig att få fram en regering - sedan blir det extra val. Det är sant att det blir extra val om talmannens förslag till ny statsminister i riksdagen röstas ned fyra gånger. Men det finns mig veterligen inget som tvingar talmannen att lägga fram ett förslag innan han är säker på att det går igenom. Därför tror jag att talmannen kommer att sondera förutsättningarna för regeringsbildning på ett sätt som inrymmer samtal och förhandlingar mellan partierna och som innebär att det mycket väl kan bli bara en omröstning i riksdagen - och då först när det finns en förankrad lösning på plats.

Ett inte helt orealistiskt scenario är därför följande: Ulf Kristersson får bollen först, och sonderar möjligheten att bilda en alliansregering. Försöket misslyckas, eftersom Centerpartiet och Liberalerna står fast vid sitt löfte att en sådan lösning endast är möjlig om den förankras över blockgränsen - och då säger Socialdemokraterna blankt nej. Ulf Kristersson sonderar då möjligheten att gå fram med en ren M- alternativt M/KD-regering. En sådan regering måste släppas fram av Centerpartiet och Liberalerna, mot att dessa partier till exempel erbjuds inflytande över budgetprocessen. Men mycket talar emot att Centerpartiet och Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Dessa partier skulle möta stark intern kritik och få svårt att värja sig i en svekdebatt där de anklagas för att ge Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna makt och inflytande. Sannolikheten att en sådan regering skulle bli långlivad får också bedömas som liten.

Enligt detta scenario misslyckas således Ulf Kristersson att bilda regering, och frågan kommer inte ens upp till omröstning i kammaren. I stället låter talmannen nu Stefan Löfven göra ett försök. Här kommer då Alliansens enighet att sättas på sitt yttersta prov, om den inte spruckit redan dessförinnan. Kommer Centerpartiet och Liberalerna att bidra till att spränga blockpolitiken och samverka med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsfrågan?

Akt III i Regeringsdramat blir i så fall den del i processen där blockpolitiken är sprängd och där Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet förhandlar fram formerna för regeringssamarbete. Kanske blir det en koalitionsregering. Eller så kan det bli en socialdemokratisk enpartiregering som förhandlar om budgeten med Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet) på samma sätt som Vänsterpartiet de senaste åren gjort med den rödgröna regeringen? För Vänsterpartiet var det en framgångsrik strategi. Partiet fick igenom många av sina politiska förslag, utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Ska Annie Lööf och Stefan Löfven dela på statsministerposten - två år var? Och vem ska i så fall börja?

Slutscenen i dramat blir förstås omröstningen i riksdagen, där dessa fyra partiers 167 mandat utgör tillräcklig grund för att styra under resten av mandatperioden. Vänsterpartiet får ett bra läge som ensam vänsteropposition mot en mitteninriktad regering. Moderaterna och Kristdemokraterna blir opposition från höger. Sverigedemokraternas isolering kvarstår.

Detta är mitt huvudscenario. Vilket är ditt, käre läsare?

2018-09-23

Blir det ja eller nej till Björn Söder?

I dag meddelade Miljöpartiet att partiet kommer att rösta för Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornarve som andre vice talman. Hur kommer då Socialdemokraterna att göra? Kommer partiet också att rösta ja till Lotta Johnsson Fornarve och därmed förhindra att Sverigedemokraternas Björn Söder blir vald? Eller kommer Socialdemokraterna och följa praxis och rösta blankt, vilket i så fall sannolikt innebär att Björn Söder väljs till andre vice talman?

Svaret är inte enkelt. Det finns ett stort värde i att de politiska partierna fördelar talmansposterna efter storleksordning. Ett sådant system är opartiskt och förutsägbart. Därigenom minskar risken för att talmansuppdraget politiseras och att talmannens legitimitet urholkas. För ett parti som vill vara statsmannaaktigt - i det här fallet Socialdemokraterna - är det därför både sakpolitiskt och strategiskt klokt att värna den ordning som hittills gällt vid valet av talman.

Men det finns naturligtvis också en anständighetens gräns. Talmannen är riksdagens främste representant och har bara kungen före sig i rang när det gäller att representera Sverige. Om riksdagen utser en ledamot som till exempel likt Björn Söder upprepade gånger ifrågasatt svenskheten hos judar och samer riskerar valet att skada inte bara riksdagens utan också Sveriges anseende.

Till detta kan läggas att allianspartierna nu brutit praxis genom att föreslå Andreas Norlén (M) till talman. Tidigare har Socialdemokraterna röstat efter principen att talmannen ska komma från "största parti", allianspartierna efter principen att talmannen ska komma från "största parti i största block". Olika principer, men likväl principer. Nu röstar allianspartierna tillsynes utan princip, eller möjligen efter principen "största parti i minsta block".

Praxis är således bruten och anden är ute ur flaskan. I det läget väger de sakpolitiska argumenten kring Björn Söders uttalanden och ageranden tyngst. Jag hoppas att Socialdemokraterna i morgon säger nej till Björn Söder och i stället väljer Lotta Johnsson Fornarve till andre vice talman.

2018-09-22

Alliansen lät SD bestämma - nu politiseras talmansämbetet

Idag meddelade Sverigedemokraterna att partiet kommer att ge sitt stöd till "Moderaternas kandidat" till talmansposten, eftersom "Moderaterna är det parti som har bäst förutsättningar att leda en regering".

Sverigedemokraternas motivering innebär sannerligen en politisering av talmansuppdraget. Då tänker jag inte i första hand på att partiet medvetet kallar Andreas Norlén för "Moderaternas kandidat" i stället för "Alliansens kandidat". Politiseringen består i stället i att Sverigedemokraterna vill ha en talman från det parti som "har bäst förutsättningar att leda en regering".

Talmannen ska ju stå över partipolitiken. Nu föregriper Sverigedemokraterna talmannens arbete samtidigt som man fläckar Andreas Norléns trovärdighet.

Jag känner inte Andreas Norlén, och har ingen anledning att betvivla hans integritet och kompetens. Men när det parti som har beslutsmakten i talmansfrågan motiverar sitt ställningstagande just med kandidatens politiska tillhörighet skadar man också bilden av den tänkte talmannens opartiskhet och oväld.

Problemet hade kunnat undvikas om de rödgröna partierna och allianspartierna i blocköverskridande samtal enats om en talmanskandidat. Nu valde i stället Alliansen att gå fram med en egen kandidat och låta Sverigedemokraterna bestämma vem som ska bli riksdagens talman.

Genom Sverigedemokraternas motivering där kandidatens politiska tillhörighet var avgörande får riksdagen nu en talman - om Andreas Norlén blir vald - vars oväld redan från början riskerar att ifrågasättas. Jag tycker detta är väldigt synd - för riksdagen och för väljarna - och undrar stilla hur Centerpartiet och Liberalerna kunde hamna i den här sörjan.

2018-09-20

Nej, Björn Söder bör inte väljas till andre vice talman

I dag lanserade Jonas Sjöstedt överraskande riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve som Vänsterpartiets kandidat till posten som andre vice talman. Den posten är enligt praxis tänkt att besättas av riksdagens tredje största parti, i det här fallet Sverigedemokraternas Björn Söder. Men Jonas Sjöstedt menar att Björn Söder bland annat genom sina uttalanden om att det inte går att samtidigt vara jude och svensk visat att han inte är lämplig för talmansposten.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt gör alldeles rätt och jag hoppas att Lotta Johnsson Fornave blir vald. Visst kan man hävda att det är fel att bryta praxis i formfrågor som till exempel vid talmansval. Men det finns väl i dag inte längre någon sådan praxis. Tidigare tillsattes talmannen från antingen det största partiet i riksdagen eller från det största partiet i det största blocket i riksdagen. Men nu tänker ju Alliansen av allt att döma lansera en egen kandidat, som varken kommer från det största partiet eller det största blocket. Och då är praxis redan bruten.

Sedan håller jag med Jonas Sjöstedt i sak. Nomineringen av Björn Söder är närmast att betrakta som en provokation från Sverigedemokraternas sida.

Hur kommer det då att gå? Det vet vi ännu inte. Frågan kommer att avgöras genom sluten omröstning. Sverigedemokraterna har 62 mandat. Men vilka förutom Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på Björn Söder? Vänsterpartiet har 28 mandat. Miljöpartiet har 16, varav förmodligen de allra flesta röstar på Lotta Johnsson Fornarve. Det blir som mest 44 mandat.

Jag skulle sedan tro att väldigt många av övriga ledamöter väljer att lägga ned sina röster, just för att skydda "praxis". Men omröstningen är sluten, så varje ledamot har möjlighet att följa sitt hjärtas väg. Om ingen utanför SD röstar på Björn Söder räcker det med att 19 ledamöter från till exempel Socialdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet rösta på Lotta Johnsson Fornarve så blir hon vald.

Det vore bra om Björn Söder inte valdes till riksdagens andre vice talman. Jag hoppas därför att Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornave blir vald i stället.

Två ofta upprepade floskler om SD

Det finns två floskler som ofta upprepas i den evighetslånga debatten om Sverigedemokraterna (SD).

Floskel 1: Vi måste väl kunna samtala med SD. På ytan kan denna formulering låta okontroversiell. Visst ska vi väl kunna prata också med våra politiska motståndare? Men formuleringen blir ju helt tom om man inte samtidigt klargör varför "vi" (vilka nu "vi" är) måste samtala med SD. Är det för att bättre förstå hur Sverigedemokrater tänker? Är det för att få Sverigedemokrater att inse att de har fel? Eller är det för att motverka att SD får en martyrgloria? Är det av en slags respekt för Sverigedemokraternas väljare? Och vad betyder "samtala med"? Partiledaröverläggningar? Eller att man utbyter artigheter när man träffas vid kaffeautomaten? Politiska förhandlingar? Och det pågår väl ständigt samtal med SD - i riksdagsutskotten, i paneldebatter och inom ramen för parlamentariska utredningar. Så vad är det utöver dessa samtal som avses?

"Vi måste väl kunna samtala med SD" är ofta ett uttryck för en strävan att normalisera partiet. Formuleringen inrymmer ett rävgryt av undertexter och outtalade målsättningar och agendor. Uttrycket bidrar därför till att fördunkla i ställa för att klarna av debatten.

Floskel 2: Sluta mobba SD. Alla är vi ju emot mobbing. Förstås. Men uttrycket förväxlar medvetet SD:s politiska isolering med mobbing för att mottagaren av budskapet ska "tycka synd om" SD. Det är inte synd om politiska partier. Det var inte synd om den sydafrikanska apartheidregimen när den isolerades av världssamfundet. Det är inte synd om den nordkoreanska regimen när den utsätts för internationella sanktioner. Det är inte synd om Putin heller. Politisk isolering är ett sätt att visa sin avsky för den värdegrund som ett partis politik vilar på. SD är inte "mobbat" - SD är politiskt isolerat eftersom övriga partier känner en djup avsky mot den värdegrund som SD:s politik vilar på. Däremot ska naturligtvis Sverigedemokraternas politiska företrädare bemötas med artighet.

Dessutom är uttrycket "Sluta mobba SD" ett hån mot de människor som mobbas på riktigt.