Är svensk debatt polariserad? Och måste det i så fall vara negativt?

Svensk politisk debatt präglas av polarisering. Påståendet har upprepats så ofta att många nog uppfattar det som en sanning. (Jag har säkert själv också formulerat mig så i olika sammanhang.)

Men är det verkligen så? Är svensk politisk debatt mer polariserad än tidigare och jämfört med andra länder? Svaret på frågan beror förstås på vad man menar med polarisering. Menar man att väljarstödet för mittenpartier minskat och att stödet för flankpartier ökat? Eller menar man att det är ett stort avstånd mellan de olika politiska partiernas ståndpunkter? Eller att det finns ett stort avstånd mellan olika väljargruppers åsikter? Är det i så fall en ideologisk polarisering eller en polarisering i enskilda politiska sakfrågor?

Oavsett vad vi menar med "polarisering" och oavsett om den ökat eller minskat uppfattas en polarisering av debatten ofta som något negativt. Det tycker jag är lite synd. En polariserad debatt kan vara värdefull, då den synliggör relevanta skiljelinjer i samhället. Väljarna får klara och tydliga alternativ att förhålla sig till och det kan bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.

Blockpolitiken - där vänster ställdes mot höger - som under så många år präglade svensk politik var ett uttryck för en sådan polarisering. Januariavtalet och Sverigedemokraternas har stöpt om det politiska landskapet. Mittenpartiernas ställningstagande får nu en avgörande inverkan på svensk politik, flankpartiernas inflytande har minskat. I det avseendet är svensk politik mindre polariserad nu än tidigare.

Så förmodligen menar man något annat när man säger att svensk politisk debatt präglas av polarisering. Kanske syftar man på tonläget och oförsonligheten i debatten, särskilt i sociala medier där till och med riksdagsledamöter uttrycker sig på ett sätt som de flesta av oss uppfattar som oacceptabelt och ovärdigt.

Men var det verkligen bättre förr? I en uppmärksammad artikel skriver Andreas Ekström i Sydsvenskan att han växte upp i en tid när: Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck. Det låter ju bra. Men i en artikel i Aftonbladet i dag ger Anders Lindberg en lång rad exempel på hur moderata företrädare under 90- och 00-talen formulerade sig på ett sätt som var minst lika illa som en del framträdande moderata representanter gör i dag. Skillnaden är i stället, menar Anders Lindberg, att de moderata företrädarna då tvingades avgå och miste sina uppdrag. I dag låter den moderata partiledningen dem fortsätta, trots vackra ord om att "vara vuxen i rummet".

Jag vet inte om Anders Lindberg har rätt eller fel. Det var sällan bättre förr. Men det var ofta annorlunda.

Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former. Till det målet har svensk politisk debatt en bra bit kvar. Det politiska ledarskapet har ett stort ansvar att föregå med gott exempel, och markera på allvar mot de enskilda partirepresentanter som inte klarar av att leva upp till högt ställda förväntningar.

Nu ritas den politiska kartan om

Ingenting är klart förrän det är klart. I morgon och på söndag ska Centerpartiet och Liberalerna formellt ta ställning till den preliminära blocköverskridande överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som presenterades i dag.

Överenskommelsen förhindrar att Sverige får en moderatledd regering, vars politik under fyra år skulle ha ytterligare ökat ojämlikheten, skadat arbetet med en stark politik för klimat och hållbar utveckling, avvecklat den feministiska utrikespolitiken och försämrat livsvillkoren för utsatta grupper.

Dessutom innebär överenskommelsen att Sverigedemokraterna utestängs från inflytande över riksdagspolitiken. Den fortsatta isoleringen av Sverigedemokraterna är en stor framgång, och det kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige visar att vi lyckats stå emot de främlingsfientliga, högerradikala krafternas offensiv. Det är jag glad och stolt över.

Visst innebär överenskommelsen kompromisser som svider. Det rör bland annat skattepolitiken, arbetsrätten, förlängningen av den tillfälliga migrationslagen och frågan om vinst i välfärden. Men här finns också saker att glädjas över - påbörjan av familjeveckan, stora satsningar på välfärden och pensionerna, underlättande av familjeåterförening, bibehållen flygskatt.

Nu gäller det - om överenskommelsen går igenom  - att hålla kursen fast. Det gäller att värna välfärdsstaten och jämlikheten, för ett öppet och hållbart Sverige. Då kan vi se framtiden an med optimism.

Läget i regeringsfrågan

I dag informerade Annie Lööf talmannen att hon ger upp försöken att sondera fram en ny regering. Beskedet kom inte oväntat, även om det också hade varit möjligt för henne att begära förlängning med ytterligare en vecka.

Annie Lööf berättade i positiv anda om de samtal hon fört över blockgränsen om viktiga politiska sakfrågor. Däremot beklagade hon den låsning som fanns i statsministerfrågan. Men faktum är att samtliga tre förslag som hon sonderat förutsatte att just Alliansen skulle inneha statsministerposten, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna. (Alliansen + S, Alliansen + MP, C + L). Så länge Annie Lööf biter sig fast vid Alliansen och blockpolitiken blir hon en del av denna låsning i stället för en del av lösningen.

Det var bra att talmannen gav Annie Lööf möjlighet att köra dessa tre spår i botten. Nu är det dags att gå vidare. Pressen är stor på både Liberalerna och Centerpartiet. De måste nu välja mellan Ulf Kristersson eller Stefan Löfven, annars stundar extra val i vår.

Jan Björklund och Annie Lööf har varit starkare i sina utfästelser att inte släppa fram en M/KD-regering som är beroende av Sverigedemokraterna än vad de har varit om att inte släppa fram en ny socialdemokratisk regering. I samband med riksdagsomröstningen om Ulf Kristersson sade Annie Lööf: Centerpartiet gör nu efter valet precis det som vi sa före valet. Vi kommer inte att ingå i en regering som kräver aktivt stöd av Sverigedemokraterna (...) Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. Dessutom är de tydliga med att de vill motarbeta liberalers inflytande i svensk politik. Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är utomordentligt svårt att se hur Annie Lööf i ett senare skede skulle kunna backa från dessa så starka och entydiga formuleringar och släppa fram en M/KD-regering. 

Ett extra val är heller inte särskilt attraktivt för Centerpartiet. Genom sin hållning i regeringsförhandlingarna skulle partiet i ett sådant val knappast kunna räkna med att attrahera nya väljare från Kristdemokraterna, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Och Liberalerna skulle löpa stor risk att hamna under fyraprocentsspärren. 

Jag tror inte det är väljartaktiska hänsyn som nu avgör Centerpartiets och Liberalernas val. I stället kommer respektive partiers interna processer att bli väldigt viktiga. Vad tycker de aktiva medlemmarna i Liberalerna och Centerpartiet?

För mig pekar det mesta fortfarande mot en socialdemokratiskt ledd regering, kanske till och med en enpartiregering. Då kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet fylla rollen som grön vänsteropposition, Moderaterna och KD fyller rollen som högeropposition. Centerpartiet och Liberalerna förhandlar varje år med Socialdemokraterna om budgeten (på samma sätt som Vänsterpartiet gjorde under förra mandatperioden), och får därmed genomslag för liberal politik utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Sverigedemokraterna hålls fortsatt utanför och deras position marginaliseras.

Jag noterar att Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg är inne på liknande tankar.

Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället

Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.

Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.

Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.

Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.

Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.

Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.

Efter S-besked i regeringsfrågan - vad händer nu med blockpolitiken?

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan innebar att partiet uttryckte en vilja att efter en eventuell valseger 2014 samarbeta över blockgränsen. Besked har följts av en debatt om blockpolitikens vara eller inte vara i svensk politik.

Sverige är kanske det land i världen där vänster-högerdimensionen starkast dominerat - och fortfarande dominerar - det politiska livet. Under många år kunde man i princip väcka en normalbegåvad svensk väljare i sömnen och be denne rangordna de politiska partierna efter vänster-högerskalan. I dag är det svårare. Moderaterna har gått åt mitten, Centerpartiet åt höger. Var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna skall inplaceras är för många inte helt självklart.

Men fortfarande är vänster-högerdimensionen den överlägset viktigaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Det är styrkan i denna dimension som förklarar blockpolitikens fortsatt starka ställning. Det är därför opinionsinstiuten fortsätter att redovisa mätningsresultaten för de rödgröna partierna och för allianspartierna separat. Särredovisningen är meningsfull. Alla vet att om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna kommer Fredrik Reinfeldt att bilda regering. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven att bilda regering. Blockens - om vi nu skall kalla dem för det - inbördes storlek avgör regeringsfrågan. Om vi inte tänker i "block" blir ju uttrycken "blocköverskridande överenskommelse" eller "samarbete över blockgränserna" helt meningslösa. 

Stefan Löfvens tal om samarbete över blockgränserna fyller två funktioner - en strategisk och en saklig. Strategiskt kan Stefan Löfven framstå som en statsman som ödmjukt väljer att inte föregripa medborgarnas uttalade vilja i form av valresultatet 2014. I stället vill han givet medborgarnas uttalade vilja vid en valseger forma den regering som är mest lämplig eller möjlig. Allianspartierna skall i stället framstå som styrda av ett snävt, partiegoistiskt blocktänkande. Sakligt är det socialdemokratiska beskedet ett uttryck för realpolitiska överväganden. Det kan bli svårt för Stefan Löfven att efter valet 2014 styra landet med en minoritetsregering. Det ligger i Sveriges intresse, menar Stefan Löfven, att blockpolitiken inte lägger hinder i vägen för regeringens möjligheter att styra landet efter 2014.

Svenska Valundersökningar har undersökt de svenska väljarnas inställning till blocköverskridande regeringar ända sedan 1968. Som mest har 31 procent av väljarna önskat sig en sådan. Men väljarnas önskemål påverkas förstås av vad som uppfattas som realpolitiskt möjligt och tänkbart.

Om de rödgröna partierna blir större än alliansparterna efter valet 2014 och Sverigedemokraterna får en vägmästarroll så är det mest sannolika utfallet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar en minoritetsregering. Folkpartiet och Centerpartiet kan knappast ta ett direkt steg från en alliansregering till en rödgrön regering. Dels eftersom de båda partierna så tydligt har sagt att de inte har för avsikt att regera med Socialdemokraterna. Dels eftersom de båda partierna kommer att behöva ägna tid åt inre partivård och ideologiutveckling efter åtta år som ständigt kompromissande småpartier i en koalitionsregering.

En minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att råka ut för avsevärda svårigheter under mandatperioden. Det är inte osannolikt att vi efter något år - när stridsröken från valkampanjen och valet 2014 börjar lägga sig - får se en ny samtalssituation växa fram mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och Centerpartiet. Då har Folkpartiet förmodligen en ny partiledare som inte är bärare av gamla utfästelser om att inte samregera med Socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna förmår ideologiskt förflytta sig så att ett regeringssamarbete vore möjligt? (Om nu Centerpartiet och Kristdemokraterna finns kvar i riksdagen efter valet 2014.)

I min demokratisyn är det viktigt att de politiskt relevanta skiljelinjerna synliggörs för medborgarna. Så länge konflikter kring vänster-högerdimensionen präglar det svenska samhället så vill jag därför ha blockpolitik. Blockpolitik utesluter inte blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, eller till och med en blocköverskridande regering om en sådan skulle bli nödvändig. Men där är vi inte ännu. Om dagens opinionsmätningar blev valresultat skulle jag föredra en rödgrön minoritetsregering, med blocköverskridande uppgörelser i enskilda frågor. Skulle ett sådant arrangemang inte fungera hela mandatperioden får man i så fall försöka bredda regeringen.