"En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet"

Söndagen den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett mycket viktigt val. Svenska kyrkan har nära 5.5 miljoner medlemmar. Jag tror vi ibland glömmer hur fantastiskt många märriskor det är som är medlemmar i Svenska kyrkan. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige eller i Norden kommer i närheten av sådana medlemstal.

Givet denna mångfald gäller det att utnyttja medlemmarnas engagemang och kraft. Annars blir det ingen levande kyrka. Därför är kyrkovalen och kyrkans demokratiska processer så viktiga. Det är då vi får möjlighet att lyfta fram de olika uppfattningar som inryms i Svenska kyrkan och medlemmarna får möjlighet att förhålla sig till dem, att ta ställning.

För mig är Svenska kyrkan en viktig kraft i kampen för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet och gemensamt ansvarstagande, Det är viktigt för mig att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet. En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.  

För mig är Svenska kyrkan en folkkyrka där varje enskild medlem - oavsett vad som ligger till grund för medlemskapet - ska ha samma möjlighet som andra medlemmar att påverka kyrkans verksamhet. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan - en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del i kulturverksamhet, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilket relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt är en progressiv motståndskraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet. Kärleken är störst.

Så gå och rösta i kyrkovalet den 21 september. Jag kandiderar för den socialdemokratiska nomineringsgruppen, och om jag blir vald vill jag arbeta för att kyrkan även fortsättningsvis ska vara en stark och optimistisk röst i samhällsdebatten. Som Johannes skriver (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet. Jag är andligt fostrad i Frälsningsarméns söndagsskola i Båstad - då blir man optimistiskt lagd. :-)

Jag återkommer i senare bloggposter med vilka konkreta frågor jag tycker är viktigast och som bör få en central roll i valdebatten. 

 

Räds inte konflikt - men visa respekt!

Inför IFK Göteborgs årsmöte på torsdag: Räds inte konflikt, men visa respekt. 

 

"Konflikter och känslor hör ett sunt föreningsliv till. Det avgörande är att dessa konflikter hanteras på ett sätt som garanterar ett demokratiskt medlemsinflytande och att debatten förs i en respektfylld ton."

(...) 

Självklart har alla medlemmar rätt att såväl före som under årsmötet delta i en öppen och frispråkig debatt om hur klubben sköts eller borde skötas. I en sådan debatt är det lika självklart att alla former av hot – särskilt direkta eller indirekta hot om våld – är oacceptabla. Styrelse och klubbledning ger inför årsmötet en bild av vad som har hänt – företrädare för olika supportergrupper ger en annan bild. Polisanmälan är upprättad. Låt oss inte här och nu gräva ned oss i vad som har sagts eller inte sagts. Låt i stället polisutredningen ha sin gång och blicka samtidigt framåt. På så sätt ges den nyvalda styrelsen den arbetsro den behöver för att på ett provessionellt sätt hantera de frågor som konflikterna handlar om.

IFK Göteborg är en kamratförening. Vi förenas av vår kärlek till klubben och till fotbollen. Vi har som medlemmar ett kollektivt och ett individuellt ansvar att behandla varandra på ett respektfullt sätt. Hela Sverige tittar på oss nu. Låt oss leva upp till detta ansvar genom att genomföra årsmötet i en för vår förening värdiga former."

 Om detta skriver jag på BaraBen. Läs gärna!

 

 

Donald Trump återanvänder Putins talepunkter

Donald Trump har gjort en dygd av att upprepa Vladimir Putins talepunkter om Ukraina. Trump kallar president Zelenskyj för en diktator som vägrar genomföra demokratiska val. Det var Ukraina som startade kriget - inte Ryssland. I en fredsuppgörelse kommer Ukraina inte att kunna få tillbaka de områden som ockuperats i kriget av Ryssland. Ukraina kommer inte heller att få gå med i Nato, och Ukraina har hittills utestängts från förhandlingsbordet.

Putin tackar förstås och tar emot. Ryssland är också smart nog att utnyttja USA:s märkliga strategi - att lova bort saker utan att få något i gengäld - till att ytterligare flytta fram sina förhandlingspositioner. Ingen Nato-stat får delta i en eventuell fredsbevarande operation i Ukraina i samband med en överenskommelse om fred eller vapenvila, deklarerade till exempel Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov efter toppmötet med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Riyadh i Saudiarabien för ett par dagar sedan.

Ett team av amatörer. Så karaktäriserade Carl Bildt på Twitter/X dem amerikanska delegationen i Riyadh.

President Zelenskyj påstår att Donald Trump "lever i desinformationsrymden". Det är inte riktigt sant. Donald Trump ÄR desinformationsrymden.

För alla som värnar demokratin i världen är Donald Trumps normalisering av Ryssland ett stort steg bakåt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen för första gången sedan kalla krigets slut minskar. Att bejaka Donald Trumps politik och falska påståenden om situationen i Ukraina bidrar inte bara till att försvaga Ukraina och stärka Putin. Det bidrar också till att försämra förutsättningarna för demokratin i Europa och i Sverige.

 

Det är Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument"

Nej, Jimmie Åkesson är ingen demokrat om nu någon trodde det. 

I sitt tal på SD:s landsdagar idag förespråkade Jimmie Åkesson ett "omedelbart totalstopp" för byggandet av moskéer i Sverige. Han vill dessutom också riva minareter och avlägsna alla kupoler och halvmånar ur stadsbilden. Han öppnade även för möjligheten att riva befintliga moskéer.

I dag är det moskéer som Åkesson vill riva eller förbjuda att de byggs. Vilka gudstjänstlokaler står på tur härnäst, eftersom de inte är tillräckligt "svenska"? Synagogorna? SD har ju länge haft problem med frågan om judar är eller kan vara svenskar.

I ett inlägg på X (tidigare Twitter) skriver Johan Pehrson att det är osvenskt att vilja konfiskera och riva moskéer. OK. Men är det i så fall inte också osvenskt att samarbeta med partier som vill konfiskera och riva moskéer? 

I dessa besvärliga tider har regeringen gjort sig beroende av och inlett ett nära samarbete med ett parti som vill förbjuda bygget av moskéer i Sverige. Förstår Ulf Kristersson hur detta uppfattas i stora delar av vår omvärld?

Religionsfrihet är en viktig del av demokratin. Men religionsfrihet är inget för Jimmie Åkesson eller för SD. Jimmie Åkesson beskriver moskéer som ett "främmande monument" i Sverige. För mig är det Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument".

Är du också blockad av Billström?

Tobias Billströms blocklista på Twitter har länge varit en snackis. I sociala medier har tillkännagivandet "Jag är också blockad av Billström" utvecklats till en folksport. Ordkombinationen "blockerad", "Billström" och "Twitter" får över 70 000 träffar på Google. Jag noterar att till och med tidigare riksdagsledamoten Richard Herrey (M) redan i september 2016 beklagade sig över att han var blockad av Billström. Men det kan förstås ha varit ett misstag.

Det är vanligt att toppolitiker oavsett politisk färg blockerar en stor mängd Twitterkonton. Med tanke på det hat och de hot som frodas i sociala medier, och inte så sällan från anonyma trollkonton, är det inte konstigt alls. 

Men i dag lyfte Tobias Billström blockerandet till en ny nivå. Han blockade både LO:s vice ordförande Therese Gouvelin och LO:s officiella twitterkonto. Oklart varför.

Uppdaterat kl 21.20. LO meddelar att det var ett missförstånd att deras officiella twitterkonto var blockat av Billström. Det var "bara" deras vice ordförande Therese Gouvelin som var blockad.

Billströms nya blocknivå gör det rimligt att problematisera ministrars twitterkonton ut ett demokratiperspektiv. Tobias Billström är en av regeringens flitigaste twittrare, och han innehar en av de tyngsta ministerposterna. Twitter är sedan länge en central plattform för politiker att presentera nya förslag och kommentera den politiska händelseutvecklingen. Billströms konto utgör inget undantag. Varje seriöst konto som blockeras av en makthavare innebär en ojämlik begränsning av samtalet. En del aktörer får tillgång till Billströms ministeruttalanden, andra utestängs. Och det är Billström själv som bestämmer vem som ska få tillgång till hans uttalanden.

Jag skulle gärna se en seriös diskussion om ministrars twitterkonton, och särskilt med röster från jurister, statsvetare och journalister. Vad innebär ministrars blockande för demokratin med avseende på politisk jämlikhet, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande? (Jag bortser då från anonyma konton samt konton som formulerar hat och hot.) Hur ska vi se på dessa kontons status? Formellt är de privata, men i praktiken är de semi-officiella. Borde ministrarnas blocklistor vara offentlig handling?

*

Och ja, jag är sedan flera år tillbaka också blockad av Billström. Jag har ingen aning om varför. Men det finns säkert goda skäl. 

Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Visst måste SVT klara att Carina Bergfeldt samlar in pengar till Afghanistan

För några dagar sedan initierade den framstående journalisten och tv-profilen Carina Bergfeldt en insamling till Svenska Afghanistankommittén. Bergfeldt använde sitt privata Instagramkonto. Avsikten var att stärka Svenska Afghanistankommitténs möjligheter att fortsätta bedriva skolverksamhet för flickor och pojkar i Afghanistan även efter att talibanerna tagit makten i landet.

Insamlingen blev en succé. Redan första dagen hade Carina Bergfeldt lyckats samla in över en miljon kronor.

I dag berätta Dagens Nyheter att Carina Bergfeldt mött intern kritik på SVT för sitt agerande. Kritikerna hävdar att Carina Bergfeldts engagemang "kan skada tittarnas förtroende för nyhetsrapporteringen och tilltro till mediernas opartiskhet".

Jag häpnar. Svenska Afghanistankommittén är en välrenommerad biståndsorganisation som arbetar med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar. Kommitténs övergripande princip är arbetet med mänskliga rättigheter. En enskild journalist måste  kunna stödja en sådan verksamhet utan att arbetsgivaren oroar sig för att uppfattas som "partisk". Visst, om SVT vill göra en kritisk granskning av Svenska Afghanistankommitténs verksamhet är det kanske inte Carina Bergfeldt som ska föra den. Men det är ju en arbetsledarfråga.

Vid flera tillfällen (till exempel här och här) har jag kritiserat SVT för en överdriven ängslan att inte uppfattas som tillräckligt opartiska. I stället borde SVT lyfta fram den så kallade "demokratiparagrafen" (första paragrafen i radio- och tv-lagens femte kapitel) som slår fast att "programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet". Enligt den proposition som ligger till grund för lagtexten (prop. 2005/06:112) anknyter lagen till exempel till fördömande av rasism och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag hoppas att Carina Bergfeldt får ett starkt stöd av sina chefer i denna fråga. Givet demokratiparagrafen har jag utomordentligt svårt att se hur Bergfeldts agerande skulle vara oförenligt med public service-företagens krav på opartiskhet. Förtroende och tilltro vinner man genom att stå upp för sina grundvärderingar, inte genom att ängsligt jaga vind eller genom att försöka tillgodose alla.

Jag uppmanar bloggens alla läsare att stödja Carina Bergfeldts initiativ och skicka ett bidrag till Svenska Afghanistankommitténs viktiga verksamhet, inte minst med skolor för flickor och pojkar i Afghanistan. Enklast är att swisha en slant till 900 78 08. Märk bidraget med hashtagen #enavhundra. Vill de ge ett bidrag på annat sätt än genom swish finns alternativ här.

Hustrun och jag swishar en slant redan i kväll. Gör det du också!

Bra att så många reagerade på Alexander Bards språkbruk!

Igår kväll avbröt TV4 sitt samarbete med Alexander Bard. Han kommer fortsättningsvis inte att ingå i juryn i TV-programmet "Talang". Orsaken är att Alexander Bard på Twitter uttalat sig på ett sätt som många uppfattar som rasistiskt. Bards formuleringar är generaliserande och grovt nedsättande mot svarta människor.

Produktionsbolaget Fremantle Sweden, som producerar Talang, säger i ett uttalande: ”Alexander Bards kommentarer är helt oacceptabla och motsatsen till vad Talang-varumärket representerar. (...) Vi insisterar på att han ska tas bort omedelbart och inte återvänder till programmet under några omständigheter”. Bianca Ingrosso, Alexander Bards jury-kollega i Talang tog också starkt avstånd från Bards uttalanden och ställde ultimatum till TV4: Jag älskar Talang men nej jag kommer ej sitta i juryn ifall han är med. Landslagsstjärnorna Alexander Isak och Robin Quaison sa att de skulle bojkotta all medverkan i TV4 så länge kanalens samarbete med Alexander Bard fortsatte, och de fick stöd av flera av sina kamrater i fotbollslandslaget.

Nej, det är inget hot mot yttrandefriheten att TV4 väljer att avsluta sitt samarbete med Alexander Bard. Även fortsättningsvis är Alexander Bard fri att säga precis vad han vill, så länge han håller sig inom lagens ramar. TV4 och produktionsbolagen Fremantle Sweden är fortsatt fria att själva välja sina medarbetare, så länge de håller sin inom lagens ramar. Så fungerar det i en demokrati.

Alexander Bards tweet igår var inte en engångsföreteelse. Tidigare har han önskat att förre justitieministern Beatrice Ask (M) "ska dö, långsamt och smärtsamt" och kallat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för "det där lilla kräket". Exemplen kan lätt mångfaldigas.

Och Alexander Bard fortsätter. Så sent som i morse kallade han programledaren för TV4:s Nyhetsmorgon Jenny Aversjö för "ljugande svin".

Ett språk impregnerat av hat och förakt mot andra människor får aldrig normaliseras. En sådan normalisering hotar samhällsgemenskapen och vårt sätt att leva tillsammans. Jag är glad att TV4 och så många andra reagerade så starkt på Alexander Bards uttalanden.

Nya förslag från M och SD minskar public sevice oberoende

Riksdagsledamöter från Moderaterna och Sverigedemokraterna motionerar om åtgärder som skulle minska Public Service-företagens (SVT, SR och UR) oberoende. Tidningen Journalisten berättar att  Lars Beckman, Jan Ericson och Edward Riedl (M) vill införa sanktioner mot SVT, SR och UR om de fälls i Granskningsnämnden (2019/20:2418, 2019/20:2951). Även Robert Stenkvist och David Lång (SD) vill införa sådana sanktioner (2019/20:791). De kritiserar Granskningsnämndens beslut i ett enskilt ärende (friandet av SVT:s EU-valvala 2014!) och föreslår - på fullt allvar - att Granskningsnämnden ska bestå av politiker, tillsatta efter partiernas antal riksdagsmandat.

Konsekvensen av dessa förslag skulle bli att den politiska majoriteten får avgöra vad som är "sakligt" och vad som är "opartiskt" och får makt att besluta om ”sanktioner” för anställda vid SVT, SR och UR. Så mycket för ett oberoende public service.

Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tidigare i dag skrev på Twitter: Politiskt beslut nu om möjlighet till skärpta sanktionsmedel mot public service-bolagen kommer inte öka journalisternas känsla av trygghet att professionellt utföra sitt jobb, utan några som helst hänsyn samt Illavarslande förslag, kommer leda till ökat politiskt beroende för public service-bolagen om de vinner stöd i riksdagen. Bör avvisas - Sverige borde gå i andra riktningen och öka oberoendet.

Jag har sagt det förut. Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.

Om "Jimmie-moment" och den bedrägliga känslan att "inte känna igen sig i Sverige"

Nej, till skillnad från Kajsa Dovstad har jag har aldrig haft något "Jimmie-moment". Det vill säga ett ögonblick där jag i ett plötsligt uttryck av frustration över att Sverige förändrats tänkt att "nästa gång röstar jag på Jimmie Åkesson".

Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".

Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.

Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".

Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.

Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.

Låt oss hålla ihop mot terrorn

Idag är det tvåårsdagen av det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, där fem människor miste sina liv. Låt oss aldrig glömma terrorns och hatets offer, och låt oss hedra dem genom aldrig svika de värden vårt fria, demokratiska samhälle vilar på - som öppenhet, rättssäkerhet och alla människors lika värde. Låt oss bekämpa hatets och hånets destruktiva, avhumaniserande kraft, och låt oss hålla ihop mot dem som söker splittring. 

Som Fatemeh Khavari formulerade det på twitter tidigare i dag, med ett starkt intentionsdjup bortom de enskilda orden: För att kunna bekämpa terrorism, behöver vi hålla i varandras händer, varmare än nånsin.

Hedra demokratin - håll SD borta från makten!

I slutet av veckan avslöjade Dagens Nyheter att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Jonas Millard startat ett konto med användarnamnet SinX på nätforumet Flashback. Från detta konto har det under flera år publicerats kvinnoförnedrande inlägg med tips om hur man köper sex utomlands eller hur man kan droga och misshandla kvinnor för att sedan våldta dem. Överhuvudtaget betecknar användarkontot SinX kvinnor som "Sliddjur", "Hyndor" och "Horor".

Jonas Millard påstår att han delar användarkontot SinX med flera andra personer och att han inte själv har skrivit de grövsta inläggen. Dagens Nyheter kan berätta att Jonas Millard använt samma lösenord till detta Flashback-konto som till sitt tidigare arbete som heltidsarvoderat oppositionsråd i Örebro kommun.

Oavsett vilka och hur många av dessa hatfulla och kvinnoföraktande inlägg som Jonas Millard själv skrivit så bär han ett personligt ansvar för att ha låtit kontot finnas kvar och för att ha låtit andra personer utnyttja det genom tillgång till hans lösenord. Men Sverigedemokraternas ledning bryr sig inte. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson säger i stället att han inte ser någon anledning att misstro Jonas Millard och att det inte finns någonting som pekar på att Jonas Millard skulle ha en negativ kvinnosyn. 

Dagens Nyheters avslöjande bekräftar igen det vi redan visste. Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraternas vidriga människosyn skiljer dem från alla anständiga demokratiska partier. Sverigedemokraterna är inte ett parti som bara vill ha "lite mindre invandring". Sverigedemokraterna är den liberala demokratins svurne fiende.

I morgon måndag är det på dagen 100 år sedan riksdagen fattade det principiella beslutet om att införa allmän och lika rösträtt. Det är en stor dag. Det vore tragiskt om den svenska demokratins 100-årsjubileum solkades av att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen och tilldelades en avgörande maktställning i Sveriges riksdag. Låt oss tillsammans hjälpas åt att se till att så inte blir fallet. 

Glad över positiva remissvar till utredningen!

Den 13 mars i år överlämnade jag betänkandet Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige (SOU 2018:18) till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Utredningsarbetet var en inspirerande och spännande erfarenhet. Nu har remissinstanserna sagt sitt. Till min glädje är de i huvudsak positiva, och det förs också fram flera konstruktiva idéer i syfte att förbättra förslagen ytterligare.

 

Direktiven uppdrog bland annat åt utredningen att föreslå förtydligade demokratikriterier för stödberättigande, kriterier som är i överensstämmelse med religionsfriheten. Våra kriterier presenterades på DN Debatt av mig och utredningens huvudsekreterare Daniel Lindvall, samma dag som utredningen överlämnades.

Direktiven var tydliga med att utredningens förslag skulle ha en "bred förankring bland riksdagspartierna". Behovet av en bred politisk förankring beror på att gällande lagstiftning kräver kvalificerad majoritet i riksdagen för att kunna ändras. Vad jag kan förstå har också riksdagens samtliga åtta partier så här långt förhållit sig välvilligt till utredningens förslag. Samtliga partier hade också en representant i den parlamentariska referensgrupp som var knuten till utredningen.

Vi hade inte i uppdrag att ta ställning till om staten ska ge stöd till trossamfund eller ej. I stället skulle vi utreda hur ett sådant stöd bäst utformas och vilka mål som ska uppnås. Stödet har i sin nuvarande form funnits sedan år 2000 och omfattar en hjälp till trossamfunden med att få in sina medlemsavgifter genom Skatteverket (på samma sätt som medlemmar i Svenska Kyrkan betalar sin avgift) samt ett statsbidrag på ca 90 miljoner per år. Lagen om stöd till trossamfund har aldrig utvärderats. Samtidigt har samhället förändrats - den religiösa mångfalden i Sverige i dag är betydligt större än när lagen tillkom.

Frågan om statens stöd till trossamfund är omdiskuterat. Några anser att staten inte ska ge stöd till trossamfund överhuvudtaget. Andra menar att stödet borde utvidgas till att även innefatta så kallade sekulära livsåskådningssällskap som till exempel Humanisterna. En del har varit bekymrade över att stödet riskerar att ge stöd till verksamheter som bedrivs på sätt som är oförenligt med för samhället särskilt skyddsvärda värderingar eller med mänskliga rättigheter.

Religionsfrihet är en mänsklig rättighet och en viktig hörnsten i den svenska demokratin. Samtidigt kan det i ett demokratiskt samhälle uppstå konfliktytor mellan religionsfriheten och andra mänskliga fri- och rättigheter. Jag hoppar att utredningens förslag ska ge trossamfunden förutsättningar för en aktiv och långsiktig religiös verksamhet samtidigt som de skyddar samhällets grundläggande värderingar, däribland alla människors lika värde och jämställdhet, såsom de uttrycks i regeringsformen och som vårt samhälle vilar på.

Varmt tack till alla medarbetare i utredningen, särskilt huvudsekreterare fil dr Daniel Lindvall och sekreterare, dåvarande kammarrättsassessorn, Linda Svärd, samt expertgrupp och parlamentarisk referensgrupp.

Det har också varit roligt att få uppleva svenskt utredningsväsende inifrån, och få ta del av den professionalitet som kringgärdar verksamheten. Utredningsväsendet är fortfarande en vital del av den svenska demokratin, en del som är värd att vårda och värna.

SVT:s "opartiskhet" och "värnande av demokratiska värden"

Ja, Jag tycker fortfarande att Sveriges Television gjorde rätt i att markera mot Jimmie Åkessons famösa uttalande i partiledardebatten om att arbetslösa invandrare "inte passar in i Sverige". Radio- och tv-lagens 5 kapitel, 1 § stadgar att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt SVT:s sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet att markera avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden. Granskningsnämnden har nyligen kritiserat SVT för att inte ha tagit avstånd från kränkande uttalanden av en Sverigedemokratisk politiker.

Samtidigt inser jag det olyckliga i att SVT:s markering fick dominera nyhetsflödet bara ett par dagar före valet. Hade det funnits något annat sätt för SVT att göra sin markering?

Det är därför jag med stor glädje i dag läser en artikel av SVT:s programdirektör Jan Helin som på ett förtjänstfullt sätt reder ut och problematiserar relationen mellan kravet på opartiskhet och kravet på att värna demokratiska värden. Helin skriver: Vi bör i stället säkra vår förpliktelse inför demokratiparagrafen genom ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande när den här typen av uttalanden dyker upp. Ett arbete kommer nu att intensifieras tillsammans med SVT:s redaktionella ledningar för att konkretisera hur detta förändrar vår journalistik.

Ett mer målmedvetet proaktivt och mindre reaktivt agerande från SVT:s sida, alltså. Det låter bra. Men det svåra är förstås att gå från ord till handling. Vad innebär "ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande"? På vilket sätt innebär detta att SVT ska "förändra" sin journalistik? Det ska bli väldigt spännande att följa SVT:s fortsatta arbete i denna fråga.

Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man det partiet på ett opartisk" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Har ni några bra idéer så får ni gärna berätta!

Var så modig du bara kan

I dag är det valdag - demokratins högtidsdag. Denna gång präglas valdagen av lite mindre glädje och mer av allvar och beslutsamhet än vad jag kan minnas från tidigare. Auktoritära, antidemokratiska krafter har vuxit sig starka och många uppfattar demokratins liberala grundvärden som hotade.

Det gäller att stå emot och att inte falla undan. Själv har jag funnit kraft och uppmuntran i Timothy Snyders manifest "On Tyranny" från 2017. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale university. I sin text formulerar han 20 punkter baserade på lärdomar från europeisk historia under det senaste århundradet i hur vi bäst agerar för att stå emot totalitära tendenser och hoten mot demokratin. Snyder skriver: Europas 1900-talshistoria visar oss att samhällen kan brytas ner, demokratier falla, etik smulas sönder, och vanliga människor kan plötsligt stå där över dödsgroparna med gevär i händerna. Varje individ har ett eget ansvar för att se till att vi inte ska hamna där igen.

I dag då vi går till vallokalen för att efter bästa förmåga värna demokratin och bekämpa totalitära tendenser är det särskilt tre av Snyders 20 punkter jag vill lyfta fram.

Do not obey in advance. Lyd inte i förväg. Mycket av auktoritarismens makt baseras på att medborgarna frivilligt och förebyggande underkastar sig de repressiva krafternas vilja. En sådan föregripande följsamhet visar de auktoritära krafterna vad som är möjligt och påskyndar vägen till ofrihet. Inför detta val tänker jag på hur de repressiva krafternas retorik förskjutit samhällsdebatten och att vi nu talar om flyktingar och utsatta grupper på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Och utvecklingen har gått oroväckande snabbt. Det gäller att stå emot. 

Defend an institution. Försvara institutionerna. Demokratins instituioner har den kraft medborgarna ger dem - om vi släpper taget om dem och tror att de kan försvara sig själva så utlämnar vi dem till repressionens krafter. Inför detta val tänker jag på de auktoritära högerkrafternas attacker på fria medier, särskilt public service-företagen. Polen och Ungern är oroväckande exempel på hur demokratins institutioner som domstolar och public service blir de repressiva krafternas första måltavla. Så försvara institutionerna och deras oberoende - då försvarar du också demokratin.

Be as courageous as you can. Var så modig du bara kan. Det är lätt att säga att någon ska vara modig. För mig är mod att följa sitt hjärtas väg, även om vägen är besvärlig, och att alltid värna demokratins grundvärden och dessa våra minsta. Som Bob Dylan uttrycker det: May you always be courageous, stand upright and be strong.

Timothy Snyders bok finns även i svensk översättning och kan beställas här. 

 

Hur värnar vi demokratin - i ljuset av Trump och utvecklingen i Polen?

Med klar majoritet - 235 röster mot 192 - röstade det polska parlaments underhus idag igenom ett lagförslag som stärker regeringens kontroll över rättsväsendet och som innebär att samtliga ledamöter av Högsta domstolen avsätts. Förslaget är en av flera lagändringar som begränsar rättsväsendets oberoende i Polen.

I USA har president Donald Trump attackerat rättsväsendet, bland annat genom att flera gånger uttala sig nedsättande om enskilda domare och domstolsbeslut. Trumps beslut att avskeda FBI-direktören James Comey samtidigt som FBI undersökte Trumps kopplingar till Ryssland uppfattades av många som ett angrepp på det amerikanska rättsväsendets oberoende.

Parallellt med angreppen på det oberoende rättsväsendet florerar konspirationsteorier om att massmedia "mörkar" sanningar om bland annat invandring, och antisemitiska tankefigurer om att miljardären George Soros finansierar och indirekt styr den amerikanska proteströrelsen mot president Donald Trump.

Den politiska demokratin består av två grundkomponenter - folkviljans förverkligande och mänskliga rättigheter. Utöver dessa brukar vikten av ett oberoende rättsväsende lyftas fram. Komponenterna hänger samman. En demokratisk stat där medborgarna i fria val beslutar att avskaffa till exempel yttrande- mötes- och tryckfriheten kan knappast längre göra anspråk på att kalla sig för en demokrati. Folkviljans förverkligande kräver mänskliga rättigheter för att kunna mobiliseras och komma till uttryck. Ett oberoende rättsväsende är viktigt för att en regering inte ska kunna använda domstolarna till att sätta åt oppositionen och bruka lagarna till att stärka sin egen makt.

Det är inte bara i USA och Polen som vi på senare tid i västliga demokratier har kunnat iaktta angrepp på de mänskliga rättigheterna. Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar, sa till exempel Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London för några veckor sedan.

Hur ska vi då bäst skydda de mänskliga rättigheterna i de västliga demokratierna och i Sverige i dag? Vi kan inte längre förutsätta att auktoritära, nationalkonservativa partier med populistisk retorik som till exempel Sverigedemokraterna varaktigt utestängs från politiskt inflytande. De mänskliga rättigheterna har ett ganska starkt grundlagsskydd i Sverige i dag. Men de är inte huggna i sten.

En möjlighet vore att  införa en Författningsdomstol med uppgift att pröva nya lagars förenlighet med grundlagen. Jag har länge varit motståndare till en sådan. Jag delar kollegan Bo Rothsteins uppfattning att sådana domstolar riskerar att bli politiserade, men utan möjlighet för medborgarna att utkräva politiskt ansvar. Det är också svårt att hitta belägg för att sådana domstolar eller motsvarande institutioner är effektiva och verkligen utgör ett starkt värn för de mänskliga rättigheterna.

Jag är fortfarande motståndare till en svensk författningsdomstol. Men kanske börjar mitt motstånd vackla? Jag ser gärna en förutsättningslös diskussion om hur en sådan domstol skulle kunna arbeta för att se till att vi inte får en utveckling där de grundlagsskyddade mänskliga rättigheterna urholkas genom annan lagstiftning. Eller finns det andra sätt att starkare värna de mänskliga rättigheternas ställning? Det vi nu ser hända i Polen och USA är en varningssignal som måste tas på allvar.

Stoppa vapenexporten till diktaturer. Hur svårt ska det vara?

Det råder bred politisk enighet om att svensk vapenexport till diktaturer ska förbjudas. På Socialdemokraternas partikongress 2013 slogs det fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. I KEX-utredningens (Krigsmaterielexportöversynskommittén) betänkande från 2015 enades samtliga partier utom Vänsterpartietom följande formulering: Ifall det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller grava brister i den demokratiska statusen utgör det hinder för beviljande av tillstånd. (Vänsterpartiet ville skärpa formuleringarna ytterligare.) Statsminister Stefan Löfven har själv gjort klart: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.

Saken borde således vara busenkel. I den proposition som den rödgröna regeringen inom kort ska sända till Lagrådet borde det finnas en enkel skrivning om att det inte ska vara möjligt för Sverige att sälja vapen till diktaturer. Men icke sa Nicke. I morse berättade Ekot att det finns planer på att mjuka upp formuleringarna och öppna för fortsatt svensk vapenexport till diktaturer. I ett utkast till propositionen talas det inte längre om att "förhindra" vapenexport till diktaturer eller att grava brister i demokratins utgör ett "hinder" för vapenexport. I stället används den betydligt svagare formuleringen att tillstånd "bör inte" ges för vapenexport till diktaturer.

De jurister jag hunnit stämma av med är eniga om att formuleringen "bör inte" är en avsevärd försvagning i förhållande till KEX-utredningens formulering om "hinder" för vapenexport.

Det är oroande att regeringen tycks ha så svårt att gå från ord till handling i denna fråga. Saken blir inte bättre av att det även finns svagare formuleringar om vapenexporten i delar av materialet till den socialdemokratiska partikongressen - även om dessa av ansvarig minister Morgan Johansson uppges vara ett misstag.

Det är min förhoppning att kongressen tydligt sätter ner foten och markerar att det nu - äntligen - är dags att sätta definitivt stopp för svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar saken vidare här.

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.

*

När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.

Hur demokratisk är Decemberöverenskommelsen?

Vad innebär Decemberöverenskommelsen för det fortsatta samarbetet inom Alliansen? I går översköljdes Moderaternas och Anna Kinberg Batras Facebooksidor av negativa kommentarer av typen "Tack och adjö" eller "Aldrig mera Moderaterna". Flera av dessa kommenterar kommer förstås från anonyma personer och nättroll som inte haft för avsikt att rösta på Moderaterna, utan snarare känner sig hemma hos Sverigedemokraterna. Men det råder inget tvivel om att det inom Moderaterna finns en kritik mot Decemberöverenskommelsen och att den av en del moderater uppfattas som att Alliansen lagt sig platt för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.

Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.


Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.

En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.

Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.

Kasselstrand vann maktkampen inom SDU. Spänningen gentemot SD kvarstår

I dag avgjordes den dramatiska ordförandestriden i Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Efter en lång debatt besegrade sittande ordförande Gustav Kasselstrand utmanaren Henrik Vinge med röstsiffrorna 31-25.

Gustav Kasselstrand hade nominerats till omval av en enhällig valberedning. Omröstningen blev ändå ganska jämn eftersom den ideologiska spänning som råder mellan ungdomsförbundet SDU och moderpartiet SD även återfinns inom SDU. Sverigedemokraternas partiledning har under flera år sett med ogillande på SDU:s och Gustav Kasselstrands mer radikala nationalistiska profil. Henrik Vinge arbetar som pressekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och i dennes frånvaro åt vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Redan vid 2012 års kongress utmanades Gustav Kasselstrand, den gången av nuvarande riksdagsledamoten Paula Bieler som även hon ansågs stå partiledningen nära. Kasselstrand segrade då enkelt med röstsiffrorna 39-10.

Det är mycket vanligt att ungdomsförbund är mer ideologiskt radikala än sina moderpartier. Men när det gäller Sverigedemokraterna - som har rötter i nazistiska kretsar - blir förstås utrymmet för ideologiska högeravvikelser mindre och mer kontroversiellt.

SDU och Kasselstrand representerar en mer renodlad och radikal nationalism, där det är viktigt att varje "folk" har rätt till nationellt självbestämmande. Så betonar till exempel SDU det palestinska folkets rätt till en egen stat mycket starkare än vad moderförbundet SD gör.

Det är ingen slump att SDU:s idéprogram har namnet "Nationen framför allt". I SDU:s idéprogram förekommer olika böjningsformer av ordet "nation" 58 gånger, medan ordet "demokrati" inte förekommer en enda gång.

Sverigedemokraternas partiledning hade välkomnat ett maktskifte inom SDU. Å andra sidan är det svårt att veta vad hur alla de SDU-medlemmar som stöttat Kasselstrand skulle ha reagerat inför vad de uppfattat som en kupp initierad av partiledningen. Risken vore stor att många unga Sverigedemokrater åtminstone tillfälligt hade demobiliserats eller sett sig om efter andra tillhörigheter på högerkanten.