Igår kväll avbröt TV4 sitt samarbete med Alexander Bard. Han kommer fortsättningsvis inte att ingå i juryn i TV-programmet "Talang". Orsaken är att Alexander Bard på Twitter uttalat sig på ett sätt som många uppfattar som rasistiskt. Bards formuleringar är generaliserande och grovt nedsättande mot svarta människor.
Produktionsbolaget Fremantle Sweden, som producerar Talang, säger i ett uttalande: ”Alexander Bards kommentarer är helt oacceptabla och motsatsen till vad Talang-varumärket representerar. (...) Vi
insisterar på att han ska tas bort omedelbart och inte återvänder till
programmet under några omständigheter”. Bianca Ingrosso, Alexander Bards jury-kollega i Talang tog också starkt avstånd från Bards uttalanden och ställde ultimatum till TV4: Jag älskar Talang men nej jag kommer ej sitta i juryn ifall han är med. Landslagsstjärnorna Alexander Isak och Robin Quaison sa att de skulle bojkotta all medverkan i TV4 så länge kanalens samarbete med Alexander Bard fortsatte, och de fick stöd av flera av sina kamrater i fotbollslandslaget.
Nej, det är inget hot mot yttrandefriheten att TV4 väljer att avsluta sitt samarbete med Alexander Bard. Även fortsättningsvis är Alexander Bard fri att säga precis vad han vill, så länge han håller sig inom lagens ramar. TV4 och produktionsbolagen Fremantle Sweden är fortsatt fria att själva välja sina medarbetare, så länge de håller sin inom lagens ramar. Så fungerar det i en demokrati.
Alexander Bards tweet igår var inte en engångsföreteelse. Tidigare har han önskat att förre justitieministern Beatrice Ask (M) "ska dö, långsamt och smärtsamt" och kallat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för "det där lilla kräket". Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Och Alexander Bard fortsätter. Så sent som i morse kallade han programledaren för TV4:s Nyhetsmorgon Jenny Aversjö för "ljugande svin".
Ett språk impregnerat av hat och förakt mot andra människor får aldrig normaliseras. En sådan normalisering hotar samhällsgemenskapen och vårt sätt att leva tillsammans. Jag är glad att TV4 och så många andra reagerade så starkt på Alexander Bards uttalanden.
Visar inlägg med etikett Alexander Bard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alexander Bard. Visa alla inlägg
2020-01-19
Om Alexander Bard och värdet av att hålla en anständig ton i debatten
Rasism och främlingsrädsla äter sig på ett oroväckande sätt in i det offentliga samtalet, skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i en uppmärksammad text nyligen. Wolodarski syftade bland annat på hur öppen rasism och högerextremism börjat normaliseras i det svenska debattklimatet. Det är en mycket bra artikel. Läs den.
Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".
En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.
Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".
Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.
Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".
En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.
Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".
Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.
2018-04-09
Högern förökar sig genom delning?
Vänstern förökar sig genom delning, hördes det sarkastiskt under 1970-talet när olika och inbördes rivaliserande små vänstergrupper växte fram och ändrade namn utan att den samlade vänsterrörelsen blev så mycket större. KFML, KFML(r), SKP, FK, RMF, KAF, SP, MLK och APK är bara ett litet axplock.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
2018-03-21
Sverigedemokraterna och de nya rörelserna på högerkanten
Det spricker upp på högerkanten. I början av mars bildades det nya partiet Alternativ för Sverige, ett parti som tycker att Sverigedemokraterna inte längre är tillräckligt radikalt. Alternativ för Sveriges ledning består i stor utsträckning av personer som tidigare uteslutits ur Sverigedemokraterna. För ett par dagar sedan meddelade Alexander Bard att han går med i Medborgerlig Samling (MED), ett parti som vill att Sverige avsevärt minskar antalet asylsökande som får tillträde till landet, som vill se kraftigare inslag av vedergällning i det svenska straffsystemet och som är missnöjt med public service-företagens nyhetsförmedling. Den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag fick i veckan stor uppmärksamhet när den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali twittrade ut material som tidningens grundare Chang Frick sänt honom i syfte att kompromettera en liberal ledarskribent. Samme Chang Frick meddelar i dag att han söker medlemskap i Moderaterna. (Och då har jag inte ens nämnt nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR:s nya offensiva profil på gator och torg i svenska städer, den högerextrema främlingsfientliga tidningen Nya Tider som orsakat turbulens i samband med Bokmässan i Göteborg eller annat smått och gott.)
Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.
För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.
Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.
För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.
2013-01-10
Annie Lööfs kris. Kan centerrörelsen inrymma både Alexander Bard och Eskil Erlandsson?
Uppdaterat torsdag 10/1 kl 21.30: Annie Lööf gjorde en habil insats i kvällens SVT Aktuellt. Jag förstår bara inte varför hon måste skylla på att hon var "så ung" när hon förespråkade månggifte. Hon var 23 år då och hon är 29 år nu. Jag hade flera åsikter när jag var 23 år som jag inte har idag. Men jag skyller inte på att jag var "så ung" när jag hyste dem.
I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.
Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)
Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.
Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt, progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.
Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.
Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.
Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant. Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.
Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.
*
I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.
Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)
Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.
Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt, progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.
Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.
Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.
Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant. Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.
Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.
2011-08-04
Liberaldemokraterna - tack och ajö?
I en tidigare bloggpost analyserade jag Liberaldemokraternas nyligen presenterade manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och arbetar för att skapa ett liberalt alternativ i svensk politik. Liberaldemokraterna genomför bl a en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter vilket borde borde borga för att ge Liberaldemokraterna ordenligt utrymme i mediedebatten.
Men de senaste månaderna har det varit väldigt tyst om Liberaldemokraterna. Rörelsen har tappat momentum. Jag hade t ex förväntat mig att Liberaldemokraterna skulle göra avtryck i Almedalen, men så blev inte fallet. För några dagar sedan meddelade två av Liberaldemokraternas övriga förgrundsgestalter - Torbjörn Jerlerup och Niklas Starow - att de hoppar av. Niklas Starow ger på sin blogg sin syn på bakgrunden till avhoppet, och publicerar en mejlväxling mellan Torbjörn Jerlerup och Alexander Bard.
Motsättningarna tycks vara två. Den ena gäller om Liberaldemokraterna skall prioritera att ombilda sig till ett formellt politiskt parti eller om man skall avvakta partiledarvalet i Centerpartiet (där förhoppningen hos Bards falang tycks vara att Annie Lööf skall lyckas driva Centerrörelsen i en sådan liberal riktning att det blir kontraproduktivt att bilda ett ytterligare liberalt parti). I så fall, menar en del, vore det bättre att slåss för liberalismens ideal genom nätbaserade rörelser inom Centerpartiet som t ex Stureplanscentern. Andra menar att det vore fel att låta interna skeenden inom Centerpartiet avgöra huruvida det är rätt att prioritera partibildning för ett nytt liberalt alternativ i svensk politik.
Den andra motsättningen rör styrelseformen. De som vill prioritera partibildningen vill också redan nu formalisera organisationen inom Liberaldemokraterna. De som inte vill skynda på partibildningen tycks också hellre bibehålla den mer lösliga nätverksorganisationen och ett mer informellt ledarskap.
Till dessa skiljelinjer kommer personmotsättningar. Den ovan nämnda mejlväxlingen mellan Niklas Starow och Alexander Bard är ingen trevlig läsning, särskilt inte det tonläge Alexander Bard använder (med argument som "Är du dum i huvudet?").
Vart skall liberalismen ta vägen i svensk politik? Om Annie Lööf blir ny partiledare för Centerpartiet kommer hon sannolikt att styra partiet i en mer (ny)liberal riktning och konkurrera med Folkpartiet och Moderaterna om väljarna på högerkanten. Om Anna-Karin Hatt blir partiledare kommer Centerpartiet snarare att stanna kvar i mitten som ett (social)liberalt alternativ och på sikt kanske kunna öppna upp för blocköverskridande uppgörelser.
Alexander Bard och hans nätverk klarar sig säkert. Kommer Liberaldemokraterna att kunna hålla samman och mobilisera givet den interna turbulens som nu råder? Det är inte alls säkert. Den här typen av inre bråk tenderar att demobilisera medlemmarna och det blir en utmaning att försöka återskapa engagemanget och trovärdigheten i projektet.
Alexander Bard och hans nätverk klarar sig nog, oavsett om det blir inom ramen för ett nytt politiskt parti, inom liberala center-nätverk eller som ett självständigt liberalt nätverk. Men det vore synd om de frihetliga tankar om t ex kriminalpolitiken eller skolpolitiken som Liberaldemokraterna formulerade i sitt manifest nu endast blir historisk kuriosa i stället för att på allvar föras fram i den politiska debatten.
Men de senaste månaderna har det varit väldigt tyst om Liberaldemokraterna. Rörelsen har tappat momentum. Jag hade t ex förväntat mig att Liberaldemokraterna skulle göra avtryck i Almedalen, men så blev inte fallet. För några dagar sedan meddelade två av Liberaldemokraternas övriga förgrundsgestalter - Torbjörn Jerlerup och Niklas Starow - att de hoppar av. Niklas Starow ger på sin blogg sin syn på bakgrunden till avhoppet, och publicerar en mejlväxling mellan Torbjörn Jerlerup och Alexander Bard.
Motsättningarna tycks vara två. Den ena gäller om Liberaldemokraterna skall prioritera att ombilda sig till ett formellt politiskt parti eller om man skall avvakta partiledarvalet i Centerpartiet (där förhoppningen hos Bards falang tycks vara att Annie Lööf skall lyckas driva Centerrörelsen i en sådan liberal riktning att det blir kontraproduktivt att bilda ett ytterligare liberalt parti). I så fall, menar en del, vore det bättre att slåss för liberalismens ideal genom nätbaserade rörelser inom Centerpartiet som t ex Stureplanscentern. Andra menar att det vore fel att låta interna skeenden inom Centerpartiet avgöra huruvida det är rätt att prioritera partibildning för ett nytt liberalt alternativ i svensk politik.
Den andra motsättningen rör styrelseformen. De som vill prioritera partibildningen vill också redan nu formalisera organisationen inom Liberaldemokraterna. De som inte vill skynda på partibildningen tycks också hellre bibehålla den mer lösliga nätverksorganisationen och ett mer informellt ledarskap.
Till dessa skiljelinjer kommer personmotsättningar. Den ovan nämnda mejlväxlingen mellan Niklas Starow och Alexander Bard är ingen trevlig läsning, särskilt inte det tonläge Alexander Bard använder (med argument som "Är du dum i huvudet?").
Vart skall liberalismen ta vägen i svensk politik? Om Annie Lööf blir ny partiledare för Centerpartiet kommer hon sannolikt att styra partiet i en mer (ny)liberal riktning och konkurrera med Folkpartiet och Moderaterna om väljarna på högerkanten. Om Anna-Karin Hatt blir partiledare kommer Centerpartiet snarare att stanna kvar i mitten som ett (social)liberalt alternativ och på sikt kanske kunna öppna upp för blocköverskridande uppgörelser.
Alexander Bard och hans nätverk klarar sig säkert. Kommer Liberaldemokraterna att kunna hålla samman och mobilisera givet den interna turbulens som nu råder? Det är inte alls säkert. Den här typen av inre bråk tenderar att demobilisera medlemmarna och det blir en utmaning att försöka återskapa engagemanget och trovärdigheten i projektet.
Alexander Bard och hans nätverk klarar sig nog, oavsett om det blir inom ramen för ett nytt politiskt parti, inom liberala center-nätverk eller som ett självständigt liberalt nätverk. Men det vore synd om de frihetliga tankar om t ex kriminalpolitiken eller skolpolitiken som Liberaldemokraterna formulerade i sitt manifest nu endast blir historisk kuriosa i stället för att på allvar föras fram i den politiska debatten.
2011-07-13
Vem har makten över den politiska dagordningen?
Följande text publicerade jag i Göteborgs-Posten under Almedalsveckan
Almedalsveckan fortsätter att slå rekord. I år innehåller programmet otroliga 1 488 arrangemang, trots att det är tre år till nästa val och den politiska temperaturen borde vara relativt låg.
Almedalens häxkittel blir en extremvariant av kampen om den politiska dagordningen. Hur skall man göra för att nå ut med sitt budskap? Måste man som Gudrun Schyman förra året bokstavligt elda upp pengar för att nå ut i bruset?
Vid seminariet Tankesmedjorna sätter agendan? ställde arrangörerna Fores och Timbro just frågan om vem som i dag har makten över opinionsbildningen. Intresset för seminariet var enormt. Alldeles för många personer trängdes i en alldeles för liten lokal. Utanför de öppna fönstren samlades folk i klungor för att lyssna.
Almedalen må vara extremt, men illustrerar också ett nytt politiskt landskap där den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för politisk opinionsbildning. I dag finns det inga debattens grindvakter med absolut makt att bestämma vad som skall publiceras. Bloggosfären, facebook och twitter öppnar dörrar för alla och envar att ta del i det offentliga samtalet.
Samtidigt blir det osäkert vem det är som opinionsbildare och lobbyister skall försöka påverka. Var och av vem fattas de centrala besluten i en globaliserad, gränsöverskridande värld? Medborgarna vänder de politiska partierna ryggen när beslutsmakten flyttas till Bryssel och andra överstatliga organ varifrån det är svårare att utkräva politiskt ansvar. Gamla maktstrukturer luckras för att kanske återuppstå i nya former.
Någon trodde att tankesmedjor genom att vara oberoende skulle vinna trovärdighet och stärka sin sak. Alexander Bard formulerade då dagens mest intressanta tes genom att kritisera tankesmedjornas beröringsskräck för beroenden. Oberoende marginaliserar, menade han. Ingen tar dig på allvar om du inte representerar någonting utöver dig själv.
Så våga vara beroende är kanske parollen för dagen. I så fall en välbehövlig kontrast till det individualismens credo som impregnerar dagens samhällsklimat.
2011-04-17
Liberaldemokraterna: Uppfriskande frihetligt tilltal, men naivt marknadskramande och bortglömd jämlikhet
Saknas det ett liberalt alternativ i svensk politik? Det tycker i alla fall Liberaldemokraterna som nyligen presenterade sitt manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och genomför just nu en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter och borgar för att vi kommer att få höra en hel del om partiet under det närmaste året.
Det blåser frihetliga vindar i svensk politik. Mona Sahlin var rätt ute när hon i sitt installationstal till den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade till rörelsen om att få hjälp med att utveckla en röd frihetsvision och med hjälp av en sådan vision vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. I efterhand är det lätt att konstatera att Mona Sahlin inte fick så mycket hjälp av rörelsen i bygget av en sådan vision.
Frihetstänkandet är förstås framträdande i Liberaldemokraternas manifest. Jag finner många oneliners som utifrån mitt vänsterkristliga perspektiv känns uppfriskande och befriande. Jag älskar formuleringen Det är dags att bryta det sjukliga fokus som skolan har på betygen och önskar Liberaldemokraterna all välgång i den kampen. Jag uppskattar i djupet av min själ att ordet "straff" överhuvudtaget inte förekommer i avsnittet om kriminalpolitik. I den hegemoniska säkerhetsdiskurs som ligger som en dimma över landet tar jag också till mig utropet: Det är inte möjligt att nå ett tillstånd i världen där människor slutar ta risker; det ligger i människans natur och är grunden för all utveckling.
Så visst finns det ett frigörande och livsbejakande tilltal i manifestet, ett tilltal som har sin grund i en positiv människosyn och en djup tilltro till människan och till det mänskliga. Problemet är i stället att Liberaldemokraterna till ytterlighet ser människan som en solitär varelse, inte som en gemenskapsvarelse. Samhället reduceras till ett nödvändigt ont, vars syfte tycks vara att bidra till individernas självförverkligande. Liberaldemokraternas atomära människosyn kombineras med en naiv tilltro till marknaden som alltings ordnare till det bästa. Visionerna reduceras därför alltför ofta till rå ekonomism. Arbetsmarknaden skall avregleras och det måste t ex "bli lättare att avskeda dåliga lärare".
Men bilden är inte monolitisk. Liberaldemokraterna vill också införa en medborgarlön, "där ingen behöver vara orolig för att stötas ut ur samhällsgemenskapen". Likaså skall det införas ett barnkonto, knutet till barnet, för att trygga alla barns ekonomiska situation och den vägen lyfta alla barn över fattigdomsgränsen.
Socialliberalerna inom Liberaldemokraterna har dock lämnat walk over till libertarianerna i frågor kring kroppens autonomi. Så ägnas t ex över hälften av avsnittet om "Social trygghet" åt att förespråka olika former av legalisering av droghantering, en avveckling av sexköpslagen, ett ja till dödshjälp etc.
Jag noterar också att ordet "jämlikhet" bara nämns en enda gång i hela manifestet, då i samband med framväxten av Internet.
Visst behövs det ett liberalt alternativ i svensk politik. För egen del skulle jag helst se att de socialliberala krafterna inom Folkpartiet morskade upp sig och tog sig ton i frågor kring t ex betygshysterin i skolan, straffixeringen i kriminalpolitiken, utförsäljningarna av gemensam egendom, sjukförsäkringssystemet, urholkningen av det svenska biståndet etc. Men om Liberaldemokraterna om inte annat kan innebära en knuff på Jan Björklund i en sådan riktning så önskar jag dem lycka till.
Det blåser frihetliga vindar i svensk politik. Mona Sahlin var rätt ute när hon i sitt installationstal till den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade till rörelsen om att få hjälp med att utveckla en röd frihetsvision och med hjälp av en sådan vision vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. I efterhand är det lätt att konstatera att Mona Sahlin inte fick så mycket hjälp av rörelsen i bygget av en sådan vision.
Frihetstänkandet är förstås framträdande i Liberaldemokraternas manifest. Jag finner många oneliners som utifrån mitt vänsterkristliga perspektiv känns uppfriskande och befriande. Jag älskar formuleringen Det är dags att bryta det sjukliga fokus som skolan har på betygen och önskar Liberaldemokraterna all välgång i den kampen. Jag uppskattar i djupet av min själ att ordet "straff" överhuvudtaget inte förekommer i avsnittet om kriminalpolitik. I den hegemoniska säkerhetsdiskurs som ligger som en dimma över landet tar jag också till mig utropet: Det är inte möjligt att nå ett tillstånd i världen där människor slutar ta risker; det ligger i människans natur och är grunden för all utveckling.
Så visst finns det ett frigörande och livsbejakande tilltal i manifestet, ett tilltal som har sin grund i en positiv människosyn och en djup tilltro till människan och till det mänskliga. Problemet är i stället att Liberaldemokraterna till ytterlighet ser människan som en solitär varelse, inte som en gemenskapsvarelse. Samhället reduceras till ett nödvändigt ont, vars syfte tycks vara att bidra till individernas självförverkligande. Liberaldemokraternas atomära människosyn kombineras med en naiv tilltro till marknaden som alltings ordnare till det bästa. Visionerna reduceras därför alltför ofta till rå ekonomism. Arbetsmarknaden skall avregleras och det måste t ex "bli lättare att avskeda dåliga lärare".
Men bilden är inte monolitisk. Liberaldemokraterna vill också införa en medborgarlön, "där ingen behöver vara orolig för att stötas ut ur samhällsgemenskapen". Likaså skall det införas ett barnkonto, knutet till barnet, för att trygga alla barns ekonomiska situation och den vägen lyfta alla barn över fattigdomsgränsen.
Socialliberalerna inom Liberaldemokraterna har dock lämnat walk over till libertarianerna i frågor kring kroppens autonomi. Så ägnas t ex över hälften av avsnittet om "Social trygghet" åt att förespråka olika former av legalisering av droghantering, en avveckling av sexköpslagen, ett ja till dödshjälp etc.
Jag noterar också att ordet "jämlikhet" bara nämns en enda gång i hela manifestet, då i samband med framväxten av Internet.
Visst behövs det ett liberalt alternativ i svensk politik. För egen del skulle jag helst se att de socialliberala krafterna inom Folkpartiet morskade upp sig och tog sig ton i frågor kring t ex betygshysterin i skolan, straffixeringen i kriminalpolitiken, utförsäljningarna av gemensam egendom, sjukförsäkringssystemet, urholkningen av det svenska biståndet etc. Men om Liberaldemokraterna om inte annat kan innebära en knuff på Jan Björklund i en sådan riktning så önskar jag dem lycka till.
2011-03-15
Frihetlighet - i Kanada och i Sverige. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna
Befinner mig på frihetligt territorium - i Montreal, Kanada för att delta i International Studies Associations (ISA) årliga jättekonferens, denna gång med den med tanke på händelserna i Nordafrika nästan kusligt aktuella rubriken Global Governance: Political Authority in Transition.
Kanada har för mig alltid varit en frihetens hemvist på jorden. Kanske präglades jag av barndomens läsning av Onket Toms stuga, där plågade, förrymda negerslavar sökte ta sig till Kanada och därigenom vinna friheten. Till skillnad från sin mäktiga granne i söder avskaffade Kanada dödsstraffet redan för ett halvt sekel sedan. Montreal betraktas dessutom som den stad i Kanada där frihetligheten är starkast - kanske för att staden blev en populär tillflyktsort för törstiga amerikaner under förbudstiden.
Frihetskänslorna blir inte direkt mindre av att jag inkvarterats på The Fairmont Queen Elisabeth, och i ett rum just ovanför rum 1742, där John Lennon och Yoko Ono 1969 skrev "Give Peace a Chance". (Mer osäkert är hur man skall se på det faktum att den första gäst som checkade in när hotellet invigdes 1959 var Kubas president Fidel Castro).
På hemmaplan ser jag att Alexander Bard tillsammans Carl Johan och Caspian Rehbinder inför Piratpartiets årsmöte i april agerar för att driva Piratpartiet i en närmast ultraliberal frihetlig riktning. Bard och Rehbinder x 2 är medlemmar i både Piratpartiet och i Liberaldemokraterna. Om de senare skrev jag så här i en tidigare bloggpost: Om Piratpartiet ärett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Nu uppfattar jag situationen som att Bard et al försöker väva samman Piratpartiet med Liberaldemokraterna till en gemensam politisk rörelse, i stället för två rörelser som delvis konkurrerar om samma väljare. Piratpartiets ordförande Anna Troberg bemöter Bard et al här.
Situationen är svårbedömd. Piratpartiet är splittrat och delar av dess medlemskår skulle bejaka en utveckling i den riktning Bard önskar - andra skulle med säkerhet välja att lämna partiet om det gick i en sådan riktning.
Piratpartiets framgångar grundar sig i att de mobiliserat längs en ny politisk skiljelinje kring synen på kunskap i informationssamhället. Bard tycks mera slåss för en allmän ultraliberalism som bara delvis berör kunskapspolitik.
Jag tror inte att den politiska spelplanen är tillräckligt stor för båda dessa partier. Men en sammanslagning av rörelserna skulle kunna innebära att var en ens politiska originalitet försvinner och rörelsen blir ointressant. Återstår då en kraftmätning. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna. Vem vinner? Jag tror att Piratpartiet har bäst förutsättningar om de lockas gå vidare med att utveckla en frihetlig helhetspolitik för informationssamhället. Men underskatta aldrig Alexander Bards skicklighet. Han är ultraliberalismens svar på Gudrun Schyman.
Uppdaterat: Läs gärna debatten kring Liberaldemokraterna och Piratpartiet hos Opassande.
Varför inte avsluta denna frihetligt inspirerade bloggpost med några rader av en av vår tids mest kända och uppskattade artister med ursprung från Montreal:
Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing,
freedom soon will come;
then we'll come from the shadows.
L. Cohen
Kanada har för mig alltid varit en frihetens hemvist på jorden. Kanske präglades jag av barndomens läsning av Onket Toms stuga, där plågade, förrymda negerslavar sökte ta sig till Kanada och därigenom vinna friheten. Till skillnad från sin mäktiga granne i söder avskaffade Kanada dödsstraffet redan för ett halvt sekel sedan. Montreal betraktas dessutom som den stad i Kanada där frihetligheten är starkast - kanske för att staden blev en populär tillflyktsort för törstiga amerikaner under förbudstiden.
Frihetskänslorna blir inte direkt mindre av att jag inkvarterats på The Fairmont Queen Elisabeth, och i ett rum just ovanför rum 1742, där John Lennon och Yoko Ono 1969 skrev "Give Peace a Chance". (Mer osäkert är hur man skall se på det faktum att den första gäst som checkade in när hotellet invigdes 1959 var Kubas president Fidel Castro).
På hemmaplan ser jag att Alexander Bard tillsammans Carl Johan och Caspian Rehbinder inför Piratpartiets årsmöte i april agerar för att driva Piratpartiet i en närmast ultraliberal frihetlig riktning. Bard och Rehbinder x 2 är medlemmar i både Piratpartiet och i Liberaldemokraterna. Om de senare skrev jag så här i en tidigare bloggpost: Om Piratpartiet ärett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Nu uppfattar jag situationen som att Bard et al försöker väva samman Piratpartiet med Liberaldemokraterna till en gemensam politisk rörelse, i stället för två rörelser som delvis konkurrerar om samma väljare. Piratpartiets ordförande Anna Troberg bemöter Bard et al här.
Situationen är svårbedömd. Piratpartiet är splittrat och delar av dess medlemskår skulle bejaka en utveckling i den riktning Bard önskar - andra skulle med säkerhet välja att lämna partiet om det gick i en sådan riktning.
Piratpartiets framgångar grundar sig i att de mobiliserat längs en ny politisk skiljelinje kring synen på kunskap i informationssamhället. Bard tycks mera slåss för en allmän ultraliberalism som bara delvis berör kunskapspolitik.
Jag tror inte att den politiska spelplanen är tillräckligt stor för båda dessa partier. Men en sammanslagning av rörelserna skulle kunna innebära att var en ens politiska originalitet försvinner och rörelsen blir ointressant. Återstår då en kraftmätning. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna. Vem vinner? Jag tror att Piratpartiet har bäst förutsättningar om de lockas gå vidare med att utveckla en frihetlig helhetspolitik för informationssamhället. Men underskatta aldrig Alexander Bards skicklighet. Han är ultraliberalismens svar på Gudrun Schyman.
Uppdaterat: Läs gärna debatten kring Liberaldemokraterna och Piratpartiet hos Opassande.
*
Varför inte avsluta denna frihetligt inspirerade bloggpost med några rader av en av vår tids mest kända och uppskattade artister med ursprung från Montreal:
Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing,
freedom soon will come;
then we'll come from the shadows.
L. Cohen
2011-01-02
Piratpartiet - från Rick Falkvinge till Xena Krigarprinsessan
Igår lördag meddelade Rick Falkvinge - live på nätet via Bambuser - att han efter fem år nu avgår som ordförande för Piratpartiet. Falkvinge ersätts av tidigare vice ordföranden Anna Troberg.
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
Piratpartiet har under Rick Falkvinges ledning genomfört en enastående resa. Visserligen blev valresultatet 2010 en besvikelse, men framgångarna i valet till Europaparlamentet 2009 då partiet fick två mandat och över sju procent av rösterna imponerar. Piratpartiet är den politiska kraft som mest framgångsrikt lyckats mobilisera efter de nya politiska skiljelinjer som växer fram kring frågor om integritet och makten över information och kunskap. Piratpartiet är också en del i ett växande internationellt nätverk i dessa frågor.
Rick Falkvinge är en färgstark politiker, med stort frimod och entreprenörsanda. Dessa egenskaper har för det mesta varit en tillgång för Piratpartiet. Ibland har det emellertid lett honom och partiet i diket, som t ex i frågan om barnpornografi i inledningen av valrörelsen 2010. Den dikeskörningen kostade mycket politisk kraft för Piratpartiet och bidrog sannolikt till partiets svaga valresultat.
Anna Troberg som nu tar över är kanske en mer traditionell politikertyp. Jag tror hon kommer att leda partiet med stor kraft och målmedvetenhet: Så skriver hon t ex på sin hemsida om hur hon tänker utöva sin ledarskap under den närmsta framtiden: Helgen den 8-9/1 kommer den operativa ledningsgruppen att för första gången någonsin samlas för ett AFK-möte i Stockholm. Syftet med mötet är att svetsa samman den nya ledningen och lägga upp långsiktiga och hållbara planer för det operativa arbetet. Före ledningsmötet kommer jag att ta kontakt med alla i ledningsgruppen och gå igenom den individuella arbetsbeskrivning som varje position kommer att få. Jag kommer att tillsammans med varje enskild person sätta upp mål för respektive funktion som man ska sträva efter att uppnå under året. Jag kommer att göra en del förändringar i ledningen. Dessa kommer att presenteras måndagen den 10/1. Då kommer även en operativ plan för 2011 och de kommande tre åren att presenteras.
Individuella arbetsbeskrivningar. Jag är inte säker på att Rick Falkvinge skulle ha uttryckt sig på det sättet. Men jag tror att Anna Troberg står för en ledarstil som är precis vad Piratpartiet behöver i sin nuvarande utvecklingsfas. Dessutom - med en partiledare som har Dolly Parton som sin homegirl och Xena - Krigarprinsessan som sitt skyddshelgon så kan det inte gå fel.
Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Men dessa frihetliga vindar möts också av krafter längst ut på den andra polen som i terrordebattens scen mobiliserar för minskad integritet och mer övervakning. I en bloggpost i morgon måndag kommer jag att dels att behandla tomheten i uttrycket Vi måste ta terrorhotet på allvar (senast framför av Peter Wolodarski på DN:s ledarsida i dag) samt Morgan Johanssons försök att vrida den socialdemokratiska klockan tillbaka genom att frångå kravet på att riva upp FRA-lagen och i stället tala om "konstruerade integritetsskäl" som en orsak till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat. Hur skall vänstern gå tillväga för att inte förlora position i integritetsfrågorna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)