Breiviks terrordåd och de högerextrema miljöerna - tio år efteråt

I dag har det gått tio år sedan det fruktansvärda högerextremistiska terrordådet på Utøya. Aldrig tiga, aldrig glömma.

En kort tid efter dådet, den 27 juli 2011, skrev jag en text på Göteborg-Postens kultursidor om Anders Behring Breiviks manifest "2083", uppkallat efter det årtal då Breivik bedömde att det västeuropeiska inbördeskriget skulle vara avslutat. Jag tycker att min text fortfarande har aktualitet och publicerar den därför i sin helhet nedan.

*

För några år sedan blev jag uppringd av en man som hört mig diskutera svensk politik i Studio Ett. Han var mycket artig och välformulerad, och framförde sina synpunkter. Efter en stund berättade mannen att han författat en ny grundlag för Sverige och ville skicka den till mig. Jag hajade till och tvekade. Då skärpte han rösten och sa att jag borde ta del av förslaget, eftersom han var den verklige lagstiftaren i Sverige. Strax därpå mejlade han över ett dokument med en utförlig skildring över hur han av Gud givits legitimitet att stifta lagar. I dokumentet redovisades hur ”Det nya Sverige” skulle styras, ned på extrem detaljnivå, till exempel vilka enskilda organisationer som skulle få föreningsbidrag och vilka som inte skulle få. Av bifogade sidohandlingar förstod jag att mannen vistades, eller hade vistats, på någon vårdanstalt.

Det är omöjligt för mig att ta del av Anders Behring Breiviks manifest 2083 utan att associera till mannen med grundlagen. Här finns samma storslagna projektmakeri och narcissism, samma fixering vid detaljer och samma oförmåga att välja bort, att skilja stort från smått.

Anders Behring Breiviks manifest är på hela 1 516 sidor och namnet syftar på årtalet 2083, det år då inbördeskriget i Västeuropa (”Wester European Civil War”) beräknas vara avslutat. Då skall alla muslimer ha deporterats, alla förrädare ha avrättats och förrädarnas egendomar ha konfiskerats. Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen. Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Uppgifterna kännetecknas av exakthet och spänner över en mångfald av frågor. Vi får veta hur tempelriddarnas uniformer är designade, hur många sexpartners en belgisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, hur man gör för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och hur man går till väga när man tillverkar bomber. Vi får också – enligt en särskild ekvation – veta hur många förrädare av särskild vikt att bekämpa det finns i varje enskilt europeiskt land. I Sverige finns det enligt författaren 9 393 stycken.

Ideologiskt innehåller texten inget nydanande. I stället kan manifestet bäst beskrivas som ett hopkok på de ingredienser vi brukar förknippa med den form av högerextremism som betonar nationalism, islamhat, kristendom, våldsromantik längtan efter renhet och strävan efter att återföra kvinnan till hemmet. Den högerextremistiska ideologin tar politisk kropp i ett stort antal förslag och framtidsplaner. Afrika skall delas in i två zoner – en muslimsk och en icke-muslimsk. En egen nation för alla Europas romer skall upprättas. Västvärlden skall bistå Israel med att deportera alla palestinier (vilka författaren benämner ”muslimska syrier”) från Israel, Västbanken och Gaza. Al-Aqsa-moskén och Klippdomen i Jerusalem skall rivas och kung Salomos tempel återuppbyggas. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformerna likaså.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

Anders Behring Breivik är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i stället för tvärsäkra utpekanden av hotbilder av olika slag.

Stöd public service oberoende mot SD:s attacker!

Högerextremister och högerpopulister har alltid avskytt fria medier. I högerextremisternas och högerpopulisternas fundamentalistiska och konspiratoriska världsbild är det alltid viktigare att medierapporteringen är "korrekt" (det vill säga att den avspeglar deras egen världsbild) än att den uttrycker mångfald och pluralism.

Därför är det heller inte förvånande att det är just Sverigedemokraterna som nu kräver att chefer för public service-företagen SVT, UR och SR ska kallas till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor med anledning av innehåll och uttalanden i enskilda program. (De två inslagen som fått Sverigedemokraterna att ilskna till är ett studiosamtal i SVT:s Morgonstudion om ungdomsbrottslighet samt radioprogrammet ”Rebecca och Fiona med P3”.)

Det har mig veterligen första gången i svensk politisk historia som ett riksdagsparti vill kalla radio- och tv-chefer till riksdagen för att diskutera enskilda program och programinslag.  Nej - Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Sverigedemokraterna är en del av en auktoritär, nationalkonservativ rörelse. Sverigedemokraterna vill inte bara ha lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället och i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. De partier (läs Moderaterna och Kristdemokraterna) som gör sitt bästa för att normalisera detta parti bidrar också till att legitimera partiets omstörtande ambitioner och dess strävan att politiskt styra public service.

Sverigedemokraternas krav är "lika osvenskt som populistiskt", skriver Dagens Nyheters ledarredaktion. En välfunnen formulering, tycker jag. SVT:s vd Hanna Stjärne kommenterar Sverigedemokraternas förslag med orden: ”Det är en gräns som har passerats.

Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.

Svenska högersajter, ryska intressen och nyttiga idioter

I en uppmärksammad artikel i New York Times presenteras kopplingar mellan ryska intressen och svenska högerextrema sajter som till exempel Nya Tider, Fria Tider och Samhällsnytt. Svenska högersajter blir ett redskap i ett informationskrig i syfte att svartmåla Sverige, skapa misstro och sprida osanningar om invandring och migration. Delar av artikeln bygger på uppgifter som Dagens Nyheter tidigare tagit fram.

Det är utmärkt att dessa och andra högerextrema sajter granskas, och att frågan om deras kopplingar till Putins Ryssland och till högerextrema miljöer i USA får en seriös behandling. I den svenska debatten har aningslöshet och naivitet alltför ofta tillåtits prägla förhållningssättet till dessa sajter. Aningslösheten och naiviteten gäller inte minst moderata riksdagsledamöter - som verkligen borde veta bättre - som glatt länkat till dessa sajter och fört deras budskap vidare.

I en läsvärd ledartext i Dagens Nyheter i dag beskriver tidningen de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Jan Ericson som "nyttiga idioter", eftersom de okritiskt delat artiklar från till exempel Nyheter Idag. Jan Ericson har till och med vid flera tillfällen argumenterat för att Nyheter Idag är en trovärdig nyhetskälla. Dem moderate riksdagsledamoten Hanif Bali använde 2018 material som han fått från Nyheter Idag till att diskreditera en intervju med två ukrainska dissidenter, utförd av Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen. Den gången tvingades Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse och be om ursäkt. 

Det gäller att kritisk och förmå att värna sin integritet. Jag har till exempel själv tillfrågats några gånger om att intervjuas för Russia Today - men varje gång tackat nej eftersom jag uppfattar den som en rysk propagandakanal.

De högerextrema sajterna sprider hat och sår split. Det misstänkta terrordådet i Norge för några dagar sedan är ett exempel av flera där en gärningsman funnit idémässig inspiration på högerextrema sajter. Det är oacceptabelt att svenska riksdagsledamöter bidrar till att stärka och normalisera de sajter som nämns i New York Times artikel. Ulf Kristersson - som gärna betonar betydelsen av att vara den vuxne i rummet - har hittills duckat. Som Dagens Nyheter skriver: Det är på tiden att Ulf Kristersson sätter ner foten. 

Låt EU-valet bli en kamp mot högerextremismen!

Jag är glad att Stefan Löfven i dag markerade att kampen mot högerextremismen i Europa blir en av de viktiga frågorna i det kommande EU-valet. Hotet från högerextremismen har inte minskat, och utvecklingen i EU-länder som till exempel Polen, Ungern och Italien går snarare på fel håll.

Normaliseringen av högerradikala partier kan gå mycket fort. Under valrörelsen var moderaternas partiledare Ulf Kristersson mycket tydlig med att han inte skulle försöka bilda en liten M/KD-regering - en sådan skulle bli starkt beroende av Sverigedemokraterna - såvida inte "himlen ramlade ner". Jag vet inte vad Ulf Kristersson har för kriterier på en nedfallen himmel, men det tog inte många veckor efter valet innan han försökte bilda just en sådan regering. Men riksdagen sade nej, och det är jag väldigt tacksam för.

Vår frihet ska aldrig tas för given. Sverige är ett av de få - kanske det enda (?) - landet i Europa där mittenpartierna har sökt såg åt vänster för att isolera främlingsfientliga och högerradikala partier. Centerpartiet och Liberalerna låter hellre en rödgrön minoritetsregering styra landet, än att de släpper fram Sverigedemokraterna till politiskt inflytande över regeringspolitiken. Den hållningen hedrar dem.

Det brukar vara svårt att mobilisera väljarkåren i EU-valen. Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet har bland EU:s medlemsstater sjunkit i varje enskilt val - från 62.0 procent 1979 till 42.6 procent 2014. Sverige har däremot gått emot trenden. I EU-valet låg valdeltagandet i Sverige 2014 på 51.1 procent - att jämföra med 41.7 procent 1995 när Sverige röstade för första gången.

Jag hoppas på en ideologisk valrörelse där kampen mot högerextremismen och för demokratin ackompanjeras med frågor om miljö och hållbar utveckling, jämlikhetsfrågor och hur vi bäst får hela Europa att ta ansvar för att ta emot människor på flykt. Då kan det bli en en spännande och livaktig valrörelse, en valrörelse som för oss närmare varandra i stället för ifrån varandra.

Sverigedemokraterna och de nya rörelserna på högerkanten

Det spricker upp på högerkanten. I början av mars bildades det nya partiet Alternativ för Sverige, ett parti som tycker att Sverigedemokraterna inte längre är tillräckligt radikalt. Alternativ för Sveriges ledning består i stor utsträckning av personer som tidigare uteslutits ur Sverigedemokraterna. För ett par dagar sedan meddelade Alexander Bard att han går med i Medborgerlig Samling (MED), ett parti som vill att Sverige avsevärt minskar antalet asylsökande som får tillträde till landet, som vill se kraftigare inslag av vedergällning i det svenska straffsystemet och som är missnöjt med public service-företagens nyhetsförmedling. Den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag fick i veckan stor uppmärksamhet när den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali twittrade ut material som tidningens grundare Chang Frick sänt honom i syfte att kompromettera en liberal ledarskribent. Samme Chang Frick meddelar i dag att han söker medlemskap i Moderaterna. (Och då har jag inte ens nämnt nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR:s nya offensiva profil på gator och torg i svenska städer, den högerextrema främlingsfientliga tidningen Nya Tider som orsakat turbulens i samband med Bokmässan i Göteborg eller annat smått och gott.)

Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.

För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

Herman Lindqvists medverkan i Nationell.nu och hans vurm för dödsstraffet

En debatt har utbrutit med anledning av att populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist låtit sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu. Herman Lindqvist kritiseras för att genom sin medverkan bidra till att legitimera en sajt som publicerar grovt antisemitiskt och rasistiskt material.

Själv har jag mindre problem med att Herman Lindqvist låter sig intervjuas av Nationell.nu än med det han faktiskt säger. Jag skulle nog låta mig intervjuas av Djävulen själv, i hopp om att åtminstone någon av hans smådjävlar skulle komma på bättre tankar. I fallet Nationell.nu skulle jag formulera mina svar på ett sätt som ifrågasatte den världsbild som präglar sajten, dess läsare och dess skribenter.

Men Herman Lindqvist ifrågasätter ingenting. I stället stryker han medhårs i sina svar. Den svenska stormaktstiden var en tid av imponerande kraftprov, sammanhållning och uthållighet hos hela folket. På en fråga om olika folkgrupper slår han fast att Självklart finns det etniska svenskar. Han tror inte att vi alla kommer att bli muslimer inom några decennier - den faran kommer att tonas ned om några år. Idén om "skapandet av en nordisk republik i syfte att ena och stärka de nordiska folken inför framtida prövningar" tycker han låter bra på papperet, men tyvärr går den inte att genomföra. Lindqvist traskar sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar den högerextrema och främlingsfientliga sajten.

Det är knappast någon slump att det är just Herman Lindqvist som ny hyllas på Nationell.nu. I en kolumn i Aftonbladet den 8 februari 1998 kom Herman Lindqvist ut som en varm anhängare av dödsstraffet. Jag tror på dödsstraff, skrev han, och den lista över brott som bara kan ha ett enda straff blev lång: grova, noga planerade våldsbrott mot barn och åldringar, spioneri, förräderi, brott mot mänskligheten, folkmord, krigsförbrytelser, brott som leder till civila oskyldiga människors död och förintelse. Herman Lindqvist gav i artikeln inga argument för dödsstraffet, bara att det måste vara så. En aning ges i artikelns sista, uppgivna mening: Själva står vi försvarslösa mot Ondskan, när kriget kommer.

Den dagen slutade jag läsa Herman Lindqvist. Jag tänker inte börja igen.

Attentat med politiskt mål

I dag presenterar jag en mer fördjupad analys av Anders Behring Breiviks manifest "2083" på Göteborgs-Postens kultursida. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

Svenska medier ger en falsk bild av valframgångar för högerextremistiska partier

Högerradikala partier stärktes. Det går ett spöke genom Europa - högerextremismens spöke. Framgång för högerextremister i EU-valet.

Formuleringarna ovan har hämtats ur Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, men exemplen kan lätt mångfaldigas. I braskande rubriker och ingresser sprider svenska medier bilden att EU-valet blev ett segerval för högerextremistiska partier i Europa. Men det är en missvisande bild. Det är inte bra alls att etablerade media låter rubriksättningen blåsa upp högerextremisternas valresultat.

I själva verket visar valresultatet på både framgångar om motgångar för de högerextrema grupperingarna i Europa. De högerextrema gick t ex framåt i Danmark, Finland, Storbritannien, Ungern, Holland, Österrike och Italien. Men de gick bakåt i Frankrike, Belgien, Polen, Rumänien, Bulgarien och Lettland (uppräkningarna gör inte anspråk på att vara fullständiga). Sammantaget minskar antalet mandat till högerextrema partier i Europaparlamentet från 45 till 37! Jämför det resultatet med de rubriker som presenterades ovan.

Jovisst - läser man hela tidningsmaterialet ges en heltäckande bild av högerextremisternas framgångar och bakslag. Men i rubriker och ingresser fokuseras ensidigt på deras framgångar.

Högerextremismen skall inte förringas eller tigas ihjäl. Men det finns heller inga skäl till att konstruera en falsk bild av en oavbruten högerradikal framgångsvåg.