EU-valet - en första analys

Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.

Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)

Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.

Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.

Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.

Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.

Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.

Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.

Snart stänger vallokalerna - hur går valet?!

Om några få timmar stänger vallokalerna. Kl 21.00 presenteras SVT:s vallokalsundersökning (Valu) och kl 23.00 får vi veta de första preliminära resultaten från Europa som helhet.

Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.

Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.

De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.

Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.

Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.

De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur  de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.

Piratpartiet och EU-valet

Piratpartiet har i den pågående EU-valrörelsen svårt att tränga igenom det mediala bruset. Det tycker jag är lite synd. Piratpartiet var tidigt på framkant i flera av de nya politiska sakfrågor som växte fram i samband med samhällets digitalisering. I EU-valet 2009 erhöll partiet 7.1 procent av rösterna. Det räckte till ett mandat, och när Europaparlamentet 2011 utvidgades i enlighet med Lissabonfördraget erhöll partiet ytterligare ett mandat. Sedan dess har det väljarmässigt gått utför. I 2018 års riksdagsval erhöll Piratpartiet ytterst blygsamma 0.11 procent av rösterna.

Ett viktigt skäl till kräftgången är att övriga partier på allvar börjat uppmärksamma de frågor som Piratpartiet tidigt profilerade sig på. Digitaliseringens omvälvning av samhället är så stark att alla partier måste förhålla sig till den. Kampen om hur upphovsrätten ska utformas i vår digitala tid är ett exempel. Frågan om makt och integritet på nätet ett annat.

Dessutom har Piratpartiet - som så många nya partier som snabbt växer i medlemstal och opinion - inte lyckats vårda sina medlemmar och bygga en stabil organisation. Ett av Piratpartiets tidiga kännetecken var ju den lösa och nätverksbaserade organisationsformen och de innovativa beslutsprocesserna. Jag tänker särskilt på den frihetliga "trepiratregeln" - om någon pirat fick en idé och tre andra pirater gav tummen upp, så var det bara att köra.

Ett skäl till att jag saknar Piratpartiets röst är att samhällsdebatten behöver den optimism och framtidstro som präglar partiets principprogram. Visst - en del kan tyckas naivt. Piratpartiets ideologi är ytterst tunn när det gäller klassperspektiv och förutsättningar för jämlikhet. Partiets klimatpolitik är till exempel heller inte särskilt utvecklad. Men i vår dystopiska tid är det ändå befriande att ta del av den tilltro till människans och teknikutvecklingens möjligheter som piraterna representerar. 

Kommunikativt fortsätter piraterna att vara kreativa. Den som vill boka tid för ett samtal i deras digitala valstuga kan göra det här. Och för den som vill ta del av de europeiska piratpartiernas gemensamma valplattform så återfinns den här.

Krisen i Liberalerna. Vad händer nu?

Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.

Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.

Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.

Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.

Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.

Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?

Nato-chef: Samarbetet fortsätter även om Sverige undertecknar kärnvapenförbudsavtalet

Det finns de som tycker att Sverige inte ska skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud. Konventionen är det första internationella avtal som har till mål att helt förbjuda kärnvapen, och jag tycker det finns mycket goda skäl till att Sverige ska skriva på.

De som är emot påstår att ett svenskt undertecknande blir ett hinder för Sveriges pågående, fredstida samarbete med Nato. Så menar till exempel Lars-Erik Lundin i sin utredning att ett svenskt tillträde kan ha en negativ inverkan på Nato:s fortsatta vilja att ingå långsiktiga samarbetsöverenskommelser med svenska motparter. Denna bild har okritiskt förmedlats vidare av politiker, ledarsidor och opinionsbildare

Beläggen för att ett svenskt tillträde skulle försvåra ett svenskt fredstida samarbete med Nato är svaga. Tidigare i veckan besökte Nato:s biträdande överbefälhavare, general sir James Rupert Everard Europaparlamentet. Den svenska EU-parlamentarikern Bodil Valero (MP) passade då på att fråga honom om det verkligen stämde att samarbetet mellan Sverige och Nato skulle försvåras om Sverige skrev under avtalet.

Everards svar var entydigt: "Inom min verksamhet finns det ingen koppling mellan vad vi gör (det pågående och planerade samarbetet, min anmärkning) och ratificeringen av någon konvention om kärnvapen. Så jag är förvånad över detta eftersom jag aldrig har hört det nämnas i allt det arbete vi har gjort under mina två år."

Så inte ens Nato:s biträdande överbefälhavare tror att relationerna mellan Sverige och Nato skulle försvåras om Sverige undertecknar konventionen om kärnvapenförbud. Kom ihåg det, när någon påstår motsatsen.

Glad att Chelsea Manning snart är fri. Ge nu Edward Snowden skydd i Sverige!

Jag är väldigt glad att Chelsea Manning snart är en fri kvinna. Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för spioneri och stöld. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i Irak, missförhållanden som USA bar ansvar för. Nu har Barack Obama, i ett av sina sista beslut som president, beslutat att kraftigt förkorta hennes fängeslestraff. Chelsea Manning beräknas bli fri den 17 maj 2017. Det är bra.

Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.

Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.

Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".

Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.

Utgången av det svenska EU-valet och regeringsfrågan

Många partiföreträdare hade anledning att fira igår kväll. Bland de rödgröna gick Miljöpartiet och Vänsterpartiet framåt, och de fick sällskap av Feministiskt initiativ som nu också tar plats i Europaparlamentet. Centerpartiet och Kristdemokraterna kan glädjas över resultat på en stabil nivå över fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna gör ett bra val och vinner två mandat. Socialdemokraterna kan åtminstone dra en suck av lättnad över ett resultat på ungefär den nivå partiet hade satt upp som målsättning.

Folkpartiet tappar däremot ett mandat och tillhör valets förlorarskara, tillsammans med Piratpartiet som förlorar sina båda mandat. Valets största förlorare är Moderaterna, som tappar från 18.8 procent till 13.6 procent, en minskning på hela 5.2 procentenheter.

Vilka konsekvenser får då valresultatet för det svenska riksdagsvalet om några månader? Redan igår kväll försökte Fredrik Reinfeldt tolka valresultatet i termer av ett helt nytt läge i regeringsfrågan, eftersom Socialdemokraterna nu var mindre än Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans. Genom sitt påpekande ville Fredrik Reinfeldt skrämma upp väljarkåren med att en än värre rödgrön röra än tidigare väntar om Socialdemokraterna vinner valet i september och Stefan Löfven blir statsminister.

Men Fredrik Reinfeldts påpekande har en baksida. Genom att tala om ett helt nytt läge i regeringsfrågan och måla upp en bild av nationell kris om Stefan Löfven blir statsminister gläntar Reinfeldt också på dörren till en blocköverskridande regering. Om Socialdemokraterna vinner valet och kaos väntar landet Sverige, vilket legitimitet har då Folkpartiet och kanske Centerpartiet att tacka nej till att tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ta regeringsansvar? Om "ett helt nytt läge" har uppstått blir det lättare för Folkpartiet och Centerpartiet att frångå sina tidigare bestämda nej till regeringssamarbete med Socialdemokraterna och nu, för nationens bästa, ompröva sina tidigare intagna ståndpunkter.

Det är mycket, mycket svårt att se hur Alliansen skall kunna ta in det kraftiga opinionsunderläget och efter Moderaternas valförlust igår skapa trovärdighet i att man kommer att kunna fortsätta regera efter valet i september. Moderaterna och dess allianskamrater har därför ett strategiskt dilemma framför sig. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men nu, bara drygt tre månader innan riksdagsvalet, finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik.

Moderaterna och dess allianskamrater kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.

Damned if they do, and damned if they don't. Det skulle vara oerhört intressant att ta del av allianspartiernas interna strategiska diskussioner de närmaste dagarna.

EU-valet - supervalårets förlorare?

Med mindre än fem veckor kvar till Europaparlamentsvalet har det mig veterligen endast genomförts två mätningar av opinionsläget inför detta val. Däremot står opinionsundersökningar inför riksdagsvalet i september, fyra månader senare, som spön i backen. Diskrepansen mellan antalet undersökningar inför EU-valet och riksdagsvalet synliggör att riksdagsvalet av såväl väljare som medier och opinionsinstitut uppfattas som så oerhört mycket viktigare och intressantare.

Som Henrik Oscarsson visat genomfördes det ett 20-tal opinionsmätningar inför EU-valet 2009, men nästan samtliga av dessa genomfördes under de sista fyra veckorna före valet. I det avseendet skiljer sig således inte antalet mätningar hittills mellan de båda EU-valtillfällena 2009 och 2014. Men de som hade hoppats att riksdagsvalet i september 2014 skulle bidra till att skapa ett större intresse för EU-valet i maj 2014 än vad som var fallet för EU-valet 2009 har hittills skäl att vara besvikna.

Det finns en risk att de stora partierna i svensk politik är oroliga för att EU-valet skall "störa" uppladdningen inför valkampanjen till höstens riksdagsval. Särskilt för Socialdemokraterna, som är mycket nöjda med de rödgrönas stora opinionsförsprång inför riksdagsvalet (om än inte med opinionssiffrorna för det egna partiet) kan det finnas en frestelse i att prioritera att EU-valkampanjen inte inverkar negativt på partiets möjligheter att få bilda regering efter riksdagsvalet i september. En sådan försiktighet från Socialdemokraterna och från andra partiet lär göra EU-valkampanjen urvattnad och bidra till ett lågt valdeltagande.

I EU-valet 2009 uppgick valdeltagande i Sverige till 45.5 procent, vilket var högre än vid tidigare EU-val i Sverige. Jag skulle bli positivt överraskad om valdeltagandet blir lika högt denna gång. Intresset inför riksdagsvalet i höst har hittills inte visat några tecken på att lyfta intresset för EU-valet. I stället kan det bli så att intresset för höstens riksdagsval får EU-valet att uppfattas som mindre intressant än om EU-valet hade genomförts utan efterföljande riksdagsval. De politiska partierna (och medierna i samarbete med opinionsinstituten) får väldigt gärna under de närmaste veckorna visa mig att min oro är obefogad. Annars finns risken att EU-valet blir valet som, om inte Gud, så åtminstone de svenska väljarna glömde.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

EU - ett elitprojekt?

I sommar höjs lönerna för ledamöterna i Europaparlamentet till 80 000 kronor i månaden. Och då ingår förstås inte resebidrag och andra stödresurser.

De höga ersättningsnivåerna riskerar att ytterligare förstärka bilden av EU som ett elitprojekt, och därigenom öka EU-skepsisen och väljarnas bristande förtroende till EU-politikerna. Det kan gynna de EU-kritiska parterna samt bidra till ett lågt valdeltagande.
Ledamöternas oberoende sägs vara ett argument för höga ersättningsnivåer. Jodå. Men även om man använder det argumentet så är det svårt att hävda att ersättningsnivåerna måste vara så höga som de nu är. Skulle t ex halverade ersättningsnivåer verkligen leda till minskat oberoende? Det tror jag inte.

Hittills har EU-parlamentarikerna haft samma lön som de nationella parlamentarikerna. Det har lett till stora löneskillnader i Europaparlamentet. Visst, det kan vara ett problem. Men knappast av den digniteten att det bör lösas genom att sätta en gemensam lön på 80 000 kronor i månaden.

Ett annat argument skulle vara att en del länder har väldigt höga ersättningsnivåer för sina nationella parlamentsledamöter, och att det skulle sänka Europaparlamentsledamöternas anseende att låta dem ha lägre ersättningsnivåer. Men i så fall öppnar det för en ersättningsspiral där varje höjning av de nationalla parlamentsledamöternas ersättningar i ett enskilt land leder till höjningar över hela linjen.

Politiskt finns det möjlighet för de partier som agerat emot de höga ersättningsnivåerna att använda sig av sitt motstånd i valrörelsen, och argumentera emot de höga ersättningsnivåerna utifrån ett jämlikhetsperspektiv. En sådan debatt skulle sannolikt missgynna Moderaterna och gynna de rödgröna partierna.

Situationen kompliceras av partiernas tidigare agerande i frågan. Vänsterpartiet lade ned sin röst när Europaparlamentet röstade om de nya lönerna. Miljöpartiet röstade emot medan Socialdemokraterna och de fyra allianspartierna röstade för. Nu pågår en kraftmätning i riksdagen där den rödgröna koalitionen vill att EU-parlamentarikerna skall beskattas i Sverige. Men den diskussionen blir mer teknisk än ideologisk.

Jag kommenterar Europaparlamentarikernas löner för TT bl a här.