Låt EU-valet bli en kamp mot högerextremismen!

Jag är glad att Stefan Löfven i dag markerade att kampen mot högerextremismen i Europa blir en av de viktiga frågorna i det kommande EU-valet. Hotet från högerextremismen har inte minskat, och utvecklingen i EU-länder som till exempel Polen, Ungern och Italien går snarare på fel håll.

Normaliseringen av högerradikala partier kan gå mycket fort. Under valrörelsen var moderaternas partiledare Ulf Kristersson mycket tydlig med att han inte skulle försöka bilda en liten M/KD-regering - en sådan skulle bli starkt beroende av Sverigedemokraterna - såvida inte "himlen ramlade ner". Jag vet inte vad Ulf Kristersson har för kriterier på en nedfallen himmel, men det tog inte många veckor efter valet innan han försökte bilda just en sådan regering. Men riksdagen sade nej, och det är jag väldigt tacksam för.

Vår frihet ska aldrig tas för given. Sverige är ett av de få - kanske det enda (?) - landet i Europa där mittenpartierna har sökt såg åt vänster för att isolera främlingsfientliga och högerradikala partier. Centerpartiet och Liberalerna låter hellre en rödgrön minoritetsregering styra landet, än att de släpper fram Sverigedemokraterna till politiskt inflytande över regeringspolitiken. Den hållningen hedrar dem.

Det brukar vara svårt att mobilisera väljarkåren i EU-valen. Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet har bland EU:s medlemsstater sjunkit i varje enskilt val - från 62.0 procent 1979 till 42.6 procent 2014. Sverige har däremot gått emot trenden. I EU-valet låg valdeltagandet i Sverige 2014 på 51.1 procent - att jämföra med 41.7 procent 1995 när Sverige röstade för första gången.

Jag hoppas på en ideologisk valrörelse där kampen mot högerextremismen och för demokratin ackompanjeras med frågor om miljö och hållbar utveckling, jämlikhetsfrågor och hur vi bäst får hela Europa att ta ansvar för att ta emot människor på flykt. Då kan det bli en en spännande och livaktig valrörelse, en valrörelse som för oss närmare varandra i stället för ifrån varandra.

EU-valet - supervalårets förlorare?

Med mindre än fem veckor kvar till Europaparlamentsvalet har det mig veterligen endast genomförts två mätningar av opinionsläget inför detta val. Däremot står opinionsundersökningar inför riksdagsvalet i september, fyra månader senare, som spön i backen. Diskrepansen mellan antalet undersökningar inför EU-valet och riksdagsvalet synliggör att riksdagsvalet av såväl väljare som medier och opinionsinstitut uppfattas som så oerhört mycket viktigare och intressantare.

Som Henrik Oscarsson visat genomfördes det ett 20-tal opinionsmätningar inför EU-valet 2009, men nästan samtliga av dessa genomfördes under de sista fyra veckorna före valet. I det avseendet skiljer sig således inte antalet mätningar hittills mellan de båda EU-valtillfällena 2009 och 2014. Men de som hade hoppats att riksdagsvalet i september 2014 skulle bidra till att skapa ett större intresse för EU-valet i maj 2014 än vad som var fallet för EU-valet 2009 har hittills skäl att vara besvikna.

Det finns en risk att de stora partierna i svensk politik är oroliga för att EU-valet skall "störa" uppladdningen inför valkampanjen till höstens riksdagsval. Särskilt för Socialdemokraterna, som är mycket nöjda med de rödgrönas stora opinionsförsprång inför riksdagsvalet (om än inte med opinionssiffrorna för det egna partiet) kan det finnas en frestelse i att prioritera att EU-valkampanjen inte inverkar negativt på partiets möjligheter att få bilda regering efter riksdagsvalet i september. En sådan försiktighet från Socialdemokraterna och från andra partiet lär göra EU-valkampanjen urvattnad och bidra till ett lågt valdeltagande.

I EU-valet 2009 uppgick valdeltagande i Sverige till 45.5 procent, vilket var högre än vid tidigare EU-val i Sverige. Jag skulle bli positivt överraskad om valdeltagandet blir lika högt denna gång. Intresset inför riksdagsvalet i höst har hittills inte visat några tecken på att lyfta intresset för EU-valet. I stället kan det bli så att intresset för höstens riksdagsval får EU-valet att uppfattas som mindre intressant än om EU-valet hade genomförts utan efterföljande riksdagsval. De politiska partierna (och medierna i samarbete med opinionsinstituten) får väldigt gärna under de närmaste veckorna visa mig att min oro är obefogad. Annars finns risken att EU-valet blir valet som, om inte Gud, så åtminstone de svenska väljarna glömde.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

Pirater, pirater - överallt pirater...

Efter den uppmärksammade domen i Pirate Bay-målet strömmar medlemmarna in till Piratpartiet. Enligt partiets egna uppgifter uppgår antalet medlemmar nu till över 24 000, vilket gör Piratpartiet till Sveriges fjärde största parti. Endast Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern har fler medlemmar. Partiets ungdomssektion Ung Pirat uppges ha över 11 000 medlemmar, vilket är mer än vad något av de etablerade partiernas ungdomsförbund har.

En bättre start på EU-valrörelsen kunde Piratpartiet knappast få. Visserligen innebar tingsrättens dom i Pirate Bay-målet ett ideologiskt bakslag för partiet. Men domen innebär också att fildelningsproblematiken befäster sin ställning på den politiska agendan. Den fällande domen väcker också vrede i de väljargrupper som Piratpartiet vill mobilisera inför EU-valet, och underlättar kanske därför också för partiet att övertyga sina medlemmar och sympatisörer om värdet i att verkligen gå att rösta den 7 juni.

Vilka är då Piratpartiets möjligheter att verkligen ta sig in i Europaparlamentet? För ett mandat kommer det gissningsvis att behövas ungefär 100 000 röster. Det är lätt att låta sig duperas av att Piratpartiet har nära 25 000 medlemmar. Men det är viktigt att komma ihåg att ett medlemskap i Piratpartiet är gratis - det räcka att anmäla sig med ett par klick på nätet.

Den stora svårigheten för Piratpartiet blir att mobilisera de väljargrupper där partiet har sina sympatisörer. Bekymret för Piratpartiet är att dessa väljargrupper - i huvudsak de yngre - är de väljargrupper som i tidigare Europaval visat sig minst villiga att gå och rösta. Som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg har visat så valde endast 23 procent i åldersgruppen 18-22 år och 30 procent i åldersgruppen 23-30 år att rösta, medan motsvarande andelar bland de äldre uppgick till 52 procent (61-70 år) respektive 57 procent (71-80 år).

Två frågor kommer därför sannolikt att avgöra Piratpartiets öde i det stundande valet. För det första: Är fildelningsfrågan en så viktig fråga för fildelningsanhängarna att tillräckligt många av dessa också låter frågan avgöra sin partisympati? För det andra: Har Piratpartiet kraften och förmågan att i en stundande valrörelse övertyga sina sympatisörer om värdet i att gå och rösta den 7 juni?

På båda frågorna blir svaret: Osvuret är bäst.

De etablerade partierna (Fat Cat Parties?) ser med berättigad oro på Piratpartiets framgångar. FRA-frågan visade med all önskvärd tydlighet att flertalet av de etablerade partierna inte förstått de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationella revolutionens spår. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen. Dessa partier har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det i dag bara är sju veckor kvar till Europavalet? Kanske - men bättre sent än aldrig.

Jag kommenterar tillsammans med Henrik Oscarsson för TT Piratpartiets möjligheter bl a här.

Piratpartiet till Bryssel?

Nu är det bara drygt fem månader kvar till valen till Europaparlamentet. Min käre kollega Henrik Oscarsson har på sin alltid läsvärda blogg analyserat hur stor procentandel röster ett parti kan få och ändå riskera att bli utan mandat. I Sverige gäller fyraprocentsspärren även till Europaparlamentet och hypotetiskt kan ett parti få 4,44523 procent av rösterna utan att för den skull vara garanterad representation i Bryssel - det beror på hur rösterna fördelar sig i övrigt.

Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).

I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?

Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.

Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.

I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.

Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.

I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.

Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.

(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)