Storebror ser dig. Få tycks bry sig.

I onsdags röstade riksdagen igenom en lag som ger polis och andra brottsbekämpande myndigheter rätt att hacka medborgarnas mobiler och datorer för att kunna se filer, meddelanden och bilder. TT beskriver innehållet i lagen så här: Lagen om hemlig dataavläsning innebär att polisen, Säpo, tullen och Ekobrottsmyndigheten i hemlighet får installera programvara eller med andra tekniska hjälpmedel samla på sig information i brottsmisstänktas datorer, surfplattor och telefoner. Till skillnad från hemlig teleavlyssning, som omfattar skickade meddelanden, kan polisen även komma åt lagrade uppgifter, till exempel bilder eller filer, på enheterna.

Lagen gäller övervakning av personer som är misstänkta för eller kan förväntas begå allvarliga brott och det krävs domstolsbeslut i varje enskilt fall.

Vänsterpartiet var det enda parti som röstade emot lagförslaget. Även Miljöpartiets Leila Ali-Elmi, samt den politiska vilden (tidigare V) Amineh Kakabaveh röstade nej. Lagförslaget har mött stark kritik från experter. Kritiken går främst ut på att polisen förutsätts identifiera säkerhetshål i internettjänster - men istället för att förhindra brott ska de själva utnyttja säkerhetshålet till att övervaka misstänkta. Det finns heller ingen plikt för polisen att efter avslutad insats rapportera om säkerhetshålet. Emanuel Karlsten skriver - som så ofta - klokt om problematiken här.

Själv är jag orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare. Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.

Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.

Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder. 

Hur mycket "hemlig dataavläsning" vill vi ha?

Igår blev det känt att regeringen går vidare med ett förslag om "hemlig dataavläsning" som ger polisen möjlighet att vid misstanke om allvarlig brottslighet installera så kallade trojaner i enskilda individers mobiltelefoner. Genom trojanerna kan polisen avlyssna samtal, läsa av meddelanden och ibland använda sig av telefonernas mikrofoner och kameror. Syftet är att ge polisen bättre möjlighet att bekämpa gängkriminaliteten.

Jag har ingen uppfattning om just detta konkreta förslag. Men jag är orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare.

Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.

Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.

Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder.

Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?

I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.

Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.

Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.

Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?

Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.

*

En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.

Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.

Piratpartiet och dess möjligheter i EU-valet

Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.

I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.

Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.

Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna

Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.

Hur mår den politiska bloggen?

Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.

Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.

Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.

Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.

Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.

Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.

Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.

Edward Snowden och kampen om kunskapen

Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.

Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.

USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.

Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.

*

I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.

Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.

Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi  en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.

Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.


Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

Alliansen och S ger Säpo grönt ljus för signalspaning

Socialdemokraterna och Alliansregeringen har enats om att Säpo skall få ta del av FRA:s signalspaning. Överenskommelsen motiveras med Säpos svårigheter att spana i samband med Taimour Abdulwahabs självmordssprängning på Drottninggatan i Stockholm förra året. Justitieminister Beatrice Ask säger att överenskommelsen "förbättrar Sveriges möjligheter att bekämpa terrorism". Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson betonar frågans vikt för "rikets säkerhet". Överenskommelsen kombineras med tillsättandet av en parlamentarisk integritetskommission.

Överenskommelsen innebär ett integritetsingrepp mot svenska medborgare och är en inskränkning i det öppna samhället. Är då verkligen terrorhotet i Sverige så stort att priset är värt att betala? Som vägledning redovisar jag dödsorsaker i Sverige de senaste 35 åren. (Siffrorna är högst ungefärliga.)

Cancersjukdomar: 700 000 döda

Självmord: 60 000 döda

Trafikolyckor: 23 000 döda

Mord: 1 700 döda

Terrorism: 1 död

Det tycks således som att Säpo de senaste 35 åren på ett alldeles utomordentligt sätt lyckats skydda svenskarna från terrordåd, utan att organisationen haft tillgång till FRA:s signalspaning. Jag är säker på att Säpo skulle lyckas lika bra i framtiden, även utan tillgång till FRA:s signalspaning.

Riv upp, gör om, gör rätt!

Liberaldemokraterna: Uppfriskande frihetligt tilltal, men naivt marknadskramande och bortglömd jämlikhet

Saknas det ett liberalt alternativ i svensk politik? Det tycker i alla fall Liberaldemokraterna som nyligen presenterade sitt manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och genomför just nu en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter och borgar för att vi kommer att få höra en hel del om partiet under det närmaste året.

Det blåser frihetliga vindar i svensk politik. Mona Sahlin var rätt ute när hon i sitt installationstal till den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade till rörelsen om att få hjälp med att utveckla en röd frihetsvision och med hjälp av en sådan vision vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. I efterhand är det lätt att konstatera att Mona Sahlin inte fick så mycket hjälp av rörelsen i bygget av en sådan vision.

Frihetstänkandet är förstås framträdande i Liberaldemokraternas manifest. Jag finner många oneliners som utifrån mitt vänsterkristliga perspektiv känns uppfriskande och befriande. Jag älskar formuleringen Det är dags att bryta det sjukliga fokus som skolan har på betygen och önskar Liberaldemokraterna all välgång i den kampen. Jag uppskattar i djupet av min själ att ordet "straff" överhuvudtaget inte förekommer i avsnittet om kriminalpolitik. I den hegemoniska säkerhetsdiskurs som ligger som en dimma över landet tar jag också till mig utropet: Det är inte möjligt att nå ett tillstånd i världen där människor slutar ta risker; det ligger i människans natur och är grunden för all utveckling.

Så visst finns det ett frigörande och livsbejakande tilltal i manifestet, ett tilltal som har sin grund i en positiv människosyn och en djup tilltro till människan och till det mänskliga. Problemet är i stället att Liberaldemokraterna till ytterlighet ser människan som en solitär varelse, inte som en gemenskapsvarelse. Samhället reduceras till ett nödvändigt ont, vars syfte tycks vara att bidra till individernas självförverkligande. Liberaldemokraternas atomära människosyn kombineras med en naiv tilltro till marknaden som alltings ordnare till det bästa. Visionerna reduceras därför alltför ofta till rå ekonomism. Arbetsmarknaden skall avregleras och det måste t ex "bli lättare att avskeda dåliga lärare".

Men bilden är inte monolitisk. Liberaldemokraterna vill också införa en medborgarlön, "där ingen behöver vara orolig för att stötas ut ur samhällsgemenskapen". Likaså skall det införas ett barnkonto, knutet till barnet, för att trygga alla barns ekonomiska situation och den vägen lyfta alla barn över fattigdomsgränsen.

Socialliberalerna inom Liberaldemokraterna har dock lämnat walk over till libertarianerna i frågor kring kroppens autonomi. Så ägnas t ex över hälften av avsnittet om "Social trygghet" åt att förespråka olika former av legalisering av droghantering, en avveckling av sexköpslagen, ett ja till dödshjälp etc.

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" bara nämns en enda gång i hela manifestet, då i samband med framväxten av Internet.

Visst behövs det ett liberalt alternativ i svensk politik. För egen del skulle jag helst se att de socialliberala krafterna inom Folkpartiet morskade upp sig och tog sig ton i frågor kring t ex betygshysterin i skolan, straffixeringen i kriminalpolitiken, utförsäljningarna av gemensam egendom, sjukförsäkringssystemet, urholkningen av det svenska biståndet etc. Men om Liberaldemokraterna om inte annat kan innebära en knuff på Jan Björklund i en sådan riktning så önskar jag dem lycka till.

Skallet går mot Kriskommissionen - men vilka deltar i skallet och varför?

Den socialdemokratiska Kriskommissionens rapport har kritiserats hårt av i stort sett samtliga landets borgerliga ledarsidor. Kritiken är ett gott tecken. Om borgerliga ledarsidor uttryckt sig uppskattande eller uppmuntrande över ett socialdemokratiskt idédokument som gör anspråk på att visa vägen framåt hade jag blivit en smula orolig.

Men de borgerliga ledarsidorna får stöd även av en del socialdemokratiska röster. I morse medverkade t ex Lotta Gröning och Eric Sundström i Godmorgon, världens panel i P1. Tillsammans med Carl Rudebeck föll de varandra såväl i armarna som i talet i sin ohöljda iver att övertrumfa varandra i sin kritik av kommissionens rapport. Samma gamla skåpmat, sa Lotta Gröning och menade att det bärande temat var att Allting var bra förr samt att samhällsanalysen finns inte alls i rapporten. Eric Sundström instämde och sa ungefär att det finns inget nytt i rapporten.

Det var en mycket märklig debatt. (Ja, jag vet att jag kan uppfattas som part i målet eftersom jag ingick i den arbetsgrupp som utarbetade kommissionens valanalys - med den delen avstår jag därför från att kommentera här.) Jag tror faktiskt att många av de kritiska debattörerna har drabbats av ett sådant stuprörstänkande att de inte ser de närmast revolutionära förändringarna som delar av rapporten pekar fram mot.

Avsnittet Omvärlds- och idéanalys betonar explicit värdet av att bejaka globaliseringen och formulerar just en samhällsanalys om hur individualiseringen och teknikutvecklingen skapat nya sociala mönster och i grunden förändrat villkoren för det politiska livet. Industrisamhället är på väg att fasas ut, och det vi i brist på bättre kallar kunskaps- eller informationssamhället är på väg att fasas in. Socialdemokratin - som är ett barn av industrisamhället - har haft mycket svårt att förstå och anpassa sig till det nya politiska landskapet. Hur värna partiets traditionella gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet i ett alltmer individualiserat samhälle? I texten presenteras insikter och formuleras framkantsfrågor på ett sätt som åtminstone inte jag tidigare sett i något partidokument.

Socialdemokratins rötter i industrisamhället speglar också partiets föråldrade organisationsform. I avsnittet Organisatorisk analys kritiseras partistrukturens slutenhet och sjungs ett öppenhetens credo på ett sätt som möjligen skrämmer en del - själv blir jag bara lycklig över att läsa ett partidokument som bejakar det moderna och som med diverse förslag (ja, en del lite vildvuxna) vill skapa en socialdemokratisk organisationsform som ligger på framkant av tillvaron.

Att någon enskild person skulle ha läst dessa två avsnitt och sedan ärligt kunna påstå att rapporten inte innehåller något nytt, utan bara "samma gamla skåpmat" eller att "allt var bättre förr" finner jag otroligt.

När jag talar om stuprörsseende så menar jag att en del socialdemokratiska läsare reagerat så negativt på några av de förslag som förs fram i avsnittet Politisk analys att de inte förmått ta till sig de övriga delarna av rapporten. Just avsnittet "Politisk analys" har uppfattats som ett uttryck för vänsterröster inom socialdemokratin, eftersom avsnittet betonar politikens betydelse och uttalar sig kritiskt mot privatiseringar och positivt om statligt inflytande. På ett sätt är det olyckligt att kommissionen fick i uppdrag att formulera politiska förslag. Politiska förslag formuleras inte i ett vakuum - de baseras på en samhällsanalys och utmejslas inom ramen för en partiorganisation. Nu "tvingades" kommissionen formulera skarpa politiska förslag samtidigt som samhällsanalysen och förslag till ny partiorganisation formulerades. Orsaken till att det blev så är att kommissionen fick sin arbetstid halverad när Mona Sahlin avgick och extrakongressen skulle genomföras redan i mars.

Det hade varit bättre att låta extrakongressen ta ställning till samhällsanalysen och organisationsanalysen, ajournera kongressen och sedan använda våren och sommaren till att formulera politiska förslag till en återupptagen ajournerad kongress med en ny partiledning hösten 2011. Nu har debatten kretsat alldeles för mycket på de politiska förslagen och inte på det som i det här skedet av förnyelseprocessen faktiskt är viktigare, samhällsanalysen och arbetet med att öppna upp och förnya partiorganisationen.

Nu finns det en överhängande risk att de i partiet som inte vill ha någon förnyelse eller förändring kan ta stöd av de som störts av de politiska förslag som rapporten formulerar och se till att hela rapporten inte blir något mer än hyllvärmare i något arkiv. I så fall kommer hela förnyelsearbetet att stanna av och borgerligheten få goda möjligheter att ostört regera vidare åtminstone ett par mandatperioder till.

Visst går det att rikta kritik även mot samhällsanalysen i rapporten - jag saknar t ex de allt viktigare integritetspolitiska frågorna, vilka bl a tagit sig uttryck i FRA-striden och Piratpartiets framgångar.

Läs också gärna alltid kloka Katrine Kielos i Aftonbladet i dag.

FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?

Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?

Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.

Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.

Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.

Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister - det gynnar regeringen

Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister. Det är ett politiskt och strategiskt klokt val av statsminister Fredrik Reinfeldt och Folkpartiets ordförande Jan Björklund. Birgitta Ohlsson har gjort sig känd som en kunnig, engagerad och karismatisk politiker, som heller inte hymlat med sina ambitioner. Hennes fokus på internationell politik och mänskliga rättigheter och på feminism förstärker de socialliberala strömningarna inom Folkpartiet.

Även i integritetsfrågor har Birgitta Ohlsson profilerat sig. Hon var en av de riksdagsledamöter som öppet fronderade mot den egna regeringen i FRA-striden 2008. Men hennes agerande där gjorde henne inte bara kontroversiell i det egna partiet, utan också i breda kretsar inom FRA-motståndet. Birgitta Ohlsson avstod i riksdagsomröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning: Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Strax därefter slöt hon emellertid upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Ett svek, menade en del.

Birgitta Ohlssons starka stöd för Israel kan innebära en spänning i regeringen, där ju utrikesminister Carl Bildt driver en politik som är starkt kritisk till Israels agerande i Mellanösternkonflikten.

Utnämningen av Birgitta Ohlsson gör det än mer angeläget för de rödgröna att hitta starka företrädare i den utrikespolitiska debatten inför valet 2010.

Den borgerliga alliansregeringen behöver alla förstärkningar den kan få. Aftonbladet publicerar i dag den färskaste opinionsmätningen från United Minds under rubriken: Skräcksiffror för alliansen!

Svenska folket mer negativa till statlig övervakning

Frihetliga vindar blåser över Sverige. Förra året skakades regeringen Reinfeldt av FRA-upproret, där motståndet mot FRA-lagen och dess övervakningsmöjligheter överskred de politiska blockgränserna. Piratpartiets framgångar har sin grund i en politisk mobilisering i frågor kring integritet och frihet på nätet. Som nyvald partiordförande lyfte Mona Sahlin i sitt installationstal fram frihetsfrågorna, och vädjade till rörelsen om hjälp att formulera en röd frihetsvision.

Friihetsvindarna kommer också till uttryck i svenska folkets uppfattning om statens rätt att använda tvångsmedel gentemot sina medborgare. Med tvångsmedel avses åtgärder för att övervaka och kontrollera medborgarna, som t ex telefonavlyssning, post- och paketkontroll, åsiktsregistrering eller förbud mot demonstrationer och möten. Av tidigare ej publicerade resultat från den senaste SOM-undersökningen - som jag och Henrik Oscarsson i dag publicerar på DN Debatt - framgår att svenska folket under de senaste åren blivit mer negativt inställda till statens rätt att använda sådana tvångsmedel.

I 2008 års undersökning finns ett samband mellan partisympati och synen på tvångsmedel. Mest negativa till tvångsmedel är Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater, medan Centerpartister, Folkpartister, Moderater och Kristdemokrater är mer positiva.

Det är noterbart att Sverigedemokraterna – det parti som mest av alla misstror stat och etablissemang – också är det parti vars sympatisörer är klart mest positiva till att staten skall kunna använda tvångsmedel mot sina medborgare.

Just nu ser vi en politisk dragkamp om var frihetsfrågorna skall höra hemma i det ideologiska rummet. Frågor om medborgarrätt och motstånd mot statlig övervakning av medborgare har historiskt seglat under liberal flagg. Vänstern i Sverige har länge haft en hög trovärdighet i jämlikhetsfrågorna. Men i frihetsfrågorna har vänstern tvingats till defensiven. Det var ingen slump att Mona Sahlin i sitt installationstal vädjade om rörelsens stöd för att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern. I dag är det kanske inte främst de borgerliga allianspartierna utan främst uppstickaren Piratpartiet som varit framgångsrika i att mobilisera i frihetsfrågor.

Ur det perspektivet visar våra resultat på en intressant förändring. I 2002 års undersökning fanns det inget samband mellan vänster-högerideologi och inställning till tvångsmedel. Men i 2008 års undersökning uppträder ett svagt samband mellan vänsterideologi och en restriktiv inställning till tvångsmedel. I 2009 års Europaparlamentsval rekryterade Piratpartiet mycket riktigt fler väljare från vänster än från höger. Frågan är om vänstern håller på att rycka åt sig initiativet i frihetsfrågorna?

Fortfarande dominerar de traditionella vänster-högerfrågorna svensk politik, och det kommer de med all sannolikhet att göra även i valrörelsen 2010. Men frihetsfrågor går också att formulera i termer av vänster och höger. Vänster-högerdimensionen har historiskt haft en imponerande förmåga att absorbera nya politiska konfliktlinjer. Piratpartiet lär inte kunna räkna med samma walk over från de traditionella partiernas sida som Piraterna möttes av i Europavalet.

Tabellunderlag till undersökningen finns på Henrik Oscarssons blogg.

Om FRA-opinionen och Piratpartiets möjligheter att komma in i Europaparlamentet

I dag skriver jag och Henrik Oscarsson på DN Debatt om FRA-striden och om Piratpartiets möjligheter att ta sig in i Europaparlamentet, baserat på resultaten från den senaste SOM-undersökningen.

Hur skall vi förstå striden om FRA-lagen? Var FRA-striden bara en tillfällig ungdomsrevolt mot det politiska etablissemanget? Eller var FRA-striden ett uttryck för en mer djupgående samhällsförändring, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar både nya politiska sakfrågor, som FRA och fildelning, som nya arenor för politisk mobilisering, som bloggosfären, Facebook, Twitter etcetera?

Den snabba kommunikationsteknologiska utvecklingen äger rum samtidigt som väljarrörligheten ökar och samhället blir alltmer individualiserat. Vilka nya politiska skiljelinjer kan vi skönja i denna utveckling? Är striden om FRA-lagen kanske ett exempel på hur nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs mot rätten till fri och gränsöverskridande kommunikation i transnationella nätverk?

I 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (Sören Holmberg och Lennart Weibull) var svenska folket övervägande negativt till FRA-lagen.

I undersökningen ställer vi frågan: ”Vilken är Din inställning till den så kal-lade FRA-lagen?” Av de tillfrågade har 34 procent en negativ inställning till lagen, medan endast 23 procent har en positiv inställning. Därutöver svarar 22 procent att de varken är positiva eller negativa till lagen, 11 procent har ingen uppfattning och 10 procent känner inte till lagen.

Motståndet mot FRA-lagen hänger samman med kön, ålder och partisympati. Kvinnor är något mer negativt inställda till FRA-lagen än vad män är. I åldersgrupperna 15–29 år är motståndet klart starkare än bland 30–60-åringar. Och personer äldre än 60 år ställer sig övervägande positiva till FRA-lagen. Motståndet mot FRA-lagen är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater, medan stödet för FRA-lagen är starkast bland moderater, kristdemokrater och folkpartister.

På väljarnivå följer FRA-opinionen således vänster-högerdimensionen, medan det motstånd på elitnivå som skakade regeringen sommaren 2008 uppvisade en betydligt bredare politisk sammansättning. Det är också värt att notera att hela 43 procent av de tillfrågade säger att de är varken positiva eller negativa till lagen, att de inte känner till den eller att de inte har någon uppfattning. Ur det perspektivet kan FRA-motståndet uppfattas mer som en elitfråga än en fråga som engagerar de stora massorna.

Förtroende för politiker i allmänhet och för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet uppvisar också ett starkt samband med FRA-åsikter. De som litar på politikerna uppvisar en övervägande positiv inställning till FRA-lagen, medan de som inte litar på politiska företrädare är kritiska. Allmän politikermisstro och bristande förtroende för den sittande regeringen tycks också vara starka drivkrafter bakom svenska folkets åsikter om FRA-lagen.

Utgör då motståndet mot FRA-lagen och kampen för att legalisera fildelning embryot till en ny folkrörelse? Nej, kanske inte. Men båda dessa frågor kan ses som ett uttryck för nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår.

När territoriella gränser förlorar i betydelse och när identiteter och gemenskaper mångfaldigas så förändras också politikens förutsättningar. Frågor om fri kommunikation och om personlig integritet uppvisar ännu så länge endast mycket svag samvariation med den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige. Debatten om FRA-lagen kan ur det perspektivet tolkas som ett uttryck för en växande motsättning mellan nationalstatens traditionella säkerhetsintresse och de transnationella nätverkens krav på gräns-överskridande och fri kommunikation.

Protesterna handlar om nationalstatens försök att i efterhand återta förlorad kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara, maktmedel och drivkraft: informationen. På samma sätt möjliggör modern kommunikationsteknologi fildelning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.

Det är efter dessa nya, spirande skiljelinjer som Piratpartiet mobiliserar inför EU-valet den 7 juni. Piratpartiet har en potential att utvecklas till något annat än ett enfrågeparti. Partiets program vilar på liberal grund och framför allt värnar partiet individens frihet. Värnandet av individens frihet tar sig uttryck i krav på stärkande av den personliga integriteten, att kulturen skall släppas fri samt motarbetandet av patent och privata monopol.

Piratpartiet protesterar mot tendenser till minskad personlig integritet och ökad kontroll och övervakning från stater och företag som den nya informationsteknologin möjliggör. Piratpartiet betonar medborgerliga fri- och rättigheter och föreslår tydligare reglering och efterlevnad av samhällskontraktet mellan stat och medborgare. En informationssamhällets medborgarrättsrörelse, om man så vill.

Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades.

I vår individualiserade tid har Piratpartiet därför en potential att successivt utveckla sin politiska agenda och möta väljarna med ett bredare program än vad som i dag är fallet.
Piratpartiet har medgång i opinionen och med agendan. Piratpartiets möjlighet att komma in i EU-parlamentet avgörs av dess förmåga att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer till att verkligen gå och rösta. Piratpartiet har sitt överlägset starkaste stöd i de yngre väljargrupperna. Mer än åtta av tio piratpartister är män.

Piratpartiet har gynnats av att de etablerade partierna har sovit och inte förstått sprängkraften i de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationsteknologiska utvecklingens spår. Det är en anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen.

Riksdagspartierna har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det är så kort tid kvar till Europavalet?

Pirater, pirater - överallt pirater...

Efter den uppmärksammade domen i Pirate Bay-målet strömmar medlemmarna in till Piratpartiet. Enligt partiets egna uppgifter uppgår antalet medlemmar nu till över 24 000, vilket gör Piratpartiet till Sveriges fjärde största parti. Endast Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern har fler medlemmar. Partiets ungdomssektion Ung Pirat uppges ha över 11 000 medlemmar, vilket är mer än vad något av de etablerade partiernas ungdomsförbund har.

En bättre start på EU-valrörelsen kunde Piratpartiet knappast få. Visserligen innebar tingsrättens dom i Pirate Bay-målet ett ideologiskt bakslag för partiet. Men domen innebär också att fildelningsproblematiken befäster sin ställning på den politiska agendan. Den fällande domen väcker också vrede i de väljargrupper som Piratpartiet vill mobilisera inför EU-valet, och underlättar kanske därför också för partiet att övertyga sina medlemmar och sympatisörer om värdet i att verkligen gå att rösta den 7 juni.

Vilka är då Piratpartiets möjligheter att verkligen ta sig in i Europaparlamentet? För ett mandat kommer det gissningsvis att behövas ungefär 100 000 röster. Det är lätt att låta sig duperas av att Piratpartiet har nära 25 000 medlemmar. Men det är viktigt att komma ihåg att ett medlemskap i Piratpartiet är gratis - det räcka att anmäla sig med ett par klick på nätet.

Den stora svårigheten för Piratpartiet blir att mobilisera de väljargrupper där partiet har sina sympatisörer. Bekymret för Piratpartiet är att dessa väljargrupper - i huvudsak de yngre - är de väljargrupper som i tidigare Europaval visat sig minst villiga att gå och rösta. Som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg har visat så valde endast 23 procent i åldersgruppen 18-22 år och 30 procent i åldersgruppen 23-30 år att rösta, medan motsvarande andelar bland de äldre uppgick till 52 procent (61-70 år) respektive 57 procent (71-80 år).

Två frågor kommer därför sannolikt att avgöra Piratpartiets öde i det stundande valet. För det första: Är fildelningsfrågan en så viktig fråga för fildelningsanhängarna att tillräckligt många av dessa också låter frågan avgöra sin partisympati? För det andra: Har Piratpartiet kraften och förmågan att i en stundande valrörelse övertyga sina sympatisörer om värdet i att gå och rösta den 7 juni?

På båda frågorna blir svaret: Osvuret är bäst.

De etablerade partierna (Fat Cat Parties?) ser med berättigad oro på Piratpartiets framgångar. FRA-frågan visade med all önskvärd tydlighet att flertalet av de etablerade partierna inte förstått de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationella revolutionens spår. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen. Dessa partier har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det i dag bara är sju veckor kvar till Europavalet? Kanske - men bättre sent än aldrig.

Jag kommenterar tillsammans med Henrik Oscarsson för TT Piratpartiets möjligheter bl a här.

Hur starkt är motståndet mot Ipred-lagen?

Den 1 april träder Ipred-lagen i kraft. Ipred-lagen innebär att en upphovsrättsinnehavare kan vända sig till domstol för att få ut information om personer som misstänks för olaglig fildelning. Tidigare har internetoperatörerna haft tystnadsplikt. Men nu kan domstolen tvinga operatörerna att lämna ut namn- och adressuppgifter på personer som misstänks för olaglig fildelning. Därefter kan upphovsrättsinnehavaren kontakta den misstänkte fildelaren och kräva ersättning eller hota med åtal.

Svenska Dagbladet publicerar i dag en Sifo-undersökning som visar att 48 procent av svarspersonerna är emot Ipred-lagen, medan endast 32 procent är för. Motståndet är störst bland yngre män (79 procent emot), och rödgröna partisympatisörer är mer negativa till lagen än vad den borgerliga alliansregeringens anhängare är.

Motståndet mot Ipred-lagen följer samma mönster som motståndet mot FRA-lagen. I väljarkåren som helhet följer åsikterna vänster-högerskalan. Men bland de som är aktiva och driver moståndet samsas moderater, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Jag har just fått tillgång till resultaten från 2008 års SOM-undersökning om svenska folkets ïnställning till FRA-lagen och till andra olika övervakningsinstrument. Spännande resultat som publiceras ganska snart i en artikel som jag skriver tillsammans med Henrik Oscarsson.

För de allra flesta väljare är Ipred-lagen eller FRA-lagen inte en tillräckligt viktig fråga för att den skall påverka deras partival i 2010 års val. Men för den grupp männniskor som engagerat sig och tagit strid mot FRA-lagen och Ipred-lagen är besvikelsen på de etablerade partierna stor. Denna väljargrupp - bestående till stor del av politiskt intresserade unga män och kvinnor - blir inte lätt för de etablerade partierna att mobilisera i 2010 års val. Väljer de soffan, blankröstning eller Piratpartiet? Eller går de stukade med svansen mellan benen och rättar in sig i vänster-högerfållan och röstar blått eller rödgrönt ändå? Oavsett vilket kommer de knappast att vara användbara för de traditionella partierna som röstvärvare eller valarbetare.

Jag säger det igen: Fildelningsproblematiken har kommit för att stanna. Den är toppen på ett isberg av nya sakfrågor som den kommunikationella revolutionen fört med sig. Om detta har jag och Marie Demker som bekant skrivit i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Den boken var nummer två i den trilogi som påbörjades med I Vattumannens tid. Om 1968 års autkoritetsupporor och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Nu har vi påbörjat arbetet med trilogins avslutande del. Boken kommer att heta Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och där syntetiserar vi våra tankar om den kommuniktaitonella revolutionens konsekvenser för maktfördelningen i dagens samhälle, och om hur vi bäst går till väga för att värna gemenskapsvärden i vårt individualiserade samhälle. Vi tänker vara interaktiva i skrivandet av denna bok - återkommer snart med information om hur detta är tänkt att gå till.

Själv kommenterar jag i dag Ipred-lagen i Kvällspasset i P3.

Fildelningsfrågan är här för att stanna

Oppositionen kunde tidigare i år sitta på första parkett och njuta av regeringens snarast osannolika fubblande med FRA-frågan. Nu tornar frågan om genomförandet av EU-direktivet IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) upp sig som ett nytt orosmoln för Fredrik Reinfeldt och hans ministär.

Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.

Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:

Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.

Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.

Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.

Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.

Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.

Fredrik Reinfeldts suck av lättnad

Överenskommelsen om FRA-lagen är en stor politisk framgång för Fredrik Reinfeldt. På oväntat kort tid har han lyckats få kritikerna bland de borgerliga riksdagsledamöterna att göra avkall på sina tidigare krav på en förutsättningslös parlamentarisk utredning och i stället räta in sig i ledet och öppet deklarera att de kommer att stödja regeringen i den avgörande omröstningen i riksdagen. Nu slipper Fredrik Reinfeldt av allt att döma konfronteras med det värsta av de tänkbara utfallen - ett voteringsnederlag i frågan med risk för påföljande regeringskris.

Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?

Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.

Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.

Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.

Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.

Om partipiskor och FRA-lagen

Gårdagens Agenda var underhållnings-TV av bästa märke. Anna Hedenmo glänste i rollen som inkvisitor och de arma offren i form av moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag led alla helvetets kval när de försökte förklara hur värden som "högt i tak"och "värna individens frihet" var förenliga med Fredrik Reinfeldts offentliga näpsande av den unge FRA-kritiske m-riksdagsledamoten Karl Sigfrid: Vi har en i gruppen som pekar finger mot statsministern. (...) Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister? (...) Nu är det bara du kvar, Karl.

Jag har respekt för både Per Schlingmann och Erik Ullenhag. Men gårdagens tillställning var ingen av deras bättre dagar, för att uttrycka det milt...

Det hårda tonläget i moderaternas riksdagsgrupp förvånar inte. Sveriges variant av representativ demokrati där väljarna i huvudsak röstar på parti och inte på person förutsätter att partierna håller ihop inför omröstningarna. Bekymret är att banden mellan väljarna och partierna har börjat tunnas ut så mycket att partiernas legitimitet som representanter för väljarna ifrågasätts.

Partiernas legitimitet i förhållande till väljarna är fortfararande OK när det gäller vänster-högerfrågor. Men i den typen av frågor som berör integritet och makten över kunskapen är legitimiteten sämre. Det beror på att det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och att partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelning och Pirate Bays bilder på mördade barn är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Kring denna problematik rekommenderar jag följande text, samt min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer som utkommer på Hjalmarson & Högberg om några veckor.

Det finns en och annan politisk kommentator som tror att luften håller på att gå ur FRA-frågan. Det är en grov felbedömning. FRA-lagen är toppen på ett isberg och frågan är bara om partierna har lärt sig någor av Titanic.

Tillägg 16 september: Jag kommenterar FRA-frågan för Aftonbladet här.

Halvtid med den borgerliga alliansregeringen

Läget i halvtid för den borgerliga alliansregeringen kunde knappast vara så mycket sämre. I de senaste opinionsundersökningarna kvarstår oppositionens rekordstora överläge på omkring 17 procentenheter, och såväl kristdemokraterna som sverigedemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det har aldrig tidigare hänt att en sittande regering hämtat upp ett så stort opinionsunderläge två år före ett val, och det skall mycket till om det skall hända just den här gången.

Regeringen måste vara oerhört frustrerad och besviken. Faktum är ju att regeringen har genomfört just den politik man gick till val på att genomföra. Vallöftena har hållits och under regeringens första år pekade de flesta ekonomiska kurvor uppåt. Hur kan då väljarna så snabbt vända regeringen ryggen?

Valundersökningarna vid Göteborgs universitet har visat att en viktig anledning till den borgerliga valsegern 2006 var en trötthet hos väljarna på socialdemokratin. Det fanns en vilja att straffa socialdemokraterna genom att rösta bort partiet från regeringsmakten. Valresultatet kan därför tolkas som mera en röstning mot socialdemokraterna än för en borgerlig regeringspolitik.

Bortröstningen av socialdemokraterna följdes av Göran Perssons avgång och socialdemokratiska rådslag. Rådslagsprocessen har inneburit att den socialdemokratisk politiken osynliggjorts inför väljarna - politiken håller ju fortfarande på att utformas. Ur ett opinionsperspektiv har det varit lysande. Eftersom det finns så många frågetecken om den kommande socialdemokratiska politiken har väljarna varken kunnat eller behövt ta ställning till den. I stället har allt fokus riktats mot den borgerliga alliansregeringen. Och vem älskar en sittande regering? Inte de vankelmodiga mittenväjarna i alla fall.

Hösten ser svår ut för Fredrik Reinfeldt. Konjunkturen dippar snabbare än vad ekonomerna förutsåg i våras. (Jag har en konstig känsla av att den alltid tenderar att göra det just när vi har borgerliga regeringar. Men det är kanske bara en känsla...)

FRA-frågan fortsätter att förpesta tillvaron för regeringen. Inte för att FRA-frågan får så många av de "vanliga" väljarna att byta parti över blockgränsen. Nej, men FRA-frågan är negativ för regeringen i tre avseenden 1.) Den oskickliga hanteringen av frågan ifrågasätter regeringens regeringsduglighet. 2.) FRA-frågan tar fokus och kraft från andra politiska sakfrågor som regeringen så mycket hellre skulle vilja diskutera. 3.) En borgerliga kader av liberala unga människor stukas nu av sina egna partier och blir omotiverade att delta i mobiliseringen inför valet 2010.

Men visst - halvtid är bara halvtid. Under 2009 måste socialdemokraterna komma ut på banan. Då blir det match på allvar och inte som nu bara mot ett mål.

Vad säger Fredrik Reinfeldt på lördag?

OBS - se även uppdatering längst ned i posten!

På lördag sommartalar Fredrik Reinfeldt i Vaxholm. Det blir hans första större politiska tal sedan Almedalsveckan i början av juli. Inför Almedalstalet trodde jag att Fredrik Reinfeldt skulle tvingas sluta ducka och i stället försiktigt positionera sig i FRA-frågan. Jag fick fel. Fredrik Reinfeldt överraskade mig och de flesta politiska journalisterna med att inte nämna FRA-frågan med en enda stavelse i sitt tal i Almedalen.

Men tigandets strategi är nu förbi. Medieuppbådet inför Vaxholms-talet vädrar blod, och kommer inte att låta Fredrik Reinfeldt komma undan med att ducka sig igenom frågan en gång till. Artikeln på DN Debatt i måndags från 14 tunga kommunala moderatpolitiker, följt av ett internmejl från den moderata partiledningen som öppet polemiserade mot artikelförfattarna, visar med all önskvärd tydlighet att FRA-frågan inte gått att tiga ihjäl. (Jag kommenterar i Dagens Nyheter den moderata partiledningens internmejl mot kritikerna.)

Hur kommer då Fredrik Reinfeldt att formulera sig på lördag? Jag har tidigare föreslagit att han borde vända defensiven till en offensiv genom att riva upp lagen och söka samförstånd över partigränserna i frågan. Därigenom binder han upp socialdemokratin (som hittills förnöjt kunnat sitta på åskådarplats och följa den borgerliga kannibalismen i frågan) och tvingar oppostionen mot lagen att på allvar formulera konkreta förslag om hur en lag om signalspaning borde se ut som utan att undergräva landets säkerhet bättre skyddar medborgarintegriteten. Men sannolikt har händelseutvecklingen nu gått för långt för att Reinfeldt skall våga använda den strategin.

En annan möjlighet - och i dagläget mer sannolik - är att Fredrik Reinfeldt biter sig fast vid den antagna FRA-lagen och anklagar kritikerna för att inte ha förstått vad lagen egentligen handlar om. Bakom en sådan strategi ligger antagandet att motståndet mot FRA-lagen är för splittrat för att kunna samla en majoritet bakom sig i riksdagen när frågan återkommer dit under hösten.

En tredje möjlighet - och jag skulle tro att Reinfeldt landar just där - är att hålla fast vid grundtänkandet kring FRA-lagen, men med en smula ödmjukhet öppna för ytterligare smärre integritetsstärkande förändringar i samband med riksdagsbehandlingen i höst.

Det pågår ju just nu en strid om huruvida FRA:s signalspaning skall benämnas som massavlyssning eller ej. I det ovan nämnda internmejlet sägs att massavlyssning är ett felaktigt uttryckssätt eftersom: FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen. Men det är i min mening en sanning med stor modifikation. All trafik ska enligt propositionen av operatörerna skickas till så kallade samverkanspunkter, där den överlämnas till FRA. All trafik filtreras för att se vilka meddelanden som matchar de koder och sökord som FRA konstruerat för att hitta säkerhetshot. Eftersom all trafik granskas utifrån FRA:s kriterier är det för mig uppenbart att det rör sig om just en massavlyssning.

FRA-frågan i sig fäller inte regeringen 2010. Men FRA-frågan har redan blivit ännu ett exempel på svagt ledarskap från Fredrik Reinfeldt, och det svaga ledarskapet kommer att ligga den borgerliga alliansregeringen i fatet inför kommande val.

Uppdatering 7 augusti kl 16.30: För några timmar sedan föregrep Fredrik Reinfeldt sitt Vaxholmstal genom att vid en pressträff relativt utförligt kommentera FRA-frågan. Det var ett skickligt politiskt drag, eftersom allt fokus på lördag nu inte hamnar på FRA utan också på de politiska sakfrågor som Reinfeldt hellre vill diskutera.

I sak överenstämmer Reinfeldts uttalanden med det alternativ som jag ovan beskrev som mest sannolikt. Det vill säga att Reinfeldt håller fast vid FRA-lagen men anlägger en mer ödmjuk ton gentemot kritikerna. Han beskriver debatten som viktig och värdefull och antyder att integritetsskyddet kan stärkas ytterligare. Jag kommenterar i Expressen Reinfeldts senaste uttalanden.