Den socialdemokratiska Kriskommissionens rapport har kritiserats hårt av i stort sett samtliga landets borgerliga ledarsidor. Kritiken är ett gott tecken. Om borgerliga ledarsidor uttryckt sig uppskattande eller uppmuntrande över ett socialdemokratiskt idédokument som gör anspråk på att visa vägen framåt hade jag blivit en smula orolig.
Men de borgerliga ledarsidorna får stöd även av en del socialdemokratiska röster. I morse medverkade t ex Lotta Gröning och Eric Sundström i Godmorgon, världens panel i P1. Tillsammans med Carl Rudebeck föll de varandra såväl i armarna som i talet i sin ohöljda iver att övertrumfa varandra i sin kritik av kommissionens rapport. Samma gamla skåpmat, sa Lotta Gröning och menade att det bärande temat var att Allting var bra förr samt att samhällsanalysen finns inte alls i rapporten. Eric Sundström instämde och sa ungefär att det finns inget nytt i rapporten.
Det var en mycket märklig debatt. (Ja, jag vet att jag kan uppfattas som part i målet eftersom jag ingick i den arbetsgrupp som utarbetade kommissionens valanalys - med den delen avstår jag därför från att kommentera här.) Jag tror faktiskt att många av de kritiska debattörerna har drabbats av ett sådant stuprörstänkande att de inte ser de närmast revolutionära förändringarna som delar av rapporten pekar fram mot.
Avsnittet Omvärlds- och idéanalys betonar explicit värdet av att bejaka globaliseringen och formulerar just en samhällsanalys om hur individualiseringen och teknikutvecklingen skapat nya sociala mönster och i grunden förändrat villkoren för det politiska livet. Industrisamhället är på väg att fasas ut, och det vi i brist på bättre kallar kunskaps- eller informationssamhället är på väg att fasas in. Socialdemokratin - som är ett barn av industrisamhället - har haft mycket svårt att förstå och anpassa sig till det nya politiska landskapet. Hur värna partiets traditionella gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet i ett alltmer individualiserat samhälle? I texten presenteras insikter och formuleras framkantsfrågor på ett sätt som åtminstone inte jag tidigare sett i något partidokument.
Socialdemokratins rötter i industrisamhället speglar också partiets föråldrade organisationsform. I avsnittet Organisatorisk analys kritiseras partistrukturens slutenhet och sjungs ett öppenhetens credo på ett sätt som möjligen skrämmer en del - själv blir jag bara lycklig över att läsa ett partidokument som bejakar det moderna och som med diverse förslag (ja, en del lite vildvuxna) vill skapa en socialdemokratisk organisationsform som ligger på framkant av tillvaron.
Att någon enskild person skulle ha läst dessa två avsnitt och sedan ärligt kunna påstå att rapporten inte innehåller något nytt, utan bara "samma gamla skåpmat" eller att "allt var bättre förr" finner jag otroligt.
När jag talar om stuprörsseende så menar jag att en del socialdemokratiska läsare reagerat så negativt på några av de förslag som förs fram i avsnittet Politisk analys att de inte förmått ta till sig de övriga delarna av rapporten. Just avsnittet "Politisk analys" har uppfattats som ett uttryck för vänsterröster inom socialdemokratin, eftersom avsnittet betonar politikens betydelse och uttalar sig kritiskt mot privatiseringar och positivt om statligt inflytande. På ett sätt är det olyckligt att kommissionen fick i uppdrag att formulera politiska förslag. Politiska förslag formuleras inte i ett vakuum - de baseras på en samhällsanalys och utmejslas inom ramen för en partiorganisation. Nu "tvingades" kommissionen formulera skarpa politiska förslag samtidigt som samhällsanalysen och förslag till ny partiorganisation formulerades. Orsaken till att det blev så är att kommissionen fick sin arbetstid halverad när Mona Sahlin avgick och extrakongressen skulle genomföras redan i mars.
Det hade varit bättre att låta extrakongressen ta ställning till samhällsanalysen och organisationsanalysen, ajournera kongressen och sedan använda våren och sommaren till att formulera politiska förslag till en återupptagen ajournerad kongress med en ny partiledning hösten 2011. Nu har debatten kretsat alldeles för mycket på de politiska förslagen och inte på det som i det här skedet av förnyelseprocessen faktiskt är viktigare, samhällsanalysen och arbetet med att öppna upp och förnya partiorganisationen.
Nu finns det en överhängande risk att de i partiet som inte vill ha någon förnyelse eller förändring kan ta stöd av de som störts av de politiska förslag som rapporten formulerar och se till att hela rapporten inte blir något mer än hyllvärmare i något arkiv. I så fall kommer hela förnyelsearbetet att stanna av och borgerligheten få goda möjligheter att ostört regera vidare åtminstone ett par mandatperioder till.
Visst går det att rikta kritik även mot samhällsanalysen i rapporten - jag saknar t ex de allt viktigare integritetspolitiska frågorna, vilka bl a tagit sig uttryck i FRA-striden och Piratpartiets framgångar.
Läs också gärna alltid kloka Katrine Kielos i Aftonbladet i dag.
Visar inlägg med etikett Kriskommissionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kriskommissionen. Visa alla inlägg
2011-02-15
Efter Kriskommissionens rapport - Vart går socialdemokratin?
Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Det tar sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle, och tror på politikens förmåga att skapa en bättre framtid. Så inleds den socialdemokratiska kriskommissionens slutrapport "Omstart för socialdemokratin" som presenterades i dag.
Jag är stolt och glad över den rapport som kommissionen lägger fram. Min stolthet och glädje kanske kan uppfattas som självskryt eftersom jag varit med i en av de fyra arbetsgrupper som arbetat under kommissionen (Gruppen för faktabaserad valanalys). Men den gruppen presenterade sin slutrapport redan i början av december, och därefter har jag endast följt kommissionens arbete en bit från sidan.
Styrkan i den rapport som i dag presenteras är inte några konkreta politiska förslag som förväntas få väljarna att snabbt strömma tillbaka till Socialdemokraterna. Nej, vägen fram är mer mödosam än så. Rapportens styrka ligger i stället i att den 1.) förmår formulera början till en samhällsanalys som är tillämpbar på dagens individualiserade informationssamhälle och inte främst på gårdagens industrisamhälle, 2.) förmedlar insikten att den centrala uppgiften nu är att givet samhällsanalysen identifiera dagens samhällsproblem och utmejsla relevanta frågor kring dessa, inte att formulera svar på gårdagens problem, samt 3.) bejakar den öppenhet som präglar dagens samhälle och formulerar anspråk på att bygga socialdemokratin som Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti. På så sätt har Socialdemokraterna förutsättningar att bli ett modernt parti och återta sin ställning som Sveriges största parti och starkaste politiska kraft.
Kring dessa tre teman formuleras en mängd tankar och analyser om socialdemokratins frihetssträvan, om jämlikhetens värde, om behovet av en ständig politikutveckling, att forma opinion i stället för att jaga den, ett öppet ledarskap, partiet närvaro i sociala och digitala media, behovet av starkare band till den akademiska världen och vikten av att slutgiltigt göra upp med den trångsynta bunkermentalitet som alltför länga levt kvar i delar av partiet
Mycket av mediespinnet under dagen kommer inte att handla om dessa frågor, utan om de politiska förslag som kommissionen också presenterar kring tillväxt, jobb och arbetsmarknad, utbildning samt ojämlikhet och fattigdom. Dessa förslag kommer att kritiseras för att vara för vaga och gå i olika riktningar. Sådan är medielogiken och det är inget att gnälla över, utan i stället face the music. Men det är klart att den långsiktiga politiken och de skarpa politiska förslagen inte har kunnat formas under den korta tid som kommissionen haft till sitt förfogande. Arbetet med att forma denna politik börjar i stället nu och kommer förhoppningsvis att kunna ha kommit en bit på vägen i samband med t ex en återupptagen partikongress hösten 2011.
Det är också glädjande att rapportens samhällsanalys i stor utsträckning bygger på forskning och beprövad erfarenhet, inte på löst tyckande eller önsketänkande.
Jag har tidigare uttryckt oro över att rapporten kanske i sig skulle hålla hög klass men sedan förpassas till rollen som hyllvärmare. Nu säger Ibrahim Baylan att arbetet med att ta fram ett nytt socialdemokratiskt partiprogram och en ny organisationsstruktur kommer att påbörjas så snart kongressen i slutet av mars är avslutad.
Jag har klagat så mycket på partiet och haft så många synpunkter på vad som varit fel och på vad som borde göras att det nästan känns som en personlig debriefing att läsa slutrapporten. Nu är partiet på banan igen - återtåget kan börja.
Men jag har inga illusioner om att det kommer att gå fort, även om tillfälliga opinionssvängningar i dagens rörliga väljarlandskap är fullt möjliga. Det är bäst att luta sig mot Winston Churchill och hans bedömning av krigssituationen efter att de brittiska och amerikanska styrkorna landstigit på Sicilien den 10 juli 1943: Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.
Jag är stolt och glad över den rapport som kommissionen lägger fram. Min stolthet och glädje kanske kan uppfattas som självskryt eftersom jag varit med i en av de fyra arbetsgrupper som arbetat under kommissionen (Gruppen för faktabaserad valanalys). Men den gruppen presenterade sin slutrapport redan i början av december, och därefter har jag endast följt kommissionens arbete en bit från sidan.
Styrkan i den rapport som i dag presenteras är inte några konkreta politiska förslag som förväntas få väljarna att snabbt strömma tillbaka till Socialdemokraterna. Nej, vägen fram är mer mödosam än så. Rapportens styrka ligger i stället i att den 1.) förmår formulera början till en samhällsanalys som är tillämpbar på dagens individualiserade informationssamhälle och inte främst på gårdagens industrisamhälle, 2.) förmedlar insikten att den centrala uppgiften nu är att givet samhällsanalysen identifiera dagens samhällsproblem och utmejsla relevanta frågor kring dessa, inte att formulera svar på gårdagens problem, samt 3.) bejakar den öppenhet som präglar dagens samhälle och formulerar anspråk på att bygga socialdemokratin som Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti. På så sätt har Socialdemokraterna förutsättningar att bli ett modernt parti och återta sin ställning som Sveriges största parti och starkaste politiska kraft.
Kring dessa tre teman formuleras en mängd tankar och analyser om socialdemokratins frihetssträvan, om jämlikhetens värde, om behovet av en ständig politikutveckling, att forma opinion i stället för att jaga den, ett öppet ledarskap, partiet närvaro i sociala och digitala media, behovet av starkare band till den akademiska världen och vikten av att slutgiltigt göra upp med den trångsynta bunkermentalitet som alltför länga levt kvar i delar av partiet
Mycket av mediespinnet under dagen kommer inte att handla om dessa frågor, utan om de politiska förslag som kommissionen också presenterar kring tillväxt, jobb och arbetsmarknad, utbildning samt ojämlikhet och fattigdom. Dessa förslag kommer att kritiseras för att vara för vaga och gå i olika riktningar. Sådan är medielogiken och det är inget att gnälla över, utan i stället face the music. Men det är klart att den långsiktiga politiken och de skarpa politiska förslagen inte har kunnat formas under den korta tid som kommissionen haft till sitt förfogande. Arbetet med att forma denna politik börjar i stället nu och kommer förhoppningsvis att kunna ha kommit en bit på vägen i samband med t ex en återupptagen partikongress hösten 2011.
Det är också glädjande att rapportens samhällsanalys i stor utsträckning bygger på forskning och beprövad erfarenhet, inte på löst tyckande eller önsketänkande.
Jag har tidigare uttryckt oro över att rapporten kanske i sig skulle hålla hög klass men sedan förpassas till rollen som hyllvärmare. Nu säger Ibrahim Baylan att arbetet med att ta fram ett nytt socialdemokratiskt partiprogram och en ny organisationsstruktur kommer att påbörjas så snart kongressen i slutet av mars är avslutad.
Jag har klagat så mycket på partiet och haft så många synpunkter på vad som varit fel och på vad som borde göras att det nästan känns som en personlig debriefing att läsa slutrapporten. Nu är partiet på banan igen - återtåget kan börja.
Men jag har inga illusioner om att det kommer att gå fort, även om tillfälliga opinionssvängningar i dagens rörliga väljarlandskap är fullt möjliga. Det är bäst att luta sig mot Winston Churchill och hans bedömning av krigssituationen efter att de brittiska och amerikanska styrkorna landstigit på Sicilien den 10 juli 1943: Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.
2011-01-14
Angående Kriskommissionen: "Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti"
Den socialdemokratiska Kriskommissionens sammanträden och seminarier på Rönneberga utanför Stockholm blev på flera sätt en stor framgång. De två dagarna blev en uppvisning av vad arbetarrörelsen när den är som bäst förmår skapa i form av välgrundade samhällsanalyser, konstruktiva politiska diskussioner och öppna arbetsformer.
Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.
Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.
Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?
Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.
Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.
Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.
Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?
Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.
2010-12-03
Socialdemokraternas valanalysgrupp och orsakerna till valnederlaget
Två år före valet 2010 hade de rödgröna samarbetspartierna ett överläge i opinionen på uppemot 20 procentenheter. Aldrig tidigare i modern svensk politisk historia har ett block tappat ett så stort opinionsöverläge fram till valet. Likväl hände det. Hur kunde det då gå så illa?
I dag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp sin rapport om orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget 2010. Bland de förklaringar som lyfts fram till valförlusten återfinns väljarnas förtroende för Alliansregeringens förmåga att hantera finanskrisen, det rödgröna samarbetet och det olyckliga sätt varpå det presenterades samt en osäker och otydlig politik, där särskilt förslagen om höjd bensinkatt och höjd fastighetsskatt skrämde bort väljare och tvingade partiet på defensiven. Motvind i mediebevakningen och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror hör också till bilden.
Jag är medlem av den valanalysgrupp som är knuten till kommissionen och som har arbetat fram rapporten. Gruppen har arbetat under stor tidspress för att få fram ett så gediget underlag som möjligt till partistyrelsens sammanträde i dag fredag. Gruppen leds av Morgan Johansson, och han har varit lyssnande, kompromissvillig och operativ genom hela processen. Gruppen står också som helhet helt enig bakom den text som nu lagts fram.
Men det är viktigt att komma ihåg att gruppens uppdrag bestod i att analysera valutgången ur ett relativt kortsiktigt perspektiv. Socialdemokraternas kris ligger djupare än vad de här ovan nämnda förklaringarna antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Överhuvudtaget har Socialdemokraterna under de senaste decennierna försvagats i hela Europa.
Orsakerna till Socialdemokraternas långvariga nedgång står att finna i att partiet inte lyckats utveckla en politik för det nya, mer individualistiska, informationssamhälle som växer fram parallellt med att industrisamhället fasas ut. En sådan ny politik måste ha sin grund i en ny samhällsanalys, vilken för socialdemokratins värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet in i 2000-talet. Uppgiften att genomföra en sådan samhällsanalys vilar formellt på kriskommissionen. Men oavsett hur skickligt kommissionen arbetar har den inte några som helst praktiska möjligheter att med trovärdighet ha fullgjort den uppgiften till nästa deadline som är den 15 februari. Det åligger därför på den partistyrelse som väljs på extrakongressen i mars att ta ansvar och peka ut en riktning för den fortsatta processen med förnyelsearbetet.
Själv samlar jag mig nu till Arbetarrörelsens forskarnätverks stora konferens Nya värderingar, nytt samhälle? Om socialdemokratin, samhällsutvecklingen och medborgarnas värderingar i ljuset av valförlusten 2010 som genomförs i Riksdagshuset tisdagen den 7 december. Intresset för konferensen har varit mycket stort och alla 300 platserna är såvitt jag har förstått bokade. Intresset är extra glädjande med tanke på den ytterst svaga ställning som Socialdemokraterna som parti länge haft bland akademiker och intellektuella. Vid konferensen presenterar bl a professor Stefan Svallfors sina färska siffror om huruvida valresultaten kan förklaras av förändringar i svenska folkets syn på välfärdsstat, arbetslöshet och skatter. Jag fungerar som moderator under förmiddagen och har tjuvkikat i Stefan Svallfors siffror. Men jag skvallrar inte :-) Rapport kommer efter konferensen!
I dag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp sin rapport om orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget 2010. Bland de förklaringar som lyfts fram till valförlusten återfinns väljarnas förtroende för Alliansregeringens förmåga att hantera finanskrisen, det rödgröna samarbetet och det olyckliga sätt varpå det presenterades samt en osäker och otydlig politik, där särskilt förslagen om höjd bensinkatt och höjd fastighetsskatt skrämde bort väljare och tvingade partiet på defensiven. Motvind i mediebevakningen och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror hör också till bilden.
Jag är medlem av den valanalysgrupp som är knuten till kommissionen och som har arbetat fram rapporten. Gruppen har arbetat under stor tidspress för att få fram ett så gediget underlag som möjligt till partistyrelsens sammanträde i dag fredag. Gruppen leds av Morgan Johansson, och han har varit lyssnande, kompromissvillig och operativ genom hela processen. Gruppen står också som helhet helt enig bakom den text som nu lagts fram.
Men det är viktigt att komma ihåg att gruppens uppdrag bestod i att analysera valutgången ur ett relativt kortsiktigt perspektiv. Socialdemokraternas kris ligger djupare än vad de här ovan nämnda förklaringarna antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Överhuvudtaget har Socialdemokraterna under de senaste decennierna försvagats i hela Europa.
Orsakerna till Socialdemokraternas långvariga nedgång står att finna i att partiet inte lyckats utveckla en politik för det nya, mer individualistiska, informationssamhälle som växer fram parallellt med att industrisamhället fasas ut. En sådan ny politik måste ha sin grund i en ny samhällsanalys, vilken för socialdemokratins värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet in i 2000-talet. Uppgiften att genomföra en sådan samhällsanalys vilar formellt på kriskommissionen. Men oavsett hur skickligt kommissionen arbetar har den inte några som helst praktiska möjligheter att med trovärdighet ha fullgjort den uppgiften till nästa deadline som är den 15 februari. Det åligger därför på den partistyrelse som väljs på extrakongressen i mars att ta ansvar och peka ut en riktning för den fortsatta processen med förnyelsearbetet.
Själv samlar jag mig nu till Arbetarrörelsens forskarnätverks stora konferens Nya värderingar, nytt samhälle? Om socialdemokratin, samhällsutvecklingen och medborgarnas värderingar i ljuset av valförlusten 2010 som genomförs i Riksdagshuset tisdagen den 7 december. Intresset för konferensen har varit mycket stort och alla 300 platserna är såvitt jag har förstått bokade. Intresset är extra glädjande med tanke på den ytterst svaga ställning som Socialdemokraterna som parti länge haft bland akademiker och intellektuella. Vid konferensen presenterar bl a professor Stefan Svallfors sina färska siffror om huruvida valresultaten kan förklaras av förändringar i svenska folkets syn på välfärdsstat, arbetslöshet och skatter. Jag fungerar som moderator under förmiddagen och har tjuvkikat i Stefan Svallfors siffror. Men jag skvallrar inte :-) Rapport kommer efter konferensen!
2010-11-17
Kriskommissionens arbete och frihetsfrågorna i ett hyperindividualiserat samhälle
I dag sammaträdde den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp under ledning av ordförande Morgan Johansson för första gången. Om två veckor skall rapporten vara klar, så det är snabba ryck (för att uttrycka det milt). Partistyrelsens avsikt med de snäva tidsramarna är att valanalysgruppens rapport skall utgöra ett underlag för arbetet inom kommissionens tre övriga arbetsgrupper (politisk analys, organisatorisk analys, idédebatt och omvärldsanalys).
Kommissionen som helhet har genom Mona Sahlins avgång fått dramatiskt snävare tidsramar för sitt arbete, och förväntas nu leverera sin slutrapport redan den 15 februari. Som jag tidigare påpekat innebär dessa tidsramar att kommissionen inte kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt som det ursprungligen var tänkt, utan partistyrelsen måste snarast skapa en ny ordning för den fortsatta processen. Annars riskerar förnyelsearbetet att utmynna i samma fiasko som rådslagsarbetet efter förlustvalet 2006.
Dagens möte inleddes med en diskussion om gruppens arbetsformer, där vi bejakade största möjliga öppenhet. Gruppmedlemmarna uppmuntrades att delta i det offentliga samtalet kring valresultatet (under den självklara förutsättningen att man inte gör anspråk på att uttala sig å hela valanalysgruppens vägnar). Resten av tiden ägnades i huvudsak åt en presentation av olika former av valstatistik, såväl från partiets egna mätningar som från VALU. Här erbjöds väl inga direkta sensationer. Själv upphör jag dock aldrig att förvånas över hur de rödgröna på två år kunde tappa ett överläge på 20 procentenheter i opinionen, och hur skickligt Alliansen kunde sprida bilden av Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti trots att de rödgröna accepterat allt väsentligt i regeringens skattepolitik. Nu återstår bara analysarbetet. :)
För egen del tror jag att dagens hyperindividualiserade samhälle med accelererande tempo, en allt mer splittrad vardag, ökad rörlighet, stegrade kompetenskrav och denna ständiga "valfrihet" kommer att lyfta upp frågor om arbetstid och arbetsmiljö på den politiska agendan igen. Människans möjlighet till självförverkligande har aldrig varit bättre, men tid och ork räcker inte till. Tid är pengar, säger en del. Tid är frihet, säger jag.
Jag tror också att det ligger mycket i Henrik Oscarssons idéer om Informations(S)amhället och att socialdemokratins utmaning består i att forma en politik för att möta 2000-talets nya sociala hierarkier, vilka i huvudsak byggs kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. Mer om detta vid senare tillfälle.
Kommissionen som helhet har genom Mona Sahlins avgång fått dramatiskt snävare tidsramar för sitt arbete, och förväntas nu leverera sin slutrapport redan den 15 februari. Som jag tidigare påpekat innebär dessa tidsramar att kommissionen inte kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt som det ursprungligen var tänkt, utan partistyrelsen måste snarast skapa en ny ordning för den fortsatta processen. Annars riskerar förnyelsearbetet att utmynna i samma fiasko som rådslagsarbetet efter förlustvalet 2006.
Dagens möte inleddes med en diskussion om gruppens arbetsformer, där vi bejakade största möjliga öppenhet. Gruppmedlemmarna uppmuntrades att delta i det offentliga samtalet kring valresultatet (under den självklara förutsättningen att man inte gör anspråk på att uttala sig å hela valanalysgruppens vägnar). Resten av tiden ägnades i huvudsak åt en presentation av olika former av valstatistik, såväl från partiets egna mätningar som från VALU. Här erbjöds väl inga direkta sensationer. Själv upphör jag dock aldrig att förvånas över hur de rödgröna på två år kunde tappa ett överläge på 20 procentenheter i opinionen, och hur skickligt Alliansen kunde sprida bilden av Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti trots att de rödgröna accepterat allt väsentligt i regeringens skattepolitik. Nu återstår bara analysarbetet. :)
För egen del tror jag att dagens hyperindividualiserade samhälle med accelererande tempo, en allt mer splittrad vardag, ökad rörlighet, stegrade kompetenskrav och denna ständiga "valfrihet" kommer att lyfta upp frågor om arbetstid och arbetsmiljö på den politiska agendan igen. Människans möjlighet till självförverkligande har aldrig varit bättre, men tid och ork räcker inte till. Tid är pengar, säger en del. Tid är frihet, säger jag.
Jag tror också att det ligger mycket i Henrik Oscarssons idéer om Informations(S)amhället och att socialdemokratins utmaning består i att forma en politik för att möta 2000-talets nya sociala hierarkier, vilka i huvudsak byggs kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. Mer om detta vid senare tillfälle.
2010-11-16
Om tudelat ledarskap inom S och om kriskommissionens arbete
Vore ett tudelat partiledarskap något för Socialdemokraterna? En person som ansvarar för det viktiga oppositionsarbetet i riksdagen och partiledardebatterna medan en annan person ansvarar för det nödvändiga förnyelsearbetet, håller kontakten med rörelsen och hanterar medielogiken? Jag väckte tidigare i veckan tanken på min blogg och i en artikel på SVT Debatt. I P 1 Morgon i morse medverkade jag i en diskussion i ämnet, tillsammans med förre partisekreteraren för Socialdemokraterna Lars Stjernkvist samt Miljöpartiets tidigare språkrör Lotta Hedström.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)