Om svenska elevers simkunnighet och Tobias Billströms mytbildning

Uppdatering måndag 21 juli kl 18.55 finns längst ned i posten.

Tidigare i veckan föreslog Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan att det borde bli obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda högstadieelever kurser i simning i samband med att vårterminen tar slut. Bakgrunden till förslaget är att många elever i Sverige inte kan simma när de går ut högstadiet.

I Svenska Dagbladet i dag utnyttjar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl lite oväntat Ibrahim Baylans förslag till att försöka ärerädda alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström. I mars i år påstod nämligen Tobias Billström att det fanns skolklasser i Malmö där upp till 25 procent av eleverna var "undantagna" från simundervisning av religiösa eller kulturella skäl. Billström menade att skolan måste bli bättre på att "orka ta konflikten" med utlandsfödda föräldrar. Problemet var bara att Billström inte hade några belägg för sina påståenden. I en kritisk granskning kunde tidningen Sydsvenskan endast identifiera två elever som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö blev i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö var undantagna från simundervisningen. Billström fick efter Sydsvenskans avslöjande ta emot hård kritik från flera håll för att han spred felaktiga myter om att svenska skolor särbehandlade barn utifrån religiös tillhörighet.


Nu menar Lifvendahl att Ibrahim Baylans förslag om obligatorisk simundervisning på något sätt skulle ge Tobias Billström rätt och att Billströms kritiker (däribland undertecknad) nu borde ha "dåligt samvete" och fundera över vilka drivkrafter som legat bakom "de överdrivna reaktionerna".

Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet. Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken.

Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.

Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda "undantag" särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår. Baylans förslag utgår i stället från behovet att stärka simkunnigheten överhuvudtaget, och särkskilt i områden som är ekonomiskt svaga. Det är ett förslag som förtjänar uppskattning.

*

Uppdaterat måndag 21 juli kl 18.55. I ett svar till min text ovan tillstår Tove Lifvendahl att Tobias Billströms uttalande var "olyckligt", men att alla vi som kritiserade Billström borde ha varit mer överseende. I stället för att kritisera Billströms felaktiga påstående borde vi ha uppskattat att ministern bekymrade sig över elevernas bristande simkunnighet.

Det är bra att Tove Lifvendahl anser att Billströms uttalande var olyckligt. Men i sin strävan att försvara Billström ger Lifvendahl en rosenskimrande, och därmed också vilseledande, bild av den intervju i Svenska Dagbladet där han framförde sitt felaktiga påstående. Det var inte så att Billström i största allmänhet konstaterat att simkunnigheten bland unga på sina håll var oroväckande låg och diskuterade olika sätt att göra något åt det. I stället var det så att Billström använde sitt felaktiga påstående som ett argument för att skollagstiftningen borde bli "ännu tuffare", han efterlyste en ”mycket, mycket restriktiv” hållning samt argumenterade för att skolorna borde "skärpa tonen" gentemot föräldrarna. Genom att på felaktig grund anklaga skolledningar i Malmö för att särbehandla elever utifrån religiös tillhörighet blev Billström - medvetet eller omedvetet - en del av en grumlig diskurs på ett sätt som han borde ha hållit sig för god för. Därav kritiken.

Tove Lifvendahl vill nu att vi "går vidare från debatten om ministerns ordval" och i stället "väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt". Gärna det. Men det var ju faktiskt Tove Lifvendahl själv som återupptog denna debatt om Tobias Billströms ordval genom att ägna hela sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet i söndags åt just debatten om Tobias Billström och hans uttalande i mars månad och inte åt Ibrahim Baylans just framförda politiska förslag om förbättrad simundervisning.

Efter Kriskommissionens rapport - Vart går socialdemokratin?

Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Det tar sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle, och tror på politikens förmåga att skapa en bättre framtid. Så inleds den socialdemokratiska kriskommissionens slutrapport "Omstart för socialdemokratin" som presenterades i dag.

Jag är stolt och glad över den rapport som kommissionen lägger fram. Min stolthet och glädje kanske kan uppfattas som självskryt eftersom jag varit med i en av de fyra arbetsgrupper som arbetat under kommissionen (Gruppen för faktabaserad valanalys). Men den gruppen presenterade sin slutrapport redan i början av december, och därefter har jag endast följt kommissionens arbete en bit från sidan.

Styrkan i den rapport som i dag presenteras är inte några konkreta politiska förslag som förväntas få väljarna att snabbt strömma tillbaka till Socialdemokraterna. Nej, vägen fram är mer mödosam än så. Rapportens styrka ligger i stället i att den 1.) förmår formulera början till en samhällsanalys som är tillämpbar på dagens individualiserade informationssamhälle och inte främst på gårdagens industrisamhälle, 2.) förmedlar insikten att den centrala uppgiften nu är att givet samhällsanalysen identifiera dagens samhällsproblem och utmejsla relevanta frågor kring dessa, inte att formulera svar på gårdagens problem, samt 3.) bejakar den öppenhet som präglar dagens samhälle och formulerar anspråk på att bygga socialdemokratin som Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti. På så sätt har Socialdemokraterna förutsättningar att bli ett modernt parti och återta sin ställning som Sveriges största parti och starkaste politiska kraft.

Kring dessa tre teman formuleras en mängd tankar och analyser om socialdemokratins frihetssträvan, om jämlikhetens värde, om behovet av en ständig politikutveckling, att forma opinion i stället för att jaga den, ett öppet ledarskap, partiet närvaro i sociala och digitala media, behovet av starkare band till den akademiska världen och vikten av att slutgiltigt göra upp med den trångsynta bunkermentalitet som alltför länga levt kvar i delar av partiet

Mycket av mediespinnet under dagen kommer inte att handla om dessa frågor, utan om de politiska förslag som kommissionen också presenterar kring tillväxt, jobb och arbetsmarknad, utbildning samt ojämlikhet och fattigdom. Dessa förslag kommer att kritiseras för att vara för vaga och gå i olika riktningar. Sådan är medielogiken och det är inget att gnälla över, utan i stället face the music. Men det är klart att den långsiktiga politiken och de skarpa politiska förslagen inte har kunnat formas under den korta tid som kommissionen haft till sitt förfogande. Arbetet med att forma denna politik börjar i stället nu och kommer förhoppningsvis att kunna ha kommit en bit på vägen i samband med t ex en återupptagen partikongress hösten 2011.

Det är också glädjande att rapportens samhällsanalys i stor utsträckning bygger på forskning och beprövad erfarenhet, inte på löst tyckande eller önsketänkande.

Jag har tidigare uttryckt oro över att rapporten kanske i sig skulle hålla hög klass men sedan förpassas till rollen som hyllvärmare. Nu säger Ibrahim Baylan att arbetet med att ta fram ett nytt socialdemokratiskt partiprogram och en ny organisationsstruktur kommer att påbörjas så snart kongressen i slutet av mars är avslutad.

Jag har klagat så mycket på partiet och haft så många synpunkter på vad som varit fel och på vad som borde göras att det nästan känns som en personlig debriefing att läsa slutrapporten. Nu är partiet på banan igen - återtåget kan börja.

Men jag har inga illusioner om att det kommer att gå fort, även om tillfälliga opinionssvängningar i dagens rörliga väljarlandskap är fullt möjliga. Det är bäst att luta sig mot Winston Churchill och hans bedömning av krigssituationen efter att de brittiska och amerikanska styrkorna landstigit på Sicilien den 10 juli 1943: Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.

Socialdemokratisk extrakongress - dramatiskt steg eller naturligt beslut?

Socialdemokraternas Verkställande utskott (VU) beslöt igår fredag att föreslå partistyrelsen att genomföra en extra partikongress före nästa ordinarie partikongress 2013.

Beslutet om en extra partikongress är bra och i grunden odramatiskt. Socialdemokraterna har sedan mitten av 1990-talet alltid haft en extra partikongress mellan de ordinarie kongresserna. Om jag minns rätt så har partiets tre senaste partiledare - Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin - alla valts på extra partikongresser.

Huvudskälet denna gång till en extra partikongress kan formuleras enligt följande: Om resultat och slutsatser från partiets nytillsatta kriskommission skall kunna göra avtryck på riktigt i socialdemokratisk politik inför valrörelsen 2014 så måste dessa resultat och slutsatser förankras i kongressbeslut redan före den ordinarie partikongressen 2013.

Men frågan om extra partikongress är ändå känslig eftersom den med nödvändighet riktar fokus på Mona Sahlins partiledarskap och huruvida hon kommer att ställa sin plats till förfogande vid en sådan extrakongress. I dagsläget tycks Mona Sahlin inte ha några sådana planer och internt i partiet är uppslutningen bakom partiledaren fortfarande stark. Även partisekreterare Ibrahim Baylans ställning kan komma att ställas under debatt.

Kanske var det just oro för en diskussion om partiledarfrågan som fick partisekreterare Ibrahim Baylan att vänta med att offentliggöra VU:s beslut på fredag förmiddag till fredagskvällen, i en fåfäng förhoppning att undgå mediespekulationer om Mona Sahlins framtid. Resultatet blev det omvända. Medierna anade oråd, TT gick ut med en s k Flash och kvällstidningarna tog fram om inte krigsrubrikerna så i alla fall nivån strax under. Det hade varit bättre för partiet om rekommendationen om en extra partikongress hade förmedlats i lugn och ro vid en presskonferens direkt efter VU:s sammanträde.

Jag kommenterar frågan om extrakongress bl a för TT och för Ekot.

Skall Gudrun Schyman frälsa de rödgröna?

I riksdagsvalet 2006 fick fick Feministiskt initiativ 0.68 procent av rösterna. I Europaparlamentsvalet 2009 erhöll partiet 2.2 procent, bl a efter att partiet i valrörelsens slutskede fick mycket uppmärksamhet när musikern, kompositören och förre ABBA-medlemmen Benny Andersson donerade en miljon till partiets annonsering.

Så här några dagar före årets val är förutsättningarna för Feministiskt initiativ att nå en valframgång inte särskilt ljusa. Visserligen kommer partiet sannolikt att öka en del från de 0.68 procent man erhöll i förra riksdagsvalet. Men ingenting tyder på att partiet skulle komma i den absoluta närheten av riksdagsspärren.

I dagens Expressen formulerar Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, under rubriken "Älskade Gudrun, svik oss inte nu" en vädjan till Gudrun Schyman att uppmana alla som gillar henne och Feministiskt initiativ att rösta rödgrönt i valet. Bakgrunden är förstås att om valet blir jämnt så kommer röster på Feministiskt initiativ indirekt att kunna bidra till att den borgerliga Alliansen sitter kvar. Eftersom flertalet av Feministiskt initiativs väljare sannolikt hellre skulle rösta rödgrönt än blått om de tvingades välja, så är det de rödgröna som har flest väljare att förlora på Feministiskt initiativs kandidatur.

Gudrun Schyman är en fantastisk politiker, en politiker som är med sin tid och sannolikt en modell för framgångsrika politiker i framtiden. Men hon är större än det parti hon företräder, och utan henne hade Feministiskt initiativ inte varit intressant alls i den här valrörelsen. Visst skulle ett inspel från henne nu i valrörelsen kunna få betydelse. Inte enbart genom de röster hon bär med sig och som annars skulle "kastats bort" på Feministiskt initiativ, utan också genom den uppmärksamhet och den nya energi hon skulle tillföra till den rödgröna valkampanjen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i ett brev till Socialdemokratiska valarbetare att: Enligt våra egna mätningar skiljer det nu bara ett par procent mellan blocken och många väljare är osäkra. Han tillägger: Sedan helgen har valvinden vänt. Segern är inom räckhåll! Jag känner inte till dessa "egna mätningar" och kan därför inte bedöma trovärdigheten i de resultat Baylan säger föreligga. Men sant är att valet inte är avgjort på förhand och att ett inspel av Gudrun Schyman enligt ovan skulle kunna få betydelse.

Nu blir det kanske inte så. Gudrun Schyman har investerat för mycket i Feministiskt initiativ och många av hennes partiarbetare - särskilt dem vars hjärta inte är rödgrönt - skulle känna sig besvikna. Fast det är klart - osvuret är bäst. Gudrun Schyman vet man aldrig riktigt var man har... :-)